Kommersiella ord

Lyssnade som vanligt på P3 när jag körde bil igår. De pratade om Instagram i programmet. En stund in i diskussionen avbröt en av programledarna och sa (ungefär) "Ja, de finns ju även andra tjänster än Instagram på webben, det måste vi ju säga eftersom vi är Sveriges Radio" och jag tänkte att i just det här avseendet är internet en intressant utmaning för statliga public service medier som inte får gynna kommersiella marknadsaktörer i sina sändningar.

Människors internetanvändning bygger ju på användningen av ett antal mer eller mindre kommersiella tjänster och internetvarumärken: Google, Facebook, Instagram, Twitter, Tumblr, Amazon, Ebay, Netflix, Skype osv. I nätvärlden utgörs som bekant också en hel kategori i många fall av en totaldominerande aktör, t ex i fallet Google, som har någon slags monopol på sök, och i fallet Facebook, som har någon slags monopol på socialt nätverkande. Dessa varumärken är till och med så dominerande att de definierar själva handlingen genom att varumärkena verbifieras: Googla. Facebooka. Twittra. De står för helt nya typer av tjänster i mänsklighetens historia och därmed för helt nya typer av beteenden som människor lägger sig till med - och har dessutom på kort tid etablerats som något av det vanligaste och mest normala vi moderna uppkopplade människor sysselsätter oss med. Men de är kommersialiserade. Dessa våra nya beteenden har uppstått inom ramen för kommersiella företag och saknar därför starkt etablerade generella kategoribeteckningar, vilket gör att människor helt logiskt tar till varumärkesnamnet för att referera till vad de sysslar med.

Det är alltså skillnad mot kategorier som TV, där folk säger att de tittade på TV igår snarare än att de säger att de tittade på TV3 igår, och mat, där folk säger att de åt falukorv igår snarare än att de åt just Scans falukorv. Eller i alla fall har möjlighet att referera till kategorin snarare än till varumärkena, om de nu föredrar det. Samma sak låter ju nämligen inte så klokt i t ex fallen med sociala medier. Testa att referera till att jag nätverkade socialt igår eller till att jag mikrobloggade igår och folk runt fikabordet kommer undra om du är internetanalfabet.

Således blir det också lite löjligt när Sveriges Radio sliter sitt hår med att försöka undvika att prata om vanliga företeelser i människors vardag utan att nämna företeelserna vid deras rätta namn. Det är nog dags att inse att kommersiella företag är en del av samhället och att internetföretag i mångt och mycket ÄR internet och att dessa måste föras in i det vardagliga samtalet även på SR utan att en hysterisk brasklapp ska läggas till varje gång de nämns. Annars riskerar vi ju en sorts svensk variant av den amerikanska TV-censuren av svordomar med bleeps. Typ: Igår när jag kollade min bleep så såg jag att jag min bleep hade re-bleepats till bleep och bleep...

Bye bye broadcast

Avslutat Koreafält. Jag firar i min ensamhet bland dimmiga afterworkande koreanska kostymer med två krus Max lager på fat och en styckad och friterad kyckling på tallriken på ett autentiskt (ja, så autentiskt koreanskt som det kan bli!) öl- och kycklinghak - och kontemplerar det faktum att Korea under den snart gågna veckan har visat mig framtiden för vad som kommer ske inom kategorin TV.

