Svenska kvinnor är inte "Kvinnor"

Svenska kvinnor vill inte betraktas, adresseras och kategoriseras som Kvinnor med stort K. Det är mer än uppenbart efter att jag hela den föregående veckan har arbetat med att undersöka en amerikansk medieprodukt som helt och hållet är riktad till kvinnor och att jag därför suttit och diskuterat just den medieprodukten och vad dagens svenska kvinnor vill ha med helkvinnliga målgrupper.

Svenska kvinnor opponerar sig starkt mot att kategoriseras som just kvinnor och undrar vart deras individualitet tog vägen när marknaden kastar ner dem i samma påse som alla andra kvinnor. (Vilket förstås är fullt förståeligt eftersom jag själv inte går omkring och tänker på mig själv i termer av man med stort M.) De upplever inte att de konsumerar medier och andra produkter och tjänster primärt i egenskap av sitt kön, utan snarare av andra, individuella och situationsspecifika, anledningar. Och även om svenska kvinnor medger att det så klart finns en del ämnen, teman och konsumtionstriggers som sannolikt tilltalar dem mer än män så vill de fortfarande inte kommuniceras med som en hoper kvinnor som har särskilda preferenser och beteenden endast för att de är kvinnor.

Det här har utländska företag och varumärken ibland svårt för att förstå. I just det här uppdraget hamnade jag till exempel i argumentation med en person - en kvinna - som arbetar för den amerikanska medieprodukten, som vägrade acceptera att svenska kvinnor inte i första hand identifierar sig som just kvinnor och därmed är "av naturen" intressearde av vissa ämnen som barnafödande, moderskap, mode och skönhet och matlagning. Jag har en känsla av att kvinnor (och män) på andra marknader i andra kulturer som t ex den amerikanska och brittiska i mycket högre grad identifierar sig genom sin könstillhörighet och gör en större sak av att vara Kvinna, Tjej, Syster, Mamma etc. och att de därför också har en högre acceptans för att tilltalas som just Kvinna av marknaden. Det är möjligt att de i högre utsträckning går med på direkta adresseringar av typen "du som är en modern kvinna behöver..." medan svenska kvinnors kräkreflex aktiveras när de hör dylika saker. Ännu mer frånstötande blir det förstås när den tänkta teoretiska kvinnligheten är definierad enligt t ex amerikanska normer.

Vi som jobbar med kvalitativ research på den svenska marknaden känner förstås till det här förhållandet - att det inte är särskilt gångbart att skriva svenska kvinnor eller män på näsan om vad de är och vill ha enligt en bred, generell och steroetyp kategorisering som kön. Sverige är i allmänhet en kultur och marknad som ogillar kategoriseringar och som värnar sin individualitet. På det sättet är Sverige också en väldigt annorlunda marknad i ett globalt perspektiv. På ett mänskligt plan är Sverige kanske till och med världens mest moderna marknad. Därför är det också svårt för utländska företag och varumärken att komma hit och försöka erbjuda produkter och tjänster och kommunicera i Sverige enligt mer traditionella principer. Det är ju ofta så att de som gått vidare sällan vill se tillbaka förrän tillbakablickandet kan paketeras som retro - och där är inte könsdebatten ännu på långa vägar.

För övrigt är det lite ironiskt att individualiteten är så stark i ett svenskt samhälle som är byggt på socialistisk grund medan kategoriidentifikationen är så stark i ett amerikanskt samhälle som är byggt på individualismens principer. Vad det betyder? Att både tillhörighet och individualitet är viktigt för de flesta människor, tänker jag. Har man det ena inbyggt i samhället får man skaffa det andra på egen hand.

Autentisk konceptualiserad autenticitet

Lunch på mexikansk restaurang i Gävle idag mitt under brinnande fältarbete. Kaktusar i fönstren, sombreros i taket, mariachigitarrer i högtalarna och mexikansk lunchbuffé med nachos, tortillas, salsa, köttfärs, riven ost - och falukorv.

