2012 spontant ur minnet

Årets modetrend: Löparskor i gul och rosa neon. Ni vet, Stockholmarens alldeles egen Foppatoffla.

Årets konsumtionshändelse: Netflixs Sverigelansering.

Årets antiklimax: iPhone 5

Årets "Meh vad fan...?": Alla kollegor som gick runt med spruckna glas på sina gamla iPhones istället för att byta till en 4S i väntan på femman.

Årets uppror i stugorna 1: Hen.

Årets uppror i stugorna 2: Kalle Anka på julafton - the modern version.

Årets mest praktiska: Hen.

Årets nazi: DN förbjuder användandet av ordet hen.

Årets mest förutsägbara: Att Fejans introduktionskurs var övervärderad.

Årets mest pinsamma: Investmentbanken Morgan Stanley klagar i medierna över att de "lurats" att köpa Facebookaktien till en för hög introduktionskurs. (Jag trodde banker som Morgan Stanley var experter på att göra sina egna värderingar och mogna att ta självständiga beslut om att köpa eller inte. Men vad vet jag som inte jobbar inom storfinansen?)

Årets album: "Born to Die" av Lana Del Rey.

Årets "The Phantom Menace": Prometheus.

Årets omöjligaste idé: SD:s nolltolerans mot rasistiska rötägg i partiet.

Årets bästa nya ord: Zlatanera.

Årets Zlatan: Zlatans fjärde på Frineds arena.

Årets vrål: 4-4 kvitteringen mot Tyskland i VM-kvalet.

Önskelåtar

770 km bakom ratten idag, norrut genom ett allt kallare Sverige längs E4:an och tio timmar i sällskap med P3 på radion. Jag konstaterar att önskelåten fortfarande i allra högsta grad lever och mår väl. Radioprogrammen som avlöser varandra har nästan alla önskelåten som ett inslag och lyssnarna verkar vara med på noterna och ringer, mejlar och sms:ar in låtar de vill att P3 ska spela.

Man kunde ju ha trott att önskelåten som koncept skulle glömts kvar någonstans på 90-talet, innan musiken migrerade till nätet och vem som helst plötsligt kunde få tag på vilken låt som helst när som helst. Men icke. Det är bara syftet med önskelåten som förändrats.

Innan digitaliseringen ringde radiolyssnarna in för att få höra den där speciella låten som de inte kunde få tag på eller inte hade råd att köpa skivan för. Syftet var få höra sin låt, syftet var att få njuta av en låt man älskade.

Nu, i sista sucken av 2012, mitt uppe i den skenande digitaliseringen, önskar radiolyssnarna låtar för att få berätta - dela med sig av - sina egna historier till låtarna de älskar. Helt i enlighet med den Facebooktid vi lever i. Jag älskar den här låten och vill att hela världen ska veta det och dessutom veta att det här var låten som spelades när jag träffade min partner.

Oavsett syftet har passiva radiolyssnare som undertecknad fortfarande samma behållning av att musikredaktörernas spellistor mixas upp med lyssnarnas rariteter. Det ger omväxling som i sin tur ger mig möjlighet att upptäcka något nytt.

Inspirerad av en hel dags radiolyssnande satte jag ihop den här Spotifylistan med ny svensk hiphop när jag landade på hotellet i Skellefteå. Tack önskelåtarna för den.

Kvalresearchers som skyller på kval

Här är ett inlägg fött ur frustration efter en veckas intensivt fältarbete i Rom som uppdragsgivare.

Det är fruktansvärt irriterande när en moderator/intervjuare som arbetar med kvalitativ metod skyller sin egen bristande förmåga på just den kvalitativa metoden. Och säger saker som:

"Det går inte att genomföra intervjuer med någon form av struktur - det är ju kval!"

"Jag hinner inte tänka på vad jag ska fråga om eftersom det viktiga i en kvalitativ intervju är att se till att man kommer överens med intervjupersonen."

"Jag kan inte proba eftersom jag måste låta intervjupersonen själv bestämma vad hen vill prata om."

Lama ursäkter, som de säger i staterna, säger jag. Eller så har de en helt annan syn på kvalitativ metod i Italien än i övriga världen. En rätt lökig syn i så fall.

Det är ju därför företag betalar oss som arbetar med kvalitativ metod dyra (nåja) konsultarvoden, för att vi just hanterar det mångfacetterade hantverket att intervjua människor på ett bra sätt om precis vad som helst. Att bara utgå från att kvalitativt intervjuande inte kräver något annat av intervjuaren än att sitta och småprata med en person i målgruppen om ämnet är amatörmässigt. Därför känner jag mig tvungen att inför världen (eller de som nu råkar läsa den här bloggen) punkta ner alla de kvaliteter som en moderator/intervjuare som arbetar med kvalitativa data ska kunna hantera.

• Förstå kategorin och ämnet, i alla fall på en grundläggande nivå.
• Intervjua och lyssna på uppdragsgivaren för att förstå vad syftet med studien är.
• Lyssna på uppdragsgivaren för att förstå vad som är helt irrelevant att prata med intervjupersonerna om.
• På några minuter kunna ta vilken person som helst och etablera en förtrolig relation med den personen, utan att behöva ägna en hel intervju åt det.
• Klara av att både hinna med och tömma ut ett antal ämnen under en begränsad tid som ofta är 1,5-2 timmar.
• Att parallellt hålla ett antal olika frågeställningar och svar på och resonemang kring dessa levande under ett par timmar.
• Att hela tiden ställa öppna frågor, inte ledande frågor.
• Förstå vad som är relevant och intressant att proba på och inte.
• Förstå vilka anekdoter och historier som är intressanta att låta intervjupersonen utveckla och inte.
• Att under intervjun bygga vidare på vad intervjupersonen redan har sagt istället för att bara återupprepa frågor gång på gång.
• Att testa olika infallsvinklar i samma ämne/fråga för att se om det hjälper intervjupersonen att tänka vidare.
• Att under intervjun förmå att analysera - eller i alla fall bearbeta - det intervjupersonen pratar om för att kunna ta samtalet vidare till en annan nivå eller till ett annat djup.

Det finns de som tror att kvalitativt intervjuande mest handlar om att chitchatta lite med folk och som därför har en ganska nedlåtande inställning till det kvalitativa hantverket. Men kvalitativt intervjuande är relativt komplext, tar på krafterna och kräver en hel del intellaktuell och social simultankapacitet. Därför är det väldigt trist när även en kvalitativ researcher förringar hantverket genom att inte orka göra hela jobbet och sen skylla på att det ju är "kval".

För övrigt skrevs och publicerades det här inlägget ombord på ett flygplan. Jag skulle säga att det är på tiden med WiFi ombord på flygplan. Det gör dessutom flygandet väldigt mycket mer effektivt eftersom det plötsligt går att få saker gjorda där uppe bland molnen, luftgroparna och alla trånga säten. Tack Norwegian för det.

Nätet all inclusive

The Economist hade i förra veckans nummer en intressant (och snyggt skriven) artikel om nätjättarnas kamp. Google mot Apple mot Amazon mot Facebook och hur alla fyra idag är både allierade och fiender i strävan efter att vara den spelare som tar hand om konsumenten på internet. Jag skrev i våras något liknande själv (i inlägget Kampen om internet) och diskuterade då hur Google och Facebook erbjuder två olika typer av metainternet som användagränsnitt för hela internet, med två olika ingångar genom sök respektive det sociala nätverket.

