Taxi hem efter en sen och råddig kväll på jobbet idag och så börjar taxichaffisen snacka... "Nej, tyst, jag orkar inte", är den instinktiva reaktionen. Men det är inget gnäll om för få körningar ikväll, det rekordhöga bensinpriset eller det omväxlande vintervädret. Han kommenterar istället radioprogrammet han lyssnar på, någonting på P1 där PO Engqvist diskuterar manligt och kvinnligt med en hårdnackad feminist, och reflekterar över att den 76-årige Engqvist och hans traditionella perspektiv verkligen sätts på prov i diskussionen. Och frågar sen mig om vad jag tror. Bara en sån sak, en lyssnande taxichaufför. Vårt samtal söker sig vidare, till manliga och kvinnliga organisationskulturer, hur människor mår i olika typer av arbetssituationer, till folksjukdomen utbrändhet, det faktum att krympande marginaler i alla branscher tvingar människor att jobba mer och hårdare för att bibehålla lönsamheten och lönenivåerna i verksamheten, prestationsångest och hur det påverkar människors arbete och slutligen till behovet av att vara i kontakt med sin inre "på och av"-knapp och kunna stänga av även i perioder av extremt hårt arbete. Taxiresan hem tar cirka 20 minuter. Jag har väldigt trevligt och glömmer ge direktioner, vilket gör att vi hamnar lite fel längs vägen. Framför allt glömmer jag allt kvällens råddande på kontoret och jag glömmer morgondagens fyra gruppdiskussioner. Taxiresan är som en skön AW med en gammal kompis. Den är en av-knapp som rensar hjärnan. Den transporterar mig hem, inte bara fysiskt utan även mentalt.
Jag önskar bara att jag hade haft sinnesnärvaro att för en gångs skull dricksa chauffören.
28 feb. 2012
27 feb. 2012
Att förflytta ett varumärke en millimeter
Reklambyråer verkar ha en övertro på hur nyanserat varumärken kan positioneras. De tror ibland att relativt små skillnader i hur varumärket beskrivs internt får någon slags reellt genomslag ute på konsumentmarknaden - och övertygar därför den varumärkesägande kunden att ge dem en stor påse pengar för att driva igenom såna förändringar. Jag som till vardags sitter och lyssnar på hur konsumenter associerar kring och uppfattar varumärken kan bara skratta åt reklambyråernas hårklyverier - samtidigt som jag förundras över att det faktiskt går att ta betalt för den typen av arbete. Låt mig förklara med ett fiktivt, men av verkligheten inspirerat, exempel (för att inte i onödan stöta mig med någon reklambyrå).
Ett snacksvarumärke har länge beskrivit sig som "busigt" i sin varumärkesplattform. Reklambyrån tycker att busigt är lite för barnsligt för varumärket och föreslår därför att de ska bygga en ny varumärkesplattform på fundamentet "glimten i ögat" istället. Syftet är att göra varumärket lite mer vuxet charmigt men ändå behålla den opportunistiska lekfullheten i varumärket.
Åååkej. Det är ju fullt möjligt att reklambyrån förstår skillnaden mellan busigt och glimten i ögat. Det får man i alla fall hoppas. Det är också troligt att marknadschefen och brand managern för snacksvarumärket förstår den nya nyansen, men det är mindre troligt att deras kollegor inom produktion och sälj på riktigt fattar vad det är som gör hela skillanden och vad de betalar reklambyrån en mille för. Sen kommer vi till snackskonsumenterna, som har en flera decennier lång relation till snacksvarumärket baserad på kommunikation som andas busighet - de förstår garanterat inte ett jävla skit. Snacksvarumärket beskrivs som busigt i varumärkesassociationsövningar, precis som det alltid har beskrivits som busigt.
Då säger vän av ordning och reklambyråer att det förstås handlar om en långsiktig strategiförändring, som får genomslag först efter ett antal år och dyra TV-kampanjer. Själv säger jag - lycka till med de kampanjerna. Man måste nog skriva konsumenterna på näsan med rikstäckande räckviddskampanjer, med upprepningsfrekvens 100, som säger "Förut var vi busiga, men nu har vi växt upp och har glimten i ögat" för att någon konsument som bara vill käka lite goda snacks ska hänga med på nyansskillnaden. Och är det något vi hart lärt oss så är det att reklambyråer inte vill skriva konsumenter på näsan, de vill göra det med en insinuerande tvist.
För konsumenter tänker inte på varumärken i hårfina nyanser. De tänker på varumärken i mer övergripande associationer. På snacksvarumärken tänker de i termer av finsnacks, svenssonsnacks och barnsnacks. De kan peka ut FMCG-varumärken som t ex exklusiva, lyxiga, vardagliga, svenska, traditionella eller banbrytande. De kan koppla associationer som rolig, allvarlig, galen eller harmonisk till varumärken. Men nio av tio (om ens det) har inte en så stark relation och erfarenhet av de flesta varumärken att de gör skillnad på busig och glimten i ögat. Busig och glimten i ögat är nyanser av rolig - och nästan ingen konsument, hur mycket kärnmålgrupp de än är, kommer så mycket djupare i sin upplevelse av varumärket än att det är roligt. "Ja, de här chipsen är ju lite roliga, de kan jag köpa till fredagsmyset", tänker i bästa fall morsan som står där i snacksavdelningen på stormarknaden och försöker bestämma sig för vilka snacks hon ska köpa med sig hem till ungarna.
Det är ju säkert en kul och lukrativ utmaning för en reklambyrå och en marknadschef att förflytta ett varumärke en millimeter, men några relevanta konsekvenser lär det inte få ute på konsumentmarknaden.
Ett snacksvarumärke har länge beskrivit sig som "busigt" i sin varumärkesplattform. Reklambyrån tycker att busigt är lite för barnsligt för varumärket och föreslår därför att de ska bygga en ny varumärkesplattform på fundamentet "glimten i ögat" istället. Syftet är att göra varumärket lite mer vuxet charmigt men ändå behålla den opportunistiska lekfullheten i varumärket.
Åååkej. Det är ju fullt möjligt att reklambyrån förstår skillnaden mellan busigt och glimten i ögat. Det får man i alla fall hoppas. Det är också troligt att marknadschefen och brand managern för snacksvarumärket förstår den nya nyansen, men det är mindre troligt att deras kollegor inom produktion och sälj på riktigt fattar vad det är som gör hela skillanden och vad de betalar reklambyrån en mille för. Sen kommer vi till snackskonsumenterna, som har en flera decennier lång relation till snacksvarumärket baserad på kommunikation som andas busighet - de förstår garanterat inte ett jävla skit. Snacksvarumärket beskrivs som busigt i varumärkesassociationsövningar, precis som det alltid har beskrivits som busigt.
Då säger vän av ordning och reklambyråer att det förstås handlar om en långsiktig strategiförändring, som får genomslag först efter ett antal år och dyra TV-kampanjer. Själv säger jag - lycka till med de kampanjerna. Man måste nog skriva konsumenterna på näsan med rikstäckande räckviddskampanjer, med upprepningsfrekvens 100, som säger "Förut var vi busiga, men nu har vi växt upp och har glimten i ögat" för att någon konsument som bara vill käka lite goda snacks ska hänga med på nyansskillnaden. Och är det något vi hart lärt oss så är det att reklambyråer inte vill skriva konsumenter på näsan, de vill göra det med en insinuerande tvist.
För konsumenter tänker inte på varumärken i hårfina nyanser. De tänker på varumärken i mer övergripande associationer. På snacksvarumärken tänker de i termer av finsnacks, svenssonsnacks och barnsnacks. De kan peka ut FMCG-varumärken som t ex exklusiva, lyxiga, vardagliga, svenska, traditionella eller banbrytande. De kan koppla associationer som rolig, allvarlig, galen eller harmonisk till varumärken. Men nio av tio (om ens det) har inte en så stark relation och erfarenhet av de flesta varumärken att de gör skillnad på busig och glimten i ögat. Busig och glimten i ögat är nyanser av rolig - och nästan ingen konsument, hur mycket kärnmålgrupp de än är, kommer så mycket djupare i sin upplevelse av varumärket än att det är roligt. "Ja, de här chipsen är ju lite roliga, de kan jag köpa till fredagsmyset", tänker i bästa fall morsan som står där i snacksavdelningen på stormarknaden och försöker bestämma sig för vilka snacks hon ska köpa med sig hem till ungarna.
Det är ju säkert en kul och lukrativ utmaning för en reklambyrå och en marknadschef att förflytta ett varumärke en millimeter, men några relevanta konsekvenser lär det inte få ute på konsumentmarknaden.
25 feb. 2012
När polletten trillar ner
Som researcher lägger jag allt oftare märke till - och märker att jag blir allt mer medveten om - när den där berömda polletten trillar ner i huvudet hos folk. Det kan vara hos kunder, hos kollegor eller hos mig själv. Det intressanta - och ibland smått komiska - i situationer där folk kommer till insikt är hur nöjda de blir med sig själva och hur lätt de glömmer bort varifrån insikten faktiskt kommer. För det är ju så att det självförhärligande mänskliga psyket verkar väldigt ofta tro att bara för att den själv plötsligt fattat något så är det också den själv som har kommit på det hela. Som om.