Ganska svårplacerat på skalan autentisk-konceptualiserad, vilket jag diskuterat några gånger tidigare (här, här och här).

I grunden är ju en mexikansk restaurang i Gävle så klart ett koncept. Men vad händer när konceptet ser ut att ha ganska många år på nacken (slitaget på inredningen vittnar om att Bienvenido i Gävle varit med i många år nu) och när kocken slänger in falukorv som ett val i den mexikanska buffén? Tiden tuggar i sig konceptualiseringens blänkande yta och när konceptualiseringen dessutom stretchas och remixas genom ett svenskt småstadsfilter uppstår någonting helt annat. Någonting helt eget och oreflekterat som saknar just konceptualiseringens medvetenhet om vad det är en pastisch på. Då uppstår kanske autenticitet i konceptualiseringens ruiner?

Vilket jag tycker är både ganska fint och skönt på något sätt.

Livet - den stora barriären

En av de vanligaste frågeställningar researchkunder kommer med är varför konsumenter i allmänhet inte konsumerar deras produkter och tjänster mer och varför deras redan existerande kunder inte konsumerar deras produkter och tjänster mer än de redan gör. För oss researchers betyder det ofta uppdrag som går ut på att kartlägga vilka barriärer som finns för att köpa och konsumera produkter, tjänster och varumärken i en viss kategori.

Mitt intryck är att uppdragsgivare som kommer till oss researchers med den här typen av frågeställning ofta förväntar sig att svaret utkristalliseras i väldigt konkreta barriärer, som har med just deras specifika erbjudanden att göra. Och att bara de får svaret på vad som är fel med deras erbjudande så kan de fixa det och sen öka försäljningen.

Oftast är dock inte den exakta kalibreringen av erbjudandena den stora barriären. Den stora barriären är nämligen i de flesta fall livet självt.

Människors vardag är fullmatad med aktiviteter: Arbete, barn, hämtning och lämning på dagis, kompisar, släkt, relationsproblem, sjukdomar, transporter, djur, hobbies, fritidsaktiviteter, hushållssysslor, matinköp, matlagning, hemadministration och så vidare. I alla dessa sammanhang köper och konsumerar människor förstås containervis med olika produkter och tjänster, men det är också det som är utamaningen. I livets alla situationer ställs människor inför mängder av val och de flesta val går av tidsskäl, ekonomiska anledningar och mentala hälsoskäl inte att göra särskilt aktivt eller i enlighet med vilken typ av konsument man är. Som konsumerande individ väljer man det enkla, det invanda, det första man ser - eller helt enkelt bara någonting som råkar finnas där, just då. Livets komplexitet, enormitet och alla problem står i vägen för alla fantastiska produkter och tjänster som människor skulle kunna välja att konsumera om de bara orkade och orkade sätta sig in i.

Jag får ofta känslan av att livet i allmänhet glöms bort på den kommersiella marknadssidan. Där jobbar man med ett enda av alla dessa miljoner erbjudanden som konsumenten ska ta ställning till och där förstår man självklart varför just det erbjudandet är så bra och så rätt - och därför är man också frustrerad över varför det inte säljer mer. På konsumentsidan är det erbjudandet bara en droppe i det hav som är livet och om man ens är medveten om erbjudandet så känner man definitivt inte till särskilt många fina detaljer om det. Livet i är både den stora drivkraften och den stora barriären för konsumtion och förstår man inte människors liv kan man skruva på sina erbjudanden i all oändlighet utan att det gör någon direkt skillnad.

Sakernas digitala spegelbild

Det är mycket snack i medierna just nu om sakernas internet - the internet of things - eftersom allt fler av våra prylar blir eller kommer bli "smarta", dvs uppkopplade mot nätet. Kylskåp, bilar, TV-apparater, tvättmaskiner, badrumsspeglar, elnät osv. Den kommersiella marknaden gillar sakernas internet, eftersom det skapar nya affärsmöjligheter; nya mer effektiva logistiska processer, nya mer effektiva varulager, nya sätt att serva och underhålla maskiner och nya gränssnitt att både sälja innehåll och exponera reklambudskap i.