The Economist artikel sätter på ett bra sätt fingret på det faktum att alla fyra nätjättarna idag (mer eller mindre) försöker ta kontroll över alla typer av ingångar som konsumenten har till nätet: Alla fyra har ambitioner att erbjuda någon form av sökfunktionalitet, alla fyra arbetar med att koppla samman användare i ett nätverk, alla fyra är intresserade av att bedriva e-handel och åtminstone Apple och Google vill kontrollera det operativsystem konsumenten använder för att överhuvudtaget komma åt nätet (genom iOS respektive Android). Och det är klart, om man får konsumenten att vara social, göra sökningar och shoppa inom ramen för sin egen plattform då har man vunnit ganska mycket.

En intressant aspekt av denna etablering av fyra stora nätgiganter är hur snabbt internet egentligen har förändrats från att vara en brokig och fragmenterad djungel av små och stora, mer eller minder seriösa, webbplatser till att helt domineras av några stora "all inclusive internet resorts". Det är också intressant hur helhjärtat konsumenter har omfamnat dessa metanät. Precis som en all inclusive charterresa gör livet enkelt för semesterfiraren, som inte behöver bry sig om att hitta en resa, ett hotell, restauranger och aktiviteter själv, gör Googles, Apples, Facebooks och Amazons metanät livet på internet enkelt för "browsaren". Allting finns sammanlänkat i samma tjänst och användargränssnitt och det räcker med ett enda internethabitat för att softa runt på nätet. Det är också intressant att nätupplevelsen därmed går från att vara supernisch till att vara megalomanisk all inclusive i ett enda slag (samtidigt som det supernischade förstås fortfarande finns tillgängligt genom all inclusive-gränssnitten).

Om jag får dra den här utvecklingen vidare ett antal år in i framtiden och hela vägen till sin spets går det att frammana en vision av ett internet där vi användare och konsumenter väljer metanät ala Googles, Apples, Facebooks eller Amazons som vårt primära internethabitat - som vårt land på nätet. Vi väljer medlemskap i t ex Google eller Facebook och gör dessa medlemskap till vår nationalitet på nätet och agerar sedan i det digitala landskapet utifrån det medlemskapet ungefär som vi irl agerar ute i världen som svenskar, amerikaner och japaner. När alla jättarna till slut erbjuder alla aspekterna av den digitala upplevelsen finns det ingen anledning att lämna Facebook för att söka på Google eller handla via Amazon eftersom även Facebook möjliggör sök och ehandel. Då handlar valet istället om vilken typ av gemenskap - nätnationalitet - man vill tillhöra. Har jag mest gemensamt med googlianerna eller med amazonerna eller appleitsen eller facebookarna? Eller något annat nytt metanät som dykt upp och tagit position. I den här framtidsvisionen blir metanäten de nya länder (eller kulturer) vi lever digitalt i, de som erbjuder oss en möjlighet att existera digitalt och som erbjuder oss den nätinfrastruktur vi är beroende av för att hitta på internet. Alla andra företag (och individuellt producerande konsumenter också för den delen) agerar sedan underleverantörer till metanäten och förser dem med innehåll som användarna vill köpa, konsumera och socialisera kring i metanäten. Det kanske låter långsökt, men internet är redan en bra bit på väg mot just det här.

Meditation över musikens fysikalitet

Köpte några nya och nygamla vinylskivor idag och började oundvikligen tänka på kategorin musik. Jag äger runt 1500 skivor (både vinyl och cd) och till skillnad från resten av världen höll jag ut länge med att köpa skivor, trots alla lagliga och olagliga digitala möjligheter som dök upp. Men i och med Spotify klev jag till slut över till nätbaserad musikkonsumtion och slutade även efterhand att köpa skivor. Och när jag flyttade i våras brydde jag mig inte ens om att packa upp alla mina (runt 800) cd-skivor utan baxade helt enkelt upp de tunga lådorna på vinden. Något som hade varit helt otänkbart för bara några år sedan för en musiknörd som jag, som ser ett värde i helheten (dvs albumformatet och det formgivna konvolutet som förpackar det) i musikaliska verk.

Efter ett par år av musiklyssnande nästan uteslutande genom Spotify har jag nu börjat köpa vinylskivor igen och återupptäckt glädjen i att komma hem med en skiva, ta ut den ur konvolutet och sätta mig ner och dedikerat lyssna på den samtidigt som jag närstuderar konvolutet och läser låttexter (dvs konsumera musik såsom jag konsumerade musik i tonåren). Det är en större och mer mångfacetterad konsumtionsupplevelse än att bara dra på en skiva eller playlist i Spotify i bakgrunden när man ändå sitter vid datorn och sysslar med annat.

Men att jag skulle köpa en cd-skiva (ja, de säljs fortfarande) eller ens hämta ner mina cd-skivor från vinden känns helt utdött. Där vinylskivan ger mig en stark lustkänsla känns cd-skivan idag helt liv- och själlös. Tanken på att ta ner cd-skivorna från vinden och ge dem plats i bokhyllan känns ungefär lika tilltalande som att dekorera lägenheten med urdruckna petflaskor. Cd-skivan var musikbranschens storhetsformat, när musikbranschen tjänade som mest pengar, men är idag i retrospektiv ett otroligt tydligt övergångsformat som lider av övergångsfasens kompromisser.

Framtiden tillhör som alla vid det här laget har insett oundvilkligen streamad nätdistribuerad musik och den stora massan av musikkonsumenter kommer uteslutande lyssna på musik genom Spotify och andra liknande tjänster. Men för dem som har en mer nördig och intensiv relation till musik än att "bara" vilja lyssna på bra låtar behövs något mer. Och det är därför som vinylskivan fortsätter leva, trots all sin otymplighet och användarovänlighet. Den är motsatsen till nätets bekvämlighet, oändliga utbud och abstraktion. Den är krånglig, kräver aktiv hantering och är extremt fysisk och tvingar mig som konsument att ha en fysisk konsumtionsrelation med den. Och den närheten för oss närmare varandra, mig och vinylskivan.

Kategorin musik är på så sätt en väldigt talande symbol för det digitaliserade samhället: Där digitaliseringen driver kategori efter kategori mot oslagbart enkel och innehållsrik konsumtion på nätet driver den samtidigt fram en utveckling av starkt fysiska konsumtionsupplevelser som antitrend. Människor är fortfarande djur och har behov av den fysiska världen och av att uppleva sin värld genom det påtagliga istället för bara genom det abstrakt medierade. Därför ser det ut som att den digitala tiden kommer ha två uttryck: De rent digitala och de extremt fysiska.

Vad jag köpte för vinylskivor? Bland annat Cat Powers senaste, Sun, som jag starkt kan rekommendera.

