Ibland är tekniken som finsk radio

Vi översvämmas av fantastisk teknik och använder numera tekniska tjänster överallt och när som helst. Men eftersom teknik har en trist förmåga att på sin höjd fungera till 80% (eller nåt sånt) blir irritationsmomenten i vardagen också allt fler. Igår körde jag från norra Finland till Nådendal och tog sedan en färja till Kapellskär över natten. Under hela dygnet tvingades jag föra ett lågintensivt krig mot tekniken som jag hade tänkt skulle göra min resa behagligare.

Planen var att streama svensk radio (P3) de 900 km körning (eftersom finsk radio verkligen är kass). Streamen stoppade för att buffra ungefär varannan minut, vilket till slut blev så outhärdligt att jag faktsikt valde finsk radio i alla fall.

När jag 400 km senare började spy på finsk radio tänkte jag att jag istället skulle försöka streama Spotify (som nästan alltid fungerar) men då kom ett sms från Telenor som meddelade mig att mina 100 Mb/dygn fri streaming utomlands var slut för dagen och att uppkopplingshastigheten nu skulle sänkas. Och sänktes gjorde den. Så mycket att det tog 30 minuter att lyssna igenom en låt. Tillbaka till finsk radio.

Jag kom i alla fall till slut till Nådendal och eftersom jag var tidig satte jag mig i incheckningskön till färjan och började titta på senaste Tintin-filmen som jag laddat ner "offline" i min Viaplay-app på iPhonen. Med 15 minuter kvar att titta slutade filmen fungera, trots att hela var nerladdad. Jag får väl anta att det gick bra för Tintin...

Väl ombord på färjan ställde jag in automatisk tid på iPhonen eftersom jag ville att den under natten skulle ställa om klockan till svensk tid så att alarmet skulle väcka mig vid rätt tidpunkt. För säkerhets skull ställde jag även in väckning en timme före ankomst på hyttens fasta telefon.

Den fasta telefonen körde mitt larm en gång varje timme tills att jag till slut i vredesmod ryckte loss hela apparaten ur hyttens nätverkssystem.

Klockan 03.19 fick jag sedan sms från Telenor som hälsade att "Hej! Här på Island gäller Passport som finns på ditt abonnemang bla bla bla...". Island? Jag trodde jag befann mig nånstans på Ålands hav... Fundersamt groggy över vad min telefon och Telenor sysslade med gick jag för säkerhets skull in på klockan för att kolla att tiden var korrekt. GMT minus 3 timmar var den inställd på. Islänsk tid. Det kanske var någon slags vänskapligt första april-skämt av Telenor, men jag lovar att det inte stärkte de positiva aspekterna av min kundrelation med dem.

Det är ganska trist som det är att köra 900 km helt själv och sen ta en illaluktande lastbilsfärja över till Sverige. Jag hade dock förhoppningar om att mobila manicker och digital teknik skulle dämpa tristessen. Tyvärr lyckades de igår bara göra hela upplevelsen jävligare. Det går helt enkelt inte att lita på mobilen, mobiloperatörerna och mobiltäckningen levererar vad de lovar. Jag borde köpt en ljudbok, på gammal hederlig CD. Det hade garanterat fungerat bättre.

Bara för att hamra in spiken i teknikkistan kan jag också konstatera att Blogger hängt sig fem gånger medan jag skrivit det här inlägget.

Sent from my iPhone

När iPhone först dök upp och man fick mejl som avslutades med den förinställda frasen Sent from my iPhone från appleites som snabbt skaffat sig den nya supercoola luren uppfattades det som skryt. "Ja, ja, du har en iPhone. Ja, ja, du är sjukt mycket ballare än alla vi andra. Men kan du bara ta bort det där fåniga meddelandet och sluta vara så förbannat mallig för att du har köpt en ny mobiltelefon..." Det var liksom någonting nyrikt töntigt över att ha kvar frasen.

Nu, 2012, när iPhone blivit en svennetelefon betyder Sent from my iPhone något helt annat. Det betyder: "Sorry, jag mejlar från min telefon, hoppas du har överseende med alla stavfel och autostavningshelvetet - och att jag skriver så kort!" Meddelandet fyller helt enkelt plötsligt en relevant informativ funktion i det mobila kommunikationsklimatet.

Det är lustigt och intressant hur snabbt konnotationer förändras.

Livstilsjoggarnas parad

Nu har jag bott på Kungsholmen i snart fyra månader och ett intryck består mer än något annat: Det går nio livsstilsjoggare på tio Kungsholmsbor.