Men minst lika intressanta som de direkta affärsmöjligheterna kring sakernas internet är, är det faktum att sakernas internet i kombination med alla sociala medier vi använder kommer åstadkomma en alltmer komplett digital spegelbild av vilka vi är som individer. Snart kommer vi inte bara vara representerade på nätet med våra Facebook-profiler och Twitterkonton, alla våra någorlunda tekniska prylar kommer också vara representerade på nätet och sammantaget speglas alltså alltmer av vår fysiska existens i vår digitala existens.

Den kommersiella marknaden tänker säkert, som vanligt, att det är de som ska kontrollera och nyttja vår digitala spegel - att vi som användare glatt öppnar upp alla dessa digitala ytor och ingångar i vårt fysiska liv som de som kommersiella marknadsaktörer kan använda som kanaler att nå oss med. Mjukvaruuppdateringar med nya tvättprogram i tvättmaskinen eller make-up-tips via den interaktiva badrumsspegeln. Den kommersiella marknaden tänker säkert också att den kommer samla in en massa kommersiellt intressant användardata genom alla dessa nya digitala gränssnitt, som hur ofta och länge vi borstar tänderna eller vad vi faktiskt har i kylskåpet.

Även om det kommer uppstå en hel del konsumentintressanta nya tjänster så riskerar alla dessa uppkopplade ytor bli en smula tröttsamma och irriterande ur ett användarperspektiv. Att ta emot reklam varje gång man står med tandtråden framför spegeln, att ta ställning till nya appar i tvättmaskinen, diskmaskinen och i kylskåpet, att sitta och "tanka" ner ny mjukvara i bilen varje gång man ska köra osv osv. Som användare kommer man - tänker jag mig - vilja ha EN DIGITAL PERSONA genom vilken man kan sköta alla sina uppkopplade prylar. Man kommer vilja ha ETT KONTO för sakernas internet där man EN GÅNG väljer om man vill eller inte vill ha reklam i sin spegel, torktumlare och bil, där man i ETT GRÄNSSNITT laddar ner appar och ny mjukvara och där man har ETT BETALNINGSSTÄLLE för alla tjänster man köper till sina uppkopplade saker.

Frågan är om marknadens hushållsapparat- och bilaktörer kan prestera just den tjänsten? Antagligen inte. Därför kommer det troligen att dyka upp en ny aktör på marknaden som erbjuder en samlande tjänst för alla våra uppkopplade saker. Troligen kommer vi på olika sätt vilja ha en social funktion även i detta gränssnitt (för att tipsa vänner och bekanta om nya tvättprogram eller sprida olika typer av data om oss själva), vilket skulle tala för att en tjänst som Facebook kan ta position som meta-internet även här (se tidigare inlägg om Facebooks affärsmodell som meta-internet). Eller så kommer det någon helt annan aktör som ger oss användare kontroll över våra saker på nätet. Det är hursomhelst i detta nya användarlager av internet som jag tror vi kommer få se den största nya affärsmöjligheten, utöver alla de prylspecifika affärsmöjligheter som uppstår för exempelvis bilmärken, kylskåpstillverkare och TV-apparater.

Market research är inte vetenskap

Det här inlägget är en kommentar till gårdagens inlägg om researchbranschens idiotiska problem.

Anledningen till att det inom market research är mycket bättre att fokusera på vad man i slutändan har kommit till insikt om och förstått, än att fokusera på metoder och exakt hur de metoderna används, är förstås att market research inte är vetenskap.