Teknologi - den nya kostymen

Igår intervjuade jag en kvinna i Chicago om hennes smartphonesurfande. Hon berättade att hennes arbetsgivare förväntar sig att hon använder sin privata mobiltelefon i tjänsten och att hon själv står för alla kostnader, även de som är direkt kopplade till hennes arbetsutövning. Resonemanget gick ungefär så här: För att vara intressant som arbetskraft måste hon som individ inte bara ha relevanta kvalifikationer utan även den uppsättning teknologi som är nödvändig för att klara av arbetet utanför kontoret. Eftersom den här kvinnan arbetar med personalrekrytering och ägnar merparten av sin dag åt att ringa, mejla och sms:a kandidater och klienter arbetar hon i väldigt hög utsträckning genom sin mobiltelefon. Som alltså är hennes egen. Som hon betalar för själv. Trots att hon använder den mer i tjänsten än privat.

Jag tycker att den här anekdoten säger två saker.

För det första förstås hur absurd situationen blir på en pressad arbetsmarknad som den amerikanska. Arbetsgivare kan kräva lite vad som helst när människor är desperata efter arbete. Till och med att de anställda står för företagets kostnader.

Men kanske mer intressant är att den här kvinnnans berättelse är ett slags tecken på att samhället har börjat betrakta teknologi som något annat än ett simpelt verktyg. Teknologin flyter ihop med människan, med individen, och förväntas vara en del och en förlängning av henne. För att vara attraktiv på t ex en arbetsmarknad måste en människa inte bara ha en utbildning, kvalifikationer, komma hel och ren till jobbet och vara socialt kompetent, hon måste också vara teknologiskt utrustad i sin egen person och personlighet. Hon måste vara en sorts cyborg. Den personliga teknologin blir en del av personen, av personligheten, av egenskaperna, av den kompetens individen kan erbjuda. Ungefär: Om du ska ha ett kommunikativt arbete är det upp till dig att vara kommunikativ, och då inte bara intellektuellt kommunikativ, utan även själv inneha och behärska alla till buds stående kommunikativa medel. Eftersom vi alla idag i allt högre utsträckning parallellexisterar som digitala identiteter på nätet, genom digitala kommunikationskanaler, förväntas vi plötsligt också själva ta ansvar för vår professionella digitala identitet. Ungefär på samma sätt som att kravet alltid har varit att man själv köper och betalar för sin kostym om arbetsplatsens klädkod kräver kostym. Teknologin är på väg att bli den nya kostymen. Något vi förväntas äga, bära, uppdatera och själv betala för.

Brist på koll ger perspektiv

En vanlig - och knepig - företeelse i samband med research är att researchköpare gärna lyssnar mest på de konsumenter som de upplever har koll på deras marknad. Det är inte alls ovanligt att efter t ex en fokusgrupp få höra kommentarer av typen "Den där korthåriga tjejen i blå blus sa bra saker, det måste vi lyssna på, hon är ju helt uppenbart smart och har koll på våra produkter, till skillnad från alla andra i gruppen som knappt visste vad de snackade om...". Som researcher blir man förstås småbekymrad över sådana kommentarer.

Visst, tjejen i blå blus var smart och hade koll, och jag förstår att det smickrar varumärkesägarna att höra en konsument prata initierat om deras produkter och jag förstår att den typen av åsikter är lätta att ta till sig och förhålla sig till, men... Utmaningen är ju sällan de konsumenter som har koll, utmaningen är de stora delar av marknaden som inte har koll. Om man nu vill kränga sin produkt på en massmarknad så gäller det ju att göra produkten tillgänglig för hela målgruppen. Inte bara för smarta tjejer i blå blus.

Ur researchsynpunkt lär man sig egentligen väldigt mycket mer av det (ofta) stora flertalet konsumenter som inte har koll. Deras oinformerade och/eller oengagerade perspektiv ger ett hälsosamt distanserat perspektiv på det varumärke och den produkt man studerar. Att majoriteten av ens målgrupp inte har fattat eller inte bryr sig är ju egentligen ett tecken på att man i något avseende inte lyckats göra sitt jobb tillräckligt bra. Att om man inte gör sitt jobb bättre kommer marknaden att straffa en. Och sånt är ju inte så kul att höra. Men det är nyttigt att höra.

Företeelsen att hellre vilja lyssna på konsumenter med än utan koll är ju lite av samma tendens som att man helst diskuterar sitt varumäre, sin produkt och utvecklingen av sin affär internt i sin egen organisation eller möjligtvis inom branschen. Att dröja sig kvar vid ett internt perspektiv är både enkelt och bekvämt. Man behöver inte tänka till, man behöver inte sätta begripliga ord på saker och ting, man kan hänge sig åt branschjargong och man behöver inte argumentera för sin sak. Men saken är ju den att få kommersiella marknadsaktörer existerar för sin egen skull, de existerar för marknadens skull. Och är man inte intresserad av marknaden kan man ju lika gärna börja med hobbyverkstad istället.

Lyssna gärna på konsumenter med koll, men lyssna ännu mer på konsumenter utan koll. Även om det gör ont.

Flipfloppin' in Chicago

Så är man i Chicago igen. För fältarbete. Det slog mig innan avfärd att efter Stockholm är Chicago nu den stad i världen som jag genomfört flest fältarbeten i. Jag har alltså mer researchvana av Chicago än av andra svenska städer som Malmö, Göteborg, Gävle och Norrköping. Lite weird egentligen, men så lever vi ju i globaliserade tider.

Anledningen till att man lägger ett fältarbete i USA till Chicago är att Chicago i researchkretsar definieras som en amerikansk genomsnittsstad. Den är inte för trendig, som New York. Den är inte för rödnackig, som någon Texas- eller Mississippimetropol. Och den är inte livsstilsmässig, som Kalifornien. Chicago är det typiska Amerika, om det nu finns ett typiskt Amerika? Men hela det här resonemanget om en stads representativitet för ett helt land är förstås absurd, särskilt när det kommer till kvalitativa data. Om jag genomför tio hemma hos-intervjuer med Chicagobor så är de tio individerna inte respresentativa för något annat än den målgrupp jag har screenat fram för studiens skull. Allt annat är låtsasargument.

Så jag tycker att det finns andra anledningar, som är av mer praktiskt karaktär, att förlägga ett fältarbete till Chicago: Det går direktfly från Stockholm (i alla fall så länge SAS fortsätter snubbla fram på marknaden), det är en schysst stad som är så där amerikanskt stor utan att för den sakens skull vara jobbig att förflytta sig i och folk i Chicago är i allmänhet väldigt trevliga (till skillnad från t ex New Yorkarnas ofta självupptagna och arroganta stil). Att jag gör mycket fältarbete i Chicago har med andra ord inte så mycket med vetenskaplighet att göra som det har att göra med en bra arbetsmiljö.

För övrigt måste jag konstatera följande: Amerikaner är ett folk som älskar sina flipflops. Om sommaren ser man ingen annan "footwear" än flipflops och det kan man ju ha förståelse för om solen steker. Men nu är det december, och åtta grader ute, och folk går ändå runt barfota i flipflops här i Chicago. Vad är grejen, liksom?