I Korea har OTT (over the top alltså; TV-innehåll som konsumeras direkt via nätet utan att någon TV-leverantör är involverad, dvs tjänster som Netflix och Viaplay) vunnit slaget. Precis som väntat. Koreanska TV-konsumenter bygger sin TV-konsumtion i så hör grad på S-VOD-tjänster som pooq och Tving, på P2P-tjänster "gone legal" som Filenori, PD Pop och WeDisc och på tillgången på linjära TV-utsändningar online via ovan nämnda S-VOD-tjänster att TV-leverantörernas affärsmodell numera består av abonnemang som kostar runt 20-50 kr/månad. Nej, det är ingen felskrivning. I Korea kostar ett TV-abonnemang hos deras motsvarigheter till t ex Telia, Viasat eller ComHem runt 50 kr per månad eller i en del fall t o m mycket mindre. Det är den prisnivån som TV-leverantörerna tvingas hålla för att fortsätta vara relevanta för konsument (och det handlar heller inte om att den allmänna prisnivån på marknaden är så mycket lägre i Korea än i t ex Sverige eftersom koreanska konsumenter utan att blinka betalar runt 400 kr för ett mobiltelefonabonnemang). Till råga på allt har mobila enheter som Samsungs Galaxy Note och iPad Mini tagit över mycket av TV-tittandet och behovet av en gammal hederlig TV minskar. Vilket förstås ökar konsumentens vana att gå direkt till OTT-tjänster istället för att kolla in vad som går på de linjärt utsända kanalerna.

Bye bye broadcast och välkommen du sköna nya värld av online on demand.

Crossoverlunch overdrive

Apropå autenticitet och konceptualisering: Dagens lunch intogs på ett koreanskt träcafé (Tree & Me) i överklassområdet Gangnam-gu i Seoul, med italiensk meny och skånska jazzhiphopparna Movits! rappandes om den svenska arbetslösheten i högtalarna.

De kulturella referenserna kollapsar i crossoverentropi och jag frågar mig stillsamt, mitt i kaoset av symboler, om den här typen av post-postmodern kulturell juxtapositionering är autenticitet - eller något helt annat som undgår mitt förstånd?

Kapitulerar för den svarta spegeln

Har tittat på brittiska miniserien Black Mirror på SVT Play två kvällar i rad och kan bara konstatera att det är bland den bästa TV jag sett - någonsin. Jag är i vanliga fall en sucker för satirrealistiska near future novels som Gary Shteyngarts Super Sad True Love Story och Margaret Atwoods Oryx and Crake och Black Mirror är precis just det: Extremt realistiska skildringar av vart den digitala tekniken kan - kommer? - ta oss inom några år. Serien blir inte mindre intressant av att mitt researchjobb ofta handlar om att förstå människors relation till och användning av digital teknik och baserat på det försöka skapa idéer om och scenarios för framtiden. Well, efter att ha tittat på fyra eppar av Black Mirror så behöver jag inte längre tänka själv. Där är fyra framtidsscenarios serverade på (inte så dum) burk, med knivskarp samtidsanalys, fantastiska historier och allt man kan önska sig i väg at produktionskvalitet. Jag kapitulerar. Både som TV-tittare och researcher.

New York - autentiskt konceptualiserat

Jag har skrivit några inlägg här på bloggen om konceptualiserad autenticitet (t ex här, här och här). Är just nu på fältarbete i New York och det är ju en stad som snabbt aktualiserar diskussionen om konceptualiserad autenticitet mer än någon annan stad jag någonsin varit i. I New York känns de flesta restauranger konceptualiserade på något sätt. De har en extremt tydlig och skapad helhet; ett "brand" med någon slags inslag av vad vi skämtar om som "the signature dish/cocktail/style/gimmick/etc.". Under de första 48 timmarna i stan har jag ätit på en taqueria vid Union Square som på ett oerhört polerat sätt eftersträvar att likna en äkta mexikansk taqueria, på Sons of Essex på Lower East som försöker kombokonceptualisera MC-klubb, ski lodge och kvarterskrog och på The Breslin, som förvisso är en en anrik bar och dining room, men som liksom konceptualiserat det autentiskt klassiska så att det nu istället är mediehipsterkonceptualiserat. Alla tre ställena har i och för sig varit väldigt bra men den kvardröjande känslan har ändå varit att de ser ut och beter sig som om det är en reklamare som tänkt ut dem. Det finns inget organiskt, inget slumpartat, inget atomiskt över något av ställena. De är uttänkta, tillrättalagda och holistiska.