Market research är att berätta en historia om marknaden, att måla upp en bild av konsumtionsmönster, att kartlägga attityder och att levandegöra målgrupper. Syftet med market research är att få idéer, att få perspektiv och att få ett sammanhang för sina tankar och insatser som aktör på en marknad. Det finns liksom inga "naturlagar" som med 100% säkerhet styr en marknad och konsumenterna på en marknad, vilket betyder att det heller inte finns några tvärsäkra sanningar att upptäcka och nedteckna. Market research är inte - och bör heller inte hävda - att det är en vetenskap som med vetenskapens exakthet kan säga hur saker och ting på en marknad fungerar.

Om man klarar av att acceptera detta (vilket alla inom branschen inte gör eftersom de gärna vill se sig själva som någon slags forskare som berättar exakt hur det är) så inser man också att besattheten vid att prata metoder istället för lärande och förståelse är idiotisk. Att ge METODEN någon slags upphöjd ställning är typiskt för forskarsamhället och för villfarelsen att det med rätt metod går att komma fram till den obestridliga sanningen om marknaden. Men i och med att det inte finns någon sanning att upptäcka blir det bara löjligt att finjustera metoder i absurdum, eftersom de ändå inte kan upptäcka någonting helt exakt.

Om man dessutom förstår sig på hur marknadsföring fungerar så inser man också att framgång på en marknad inte nödvändigtvis handlar om att ha förstått exakt hur marknaden fungerar (vilket som sagt dessutom är omöjligt). Marknadsföring handlar om att bilda sig en uppfattning om kultur och konsumtionsmönster på en marknad och skapa sig en relevant berättelse om sin marknad - och sedan inlemma sitt eget varumärke i den berättelsen och berätta om sin egen roll och betydelse i historien, för marknaden. En marknadsförare är liksom alltid intresserad av att påverka och förändra skeendet på den marknad hon agerar på (för att sälja mer), vilket ju också betyder att det hon försöker förstå om marknaden förändrar hon genom att förstå det. Därmed förändras också marknaden i sin helhet hela tiden (eftersom alla aktörer på den agerar på det här sättet), vilket förstås betyder att marknaden heller inte går att definiera vetenskapligt.

Det är alltså idiotiskt att inom market research i första hand prata metoder, men desto klokare att prata om en process av informationsinhämtning som genererar förståelse och insikter som ger idéer för vad man kan göra som kommersiell aktör på marknaden. Det här måste den här branschen börja inse i mycket högre utsträckning.

Researchbranschens idiotiska problem

Researchbranschen har ett problem. Det är den idiotiska definitionen av research i metodologiska termer. I kval och kvant, som det heter. Kvalitativa metoder och kvantitativa metoder alltså, om ni inte kan branschjargongen.

På grund av den här "paketeringen" av branschen säljer branschen metoder och verktyg istället för det den borde sälja, nämligen förståelse och insikter. Det är som om en byggare skulle definiera sitt erbjudande i termer av de verktyg han använder, dvs sälja hammare, sågar, spikning och sågning istället för att sälja byggandet av ett hus. Och så smart är ju byggaren att han inte bara säljer sina verktyg. Men så smart är inte researchbranschen. Den säljer glatt verktyg istället för hus. Och eftersom den har sålt verktyg istället för hus i en herrans massa år nu så har den utbildat sin marknad att köpa just verktyg istället för hus. Därför är det inte ovanligt att researchkunder hör av sig och vill köpa "fokusgrupper" eller "djupintervjuer" istället för att höra av sig för att de behöver hjälp med att förstå t ex ett fenomen, en målgrupp eller en kategori. De vill köpa en hammare, helt enkelt, och branschen säljer glatt en hammare till dem.

Undersökningsmetoder för insamlandet av kvalitativa respektive kvantitativa data (vilket egentligen är det korrekta sättet att uttrycka sig på) är inget annat än verktyg, verktyg som ska användas för att skapa förståelse för och insikt i en fråga. Researcherns uppgift är att komma till insikt och sedan förmedla den förståelsen till uppdragsgivaren. För att komma till insikt behöver researchern plocka fram olika metodverktyg ur sin låda och använda dem för att samla in information som hon sedan kan analysera. Det är egentligen ganska självklart, när man skriver det så här svart på vitt, och egentligen förstår alla det här. Ändå fortsätter både branschen och branschens kunder att primärt prata metoder.