Tydliga tider

Ibland är den kulturella tiden inte så tydlig, ibland är den det. Jag har länge tyckt att den fragmenterade post-postmoderna digiglobala kulturen efter millennieskiftet exploderat i hybrida och deriverade kulturella uttryck som är svårfångade i några få arketypiska konsumtionssymboler som på ett träffande sätt ringar in tiden. Men de år vi lever oss igenom i Stockholm just nu tycker jag har en tydlig karaktär - och några väldigt givna referenser som med all säkerhet kommer dyka upp i nostalgiska tillbakablickar till 10-talets början i framtidens elektroniska coming of age-romaner: Vita Converseskor, ljus och fräsch inredning, vampyrer, fläskhouse och facebookhets på smartfånen. Allt mot en fond av oreflekterat gillande av allt mitt i en ekonomisk kris utan slut.

Dags för hotellfrukost

FREDAGSMYS var ett begrepp som började florera bland svenskar någon gång på 90-talet, plocklades upp av snacksproducenten OLW i reklamkampanjen med trudelutten "...och nu blir det fredagsmys..." som vi väl alla kommer ihåg och som efter det har satt sig som en institution i det svenska familjelivet.

Ett annat liknande konsumtionsbegrepp som etablerades under 50- och 60-talen och väl fortfarande lever kvar är LÖRDAGSGODIS, även om det begreppet enligt wikipedia drevs fram av Medicinalstyrelsens rekommendationer om att endast ge barn godis på lördagar.

Efter en och annan livsmedelsstudie om pålägg på sistone tycker jag mig se ett nytt liknande begrepp börja ta fäste bland svenska konsumenter, nämligen HOTELLFRUKOST. Folk i allmänhet pratar väldigt ofta om helgfrukostar som hotellfrukostar och givetvis handlar analogin om att svenska familjer gärna dukar upp frukostar hemma på lördag- och söndagmorgnarna som försöker imitera hotellens dignande frukostbufféer.

Det jag undrar är vilket varumärke och vilken reklambyrå som inser detta först och bestämmer sig för att äga den svenska familjens hemmahotellfrukost på helgen med en eller flera produkter? Det känns liksom som att det bara är en tidsfråga innan något på temat hotellfrukost rullar som reklamfilm i våra teveapparater.

Men kom ihåg var ni läste om det först.

Netflixrapport

Okej, nu har jag själv testkört svenska Netflix i en vecka, så det är läge för en kommentar med tanke på hur mycket jag babblar om den tjänsten på den här bloggen. Jag kör Netflix-appen i Samsungs Smart-TV och har också mobilappen i min iPhone.

Det första som gladde mig var inloggningsfunktionen i TV-appen. Där jag tidigare suttit och svurit åt inloggningsförfarandet i framför allt SF Anytimes Smart-TV-app men också åt Headwebs Smart-TV app hade jag inga som helst problem med att logga in på Netflix. Och det är ju en bra förutsättning för att man faktiskt ska använda tjänsten.

(Måste lägga in en passus om SF Anytimes Smart-TV inloggning här. Man skriver in sitt användarnamn och lösenord med nån slags oerhört märklig T9-funktion som det tar 15 minuter att överhuvudtaget förstå sig på och sedan går oerhört långsamt att faktiskt skriva med. Samtidigt är skrivtiden i fälten tidsbegränsad vilket betyder att deras system nollställer användarnamnet om man inte skrivit in det inom en minut eller något liknande. Vilket är nästan omöjligt att åstadkomma med deras T9-funktion! Efter att jag hade förstått mig på deras T9-funktion tog det mig mer än 30 minuter att faktiskt lyckas skriva in mitt användarnamn och lösenord i deras app och överhuvudtaget komma in i tjänsten (jag överdriver inte!). När jag sedan loggat ut och skulle logga in igen så hade användarnamnet inte sparats (trots att jag klickat i det alternativet), vilket innebar att jag skulle ha behövt upprepa samma procedur igen. Ungefär där tog jag beslut om att aldrig någonsin använda SF Anytime igen. Grattis och bra jobbat.)

Tillbaka till Netflix: Netflix kör ett visuellt tangentbord som kommer upp i rutan för att skriva in användaruppgifter, inte nåt idiotiskt jävla T9-system, så att skriva in användarnamn, lösen och söka på titlar är ungefär så smidigt det kan bli med en klassisk fjärrkontroll i handen. Men redan där har de alltså vunnit matchen mot både SF Anytime och Headweb. Vilket är att ge sig lite för enkelt från SF Anytimes och Headwebs sida kan jag tycka.

Användargränssnittet i Netflix fungerar nästan sömlöst. Det är viss lagg på en del cover art men inte så att det stör och jag gillar faktsikt deras struktur som ser ut som rekommendationsbaserad klassisk videobutik där man scannar mellan stora tydliga visuella omslag istället för leta i typiska onlinelistor av knappt igenkännbara ikoner.

Att systemet håller reda på exakt var i tittandet man befinner sig och återupptar uppspelning exakt där man senast lämnade den är också fantastiskt. I andra system finns en tendens att uppspelningen hoppar till början och att man själv får söka sig fram dit man befann sig om man avbrutit tittandet.

Utbudet i Netflix brukar få utstå en del kritik. Framför allt för att det mest är äldre titlar. Och det är det, men så här långt har jag hittat en hel del jag vill se. Som kollegan Swedén konstaterade så står utbudets "fräschör" i direkt relation till priset man betalar och givet att Netflix bara kostar 79 kr per månad så får man mycket. Det är i alla fall mitt intryck. I och med att jag nu "får" hela säsong 4 av Breaking Bad i Netflix så har jag redan där sparat in fyra månaders användande av tjänsten mot vad det hade kostat mig att köpa säsong 4 på DVD. Jag har även noterat att alla säsonger av Dexter finns i tjänsten, en serie som jag ännu inte sett men haft planer på att köpa boxen för 800 kr, så där har jag ytterligare tio månaders användning av Netflix inräknad.

Navigation med klassisk fjärrkontroll i en nättjäsnt på en teveskärm brukar vara ett problem, men i Netflix fall är det faktsikt inte det. Eftersom strukturen är uppbyggd för pil upp/ner/vänster/höger-navigation - och eftersom systemet dessutom flyter på ganska snabbt - är det till och med användarvänligt att navigera i Netflix. Vilket är ganska mycket mer än man kan säga om andra tjänster.

Den kritik jag har är riktad mot bildkvaliteten. Den är i Smart-TV-appen ungefär som på en VHS man bandade nån gång på 80-talet och sedan låtit stå i garderoben och samla damm. Tämligen usel, med dagens HD-mått mätt alltså. Kollegan Bolonassos, som kör Netflix-appen på teven via PS3, hävdar dock att han har en knivskarp HD-bild, så det här problemet kan bero på Samsungs kackiga teveappteknik. Det är ändå ett underbetyg till Netflix att man ska behöva titta på en bildkvalitet som gör att man undviker vissa titlar som t ex naturdokumentärer för att det inte går att med lust och behållning titta på gryniga djur och naturscenerier som flyter ihop färgmässigt.

Överlag är jag dock positivt överraskad av att det faktiskt fungerar så pass bra som det gör redan nu, även på den svenska marknaden. Jag vet ju av egen researcherfarenhet att det fungerar väldigt bra på den amerikanska marknaden, men man är så luttrat van vid halvmesyrer till tjänster att man alltid förväntar sig något skit som inte alls fungerar när man provar en ny.