Det här fenomenet är ganska vanligt förekommande i t ex interaktionen mellan en konsult och en uppdragsgivare. En konsult matar ju under ett långt uppdrag sin kund med information, analyser och insikter i muntlig och skriftlig form. Ändå är det inte ovanligt att kunden kan sitta i en slutpresentation och deklarera sin egen analys och slutsats, som han är vädligt stolt över och gärna tar all kredd för, trots att det var någonting som konsulten sagt, baserat på en gedigen analys, i en kundworkshop en vecka tidigare. Det som har hänt är att det där nya perspektivet som konsulten levererade en vecka tidigare, och som kunden inte var helt med på då, helt enkelt har marinerats i hans huvud några dagar och plötsligt trillar polletten ner. Men eftersom den trillar ner i ett annat sammanhang än det där han först hörde det från någon annan tror han att han själv just fått en briljant egen idé.
Samma sak händer ganska ofta internt i en organisation - och då gärna i relationen mellan en chef och en till chefen underställd medarbetare. Den underställda medarbetaren kommer med en bra men lite ny eller annorlunda idé i ett möte, vilket chefen knappt tar notis om just där och då. I motsvarande möte veckan efter stövlar en väldigt nöjd chef in i mötesrummet med en ny och lite annorlunda idé som han kommit på under veckan. En idé som visar sig vara ungefär det som den underställda medarbetaren lyfte veckan innan. Polletten har trillat ner hos chefen men han saknar självinsikt att förstå varför han plötsligt fått en sån bra idé.
Det behöver väl knappast sägas att det här är lite frustrerande för den som ursprungligen kommer med idén, t ex konsulten eller den underställda medarbetaren.
Ju mer medveten jag blivit om det här fenomenet hos andra desto mer medveten har jag blivit om det hos mig själv. Det har på senare tid trillat ner en och annan väldigt sen pollett i mitt eget huvud om att en och annan briljant idé eller insikt som jag tillskrivit min egen hjärna faktiskt bara har varit polletter som trillat ner sent efter att någon annan person berättat om sina idéer och tankar. Den här medvetenheten har lett till att jag nuförtiden ibland pratar som en akademisk uppsats är skriven, dvs försöker - om jag kan - ange källan till de idéer och insikter som jag levererar i såväl privata som professionella sammanhang. Till exempel: "Som kollegan Swedén sa häromdagen på lunchen så är det ju väldigt viktigt att förstå inte bara livscykeln utan också...".
Syftet med det här blogginlägget är att fler ska öka sin egen medvetenhet om att alla bra idéer inte alltid är bara deras egna och att man ibland behöver ära den som äras bör. Det här är alltså en proklamation för mer intellektuell hederlighet i ett allt mer kopierande men samtidigt självförhärligande samhälle.
Det här fenomenet är ganska vanligt förekommande i t ex interaktionen mellan en konsult och en uppdragsgivare. En konsult matar ju under ett långt uppdrag sin kund med information, analyser och insikter i muntlig och skriftlig form. Ändå är det inte ovanligt att kunden kan sitta i en slutpresentation och deklarera sin egen analys och slutsats, som han är vädligt stolt över och gärna tar all kredd för, trots att det var någonting som konsulten sagt, baserat på en gedigen analys, i en kundworkshop en vecka tidigare. Det som har hänt är att det där nya perspektivet som konsulten levererade en vecka tidigare, och som kunden inte var helt med på då, helt enkelt har marinerats i hans huvud några dagar och plötsligt trillar polletten ner. Men eftersom den trillar ner i ett annat sammanhang än det där han först hörde det från någon annan tror han att han själv just fått en briljant egen idé.
Samma sak händer ganska ofta internt i en organisation - och då gärna i relationen mellan en chef och en till chefen underställd medarbetare. Den underställda medarbetaren kommer med en bra men lite ny eller annorlunda idé i ett möte, vilket chefen knappt tar notis om just där och då. I motsvarande möte veckan efter stövlar en väldigt nöjd chef in i mötesrummet med en ny och lite annorlunda idé som han kommit på under veckan. En idé som visar sig vara ungefär det som den underställda medarbetaren lyfte veckan innan. Polletten har trillat ner hos chefen men han saknar självinsikt att förstå varför han plötsligt fått en sån bra idé.
Det behöver väl knappast sägas att det här är lite frustrerande för den som ursprungligen kommer med idén, t ex konsulten eller den underställda medarbetaren.
Ju mer medveten jag blivit om det här fenomenet hos andra desto mer medveten har jag blivit om det hos mig själv. Det har på senare tid trillat ner en och annan väldigt sen pollett i mitt eget huvud om att en och annan briljant idé eller insikt som jag tillskrivit min egen hjärna faktiskt bara har varit polletter som trillat ner sent efter att någon annan person berättat om sina idéer och tankar. Den här medvetenheten har lett till att jag nuförtiden ibland pratar som en akademisk uppsats är skriven, dvs försöker - om jag kan - ange källan till de idéer och insikter som jag levererar i såväl privata som professionella sammanhang. Till exempel: "Som kollegan Swedén sa häromdagen på lunchen så är det ju väldigt viktigt att förstå inte bara livscykeln utan också...".
Syftet med det här blogginlägget är att fler ska öka sin egen medvetenhet om att alla bra idéer inte alltid är bara deras egna och att man ibland behöver ära den som äras bör. Det här är alltså en proklamation för mer intellektuell hederlighet i ett allt mer kopierande men samtidigt självförhärligande samhälle.
22 feb. 2012
Den omöjliga insikten
Ibland avundas jag reklamare, filmare, strategikonsulter och andra vars jobb är att utkristallisera EN tydlig idé, berättelse eller strategi. Som researcher jobbar jag sällan med att identifiera en enda kärna att hänga upp mina rekommendationer på, som researcher är jag snarare oftast tvungen att försöka förklara ett ganska komplext sammanhang av attityder, beteenden, relationer och kontexter och jag kommer fasen aldrig undan med under 100 sidor rapport om jag verkligen ska beskriva tillståndet i en kategori, profilera målgrupperna, identifiera drivkrafter och barriärer, kartlägga alla attityder och sen analysera hur allt hänger ihop. Min hemliga nördiga researcherdröm är att någon gång leverera en enda PowerPoint-slide med en enda insikt som förklarar allt till kund och ändå känna att jag verkligen gjort den bästa möjliga analysen. Men det lär aldrig hända eftersom konsumtionsmönster alltid beror på så många olika saker att alla aspekter och perspektiv är nödvändiga att belysas i slide efter slide efter slide för att den verkliga storyn ska träda fram.
21 feb. 2012
Ostburgarchips
Vi diskuterade den här nya fina produkten på lunchen idag:
Men jag vet inte. Sånt här brukar alltid lämna lite av en idiotstämpel i pannan på varumärken, enligt konsumenter. Speciellt när såna här produkter sen reas ut två för en i butik några veckor senare eftersom ingen köpte dem. Vad ger det egentligen Estrella i det stora hela? Varför är det så otroligt viktigt för alla marknadsförare att hålla på med såna här gimmicks? Det är möjligt att det står i Estrellas "brand book" att varumärket ska vara kul och crazy och då måste de ju lansera sånt som cheesburgerchips. Men jag vet inte om jag tycker att det är så kul och crazy. Tycker ni att det är kul och crazy? Kul och crazy hade varit att lansera "tunnbrödrulle med räksallad"-chips och "kebabtallrik med extra mycket vitlökssås"-chips. Och samtidigt visa på lite självdistans till den här trenden att hitta på de konstigaste varumärkesutvidgningarna på allt från chips till choklad till filmjölk, en medvetenhet som redan finns hos konsumenterna. Nu känns det nog ur konsumentperspektivet tyvärr mer som att på toppen av civilisationen, i den modernaste av tider, sitter de mest välutbildade människorna i världen, med de högsta lönerna i samhället och på fullt allvar tänker ut - cheeseburgerchips.
Estrellas limited edition av "Loud & Tasty Cheeseburger Chips". Som världen har väntat. Som chipsätarna har längtat. På toppen av civilisationen har vi nu - ÄNTLIGEN - chips som smakar som ostburgare.
Undrar vilken del av en cheeseburgare som är bas för smaken? Köttet? Brödet? Osten? Gurkan? Ketchupen? De kanske har kört ner en miljon cheeseburgare i en jättestor mixer och sen låtit sörjan torka och smulat ned den över chipsen? For the cheeseburgier snack, liksom.
Nej, lanseringen av ostburgarchips är så klart inte baserad på ett upplevt behov eller önskemål hos konsumentmarknaden. Den är ett marknadsförings- och/eller PR-trick. Ett sätt att sätta lite lattjo snurr på kategorin, få till en snackis och kanske lite najs viral spridning i sociala medier (som såna här bloggar t ex...).
20 feb. 2012
Livet i en konsultkedja
Eftersom man befinner sig mitt i det varje dag glömmer man lätt bort hur absurt det egentligen är att vara konsult ibland. Jag tänker framför allt på alla kedjor av konsulter som aktiveras när ett företag sätter igång t ex ett stort strategiarbete eller en internationell researchprocess. Även om detta kanske är ett extremfall kan det på fullt allvar se ut så här:
Företag X anlitar en strategikonsult för att ta fram en varumärkesstrategi för Europa. Strategikonsulten behöver någon som ansvarar för all research som ska göras under strategiarbetet och anlitar en internationell researchkoordinator. Researchkoordinatorn anlitar lokala researchföretag i olika delar av Europa som underleverantörer av själva researcharbetet. I Skandinavien anlitar researchkoordinatorn en enda researchleverantör som ska göra all research i Sverige, Norge och Danmark. Men eftersom den researchleverantören endast har säte i ett av länderna - t ex Sverige - så behöver den byrån anlita ytterligare lokala underleverantörer av research i Danmark och Norge. Så den danska researchbyrån levererar till den svenska som levererar till researchkoordinatorn som levererar till strategibyrån som levererar till Företag X.