Det betyder att fokus i många projekt hamnar på metoden istället för på syftet, vilket i sin tur betyder att värdefull tid och energi läggs på metoddiskussioner istället för på skapandet av förståelse och att projekten dessutom utvärderas baserat på hur metoden fungerade istället för på vad man har kommit till insikt om och förstått. Hur många är det egentligen som brukar diskutera snickarens hammare inför en renovering och sen utvärdera renoveringens slutresultat baserat på hur snickaren höll i hammaren?

Säljare

Jag håller på och köper ny bostad och ny bil och har således varit och provkört bilar hela lördagen och farit runt på lägenhetsvisningar hela söndagen. Jag har med andra ord tillbringat hela min helg i samspråk med säljare. Om jag skulle anlägga ett researchperspektiv på min helg och betrakta mina interaktioner med alla dessa bilhandlare och mäklare som mystery shopping har jag några synpunkter att framföra till deras chefer:

• Det vore trevligt om säljaren var påläst och välinformerad om den produkt han säljer. Jag, som konsument och spekulant, ska inte veta mer om produkten än han som säljer den.
• Inse att jag som potentiell köpare (dessutom av en rejäl kapitalvara) vill klämma på, känna på och testa produkten. En av bilhandlarna tyckte att det var lite jobbigt att ta ut den bil jag var intresserad av ur salongen och bad mig återkomma om jag var säker på att jag ville köpa bilen - då kunde jag få provköra den. Eh va...? Jag trodde provkörning var en del av utvärderingsprocessen vid bilköp, men det kanske bara är jag som är överdrivet noggrann?
• Engagera er. Bry er. Sälj lite för fan. Det är ju trots allt det viktigaste värde som en bilhandlare och en mäklare tillför. Berätta för mig vad som är bra med produkten. Jag stod hos en av bilhandlarna och ville veta vad som var särskilt bra med en Ford Focus respektive en Kia Cee'd, två bilmärken och modeller som den bilhandlaren var specialiserad på. "Det är två bra bilar", var det bästa och mest specifika han kunde säga. Och då aktiverade jag till och med mina moderatorskills och försökte proba på bilarnas respektive fördelar från flera olika perspektiv. Mäklarna är i och för sig lite bättre på att påpeka objektens fördelar, men även av dem vore det intressant att få höra något som inte är helt "obvious", som att det är fin utsikt från balkongen eller att köket är nyrenoverat.
• Förstå det självklara i att köpare av sådana stora investeringar som lägenhet och bil i stor utsträckning behöver trygghet och arbeta lite mer aktivt för att skapa den tryggheten hos köparen. Det görs, tänker jag mig, genom mycket och saklig information, där både för- och nackdelar lyfts fram för trovärdighetens skull.

Att döma av mitt "fältarbete" i helgen så är säljare framför allt bra på att le och se glada ut. I övrigt skulle jag säga att de är lite lata och hoppas på att produkten säljer sig själv så att de själva slipper jobba så mycket. Och visst, en bra produkt säljer sig själv, men om de nu har valt att jobba som bilhandlare eller mäklare (vilket man väl får anta är ganska aktivt valda yrken) så kan man ju i alla fall tro att de vill medverka till att göra jobbet och visa lite jävla yrkesstolthet.

Jag har verkligen aldrig sett mig själv sälja någonting överhuvudtaget eftersom jag inte ser mig som en så kallad "säljartyp", men ibland undrar jag hur svårt det kan vara och om man kanske borde sadla om? Sett till konkurrensen verkar jag bara behöva lära mig le och se glad ut.