Jag kan också nämna att sedan jag installerade Netflix har jag inte slagit på en vanlig TV-kanal en enda gång. Ser med andra ord ut som om jag kommer "cutta min cord" så fort Bredbandsbolagets bindningstid för mitt TV-paket går ut. Och apropå bindningstid - sånt konsumenttrakasserande larv håller förstås Netflix inte på med.

Dåligt konsumtionssjälvförtroende

Jag satt idag och funderade lite kring dåligt självförtroende som drivkraft i konsumtionsbeteende och slogs av att det är en drivkraft som ganska ofta är i spel i olika konsumtionssammanhang men som i alla fall jag sällan lyfter fram eller skriver om i mina analyser och rapporter.

Många människor gör sina konsumtionsval på grund av att de har dåligt självförtroende inför hur de ska agera och konsumera i en viss kategori.

Det exempel jag funderade på idag handlade om mat och matlagning och vanliga svenskars skenbara ointresse för att laga annat än den enklaste tänkbara middagen. På ytan säger folk att de vill ha enkla middagslösningar och opretentiösa recept som bara innehåller vanliga basvaror och standardkryddor (det här handlar alltså inte om surdegsbakande kötthipsters på Söder utan om vanligt folk ute i landet) för att vardagen är stressig och man inte orkar med något annat. Det stämmer så klart till viss del, men under den ytan finns också en väldig respekt för "kokkonsten". Människor är osäkra på vad olika ingredienser och kryddor egentligen är och hur de smakar, de är osäkra på hur olika matvaror ska hanteras, de är osäkra på sin egen förmåga att få till anrättningarna så som mattidningarna och kändiskockarna på teve framställer maten, de är osäkra på hur mycket tid det tar att åstadkomma maten, de är osäkra på vad familj och vänner som de serverar maten ska tycka om deras amatörmässiga försök och så vidare. Det finns en underliggande osäkerhet inför konsumtion i en så vanlig kategori som mat, något som alla konsumerar flera gånger om varje dag, och den osäkerheten styr konsumtionsvalen mot det enkla, det välkända och det beprövade. Och det är därför alla svenskar (utom Södermalms surdegsbakande kötthipsters, alltså) sitter med sina tacobuffér på fredagkvällarna.

Det säger sig självt att det dåliga självförtroendet är ännu starkare i andra kategorier, där konsumenter har en svagare konsumtionsrelation till kategorin än inom mat. Olika kategorier av teknik är ett exempel, mode och skönhet är ett annat och alla aspekter av privatekonomi är ett tredje.

Det här dåliga konsumtionssjälvförtroendet gör att många människor inte vågar ta ut svängarna eller testa nytt när de konsumerar, även om de kanske är lite nyfikna innerst inne. Och det betyder i sin tur att det är svårt för företag att erbjuda produkter och tjänster som faller utanför den bekanta ramen, hur innovativa de än skulle vilja vara.

Andra sidan av osäkerhetsmyntet heter förstås trygghet och trygghet är en konsumtionsdrivkraft man pratar om ofta och gärna lyfter fram i olika analyser. Antagligen för att den klingar mer positivt än osäkerhet och dåligt självförtroende. Men jag känner själv att förståelsen av en del konsumtionsmönster blir mer nyanserad när jag tänker på dem utifrån människors osäkerhet och dåliga självförtroende. Det blir tydligare vad de i så fall behöver hjälp med i kategorin och varför.

Konsulter som bottnar och konsulter som flyter omkring

För varje dag som går - och för varje annan konsultverksamhet jag får inblick i - känner jag mig alltmer nöjd över att jobba i konsumentänden av marknadskonsultvärlden. Man kan kritisera market research för att vara ovetenskaplig och man kan ibland ifrågasätta vad researchers egentligen tillför, men till skillnad från många andra marknadskonsulter upplever jag att vi i "insiktsbranschen" åtminstone bottnar våra analyser i någonting verkligt, i människors verklighet och vardag, i något annat än tillrättalagda konsultmodeller och lösa hemmasnickrade hypoteser.

I andra änden av marknadskonsultvärlden respekterar jag kreatörskonsulter, alltså konsulter vars uppgift är att skapa någonting konkret. Typ reklambyråer eller designers.

Men marknadskonsultvärlden kryllar numera av allt fler konsulter som befinner sig någonstans mittemellan kunskapsgenerering och färdig kommunikation eller färdiga produkter. Det vill säga så kallade strategikonsulter av olika slag och snitt. Strategikonsulter, har jag upptäckt, gillar statiska konsultmodeller som de kan klämma in världen i så att verkligheten blir lite mer anpassad till hur de, strategikonsulterna alltså, tänkte sig att världen borde se ut när de brainstormade i ett konferensrum en gång för några år sen. Ingen pallar ju med den riktiga verkligheten och allt kaos den för med sig. Lättare då med en modell där världen och alla människor får plats i fyra boxar. Frid, fröjd och fruktsoppa, som min gamle marknadsföringslektor Stickan Johansson brukade säga.

Ur min ände, konsumentänden alltså, blir man ju ofta lite bestört över att betrakta dessa strategiska konsultmodeller, eftersom vi i min ände av konsultuniversumet ser alla begränsningar och problem med modellerna. Sånt som att modellerna t ex bara tar hänsyn till ett lager av verkligheten, att de bygger på kompletta missuppfattningar om konsumentbeteende, att de är så generiska att de inte säger någonting alls eller att de är skapade för en särskild kategori men plötsligt används i en helt annan.

Just nu regnar det ner nya strategikonsulter på markanden och man kan ju undra lite var de alla kommer ifrån? Min (hemmasnickrade) hypotes är att det är marknadsföringsutbildningarnas fel. Nuförtiden läser alla företagsekonomi och då gärna marknadsföring. Och är det något marknadsföringsutbildningar utbildar studenter i så är det att bli "marknadsstrateger". Men de stora producerande organisationerna (som vi alla konsultar åt) behöver oftast inte så många marknadsstrateger så alla dessa marknadsföringsutbildade marknadsstrateger hamnar i konsultvärlden och kan bara en sak: knåpa ihop strategiska modeller för att ringa in marknaden. Vilket är ett hantverk man faktiskt bör ifrågasätta lite grann. För där vi som arbetar med research bottnar vårt hantverk i människoförståelse och kvalitativ eller kvantitativ analys och där reklamare och designers bottnar sitt hantverk i kreativitet är det lite oklart vad marknadsstrateger bottnar sitt hantverk att knåpa ihop strategiska modeller i? I Kotlers Marketing Management, eller? Det är inte en livboj jag skulle satsa på ute på verklighetens stormande hav.

Det känns därför väldigt skönt att vara förankrad i något reellt (som förståelsen av människors konsumtionsbeteende) när man "konsultar". Då finns det i alla fall en chans att ens konsultande levererar något slags verkligt värde till uppdragsgivaren.

Netflix+Spotify

Veckans, för att inte säga årets, eller kanske till och med decenniets (så här långt), co-branding måste jag utse samarbetet mellan Netflix och Spotify till. De bägge underhållningsaggregatörerna gick ju i samband med Netflixs Sverigelansering nu i veckan ut med att ge varandra draghjälp på den svenska respektive den amerikanska marknaden. I Sverige får Spotify Premium-medlemmar testa Netflix gratis under återstoden av 2012 och i USA pushar Netflix för Spotify i sin tjänst.