Det blir sammanlagt fyra led av leverantörer som kopplas på till slutkundens uppdrag. För varje led som levererar uppåt skalas en del information bort samtidigt som en ny analys appliceras på informationen. Man kan stillsamt fråga sig vad som blir kvar, om någon hos slutkunden på riktigt förstår någonting om de olika marknaderna och hur verklig och användbar den information som till slut utgör beslutsunderlag för slutkunden faktiskt är?
Dessutom läggs det på ekonomisk marginal i varje led av konsulter, vilket egentligen betyder att slutkunden betalar väldigt mycket för en högst tveksam leverans istället för att betala mycket mindre för en mer pålitlig direktleverans från respektive marknad. Slutkunden betalar för bekvämligheten att själv slippa hantera information och insikter från en mängd olika marknader och får en strategi baserad på typ... tunn is. Frågan är hur bekvämt det blir i organisationen när strategin går åt helvete?
För oss konsulter är det dessutom ofta ganska oinspirerande att sitta mitt i en sån här konsultkedja. Det handlar liksom mest om att transportera och tappa bort lite information istället för att tillföra värde. Och försöker man ändå tillföra lite värde på vägen genom t ex en smart analys så kan man ge sig F A och N på att någon annan högre upp i ledet lyckas tappa bort det värdet innan det når slutkunden.
Företag X anlitar en strategikonsult för att ta fram en varumärkesstrategi för Europa. Strategikonsulten behöver någon som ansvarar för all research som ska göras under strategiarbetet och anlitar en internationell researchkoordinator. Researchkoordinatorn anlitar lokala researchföretag i olika delar av Europa som underleverantörer av själva researcharbetet. I Skandinavien anlitar researchkoordinatorn en enda researchleverantör som ska göra all research i Sverige, Norge och Danmark. Men eftersom den researchleverantören endast har säte i ett av länderna - t ex Sverige - så behöver den byrån anlita ytterligare lokala underleverantörer av research i Danmark och Norge. Så den danska researchbyrån levererar till den svenska som levererar till researchkoordinatorn som levererar till strategibyrån som levererar till Företag X.
Det blir sammanlagt fyra led av leverantörer som kopplas på till slutkundens uppdrag. För varje led som levererar uppåt skalas en del information bort samtidigt som en ny analys appliceras på informationen. Man kan stillsamt fråga sig vad som blir kvar, om någon hos slutkunden på riktigt förstår någonting om de olika marknaderna och hur verklig och användbar den information som till slut utgör beslutsunderlag för slutkunden faktiskt är?
Dessutom läggs det på ekonomisk marginal i varje led av konsulter, vilket egentligen betyder att slutkunden betalar väldigt mycket för en högst tveksam leverans istället för att betala mycket mindre för en mer pålitlig direktleverans från respektive marknad. Slutkunden betalar för bekvämligheten att själv slippa hantera information och insikter från en mängd olika marknader och får en strategi baserad på typ... tunn is. Frågan är hur bekvämt det blir i organisationen när strategin går åt helvete?
För oss konsulter är det dessutom ofta ganska oinspirerande att sitta mitt i en sån här konsultkedja. Det handlar liksom mest om att transportera och tappa bort lite information istället för att tillföra värde. Och försöker man ändå tillföra lite värde på vägen genom t ex en smart analys så kan man ge sig F A och N på att någon annan högre upp i ledet lyckas tappa bort det värdet innan det når slutkunden.
19 feb. 2012
FMCG-skadad moderering
Det finns inga företag som gör lika mycket research som diverse företag verksamma inom det som med marknadsföringslingo kallas FMCG (Fast Moving Consumer Goods, eller snabbrörliga konsumentvaror på svenska). Det betyder i sin tur att de flesta som jobbar med research ofta jobbar mycket med just FMCG-kategorier, t ex sånt som livsmedel och hygienprodukter. Vilket i sin tur betyder att många av världens researchers där ute har lärt sig att intervjua och moderera the FMCG way.
Research av FMCG-produkter handlar nämligen väldigt ofta om att koncepttesta nya produktidéer och testa förpackningsdesign och marknadskommunikation. FMCG-produkter är i de allra flesta fall väldigt generiska inom kategorin - det är liksom inte någon direkt påvisbar skillnad mellan raklödder A och raklödder B i butikshyllan - så det som många FMCG-producenter söker är någon form av emotionell köptrigger att hänga upp sitt varumärke och sin produkt på. Därför ägnas mycket av all research inom FMCG-kategorier åt att proba efter relevanta emotionella värden som konsumenten kan koppla till olika produkter och som marknadsavdelningen sedan kan kommunicera kring i hopp om att just de värdena hjälper till att särskilja raklödder A från raklödder B på ett fördelaktigt sätt.
Av just den här anledningen är det vanligt att researchers som arbetar med kvalitativ metod har lagt sig till med intervju- och modereringstekniker som per automatik syftar till att proba efter emotionella värden, vare sig det är relevant att göra det eller inte. Jag har börjat tänka på det som FMCG-skadad moderering.
Jag har själv kommit in i research från ett annat håll, nämligen genom research av medier och teknologi. Som alla andra kvalitativa researchers har jag gjort min beskärda del research av diverse FMCG-produkter, men jag har sannolikt gjort betydligt mindre av det än den genomsnittliga researchern som jobbat motsvarande antal år. Jag tror med andra ord inte att jag själv är FMCG-skadad (även om jag säkert är skadad på en massa andra sätt). Av den här anledningen kan jag ibland bli frustrerad när jag hör andra researchers t ex moderera en fokusgrupp om teknologi eller medievarumärken. De går så lätt in i sin "hur känns det"-loop och fastnar gärna där eftersom de inte får ut särskilt intressanta svar.
Medier och teknologi är en helt annan typ av produktkategorier än FMCG. Produkter i dessa kategorier är oftast relativt komplexa och inte generiska på samma sätt som FMCG-produkter. Både medieprodukter och teknologiprodukter är också ofta sammansatta av en mängd olika beståndsdelar (tänk t ex en TV-kanal som består av alla de program som den sänder eller en mobiltelefon som betsår av alla de funktioner och appar som den innehåller), vilket ofta gör det mer relevant och intressant att försöka förstå vilka av alla de olika beståndsdelarna som konsumenten känner till, vilka hon använder, hur och till vad hon använder dem, i vilket sammanhang hon använder dem och hur hon relaterar dem till andra kategorier och produkter. "Hur känns det?" blir i det sammanhanget oftast mer av en sekundär fråga och är sällan det viktigaste man som researcher måste förstå för att kunna säga något halvbegåvat om hur mediet eller teknologin ska paketeras och kommuniceras.
Att intervjua och moderera efter FMCG-mallen är självklart bra och relevant när man gör typisk klassisk FMCG-research, men det betyder inte att det är det enda - och heliga - sättet att intervjua och moderera på. Det tror jag framför allt att reseachers av den gamla skolan, som ofta tillägnat sig modereringshantverket genom FMCG-research, ibland kan behöva tänka på.
Research av FMCG-produkter handlar nämligen väldigt ofta om att koncepttesta nya produktidéer och testa förpackningsdesign och marknadskommunikation. FMCG-produkter är i de allra flesta fall väldigt generiska inom kategorin - det är liksom inte någon direkt påvisbar skillnad mellan raklödder A och raklödder B i butikshyllan - så det som många FMCG-producenter söker är någon form av emotionell köptrigger att hänga upp sitt varumärke och sin produkt på. Därför ägnas mycket av all research inom FMCG-kategorier åt att proba efter relevanta emotionella värden som konsumenten kan koppla till olika produkter och som marknadsavdelningen sedan kan kommunicera kring i hopp om att just de värdena hjälper till att särskilja raklödder A från raklödder B på ett fördelaktigt sätt.
Av just den här anledningen är det vanligt att researchers som arbetar med kvalitativ metod har lagt sig till med intervju- och modereringstekniker som per automatik syftar till att proba efter emotionella värden, vare sig det är relevant att göra det eller inte. Jag har börjat tänka på det som FMCG-skadad moderering.
Jag har själv kommit in i research från ett annat håll, nämligen genom research av medier och teknologi. Som alla andra kvalitativa researchers har jag gjort min beskärda del research av diverse FMCG-produkter, men jag har sannolikt gjort betydligt mindre av det än den genomsnittliga researchern som jobbat motsvarande antal år. Jag tror med andra ord inte att jag själv är FMCG-skadad (även om jag säkert är skadad på en massa andra sätt). Av den här anledningen kan jag ibland bli frustrerad när jag hör andra researchers t ex moderera en fokusgrupp om teknologi eller medievarumärken. De går så lätt in i sin "hur känns det"-loop och fastnar gärna där eftersom de inte får ut särskilt intressanta svar.
Medier och teknologi är en helt annan typ av produktkategorier än FMCG. Produkter i dessa kategorier är oftast relativt komplexa och inte generiska på samma sätt som FMCG-produkter. Både medieprodukter och teknologiprodukter är också ofta sammansatta av en mängd olika beståndsdelar (tänk t ex en TV-kanal som består av alla de program som den sänder eller en mobiltelefon som betsår av alla de funktioner och appar som den innehåller), vilket ofta gör det mer relevant och intressant att försöka förstå vilka av alla de olika beståndsdelarna som konsumenten känner till, vilka hon använder, hur och till vad hon använder dem, i vilket sammanhang hon använder dem och hur hon relaterar dem till andra kategorier och produkter. "Hur känns det?" blir i det sammanhanget oftast mer av en sekundär fråga och är sällan det viktigaste man som researcher måste förstå för att kunna säga något halvbegåvat om hur mediet eller teknologin ska paketeras och kommuniceras.