Som inflyttad förortare är det häpnadsväckande att beskåda joggingcatwalken längs Kungsholmsstrand. För det första: Alla som joggar på Kungsholmen solar tydligen all den tid de inte joggar. Tjejerna ser alla ut som en parad av fotomodeller och Hollywoodskådisar: Figursydda funktionskläder i svart och neon, primärt i rosa neon men gul neon verkar också gå för sig. Superkorta shorts för att accentuera brunbrända ben. Rosa neonlöparskor. iPhone i iPhonehållare på vänsterarmen och vita lurar i öronen. Full make-up. Solglasögon på. Killarna fokuserar på gadgetstilen: iPhone på vänsterarmen förstås. Fet sportklocka längre ner på vänsterarmen. Vätskebälte. Löparskor i neonfärg. Och perfekt ansade reklambyråskägg så klart. I stan är jogging inte motion, det är en uppvisning i mode, skönhet och kroppsvård.

Med andra ord: Jag känner mig som en lantis. Jag joggar, som jag alltid gjort, runt i ett par rassliga fotbollshorts från mitten av 90-talet. Nån kasserad bomullstshirt som tappat formen. Urtvättade fotbollsstrumpor. Bleka ben och utan min iPhone. På vinterhalvåret brukar jag köra ett par mjukisbyxor jag köpte för tio år sen. Jag antar att det kommer räcka för att bli känd som "det där mjukisbyxweirdot" här på Kungsholmen. I motionsspåren i förortsskogarna var det aldrig någon som såg hur man såg ut när man lufsade runt i sågspånen. Man sprang ju liksom mitt i skogen. I stan är motion en parad. Man är exponerad. Beskådad. Man blir bedömd.

I stan är jogging en livsstilsgrej.

Jag tycker det är lite knepigt när livsstilstrender annekterar saker man sysslat med på ett ganska oreflekterat sätt i hela sitt liv. Som att jogga t ex. Jag har alltid joggat. Och alltid när jag har joggat har jag gjort det helt utan storslagna pretentioner. Det har handlat om att hålla igång flåset, först som ett komplement till fotboll och efter "fotbollskarriären" som allmänmotion. Jag har aldrig tänkt så mycket på mitt joggande. Mest sett det som en skön sak att göra några gånger i veckan och gjort det helt för mig själv, i skymundan av offentligheten.

Men nu när det plötsligt blivit hippare att jogga än att jobba med media och gatorna fylls av livsstilsjoggare så tvingar det även en motionär som jag att ofrivilligt "förhålla" mig till jogging. Måste jag anamma alla joggingens nya livsstilsattribut? Eller ska jag fortsätta som jag alltid gjort? Och antingen bli betraktad som en efterbliven idiot eller som en snubbe som försöker göra nån slags hipsterstatement. Suck. Jag vill inte behöva förhålla mig till joggingen också. Det finns redan så jävla mycket man måste förhålla sig till. Jag vill bara jogga lite. Och vad händer när trenden drar vidare till nån annan form av motion? Jo, då kommer alla livsstilssportare tycka att man är en idiot som fortfarande håller på med jogging. Jogging är ju så jävla 10-tal.

Trender är hänsynslösa på det sättet. De invaderar någon oskyldig företeelse, pumpar upp den under en kort period och lämnar sedan företeelsen i ruiner och skam. Det stör mig något oerhört att jogging har blivit en livsstilssport. Jogging kommer aldrig bli rent igen.

iPhonekaffe

Jag stod häromdagen och köade till en kaffeautomat, i en paus i ett möte i en stajlad dansk kontorsbyggnad. Kvinnan framför mig tog tid på sig vid automaten och verkade inte få den att fungera. Hon vände sig om och ursäktade sig och sa att kaffeautomaten inte verkade fungera - och kom i samband med det på vad hon gjorde för fel: Hon försökte välja kaffetyp direkt på den digitala displayen genom att med fingret trycka på det alternativ hon ville ha. Men automatens display var inte en så kallad touchscreen, det var bara en vanlig digital display med olika kaffealternativ med ett nummer framför sig, ett nummer som man skulle slå in på en sifferknappsats strax under displayen för att välja kaffetyp.

För några år sedan skulle hon antagligen inte haft några problem med kaffeautomaten, men nu, när vi lever i iPhoneismens tidevarv, finns det inte längre någonting intuitivt med en gammal knappsats. Folk lägger inte ens märke till den.

Den predigitala teknikens mellansteg är på väg bort, till förmån för pekandet. Man hör historier om barn som kryper fram till teven och försöker flytta runt objekt på teveskärmen med fingret. Snart kommer folk titta på en tevefjärr och klia sig i huvudet. Sådana extramoment i användningen av teknik kommer kännas lika moderna som att ringa in till en telefonväxel och be en växeltelefonist att koppla vidare till den man vill prata med.

Pekskärmen känns som den ultimata symbolen för 2000-talets konsumtionssamhälle. Tusentals val tillgängliga genom minsta tänkbara ansträngning - och krävs det mer än en minimal ansträngning uppstår frustration och förvirring hos konsumenten. "Menar du att jag faktiskt måste göra något för att få det?!" Under iPhoneismen pekar vi direkt på det vi vill ha och får det. Både bokstavligt och bildligt talat.