Det handlar förstås för bägge parter om att renommérida på ett etablerat, trovärdigt och framgångsrikt internetvarumärke. I USA är Netflix en förgrundssymbol för den nya tidens webbdistribution av film och TV, vilket kommer hjälpa Spotify att uppfattas som samma sak fast inom musik på den amerikansak marknaden där Spotify än så länge är en ny aktör. I Sverige är Spotify i konsumenternas ögon mer än någon annan tjänst symbolen för digital konsumtion överhuvudtaget, vilket kommer hjälpa Netflix att få svenska film- och TV-tittare att tycka något liknande om dem.

Men mer än att låna av varandras goda rykte tycker jag att konstellationen Netflix+Spotify är ett långfinger rakt i nyllet på gamla distributionsformer för underhållning. Netflix+Spotify slår liksom fast att den nya tiden är här, att nu sker paradigmskiftet till webbdistribution och att de som inte fattar vad det innebär kan browsa upp caset Facit på Wikipedia. Netflix+Spotify är klockrent ur ett konsumentperspektiv och jag anar att det förgrymmar och oroar en och annan aktör inom t ex den svenska film- och TV-branschen.

Marknadschefer

Läste den här artikeln om marknadschefer i Civilekonomen idag och håller med om mycket.

I mitt huvud borde marknadschefen vara lite av "direktören för det hele". Dvs den chefsfunktion i en organisation som mer än någon annan (VD undantaget) förstår helheten i verksamheten och agerar väldigt strategiskt mot marknaden. Men så är det verkligen inte idag. Lite för ofta känns det som att marknadschefens jobb mest går ut på att upphandla ny reklambyrå - och kanske ny mediebyrå om de orkar - och sen tillbringa mer tid på byråns kontor än på sitt eget. Och intressera sig mer för små detaljer i en reklamkampanj än att utveckla marknadserbjudandet som helhet. Och därmed reducera sin egen roll till externkommunikatör.

Den som någon gång läst marknadsföring på högskola och därmed tvingats läsa sådana som Porter, Kotler och Mintzberg vet att reklam och annan externkommunikation är EN LITEN DEL av marknadsföringen. Andra små delar är sånt som t ex produktion, distribution och sälj.

Jag har jobbat mot marknadschefer, under marknadschefer och intervjuat marknadschefer och måste säga att nivån varierar kraftigt. Det finns de som är slipade som japanska kockknivar och det finns de som man undrar över hur det gick till när de fick jobbet. I många fall är det heller inte marknadschefens fel att hens roll reducerats till reklambeställare - det är organisationen som sådan som inte förstår vad en marknadschef är och kallar en person som egentligen mer är en projektledare på marknadsavdelningen för marknadschef.

När jag pluggade marknadsföring brukade jag tänka att marknadschef var karriärens mål. Med tanke på hur urvattnad och devalverad marknadschefsrollen numera är kan jag idag undra om inte hela marknadsföringsämnet borde döpas om till nåt helt annat.

Integritet och kundanpassning

Det finns nog de företag och marknadschefer som inte tror att integritet och kundanpassning ryms inom ramen för samma produkt eller varumärke. I mitt huvud gör de det alldeles utmärkt, jag skulle till och med gå så långt som att hävda att integritet är en sorts kundanpassning. Det handlar helt enkelt om att göra analysen på två olika nivåer.

De som tror att kundanpassning handlar om att göra trettioåtta fokusgrupper och blint lyssna till varje fånigt önskemål som konsumenter har på deras produkt har inte fattat. Bara för att det sitter folk i en marknadsundersökning och tycker att "rött vore fint" eller "jag skulle vilja ha en knapp här till vänster" så betyder det inte man ska göra en produkt som är röd och har en knapp till vänster. På den här ytnivån finns lika många detaljönskemål som det finns individer och det finns ingen chans att optimera en produkt som gör alla glada. På den ytliga nivån handlar det snarare om att ha integritet att göra sin egen grej, vilket ofta är att göra något som står ut ur mängden av generiska produkter. På den här nivån anser i alla fall jag att kreatörer av olika slag bör få härja relativt fritt.

Kundanpassning är desto viktigare på den andra nivån, den som handlar om produktens roll i konsumtionskontexten. För i konsumtionskontexten gäller det nästan alltid att på något sätt vara relevant för människor, annars är det ingen jävel som bryr sig om att använda den, hur röd produkten än är och hur perfekt placerad knappen än är på produkten. Och relevant är man endast om man anpassar sin produkt till nu rådande behov, drivkrafter, beteenden, kulturella sammanhang och aspirationer bland konsumerande individer. Vilket leder till betydligt mer användbar - och intressant - research, som dessutom gör skillnad.

En del företag fattar konsumtionstexten utan att behöva göra research. De företagen är ofta snuskigt framgångsrika. En del företag fattar att de måste anstränga sig för att fatta konsumtionskontexten, t ex genom att göra intelligent research, och bygger ofta därigenom relativt god framgång på marknaden. En del företag fattar inte att de inte kan kundanpassa helt utan integritet. De företagen är ofta de som skrattas ut av konsumenter och som med tilltagande desperation gör allt mer desperat research om vilken nyans av rött produkten ska tillverkas i.

Spotify lanserar TV-streaming

Både jag själv och kollegan Swedén josade upp oss över den här rubben på di.se idag...

...eftersom vi båda för ett ögonblick tänkte följande:

Jag: Så där ja, nu kommer det äntligen in en riktig AGGREGATÖR på nät-TV-marknaden, någon som förstår hur konsumtion online fungerar och vet hur medieinnehåll på nätet ska erbjudas. Det här kommer röra om soppan och elda på de andra aktörerna med blåslampa.

Kollegan Swedén: Shit vad spännande! Att Spotify tar sig an nät-TV känns klart mer lovande än att Viasat, Bonnier eller TV4 gör det. Det här kan bli bra - på riktigt. Här är någon som inte är i branschen, som inte gör saker på ett förväntat och halvkackigt sätt och som kommer tillföra den där extra dimension som behövs.

Tyvärr handlade det inte om det vi båda för en sekund trodde att det handlade om, nämligen en Spotifyliknande tjänst för TV och film på nätet. Istället handlade det om att Spotify gjort en deal med Samsung om att få in en Spotify app i deras TV-apparater. En bra grej, förvisso, men långt ifrån lika markskakande som om Spotify hade tagit upp kampen med nät-TV-tjänsterna.

Gammelmediernas fall fäller utbudsannonseringen

Kom att tänka på en sak idag. När gammelmedierna successivt vissnar bort kommer en del typer av företag få problem med sin marknadsföring. Det gäller t ex företag som utbudsannonserar stora detaljistsortiment, vilket idag ofta görs med hjälp av bilagor i morgonpressen. Den typen av annonsörer kommer i framtiden inte ha lika naturliga kanaler att pusha sitt utbud genom och måste antagligen lära sig tänka helt nytt. Visst, de kan köra direktreklam hem i brevlådan men reklambilagor som kommer med posten istället för i morgontidningen får knappast samma uppmärksamhet - om de ens tar sig förbi alla "Ingen reklam tack"-skyltar. Nya digitala kanaler som de ser ut just nu är knappast heller till någon hjälp. Jag har i alla fall svårt att se hur t ex en sportkedja som vill utbudsannonsera alla delar av sitt sortiment av kläder, skor och sportutrustning ska hitta ett vettigt sätt att göra det på nätet.