Att intervjua och moderera efter FMCG-mallen är självklart bra och relevant när man gör typisk klassisk FMCG-research, men det betyder inte att det är det enda - och heliga - sättet att intervjua och moderera på. Det tror jag framför allt att reseachers av den gamla skolan, som ofta tillägnat sig modereringshantverket genom FMCG-research, ibland kan behöva tänka på.
16 feb. 2012
Tecken på en (över)mogen TV-marknad
Jag plockade upp en DN på flyget hem från Oslo idag och upptäckte en (för oss som jobbat eller jobbar i TV-branschen) intressant sak när jag bläddrade förbi TV-tablåerna i kulturbilagan: Nu är till och med TV-tablån för tittarna indelad efter TV-kanalernas interna kategorisering av TV-dygnet. Det vill säga i tidsblock som motsvarar branschens internbeteckningar Daytime, Prime Access, Prime Time, Late Night och Night. Ja, ni ser det själva i vänstermarginalen på bilden här under.
För mig som jobbat ganska intensivt med TV och TV-research är det här ett intressant - och tydligt - tecken på i vilken extrem mognadsfas TV-marknaden befinner sig, i en så kallad produktlivscykel. Det traditionella tablå-TV-erbjudandet är så cementerat att till och med de interna affärsmässiga tablåblocken kommuniceras mot tittarna utan omsvep, eftersom branschen vet att tittarna vet att det är just precis så här kanalerna delar in TV-dygnet.
Den affärsmässiga indelningen av TV-dygnet i just dessa tablåblock bygger i sin tur naturligtvis på gedigen research av människors tittarvanor. TV-kanalerna har för länge länge sedan förstått hur tittandet ser ut i Daytime. De vet vad som krävs i väg av programinnehåll av en Prime Access-slot, som karaktäriseras av att människor kommer hem från jobbet, tar tag i hushållsbestyr och bara vill ha på teven som sällskap i bakgrunden. Kanalerna programmerar alltid sina starkaste titlar i Prime Time mellan 20.00-22.00, för det tillfälle på dagen då folk har ätit sin middag, lagt de minsta barnen och bara vill sjunka ner i TV-soffan och flyta bort i en bra serie eller en engagerande reality. Och de förstår att lägga det lite tyngre, alternativa eller provokativa innehållet i Late Night för de tittare som sitter kvar själva och vill ha något lite annorlunda att glo på, efter att resten av familjen eller partnern har gått och lagt sig.
TV-kanalerna har identifierat tittarmönstret och de cementerar det ännu hårdare genom att programmera sina tablåer undantagslöst för just det etablerade tittarmönstret. TV-kanalerna och TV-tittarna ligger och frustar tillsammans i ett låst brottargrepp och "outar" alltså till och med sin betongsfasta relation genom DN:s TV-tablå. Mognare än så kan en marknad liksom inte bli innan den börjar ruttna.
Jag tänker dock inte deklarera att "TV:n är död!" eftersom om det är någonting som mediehistorien har lärt oss så är det att medier inte bara trillar av pinn, de nischas. Men det går ändå inte att komma ifrån att TV-äpplet börjar bli lite mjukt innanför skalet och att bruna fläckar går att notera här och där i det nyligen så krispigt gröna. Det låsta grepp som TV-mediet idag befinner sig i blir inte mindre låst av att ingen egentligen uppfunnit några nya programgenrer värda namnet sedan den tiden då SVT lanserade dokusåpan med Expedition Robinson och Femman satte fart på makeover-realityn med Roomservice. Fyran relanserar nu t ex Farmen, som gräddet på moset av relanseringar som nämnda Robinson, Fångarna på fortet och Gladiatorerna...
Skrev jag låst? Jag tror jag skrev låst.
Nej, det existerar helt enkelt inget som helst verkligt nytänkande i den traditionella TV-världen (varken i Sverige eller internationellt) och tablålåsningen är ett av flera tecken på just detta. Vilket i sin tur är ett tecken på att marknaden är just övermogen och att den där produktlivscykelkurvan börjar få så kallad matematiskt negativ lutning. Och även om detta inte är en nyhet för speciellt många är det ändå värt att sparka in den här öppna dörren ännu en gång.
För mig som jobbat ganska intensivt med TV och TV-research är det här ett intressant - och tydligt - tecken på i vilken extrem mognadsfas TV-marknaden befinner sig, i en så kallad produktlivscykel. Det traditionella tablå-TV-erbjudandet är så cementerat att till och med de interna affärsmässiga tablåblocken kommuniceras mot tittarna utan omsvep, eftersom branschen vet att tittarna vet att det är just precis så här kanalerna delar in TV-dygnet.
Den affärsmässiga indelningen av TV-dygnet i just dessa tablåblock bygger i sin tur naturligtvis på gedigen research av människors tittarvanor. TV-kanalerna har för länge länge sedan förstått hur tittandet ser ut i Daytime. De vet vad som krävs i väg av programinnehåll av en Prime Access-slot, som karaktäriseras av att människor kommer hem från jobbet, tar tag i hushållsbestyr och bara vill ha på teven som sällskap i bakgrunden. Kanalerna programmerar alltid sina starkaste titlar i Prime Time mellan 20.00-22.00, för det tillfälle på dagen då folk har ätit sin middag, lagt de minsta barnen och bara vill sjunka ner i TV-soffan och flyta bort i en bra serie eller en engagerande reality. Och de förstår att lägga det lite tyngre, alternativa eller provokativa innehållet i Late Night för de tittare som sitter kvar själva och vill ha något lite annorlunda att glo på, efter att resten av familjen eller partnern har gått och lagt sig.
TV-kanalerna har identifierat tittarmönstret och de cementerar det ännu hårdare genom att programmera sina tablåer undantagslöst för just det etablerade tittarmönstret. TV-kanalerna och TV-tittarna ligger och frustar tillsammans i ett låst brottargrepp och "outar" alltså till och med sin betongsfasta relation genom DN:s TV-tablå. Mognare än så kan en marknad liksom inte bli innan den börjar ruttna.
Jag tänker dock inte deklarera att "TV:n är död!" eftersom om det är någonting som mediehistorien har lärt oss så är det att medier inte bara trillar av pinn, de nischas. Men det går ändå inte att komma ifrån att TV-äpplet börjar bli lite mjukt innanför skalet och att bruna fläckar går att notera här och där i det nyligen så krispigt gröna. Det låsta grepp som TV-mediet idag befinner sig i blir inte mindre låst av att ingen egentligen uppfunnit några nya programgenrer värda namnet sedan den tiden då SVT lanserade dokusåpan med Expedition Robinson och Femman satte fart på makeover-realityn med Roomservice. Fyran relanserar nu t ex Farmen, som gräddet på moset av relanseringar som nämnda Robinson, Fångarna på fortet och Gladiatorerna...
Skrev jag låst? Jag tror jag skrev låst.
Nej, det existerar helt enkelt inget som helst verkligt nytänkande i den traditionella TV-världen (varken i Sverige eller internationellt) och tablålåsningen är ett av flera tecken på just detta. Vilket i sin tur är ett tecken på att marknaden är just övermogen och att den där produktlivscykelkurvan börjar få så kallad matematiskt negativ lutning. Och även om detta inte är en nyhet för speciellt många är det ändå värt att sparka in den här öppna dörren ännu en gång.
15 feb. 2012
Den digitala nedladdningsetiken
Nu har jag suttit och lyssnat på illegalt nedladdande twentysomethings i ett par dagar igen och inser att många börjat formulera en egen digital etik för hur de ska förhålla sig till det faktum att de på olaglig väg kan få tag på vilka filmer och TV-serier som helst på nätet. Ty de älskar piratutbudet, men har en del uppenbara rädslor och samvetskval kring sitt olagliga beteende. Den digitala etiken låter ungefär så här:
Ni ser logiken bakom nedladdningsetiken redan innan jag skriver det i klartext: Film- och serietittare vill stödja lokala och alternativa produktioner eftersom de inser att dessa inte kommer att bli gjorda om de inte genererar pengar. Och de vill att dessa ska bli gjorda, eftersom de även fortsättningsvis vill ha tillgång till ett brett utbud. Nedladdarna skiter dock fullständigt i att skjuta till pengar till stora kommersiella Hollywoodproduktioner eftersom de inser att dessa redan tjänar oceaner av pengar och att den nedladdning de själva ägnar sig åt knappast drabbar någon fattig. Och gamla filmer och serier har redan dragit in kulor så för såna behöver de inte ha dåligt samvete.
Den digitala nedladdningsetiken formuleras helt enkelt ganska socialistiskt: "De som behöver mina pengar kan få dem, de som redan tjänar miljoner kan fetglömma att jag sponsrar dem med ännu mer."
- Jag laddar inte ner lokalt producerade titlar.
- Jag laddar inte ner "independent"-titlar.
- Jag laddar inte ner nischtitlar.
- Jag laddar inte ner titlar från favoritregissörer.
- Jag laddar utan tvekan ner blockbusters.
- Jag laddar utan tvekan ner Hollywoodproduktioner.
- Jag laddar utan tvekan ner gamla filmer och TV-serier.