Vilket förstås får mig att fundera på om inte det sant autentiskt New Yorkiga är just konceptualiseringen i sig?

I världens medie- och reklamhuvudstad nummer ett är ju "Konceptet" en naturlig utgångspunkt för vad man än sysslar med, och även om om ett koncept i sig inte är någonting naturligt (utan skapat) så blir i New York det artificiellt skapade det naturliga eftersom det är så just den här stan fungerar. Hänger ni med? Så istället för att prata om konceptualiserad autenticitet måste man i New York vända på begreppen och prata om autentisk konceptualisering. Vilket mer än något annat är New Yorkarens naturliga tillstånd.

Ibland är tekniken som finsk radio

Vi översvämmas av fantastisk teknik och använder numera tekniska tjänster överallt och när som helst. Men eftersom teknik har en trist förmåga att på sin höjd fungera till 80% (eller nåt sånt) blir irritationsmomenten i vardagen också allt fler. Igår körde jag från norra Finland till Nådendal och tog sedan en färja till Kapellskär över natten. Under hela dygnet tvingades jag föra ett lågintensivt krig mot tekniken som jag hade tänkt skulle göra min resa behagligare.

Planen var att streama svensk radio (P3) de 900 km körning (eftersom finsk radio verkligen är kass). Streamen stoppade för att buffra ungefär varannan minut, vilket till slut blev så outhärdligt att jag faktsikt valde finsk radio i alla fall.

När jag 400 km senare började spy på finsk radio tänkte jag att jag istället skulle försöka streama Spotify (som nästan alltid fungerar) men då kom ett sms från Telenor som meddelade mig att mina 100 Mb/dygn fri streaming utomlands var slut för dagen och att uppkopplingshastigheten nu skulle sänkas. Och sänktes gjorde den. Så mycket att det tog 30 minuter att lyssna igenom en låt. Tillbaka till finsk radio.

Jag kom i alla fall till slut till Nådendal och eftersom jag var tidig satte jag mig i incheckningskön till färjan och började titta på senaste Tintin-filmen som jag laddat ner "offline" i min Viaplay-app på iPhonen. Med 15 minuter kvar att titta slutade filmen fungera, trots att hela var nerladdad. Jag får väl anta att det gick bra för Tintin...

Väl ombord på färjan ställde jag in automatisk tid på iPhonen eftersom jag ville att den under natten skulle ställa om klockan till svensk tid så att alarmet skulle väcka mig vid rätt tidpunkt. För säkerhets skull ställde jag även in väckning en timme före ankomst på hyttens fasta telefon.

Den fasta telefonen körde mitt larm en gång varje timme tills att jag till slut i vredesmod ryckte loss hela apparaten ur hyttens nätverkssystem.

Klockan 03.19 fick jag sedan sms från Telenor som hälsade att "Hej! Här på Island gäller Passport som finns på ditt abonnemang bla bla bla...". Island? Jag trodde jag befann mig nånstans på Ålands hav... Fundersamt groggy över vad min telefon och Telenor sysslade med gick jag för säkerhets skull in på klockan för att kolla att tiden var korrekt. GMT minus 3 timmar var den inställd på. Islänsk tid. Det kanske var någon slags vänskapligt första april-skämt av Telenor, men jag lovar att det inte stärkte de positiva aspekterna av min kundrelation med dem.

Det är ganska trist som det är att köra 900 km helt själv och sen ta en illaluktande lastbilsfärja över till Sverige. Jag hade dock förhoppningar om att mobila manicker och digital teknik skulle dämpa tristessen. Tyvärr lyckades de igår bara göra hela upplevelsen jävligare. Det går helt enkelt inte att lita på mobilen, mobiloperatörerna och mobiltäckningen levererar vad de lovar. Jag borde köpt en ljudbok, på gammal hederlig CD. Det hade garanterat fungerat bättre.

Bara för att hamra in spiken i teknikkistan kan jag också konstatera att Blogger hängt sig fem gånger medan jag skrivit det här inlägget.