Gammelmedias fall kommer göra livet jobbigt för många annonsörer - om inte de nya medierna börjar utveckla annonseringsmöjligheter bortom blinkande banners och kampanjsidor som högst 0,02% (ja, faktiskt så är det ungefär så den genomsnittliga click through rate:n på nätet ser ut för de flesta banners) av nätsurfarna klickar sig in på. Eller så måste någon hitta på helt nya sätt att dra in folk till butikerna.

Branschintern pajkastning som externkommunikation

Förra veckans beef i Stockholms mediapöl har handlat om Dagens Nyheters dissiga kampanj mot Svenska Dagbladet-prenumeranter apropå SvD:s offentliggjörande av en omgörning av papperstidningen.

I min bok är det här ett typexempel på den obegripliga marknadsföringstaktiken branschintern pajkastning som externkommunikation, som bygger på den integritetsbefriade affärsidén att det viktiga är att knäppa konkurrenten på näsan snarare än att erbjuda konsumenter en relevant produkt/tjänst (något som jag för övrigt behandlade i det här inlägget). Det har förekommit en del liknande exempel genom åren; just nu drar jag mig framför allt till minnes mobiloperatören 3:s mobbing av Tele2:s (och Jan Stenbecks) symbol bassetthunden i en stort påslagen kampanj för några år sen.

Direkt fråga: Tror ni marknadsförare och reklamare som sysslar med branschintern pajkastning som externkommunikation verkligen att konsumenter bryr sig om ett sådant budskap?

Direkt svar: Nej. Konsumenter. Bryr. Sig. Inte. Konsumenter är inte intresserade av vad som pågår i er lilla bransch. De skiter i branschinterna maktspel och personliga påhopp marknadschefer emellan. De fattar för det mesta inte ens vad ni jiddrar om. Och de kommer inte köpa fler av era produkter eller älska ert varumärke mer för att ni branschtjafsar på offentliga reklamytor. Det är bara dålig marknadsföring och brist på förståelse för den egna konsumentmarknaden.

Lyft gärna blicken från den egna naveln och blicka ut över om inte horisonten så i alla fall i verkligheten runtomkring er. De allra flesta av era kunder jobbar liksom inte i branschen.

Homo segnis

Inom nationalekonomin har man ju snackat om homo economicus, eller the economic man, som arketypen för hur människan beter sig på en marknad (vilket man kanske fortfarande gör?). Alltså sett på människan som en kallt rationell och nyttomaximerande individ - och med rätta fått utstå en del spott och spe för den ganska begränsade idén.

Ju mer jag själv studerar människor i egenskap av konsumenter ju mer börjar jag luta åt att homo segnis (segnis, latin; bekväm, loj) är den mest relevanta arketypen för mänskligt beteende på en marknad. Om det är någonting som går igen i mycket konsumtionsbeteende så är det bekvämlighet och det enkla valet. Låt oss rabbla bara några exempel:

• Konsumerande individer köper i sin vardag samma produkter och varumärken om och om igen eftersom de inte orkar utvärdera några andra.
• Konsumerande individer följer gärna minsta motståndets lag när det kommer till användande av t ex teknologi. De väljer ofta den tekniska lösning som verkar enklast och använder bara de få funktioner som de omedelbart förstår sig på.
• Konsumerande individer är oerhört mottagliga för olika typer av paketeringar eftersom de då slipper välja och ta egna beslut - trots att paketeringen kanske t o m är ofördelaktig för de behov och önskemål de har.
• Konsumerande individer nöjer sig ofta med bara ett (sälj)argument för att slå till på ett erbjudande eftersom det blir mindre att ta ställning till med bara ett argument och det därmed krävs mindre tankemöda.
• Konsumerande individer betalar ofta mer än de måste för olika produkter och tjänster eftersom de inte orkar skaffa sig överblick över de mer prisvärda alternativen.
• Konsumerande individer väljer ofta enkla nöjen (som TV) trots att de egentligen inte ens är speciellt intresserade av eller förtjusta i det de konsumerar.
• Konsumerande individer har idag tillgång till hur mycket relevant information som helst om olika produkter och tjänster men tar sina konsumtionsbeslut ändå på "känsla" för att det är enklare än att sätta sig in i all (eller bara lite) information.
• Konsumerande individer konsumerar väldigt ofta i direkt konflikt med sina egna värderingar (t ex en politisk ideologi, miljömedvetenhet eller mänskliga rättigheter) eftersom det helt enkelt är enklare.

Så glöm det där med den ekonomiska mannen och fokusera istället marknadsinsatserna på den bekväma mannen.

Varsågoda, ett framtidsscenario för TV

Försöker man förutsäga framtiden gör man sig i de allra flesta fall till åtlöje, men i kategorin TV börjar fasen alla tecken i tiden utkristallisera ett framtidsscenario värt att tro på.

Första steget - Nätdistribution: Snart finns alla typer av TV-innehåll och paketeringar av TV-innehåll tillgängliga på nätet. Film, serier, sport och allehanda TV-program är redan där i diverse gratistjänster och betaltjänster. Det som egentligen återstår är TV-kanalernas linjära TV-utsändningar, vilket jag antar mest hålls tillbaka av den traditionella affärsmodellen för reklamfinansierad TV. Redan 2006 streamade ju t ex ZTV hela sin linjära utsändning online så det handlar definitivt inte om något teknologiskt hinder för att göra det. När allt innehåll och alla av konsument önskade paketeringar av TV-innehåll (t ex den linjära TV-utsändningen) finns på nätet har det första steget fullbordats och de traditionella TV-distributörernas tjänst har blivit obsolet - även om de kommer kunna fortsätta snurra sin alltmer ihåliga TV-affär ett tag till.

Andra steget - Smarta TV-apparater: Just nu håller befolkningens TV-apparater på att nätuppkopplas. En del köper så kallade smarta TV-apparter som har nätverkskort, en del kopplar upp sina TV-apparater med internettillägg som Apple-TV, Roku, Boxee eller en vanlig Xbox och en del pluggar helt enkelt in en dator i teven. Än så länge lider de flesta internetuppkopplade TV-apparater av en viss klumpighet i olika avseenden men succesivt kommer TV-apparaten förstås att bli lika smart och nätsnabb som datorn är. Därmed tillgängliggörs allt det nätdistribuerade TV-innehållet på den viktigaste skärmen för TV-tittande, nämligen TV-skärmen.

I det här läget tänker man att saken är biff. TV goes nätet och hela kategorin stöps om. Men inte riktigt ännu. Innehållet är på plats, distributionen är på plats och huvudskärmen är med i leken. En sak återstår dock: Navigationen.