Ni ser logiken bakom nedladdningsetiken redan innan jag skriver det i klartext: Film- och serietittare vill stödja lokala och alternativa produktioner eftersom de inser att dessa inte kommer att bli gjorda om de inte genererar pengar. Och de vill att dessa ska bli gjorda, eftersom de även fortsättningsvis vill ha tillgång till ett brett utbud. Nedladdarna skiter dock fullständigt i att skjuta till pengar till stora kommersiella Hollywoodproduktioner eftersom de inser att dessa redan tjänar oceaner av pengar och att den nedladdning de själva ägnar sig åt knappast drabbar någon fattig. Och gamla filmer och serier har redan dragit in kulor så för såna behöver de inte ha dåligt samvete.
Den digitala nedladdningsetiken formuleras helt enkelt ganska socialistiskt: "De som behöver mina pengar kan få dem, de som redan tjänar miljoner kan fetglömma att jag sponsrar dem med ännu mer."
14 feb. 2012
Den förrädiska geografiska närheten
Jag är i landet där en McDonalds-meny kostar 100 spänn, en öl på puben 90 och folk i fokusgrupper låter som om de gillar allt vi visar dem även om de egentligen är negativa - det vill säga Norge. Dagarna är maxade med jobb så bloggandet får står tillbaka, men jag kan i alla fall göra en "mental note to self" (och alla andra) om att Sverige och Norge må likna varandra men är ändå svåra att dra över samma kam.
Just den här tron på att länder som ligger nära varandra geografiskt också har samma kultur och konsumtionsbeteenden är annars en favoritförenkling i bizniz-världen. Skandinavien klumpas ju gärna samman som en marknad, trots att vi svenskar vet att danskar är som danskar är och norrmän verkligen är norrmän.
Jag har nyligen konfronterats med denna typ av sammanklumpning av smått absurda mått där en potentiell uppdragsgivare drog Sverige över samma kam som hela Europa. Nog för att vi är med i EU men att utgå från att alla européer har ungefär samma kultur, beteenden och konsumtionsmönster känns ändå lite väl amerikanskt. Jag förstår så klart att alla såna här förenklingar handlar om pengar - det går liksom oftast inte att anpassa allt för varenda marknad - men hur rätt springer man egentligen om man tänker att det som funkar i Italien också funkar i Sverige?
Mot den förenklingen känns det plötsligt helt okej att hantera Skandinavien som same shit.
Just den här tron på att länder som ligger nära varandra geografiskt också har samma kultur och konsumtionsbeteenden är annars en favoritförenkling i bizniz-världen. Skandinavien klumpas ju gärna samman som en marknad, trots att vi svenskar vet att danskar är som danskar är och norrmän verkligen är norrmän.
Jag har nyligen konfronterats med denna typ av sammanklumpning av smått absurda mått där en potentiell uppdragsgivare drog Sverige över samma kam som hela Europa. Nog för att vi är med i EU men att utgå från att alla européer har ungefär samma kultur, beteenden och konsumtionsmönster känns ändå lite väl amerikanskt. Jag förstår så klart att alla såna här förenklingar handlar om pengar - det går liksom oftast inte att anpassa allt för varenda marknad - men hur rätt springer man egentligen om man tänker att det som funkar i Italien också funkar i Sverige?
Mot den förenklingen känns det plötsligt helt okej att hantera Skandinavien som same shit.
8 feb. 2012
Frihet och trygghet - igen
Kom idag på ett till belysande exempel på svårigheten att skilja drivkrafterna frihet och trygghet från varandra (vilket jag skrev om igår).
TV-branschen lever just nu efter antagandet att dagens TV-tittare allt mer drivs av behovet av frihet i valet av program och att det är därför de efterfrågar "on demand"-tjänster och håller på med illegal nedladdning. Och så är det ju. Men, de TV-tittare som vill ha frihet att välja sitt innehåll själv (istället för att vara bundna till TV-tablåer) drivs faktiskt lika mycket av tryggheten att veta att de tack vare just valfriheten kommer att kunna hitta ett program som passar bra för det specifika konsumtionstillfället - och det humör de är på i det specifika konsumtionstillfället - när de ska titta på TV. Friheten ger dem trygghet.
Den klassiska analysen hade ju i det här fallet varit att "on demand"-tittande drivs av frihet och "tablå-TV"-tittande av trygghet. Den studie jag håller på med nu och som bland annat handlar om illegal nedladdning gör det väldigt tydligt att frihet och trygghet återigen samverkar som drivkrafter i att skapa ett konsumtionsbeteende. Ännu en anledning till att kasta ännu mer skit på alla värderingssegmenteringsmodeller alltså.
TV-branschen lever just nu efter antagandet att dagens TV-tittare allt mer drivs av behovet av frihet i valet av program och att det är därför de efterfrågar "on demand"-tjänster och håller på med illegal nedladdning. Och så är det ju. Men, de TV-tittare som vill ha frihet att välja sitt innehåll själv (istället för att vara bundna till TV-tablåer) drivs faktiskt lika mycket av tryggheten att veta att de tack vare just valfriheten kommer att kunna hitta ett program som passar bra för det specifika konsumtionstillfället - och det humör de är på i det specifika konsumtionstillfället - när de ska titta på TV. Friheten ger dem trygghet.
Den klassiska analysen hade ju i det här fallet varit att "on demand"-tittande drivs av frihet och "tablå-TV"-tittande av trygghet. Den studie jag håller på med nu och som bland annat handlar om illegal nedladdning gör det väldigt tydligt att frihet och trygghet återigen samverkar som drivkrafter i att skapa ett konsumtionsbeteende. Ännu en anledning till att kasta ännu mer skit på alla värderingssegmenteringsmodeller alltså.
7 feb. 2012
Frihet och trygghet
Trygghet och frihet. Frihet och trygghet. Två såna där "grundvärderingar" och "bakomliggande drivkrafter" som market research ofta identifierar och kommer till insikt om i diverse produktkategorier. Den allmänna synen på trygghet och frihet är att de står i ömsesidigt uteslutande förhållande till varandra. Vilket betyder att en person antas motiveras antingen av frihet eller av trygghet. Lägger ni t ex vantarna på en värderingssegmenteringsmodell kan jag garantera att ni hittar trygghet och frihet i varsin ände på en av modellens axlar.
Jag och kollegan Swedén bråkade lite med just begreppen frihet och trygghet idag, i en analyssittning kring privatekonomi. Frågan ställdes på sin spets: Vad är egentligen ekonomisk frihet för människor? Svaret vi kom fram till: Att sträva efter att ha en trygghet i sin ekonomi! Till exempel: Människor som söker friheten att fortsätta leva sina liv som de alltid levt dem även efter pensionering har ju längs vägen motiverats av att trygga sin ekonomi just för den framtida frihetens skull. Ett tydligt fall av drivkrafterna frihet och trygghet i samverkan. Tryggheten finns i den framtida friheten. Friheten uppstår tack vare tryggheten. Jag tror ni fattar.
Det här är bara ett av många exempel på hur svårt det är att försöka separera mänskliga drivkrafter och motiv från varandra och hur löjligt det blir att envisas med att ställa dem i någon form av motsatsförhållande. Om alla bara kunde fatta följande skulle jag inte behöva låta så sur: Mänskliga drivkrafter existerar i samverkan, aktiveras i relation till varandra och växeldrar individer genom livet.
Jag och kollegan Swedén bråkade lite med just begreppen frihet och trygghet idag, i en analyssittning kring privatekonomi. Frågan ställdes på sin spets: Vad är egentligen ekonomisk frihet för människor? Svaret vi kom fram till: Att sträva efter att ha en trygghet i sin ekonomi! Till exempel: Människor som söker friheten att fortsätta leva sina liv som de alltid levt dem även efter pensionering har ju längs vägen motiverats av att trygga sin ekonomi just för den framtida frihetens skull. Ett tydligt fall av drivkrafterna frihet och trygghet i samverkan. Tryggheten finns i den framtida friheten. Friheten uppstår tack vare tryggheten. Jag tror ni fattar.
Det här är bara ett av många exempel på hur svårt det är att försöka separera mänskliga drivkrafter och motiv från varandra och hur löjligt det blir att envisas med att ställa dem i någon form av motsatsförhållande. Om alla bara kunde fatta följande skulle jag inte behöva låta så sur: Mänskliga drivkrafter existerar i samverkan, aktiveras i relation till varandra och växeldrar individer genom livet.
6 feb. 2012
Det låter flummigt, men allt är kultur
Det händer att jag använder ordet kultur på den här bloggen. Det finns en anledning, förstås. Att analysera och förstå kultur på alla nivåer i samhället - från nationell kultur till den kultur som existerar i en liten grupp vänner eller i en familj - är, tror jag, det bästa sättet att förstå konsumtion. För människors konsumtion, om något, är ju både ett kulturellt betingat beteende och en kulturell yttring. Dessutom är allt som är av människan skapat istället för av naturen givet kultur, vilket gör det omöjligt att förbi se kultur i studier av allt mänskligt beteende.
Tyvärr är det ändå få personer i affärsvärlden som är intresserade av att förstå kultur, om de ens förstår begreppet kultur. De flesta tänker nog på "sån där opera" när de hör någon säga kultur och det är olyckligt att kultur i den vida bemärkelsen betecknas av samma ord som kultur i den konstnärliga bemärkelsen. De som eventuellt förstår ordet kultur i den vida bemärkelsen avfärdar det ändå gärna med en affärsvärldssvordom: "Flummigt!" Kultur som fenomen är abstrakt, svårt att verbalisera på ett effektivt sätt, krångligt att kvantifiera och omöjligt att passa in i en balansräkning - så det är flummigt. Och flum kan man inte hålla på med i ett näringsliv där allt går i minst 180 "knyck", beslut måste tas på stående fot av stressade hot shots i kostym och allt man har att säga ska rymmas i en trettiosekunders "elevator pitch".