Lokal "koll" kontra utifrånperspektiv

Det finns svenska företag som är övertygade om att de har plåtkoll på den svenska marknaden helt enkelt för att de är svenska och har organisationer som är ständigt verksamma och närvarande i Sverige. De köper förvisso ibland research, men då handlar det ofta om att studera något väldigt specifikt, som t ex hur de bäst ska implementera en ny teknisk lösning i sin tjänst. De tänker att de ju redan vet vad som krävs och behövs på den svenska marknaden och att den konsumentinsikt de är i behov av är av mer detaljerad art.

Sen finns det utländska företag, som säljer sina produkter i Sverige men bara har organisatorisk närvaro i egenskap av t ex ett litet säljkontor. De vet med sig att de har ganska begränsad förståelse för den svenska marknaden och köper därför ibland research som är av mer övergripande art, med syfte att förstå hur den svenska konsumentmarknaden fungerar idag, vart den är på väg och hur kulturen, logiken och sambanden på marknaden ser ut. De behöver den typen av research för att kunna ta relevanta strategiska beslut även för den svenska marknaden, eftersom de vet och erkänner att de inte har koll.

Som researcher som levererar bägge ovan beskrivna typer av research till respektive typer av kunder undrar jag ibland om inte de utländska företagen utan koll får bättre perspektiv på den svenska marknaden än de svenska företagen som upplever att de har maximal koll?

De svenska, lokalt förankrade, företagen lever i hög grad med etablerade sanningar om den svenska marknaden, sanningar som de inte alltid ifrågasätter och som har kommit att utgöra en världsbild som är ganska svår att rucka på. De lyfter inte alltid den berömda blicken och försöker få perspektiv på vad som händer på deras marknad - det har de ju redan klart för sig, tänker de.

De utländska företagen utan koll har inga starka idéer eller tankar om den svenska marknaden och heller inga förutfattade meningar. De är ofta väldigt öppensinnade för att studera marknaden i sin helhet och få den förklarad för sig, istället för att själva hålla på och förklara för alla hur mycket de vet om den. Genom t ex research får de då en sammanfattad helhetsbild och ett (floskelvarning!) holistiskt perspektiv på marknaden, som tillåter dem att i högre utsträckning fundera över sin roll på den svenska marknaden och vad de faktiskt har för möjligheter att agera på den.

Utan att göra anspråk på att förstå exakt vad de här två typerna av företag faktiskt förstår internt i sina organisationer kan jag i alla fall säga att de utländska, mer öppensinnade, företagen köper mer intressant research och får ofta mer intressanta insikter än de svenska företagen, som upplever att de redan har koll, får. Det kan jag säga eftersom det är jag själv som sitter och levererar dessa mer eller mindre intressanta insikter beroende på vad dessa olika typer av kunder har beställt.

Ibland tänker jag därför att även de lokalt förankrade företagen - i det här fallet de svenska - borde lyfta perspektivet en smula från sina väldigt specifika studier kring t ex produkter och kommunikation och titta nyktert och nyfiket på sin egen hemmamarknad från ett annat håll än från sin egen navel.

Jag är glad att jag jobbar i Sverige

Ibland är jag glad att jag är verksam i en svensk näringslivskultur - och inte i t ex en amerikansk.

I Sverige har folk har överlag en hyfsat avspänd attityd, även i affärssammanhang. De är för det mesta trevliga, ganska enkla att ha att göra med, är sällan överdrivet prestigefulla och kan släppa lite lagom på roller som kund, leverantör och chef när det behövs och är läge för det. I Sverige är det också många som klarar av att ta sitt jobb på allvar SAMTIDIGT som de har lite sund distans till det de håller på med. Det sistnämnda är en egenskap som jag personligen värdesätter väldigt högt.

I Sverige är det dessutom för det mesta helt okej att ha på sig jumpadojjor i ett kundmöte.

Amerikaner däremot... De är fan ibland businessfundamentalister med lika mycket självdistans till det de håller på med som en ayatolla har till sin religion. Om jag får lov att generalisera i affekt.

