Livstilsjoggarnas parad

Nu har jag bott på Kungsholmen i snart fyra månader och ett intryck består mer än något annat: Det går nio livsstilsjoggare på tio Kungsholmsbor.

Som inflyttad förortare är det häpnadsväckande att beskåda joggingcatwalken längs Kungsholmsstrand. För det första: Alla som joggar på Kungsholmen solar tydligen all den tid de inte joggar. Tjejerna ser alla ut som en parad av fotomodeller och Hollywoodskådisar: Figursydda funktionskläder i svart och neon, primärt i rosa neon men gul neon verkar också gå för sig. Superkorta shorts för att accentuera brunbrända ben. Rosa neonlöparskor. iPhone i iPhonehållare på vänsterarmen och vita lurar i öronen. Full make-up. Solglasögon på. Killarna fokuserar på gadgetstilen: iPhone på vänsterarmen förstås. Fet sportklocka längre ner på vänsterarmen. Vätskebälte. Löparskor i neonfärg. Och perfekt ansade reklambyråskägg så klart. I stan är jogging inte motion, det är en uppvisning i mode, skönhet och kroppsvård.

Med andra ord: Jag känner mig som en lantis. Jag joggar, som jag alltid gjort, runt i ett par rassliga fotbollshorts från mitten av 90-talet. Nån kasserad bomullstshirt som tappat formen. Urtvättade fotbollsstrumpor. Bleka ben och utan min iPhone. På vinterhalvåret brukar jag köra ett par mjukisbyxor jag köpte för tio år sen. Jag antar att det kommer räcka för att bli känd som "det där mjukisbyxweirdot" här på Kungsholmen. I motionsspåren i förortsskogarna var det aldrig någon som såg hur man såg ut när man lufsade runt i sågspånen. Man sprang ju liksom mitt i skogen. I stan är motion en parad. Man är exponerad. Beskådad. Man blir bedömd.

I stan är jogging en livsstilsgrej.

Jag tycker det är lite knepigt när livsstilstrender annekterar saker man sysslat med på ett ganska oreflekterat sätt i hela sitt liv. Som att jogga t ex. Jag har alltid joggat. Och alltid när jag har joggat har jag gjort det helt utan storslagna pretentioner. Det har handlat om att hålla igång flåset, först som ett komplement till fotboll och efter "fotbollskarriären" som allmänmotion. Jag har aldrig tänkt så mycket på mitt joggande. Mest sett det som en skön sak att göra några gånger i veckan och gjort det helt för mig själv, i skymundan av offentligheten.

Men nu när det plötsligt blivit hippare att jogga än att jobba med media och gatorna fylls av livsstilsjoggare så tvingar det även en motionär som jag att ofrivilligt "förhålla" mig till jogging. Måste jag anamma alla joggingens nya livsstilsattribut? Eller ska jag fortsätta som jag alltid gjort? Och antingen bli betraktad som en efterbliven idiot eller som en snubbe som försöker göra nån slags hipsterstatement. Suck. Jag vill inte behöva förhålla mig till joggingen också. Det finns redan så jävla mycket man måste förhålla sig till. Jag vill bara jogga lite. Och vad händer när trenden drar vidare till nån annan form av motion? Jo, då kommer alla livsstilssportare tycka att man är en idiot som fortfarande håller på med jogging. Jogging är ju så jävla 10-tal.

Trender är hänsynslösa på det sättet. De invaderar någon oskyldig företeelse, pumpar upp den under en kort period och lämnar sedan företeelsen i ruiner och skam. Det stör mig något oerhört att jogging har blivit en livsstilssport. Jogging kommer aldrig bli rent igen.