Jag tror ändå att alla företag som är seriöst intresserade av att förstå sin marknad och sina målgrupper borde intressera sig mer för kultur och för att förstå de makro- och mikrokulturer inom vilka just deras produktkategorier existerar och konsumeras. Jag är själv ingen expert på hur kultur byggs upp eller på kulturell analys, men som researcher som dagligen konfronteras med människors konsumtionsvanor inser jag att mycket av allt från individuella konsumtionsbeteenden och sociala konsumtionsmönster till produkt- och varumärkesförståelse och uppfattningar om reklam går att härleda till olika nivåer av kultur i samhället.
Det skulle behövas mer av en kulturell diskurs (ännu ett sånt där ord som man kan få sparken för att använda i en kommersiell organisation) inom såväl research och marknadsföring som management. Som inspiration kan jag till att börja med tipsa om den nyttigaste bok jag någonsin läst om konsumtionsbeteende, nämligen Grant McCrackens "Culture & Consumption". Efter att ha läst den behöver man i alla fall inte tveka över huruvida kultur är ett relevant begrepp för att förstå konsumtion och konsumenter.
Tyvärr är det ändå få personer i affärsvärlden som är intresserade av att förstå kultur, om de ens förstår begreppet kultur. De flesta tänker nog på "sån där opera" när de hör någon säga kultur och det är olyckligt att kultur i den vida bemärkelsen betecknas av samma ord som kultur i den konstnärliga bemärkelsen. De som eventuellt förstår ordet kultur i den vida bemärkelsen avfärdar det ändå gärna med en affärsvärldssvordom: "Flummigt!" Kultur som fenomen är abstrakt, svårt att verbalisera på ett effektivt sätt, krångligt att kvantifiera och omöjligt att passa in i en balansräkning - så det är flummigt. Och flum kan man inte hålla på med i ett näringsliv där allt går i minst 180 "knyck", beslut måste tas på stående fot av stressade hot shots i kostym och allt man har att säga ska rymmas i en trettiosekunders "elevator pitch".
Jag tror ändå att alla företag som är seriöst intresserade av att förstå sin marknad och sina målgrupper borde intressera sig mer för kultur och för att förstå de makro- och mikrokulturer inom vilka just deras produktkategorier existerar och konsumeras. Jag är själv ingen expert på hur kultur byggs upp eller på kulturell analys, men som researcher som dagligen konfronteras med människors konsumtionsvanor inser jag att mycket av allt från individuella konsumtionsbeteenden och sociala konsumtionsmönster till produkt- och varumärkesförståelse och uppfattningar om reklam går att härleda till olika nivåer av kultur i samhället.
Det skulle behövas mer av en kulturell diskurs (ännu ett sånt där ord som man kan få sparken för att använda i en kommersiell organisation) inom såväl research och marknadsföring som management. Som inspiration kan jag till att börja med tipsa om den nyttigaste bok jag någonsin läst om konsumtionsbeteende, nämligen Grant McCrackens "Culture & Consumption". Efter att ha läst den behöver man i alla fall inte tveka över huruvida kultur är ett relevant begrepp för att förstå konsumtion och konsumenter.
5 feb. 2012
Kampen om internet
Internet växer exponentiellt och produktion, konsumtion, marknader, sociala relationer och vanlig tråkig vardag digitaliseras i nästan samma takt. I ena änden flyttar tidigare fysiska och analoga fenomen och beteenden ut på nätet och i andra änden äter sig det digitala in i allt det där som vi än så länge säger existerar in real life. Digitaliseringen är ett ljus som brinner i bägge ändarna och i den oundvikliga framtiden kommer det fysiska och det digitala ha flätats samman på ett sätt där det ena är otänkbart utan det andra.
I den fysiska verkligheten har vi människor tagit oss fram först till fots, sedan till häst och numera med bilar, tåg och flygplan. Färdmedel har i den fysiska världen varit vårt främsta medel för att erfara samhället runtomkring oss. Moderna kommunikationsteknologier som telegrafen, telefonen och teven har erbjudit oss fönster ut mot världen. I och med digitaliseringen har vi dock börjat prata om gränssnitt, dvs en sorts digitala fönster som ger oss access till olika delar av den digitala sfären och som paketerar det digitala kaoset åt oss på ett begripligt och användbart sätt. Den digitala världen är ju ständigt tillgänglig, bara vi har en browser, ett socialt media eller en sökmotor till hands.
Och det är just i den här skarven, där våra sinnen möter allt det som finns tillgängligt digitalt, som kampen om internet utspelar sig. Kampen om internet är kampen om hur gränssnittet mot det digitala formuleras - och vem som formulerar det bäst.
Ända sedan vilda nätwestern på 90-talet har olika aktörer försökt ta position som det viktigaste gränssnittet. Först ut med stora ambitioner var alla olika internetportaler. Ni kanske minns Passagen, Spray, Yahoo och MSN? De var på rätt ställe där i skarven, kan man säga, men de visste inte riktigt vad de skulle göra där mer än att sammanfatta nyheter och erbjuda email och nätdejting. Idag står kampen framför allt mellan två giganter som tolkar internet - och därmed formuleringen av gränssnittet - på två ganska skilda sätt: Google och Facebook. Det är två giganter som inte bara vill vara ett gränssnitt utan också gör anspråk på att vara ett meta-internet ovanpå basnätet.
Googles utgångspunkt är att internet är en stor osorterad källa av information och därför är Googles formulering av gränssnittet mellan människa och internet en sökmotor. För att kunna ta del av den digitala sfären behöver vi kunna söka oss runt i den, efter det vi vill ta del av, och till det behöver vi ett gränssnitt som möjliggör sökande.
Facebooks utgångspunkt är att internet är en massa människor och därför är Facebooks formulering av gränssnittet mellan människa och internet ett socialt nätverk. För att kunna göra något i den digitala sfären behöver vi digitala profiler som interagerar med andra digitala profiler och till det behöver vi en social plattform som ger oss möjlighet att översätta våra fysiska jag till digitala jag.
Jag tror knappast att vare sig Google-grabbarna eller Zuckerberg resonerade så här när de skapade sina gränssnitt (de skapade var sin onlinetjänst, som de ansåg saknades på nätet). Icke desto mindre har Googles och Facebooks internetherravälde nu kommit så lång att kampen om internet kan sägas stå mellan sök och social sammankoppling - och därmed om vilken av dessa funktioner som är viktigast för oss användare. Kampen står också mellan vilket av dessa gränssnitt går att omsätta i pengar på bästa sätt.
Naturligtvis behöver vi användare både ett sökgränssnitt och ett socialt gränssnitt mot nätet, men både Facebook och Google gör anspråk på att vara det främsta gränssnittet, default-gränssnittet, som är det första vi användare öppnar när vi går ut på nätet. Den som lyckas vara det för användaren viktigaste gränssnittet får sannolikt en fördel i att andra tjänster vill koppla ihop sig med just det gränssnittet, och som jag diskuterade i inlägget "Är Facebooks affärsmodell att vara ett meta-internet?" så kan det innebära en annan typ av affärsmöjligheter än bara annonsförsäljning (som ju i slutändan är en ganska begränsad guldgruva).
Själv tror jag att Facebook har fördel mot Google i att vara det viktigaste gränssnittet, även om Google än så länge är större, mer etablerat och lönsammare. Jag tror att ett socialt gränssnitt är viktigare för människor än ett sökgränssnitt. Människor är i grund och botten sociala varelser som först ser till sin plats i gruppen de lever i och sedan kanske söker något annat utanför gruppen. Det sociala nätverket är också den kanske främsta källan för information för de flesta människor och vi ser redan idag tecken i olika studier på att folk ger upp nyhetsläsning och informationssökning på nätet till förmån för det allmänna kommunikationsflöde de tar del av på Facebook och som bland all social kuriosa också innehåller t ex vidareförmedlade nyheter. Dessutom har Google lanserat Google+ - ett socialt nätverk - medan Facebook inte lanserat någon sökmotor, så frågan är om inte även Google inser att den sociala plattformen är extremt central för att positionera sig som människors defaultgränssnitt mot nätet? Vem som vinner kampen lär vi få se vart efter digitaliseringen skenar iväg.
I den fysiska verkligheten har vi människor tagit oss fram först till fots, sedan till häst och numera med bilar, tåg och flygplan. Färdmedel har i den fysiska världen varit vårt främsta medel för att erfara samhället runtomkring oss. Moderna kommunikationsteknologier som telegrafen, telefonen och teven har erbjudit oss fönster ut mot världen. I och med digitaliseringen har vi dock börjat prata om gränssnitt, dvs en sorts digitala fönster som ger oss access till olika delar av den digitala sfären och som paketerar det digitala kaoset åt oss på ett begripligt och användbart sätt. Den digitala världen är ju ständigt tillgänglig, bara vi har en browser, ett socialt media eller en sökmotor till hands.
Och det är just i den här skarven, där våra sinnen möter allt det som finns tillgängligt digitalt, som kampen om internet utspelar sig. Kampen om internet är kampen om hur gränssnittet mot det digitala formuleras - och vem som formulerar det bäst.