Min erfarenhet är att den amerikanska näringslivskulturen verkligen maxvarvar sin prestige. Amerikaner är väldigt malliga över sin egen metod och förväntar sig att bli hyllade för den. Och blir de inte hyllade för den blir de lite sura istället. Leverantörer hålls kort och betraktas som verktyg - och behandlas därefter. Kommer man som underleverantör in i rummet där en amerikansk konsult sitter med sin kund blir man ignorerad och försöker man säga något blir man omedelbart avbruten och får en blick med strypmord i. Jag jobbade nyligen med en amerikansk byrå som förbjöd mig att samtala med deras (svenska) kund utan deras närvaro i rummet. Jag vet inte vad de var rädda för; att jag skulle säga något dumt om dem, bara säga något överhuvudtaget eller försöka sälja direkt på den svenska kunden? Tagga ner, liksom. Varje sekund med kunden är inte ett krig som måste vinnas och alla är inte ute efter era "krigsbyten". Att skämta lite lättsamt om projektet man jobbar med ska man tydligen heller inte göra. Det verkar uppfattas som en förolämpning och som kritik mot den fantastiska metoden som man alltså inte får ha någon distans till.

Business är helt uppenbart på liv och död för amerikaner. Men det kanske man måste försöka ha lite förståelse för med tanke på att de kört sin ekonomi hela vägen ner till den steniga bottnen och är desperata för varje dollar för att inte bli annekterade av kineserna, som ju äger det mesta av deras negativa bytesbalans. Och då är jag ändå verksam i en vanligtvis väldigt avspänd och sympatisk bransch - market research. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara att jobba i t ex den amerikanska finansbranschen.

Opt-out bullshit

Jag har under en veckas tid väldigt konsekvent försökt avregistrera mig från från all mejlreklam som dimper ner i inkorgen ungefär en gång i timmen. Naivt nog har jag tänkt att konsekvent avregistrerande under en intensiv period borde minska ner på flödet, men det verkar inte göra någon som helst skillnad. Det dimper fortfarande ner mejlreklam ungefär en gång i timmen.

Därför tror jag mig nu ha förstått hur mejlreklamsystemen fungerar: För varje annonsör som jag avregistrerar mig från skjuter systemet fram en ny annonsör mot min mejladress. När jag avregistrerade mig från "Månadens säljbok" började jag plötsligt få mejl från "Köttbutiken". Och när jag avregistrerade mig från Köttbutiken började jag plötsligt få mejl från "NKJA". Och så vidare. Opt-out my ass.

Det verkar alltså som om man kan avregistrera sig från specifika annonsörer men hur man avregistrerar sig från SYSTEMET har jag ingen jävla aning om. Och jag vet inte hur många olika system min mejladress är kidnappad av. Jag vet heller inte hur uthålliga de här systemens listor på annonsörer är. Kan jag vinna mot dem genom att konsekvent fortsätta avregistrera mig från all mejlreklam jag får i en månad till? Eller finns det tiotusentals annonsörer i kö i de här systemen som bara väntar på sin tur att få spamma mig?

Jag gillar inte den här osynliga aggregatorsfunktionen på nätet, den som är systemet som tillhandahåller mejlreklamplattformen för en massa små annonsörer. De går liksom inte att nå någonstans eftersom de inte är transparenta på den digitala marknaden. Vilket går helt emot tanken om den digitala marknaden. Jag vill veta vilka de är så jag kan "opt-outa" mig från dem! De säljer garanterat också in sin tjänst mot alla de här små annonserande företagen med argumentet att den här typen av reklam inte är störande eftersom mottagaren kan välja att avregistrera sig om den vill. Det är förstås typiskt säljarbullshit eftersom mottagaren ändå fortsätter att få reklam och - som i mitt fall - uppfattar Månadens säljbok, Köttbutiken och NKJA som samma gäng av irriterande spammare.

På en del sätt är den analoga marknaden verkligen mycket bättre än den digitala. Där finns i alla fall NIX-register och "Ingen reklam, tack!"-skyltar som faktiskt fungerar. I jämförelse är den digitala marknaden på många sätt fortfarande vilda västern.