Ända sedan vilda nätwestern på 90-talet har olika aktörer försökt ta position som det viktigaste gränssnittet. Först ut med stora ambitioner var alla olika internetportaler. Ni kanske minns Passagen, Spray, Yahoo och MSN? De var på rätt ställe där i skarven, kan man säga, men de visste inte riktigt vad de skulle göra där mer än att sammanfatta nyheter och erbjuda email och nätdejting. Idag står kampen framför allt mellan två giganter som tolkar internet - och därmed formuleringen av gränssnittet - på två ganska skilda sätt: Google och Facebook. Det är två giganter som inte bara vill vara ett gränssnitt utan också gör anspråk på att vara ett meta-internet ovanpå basnätet.
Googles utgångspunkt är att internet är en stor osorterad källa av information och därför är Googles formulering av gränssnittet mellan människa och internet en sökmotor. För att kunna ta del av den digitala sfären behöver vi kunna söka oss runt i den, efter det vi vill ta del av, och till det behöver vi ett gränssnitt som möjliggör sökande.
Facebooks utgångspunkt är att internet är en massa människor och därför är Facebooks formulering av gränssnittet mellan människa och internet ett socialt nätverk. För att kunna göra något i den digitala sfären behöver vi digitala profiler som interagerar med andra digitala profiler och till det behöver vi en social plattform som ger oss möjlighet att översätta våra fysiska jag till digitala jag.
Jag tror knappast att vare sig Google-grabbarna eller Zuckerberg resonerade så här när de skapade sina gränssnitt (de skapade var sin onlinetjänst, som de ansåg saknades på nätet). Icke desto mindre har Googles och Facebooks internetherravälde nu kommit så lång att kampen om internet kan sägas stå mellan sök och social sammankoppling - och därmed om vilken av dessa funktioner som är viktigast för oss användare. Kampen står också mellan vilket av dessa gränssnitt går att omsätta i pengar på bästa sätt.
Naturligtvis behöver vi användare både ett sökgränssnitt och ett socialt gränssnitt mot nätet, men både Facebook och Google gör anspråk på att vara det främsta gränssnittet, default-gränssnittet, som är det första vi användare öppnar när vi går ut på nätet. Den som lyckas vara det för användaren viktigaste gränssnittet får sannolikt en fördel i att andra tjänster vill koppla ihop sig med just det gränssnittet, och som jag diskuterade i inlägget "Är Facebooks affärsmodell att vara ett meta-internet?" så kan det innebära en annan typ av affärsmöjligheter än bara annonsförsäljning (som ju i slutändan är en ganska begränsad guldgruva).
Själv tror jag att Facebook har fördel mot Google i att vara det viktigaste gränssnittet, även om Google än så länge är större, mer etablerat och lönsammare. Jag tror att ett socialt gränssnitt är viktigare för människor än ett sökgränssnitt. Människor är i grund och botten sociala varelser som först ser till sin plats i gruppen de lever i och sedan kanske söker något annat utanför gruppen. Det sociala nätverket är också den kanske främsta källan för information för de flesta människor och vi ser redan idag tecken i olika studier på att folk ger upp nyhetsläsning och informationssökning på nätet till förmån för det allmänna kommunikationsflöde de tar del av på Facebook och som bland all social kuriosa också innehåller t ex vidareförmedlade nyheter. Dessutom har Google lanserat Google+ - ett socialt nätverk - medan Facebook inte lanserat någon sökmotor, så frågan är om inte även Google inser att den sociala plattformen är extremt central för att positionera sig som människors defaultgränssnitt mot nätet? Vem som vinner kampen lär vi få se vart efter digitaliseringen skenar iväg.
2 feb. 2012
Är Facebooks affärsmodell att vara ett meta-internet?
Jaha, då är det officiellt att Facebook ska börsnoteras och ekonominyheterna svallar över av värderingsanalyser och experter som uttalar sig om hur mycket Fejan egentligen är värt. Facebook har idag drygt 800 miljoner medlemmar/konton, vilket är en tiondel av planetens befolkning och den stora frågan i alla analyser är hur de ska lyckas kapitalisera på denna smått osannolika användarbas. De flesta röster i debatten diskuterar endast Facebooks annonsaffär och ställer sig frågande till om den verkligen motiverar en värdering på upp emot 100 miljarder dollar. Själv misstänker jag att annonsaffären inte är tänkt att vara Facebooks primära framtida inkomstskälla.
Tittar man på utvecklingen av Facebooks tjänst så tycker i alla fall jag att det är uppenbart att Facebook eftersträvar att bli ett meta-internet. Det vill säga ett eget nätverk ovanpå det stora röriga nätverket av uppkopplade datorer som är det grundläggande internet. Facebooks meta-internet är förstås en social applikation vars syfte är att koppla samman inte i huvudsak datorer utan människor med varandra. Genom att etablera sig som ett meta-internet vill Facebook antagligen göra just Facebook till hela världens viktigaste gränssnitt ut mot det bakomliggande nätet och genom att ta position som detta default-gränssnitt mot world wide web hoppas Facebook förstås på att på sikt kunna ta betalt inte bara av företag som vill synas med annonser i deras gränssnitt utan också av innehållsleverantörer som vill ha en framskjuten "hyllplats" i det gränssnitt som Facebook erbjuder.
Det här har ju Facebook egentligen sysslat med ända sedan starten i och med att de tar 30% av omsättningen från t ex alla spelleverantörer som tillhandahåller spel som Farmville i Facebooks gränssnitt. Därför är det märkligt att den delen av affären sällan diskuteras i samband med Facebook. Jag vet ingenting om hur samarbetet mellan Facebook och Spotify ser ut rent ekonomiskt, men att ha en digital musiktjänst i sitt gränssnitt mot nätet är helt i linje med just den här ambitionen att erbjuda innehållsleverantörer framskjuten digital hyllplats.
Lyckas Facebook att etablera sig själv som det viktigaste meta-internetet i världen och som människors primära gränssnitt ut mot det allt mer komplexa basnätet tror jag att vi kommer få se många fler "samarbeten" där kommersiella innehållsleverantörer köper sig rätten att finnas på Facebook med en "revenue share"-modell. Det är t ex inte alls otänkbart att Facebook skulle kunna vara en distributionskanal för VOD-tjänster som Netflix, för TV-kanaler eller för diverse webbutiker.
Nu frågar sig säkert den som läst så här långt i inlägget varför i h-vete andra kommersiella digitala tjänster (som t ex Netflix eller TV-kanaler) skulle dela sin omsättning med Facebook när de själva är precis lika tillgängliga online med sin webbadress? Vad behöver de Facebook till?
Det är en bra fråga som jag misstänker har svaret: Facebook är den enda tjänst som idag på ett väldigt effektivt och organiskt sätt kopplar samman just människor och alltså erbjuder ett socialt meta-internet. Det blir ju allt tydligare att all konsumtion och all användning av digitalt innehåll sker i ett socialt sammanhang. I och med att Facebook är ett socialt meta-internet möjliggör ju Facebook också en hypereffektiv viral spridning av bra och intressant innehåll i det sociala nätverket och möjliggör därmed peer-to-peer marknadsföring av innehåll till nya användargrupper. Det är i högsta grad relevant för alla kommersiella innehållsleverantörer. Vi användare vill också i allt högre utsträckning ta del av andra användares rekommendationer, kommentarer och betyg kring vår egen konsumtion och behöver ett Facebook kopplat till våra innehållstjänster för att kunna göra det. Det är enklare för kommersiella innehållsleverantörer att använda Facebook för detta än att utveckla egna sociala funktioner som de dessutom måste knyta användare till. Dessutom blir vi konsumenter och användare allt mer sociala under vårt pågående användande av digitalt innehåll och för det behovet av social interaktion är Facebook den mest naturliga plattformen som olika innehållstjänster behöver vara uppkopplade mot för att möjliggöra vår interaktion kring just deras innehåll.
Facebook är alltså inte bara ett av många gränssnitt mot internet för den vanliga konsumenten, det tillför en social dimension som har gjort det till det kanske viktigaste gränssnittet av alla och som också kan jackas upp mot alla andra tjänster, och det är tack vare den dimensionen som Facebook borde kunna bli en eftertraktad distributionskanal för digitala innehållstjänster. Det borde Facebook också borde kunna kapitalisera på. Och frågan är om det inte är där den större affären (än annonskrängandet) finns för Facebook?
Min "förutsägelse" är alltså att Facebooks långsiktiga affärsmodell är att ta position som vårt viktigaste meta-internet och genom den positionen bli mer och mer av en digital marknadsplats än att bara vara ett socialt nätverk. Facebook vill nog (bland annat) vara en sorts globalt och digitalt Heron City dit användaren går för att vara social men där hon också konsumerar en mängd olika typer av (underhållnings)innehåll under den pågående sociala leken i sitt nätverk. Och kan Facebook nå dit är kanske 100 miljarder dollar en rimlig värdering.
Tittar man på utvecklingen av Facebooks tjänst så tycker i alla fall jag att det är uppenbart att Facebook eftersträvar att bli ett meta-internet. Det vill säga ett eget nätverk ovanpå det stora röriga nätverket av uppkopplade datorer som är det grundläggande internet. Facebooks meta-internet är förstås en social applikation vars syfte är att koppla samman inte i huvudsak datorer utan människor med varandra. Genom att etablera sig som ett meta-internet vill Facebook antagligen göra just Facebook till hela världens viktigaste gränssnitt ut mot det bakomliggande nätet och genom att ta position som detta default-gränssnitt mot world wide web hoppas Facebook förstås på att på sikt kunna ta betalt inte bara av företag som vill synas med annonser i deras gränssnitt utan också av innehållsleverantörer som vill ha en framskjuten "hyllplats" i det gränssnitt som Facebook erbjuder.
Det här har ju Facebook egentligen sysslat med ända sedan starten i och med att de tar 30% av omsättningen från t ex alla spelleverantörer som tillhandahåller spel som Farmville i Facebooks gränssnitt. Därför är det märkligt att den delen av affären sällan diskuteras i samband med Facebook. Jag vet ingenting om hur samarbetet mellan Facebook och Spotify ser ut rent ekonomiskt, men att ha en digital musiktjänst i sitt gränssnitt mot nätet är helt i linje med just den här ambitionen att erbjuda innehållsleverantörer framskjuten digital hyllplats.
Lyckas Facebook att etablera sig själv som det viktigaste meta-internetet i världen och som människors primära gränssnitt ut mot det allt mer komplexa basnätet tror jag att vi kommer få se många fler "samarbeten" där kommersiella innehållsleverantörer köper sig rätten att finnas på Facebook med en "revenue share"-modell. Det är t ex inte alls otänkbart att Facebook skulle kunna vara en distributionskanal för VOD-tjänster som Netflix, för TV-kanaler eller för diverse webbutiker.
Nu frågar sig säkert den som läst så här långt i inlägget varför i h-vete andra kommersiella digitala tjänster (som t ex Netflix eller TV-kanaler) skulle dela sin omsättning med Facebook när de själva är precis lika tillgängliga online med sin webbadress? Vad behöver de Facebook till?
Det är en bra fråga som jag misstänker har svaret: Facebook är den enda tjänst som idag på ett väldigt effektivt och organiskt sätt kopplar samman just människor och alltså erbjuder ett socialt meta-internet. Det blir ju allt tydligare att all konsumtion och all användning av digitalt innehåll sker i ett socialt sammanhang. I och med att Facebook är ett socialt meta-internet möjliggör ju Facebook också en hypereffektiv viral spridning av bra och intressant innehåll i det sociala nätverket och möjliggör därmed peer-to-peer marknadsföring av innehåll till nya användargrupper. Det är i högsta grad relevant för alla kommersiella innehållsleverantörer. Vi användare vill också i allt högre utsträckning ta del av andra användares rekommendationer, kommentarer och betyg kring vår egen konsumtion och behöver ett Facebook kopplat till våra innehållstjänster för att kunna göra det. Det är enklare för kommersiella innehållsleverantörer att använda Facebook för detta än att utveckla egna sociala funktioner som de dessutom måste knyta användare till. Dessutom blir vi konsumenter och användare allt mer sociala under vårt pågående användande av digitalt innehåll och för det behovet av social interaktion är Facebook den mest naturliga plattformen som olika innehållstjänster behöver vara uppkopplade mot för att möjliggöra vår interaktion kring just deras innehåll.
Facebook är alltså inte bara ett av många gränssnitt mot internet för den vanliga konsumenten, det tillför en social dimension som har gjort det till det kanske viktigaste gränssnittet av alla och som också kan jackas upp mot alla andra tjänster, och det är tack vare den dimensionen som Facebook borde kunna bli en eftertraktad distributionskanal för digitala innehållstjänster. Det borde Facebook också borde kunna kapitalisera på. Och frågan är om det inte är där den större affären (än annonskrängandet) finns för Facebook?
Min "förutsägelse" är alltså att Facebooks långsiktiga affärsmodell är att ta position som vårt viktigaste meta-internet och genom den positionen bli mer och mer av en digital marknadsplats än att bara vara ett socialt nätverk. Facebook vill nog (bland annat) vara en sorts globalt och digitalt Heron City dit användaren går för att vara social men där hon också konsumerar en mängd olika typer av (underhållnings)innehåll under den pågående sociala leken i sitt nätverk. Och kan Facebook nå dit är kanske 100 miljarder dollar en rimlig värdering.
1 feb. 2012
Attityder och beteenden - en snabblektion
Är det någon skillnad på attityder och beteenden?
Korkad fråga. Klart det är. Fattar väl vem som helst. Det säger ju sig självt.
Den mindre korkade frågan lyder därför: Varför är det ibland så svårt för folk som sysslar med marknadsföring och research att förstå att det är en skillnad på attityder och beteenden?
Researchers undersöker gärna beteenden genom att fråga om attityder och applicera undersökningsmetoder som endast kan generera information om attityder. T ex fokusgrupper för alla typer av frågeställningar. Marknadsförare försöker få folk att bete sig annorlunda och köpa nya prylar genom att förändra folks attityder med hjälp av reklam. Lycka till. Folk ändrar i allmänhet väldigt ogärna sin attityd i en fråga. Snarare hänger de fast som idioter vid attityder de en gång lagt sig till med. Ändra sitt beteende kan de dock göra från den ena sekunden till den andra. Testa t ex att sänka priset på en vara. Varför i så fall kommunicera som idioter för att ändra folks attityder när det är mycket enklare att kommunicera något som får dem att ändra sitt beteende?
Jag tror den här förvirringen och sammanblandningen av begreppen bland annat beror på att marknadsföringsdisciplinen själv inte har koll på begreppen. Lite förenklat råder ungefär följande logik inom traditionell marknadsföringsteori:
1. Människor har en uppsättning värderingar, som är relativt oföränderliga över tid
2. Dessa värderingar tar sig uttryck i diverse attityder anpassade till tidens tecken
3. De attityder som en person har styr hans eller hennes beteende
Ja, jo, så kan det ju vara ibland. Ofta är det inte alls så. Attityder är just attityder; en massa tyckande, synpunkter och åsikter, som är en del av en individs sociala positionerande och "jargong". Beteende är beteende och styrs väldigt mycket av rutiner, vanor, humör och inte minst av de olika situationer som individen befinner sig i, och de olika omständigheter som råder i de situationerna. Ett exempel som jag stött på hundratals gånger:
Attityd: "Jag tycker att kommersiell TV är skit och bara visar ytliga och substanslösa realityserier."
Beteende: "Jag kommer hem trött efter jobbet, slår på teven för att få koppla av en stund, zappar runt och fastnar i brist på annat framför en realityserie eller två i ett par timmar."
Vill man som researcher studera människor kommer man mycket längre genom att studera beteenden. Faktiska beteenden säger alltid mer om en person än vad den personen ger uttryck för i sina attityder.
Vill man som marknadsförare ändra folks attityder är det enklare att börja med att ändra deras beteende. Sänk priset, skapa en grym produkt. Folk kommer att ändra sitt invanda beteende utan att tveka. När folk väl gjort avsteg från sin attityd i frågan genom att bete sig i motsats till den en eller ett par gånger ligger det också väldigt mycket närmare till hands att de börjar ändra sig beträffande just den attityden.
Korkad fråga. Klart det är. Fattar väl vem som helst. Det säger ju sig självt.
Den mindre korkade frågan lyder därför: Varför är det ibland så svårt för folk som sysslar med marknadsföring och research att förstå att det är en skillnad på attityder och beteenden?
Researchers undersöker gärna beteenden genom att fråga om attityder och applicera undersökningsmetoder som endast kan generera information om attityder. T ex fokusgrupper för alla typer av frågeställningar. Marknadsförare försöker få folk att bete sig annorlunda och köpa nya prylar genom att förändra folks attityder med hjälp av reklam. Lycka till. Folk ändrar i allmänhet väldigt ogärna sin attityd i en fråga. Snarare hänger de fast som idioter vid attityder de en gång lagt sig till med. Ändra sitt beteende kan de dock göra från den ena sekunden till den andra. Testa t ex att sänka priset på en vara. Varför i så fall kommunicera som idioter för att ändra folks attityder när det är mycket enklare att kommunicera något som får dem att ändra sitt beteende?
Jag tror den här förvirringen och sammanblandningen av begreppen bland annat beror på att marknadsföringsdisciplinen själv inte har koll på begreppen. Lite förenklat råder ungefär följande logik inom traditionell marknadsföringsteori:
1. Människor har en uppsättning värderingar, som är relativt oföränderliga över tid
2. Dessa värderingar tar sig uttryck i diverse attityder anpassade till tidens tecken
3. De attityder som en person har styr hans eller hennes beteende
Ja, jo, så kan det ju vara ibland. Ofta är det inte alls så. Attityder är just attityder; en massa tyckande, synpunkter och åsikter, som är en del av en individs sociala positionerande och "jargong". Beteende är beteende och styrs väldigt mycket av rutiner, vanor, humör och inte minst av de olika situationer som individen befinner sig i, och de olika omständigheter som råder i de situationerna. Ett exempel som jag stött på hundratals gånger:
Attityd: "Jag tycker att kommersiell TV är skit och bara visar ytliga och substanslösa realityserier."
Beteende: "Jag kommer hem trött efter jobbet, slår på teven för att få koppla av en stund, zappar runt och fastnar i brist på annat framför en realityserie eller två i ett par timmar."
Vill man som researcher studera människor kommer man mycket längre genom att studera beteenden. Faktiska beteenden säger alltid mer om en person än vad den personen ger uttryck för i sina attityder.
Vill man som marknadsförare ändra folks attityder är det enklare att börja med att ändra deras beteende. Sänk priset, skapa en grym produkt. Folk kommer att ändra sitt invanda beteende utan att tveka. När folk väl gjort avsteg från sin attityd i frågan genom att bete sig i motsats till den en eller ett par gånger ligger det också väldigt mycket närmare till hands att de börjar ändra sig beträffande just den attityden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)