Tredje steget - Navigationen: Mycket har hänt med teven sen 50-talet men inte så mycket har hänt med fjärrkontrollen - den som faktiskt mer än något annat är konsumentens användargränssnitt för TV-konsumtion. Men med genombrottet för smartphones, tablets och appar är nu - äntligen - en ny fjärrkontrollslösning snart på plats. Vi har nu teknologi som tillåter spegling av det som finns på TV-skärmen (dvs det internet som snart kommer finnas där) till skärmen på en tablet eller en smartphone. Det ger konsumenten möjlighet att på ett enkelt sätt navigera i och byta mellan innehåll i ett nätgränssnitt på sin tablet/smartphone som man sitter bekvämt med i soffan istället för att sitta med trådlösa tangentbord och möss i soffan och försöka navigera på TV-skärmen som man navigerar på en traditionell dator. Utan en enkel navigation i ett nätgränssnitt kommer den bekväma konsumenten - vilket är de flesta konsumenter - fortfarande att välja fjärrkontrollen och TV-kanaler från en traditionell TV-leverantör. Men med en app som speglar TV-skärmen och ett nätgränssnitt rakt ner i en tablet/smartphone kommer det plötsligt kännas enklare.

Fram till att de här tre stegen verkligen är på plats och fungerar användarvänligt kommer det fortsätta ske en småskalig migration till OTT-konsumtion av TV, men den stora massan kommer ändå att dröja sig kvar vid det traditionella TV-erbjudandet och TV-leverantörernas kanalpaket. När de här tre stegen väl är på plats kommer däremot skiftet. Och då kommer det att ske snabbt. Jag är ganska övertygad om att traditionellt digitaldistribuerad TV kommer tappa sitt grepp om marknaden på bara några få år och helt tas över av olika former av OTT-tjänster för TV. I samband med det kommer också interimslösningar för on demand som dagens PVR bli obsoleta, eftersom innehåll kommer finnas tillgängligt on demand i OTT-tjänsternas arkiv.

Vilka aktörer som kommer vinna slaget på den helt nya TV-marknad som uppstår återstår naturligtvis att se, men min förutsägelse är (vilket jag tidigare varit inne på) att det är tjänster som förmår att aggregera alla (eller i alla fall många) typer av TV-innehåll inom ramen för samma tjänst som blir de stora spelarna. Det är möjligt att någon eller några av de traditionella TV-leverantörerna lyckas omforma sig till en sådan (t ex Viaplay är ett steg i den riktningen), men mer troligt är att det kommer vara andra aktörer tar den positionen som aggregatörer, aktörer som redan idag har försprång i relationen med innehållsproducenterna.

Som TV-konsument kommer man alltså troligen "prenumerera" på några olika OTT-tjänster som aggregerar den typ av TV-innehåll man är intresserad av. T ex en tjänst som aggregerar linjära TV-kanalströmmar, en tjänst som aggregerar film och serier on demand och en tjänst som aggregerar livesport. Eller en tjänst som aggregerar alla tre.

Det här är den logiska - till och med naturliga - uvecklingen inom TV-kategorin. Men det är förstås möjligt att systembyggarna, dagens TV-leverantörer som många gånger också är internetleverantörer och rättighetsägarna krånglar till allt med managerade nätmiljöer, olika nätverksprioriteringar, kontrollerade strömmar och rättighetsjuridik för att skydda sin existerande affär. Men det hoppas vi verkligen inte på för konsumenternas skull och det tror jag inte att de förmår att göra över tid, eftersom det kommer dyka upp nya aktörer (lex Spotify) som i så fall tar hand om konsumenternas önskemål på bättre sätt.

Ett till P

Här kommer ett riktigt floskligt och konsultigt marketinginlägg.

Den kanske mest kända marknadsföringsmodellen är 4P-modellen (eller den så kallade marknadsföringsmixen). Det vill säga produkt, pris, plats och promotion - och hur dessa definieras, optimeras, balanseras och utvecklas.

Får jag föreslå ett till P: Prosumenter. Det vill säga inkludera producerande konsumenter. Alltså konsumenter som konsumerar så aktivt att de bidrar till att skapa de produkter och tjänster de konsumerar.

I takt med att konsumeter närmar sig produktionsprocessen allt mer (bland annat tack vare de möjligheter digitaliseringen erbjuder) bör de väl rimligen även få ta plats i marknadsföringsmixen?

När företag ska optimera sina 4P och sätta strategier för hur respektive P ska hanteras och utvecklas på marknaden bör de kanske i allt högre utsträckning även tänka till på de där kunderna som är så engagerade i deras varumärke och erbjudande att de tar aktiv del i hur varumärket och erbjudandet utvecklas, marknadsförs, tolkas och sprids?

Dessutom: Alltid fint att kunna addera ett småfånigt marketingbegrepp till en småfånig marknadsföringsmodell.

Ihåliga produkter och faran i vanan

Vanans makt är ofta en stark drivkraft för konsumtion. Människor köper och använder diverse produkter för att de alltid har gjort det.

Vana som drivkraft är förstås eftersträvansvärt för marknadens kommersiella aktörer - tänk att ha en produkt som konsumeras nästan av slentrian. Sicken kassako. Men att bygga marknadsframgång på drivkraften vana kan också vara förrädiskt och det viktiga här är att förstå var i produktlivscykeln man befinner sig. Är man i etablerings- eller tillväxtfasen är vana en eftersträvansvärd drivkraft, men befinner man sig på en mogen marknad, som varit mogen väldigt länge, eller på en marknad i nedåtgående börjar vana bli en riskfylld konsumtionsdrivkraft att förlita sig på. Vanan maskerar nämligen ofta det faktum att ens erbjudande har passerat bäst före.

När människor fortsätter konsumera av gammal vana kan man lätt tro att ens erbjudande är attraktivt och konkurrenskraftigt. I själva verket kan erbjudandet vara passé, bara det att vanan skapar en kvardröjande konsumtionseffekt på erbjudandet. Är man som kommersiell aktör inte vaken på att man har ett ihåligt erbjudande som endast upprätthålls av gammal konsumtionsvana är det lätt att tro att man gör saker rätt på marknaden. Försäljningen tickar ju på. Allt verkar ju så fridfullt.

Det som lätt händer i de här marknadssituationerna är att vanans makt upprätthåller kommersiell framgång till en punkt när allt plötsligt rasar ihop som ett korthus, eller som en ihålig trädstam, samma dag som t ex ett nytt erbjudande når marknaden eller en ny teknologi vänder upp och ner på hela marknadsspelet - och i ett svep eliminerar den gamla vanan. Det företag som i en sådan situation gått omkring och trott sig vara konkurrenskraftigt bara för att försäljningen rullat på som vanligt riskerar att förtvina ganska snabbt, eftersom det inte har utvecklat och anpassat sig för en ny marknadssituation utan bara låtit allt rulla på tack vare vanan.

Mediekategorin, till exempel, är full av exempel på aktörer som litar på och har litat på vanans makt som drivkraft för konsumtion. Traditionella TV-kanaler lever idag i hög grad fortfarande i tron på att folk kommer fortsätta titta på TV som vanligt, trots alla tecken på att snabb evolution är på gång i kategorin. Tidningsbranschen och skivbranschen har redan gått igenom mycket av sina stålbad och iPhone lyckades ju stjälpa konsumenternas uppenbara vana att köpa Nokia-telefoner för några år sedan.

Vana är en drivkraft som ska mjölkas, men vana är inte en drivkraft att lita på.

Digital framgång stavas aggregering

Idag skriver olika medier om att Bonnier lanserar nätfilmtjänsten Filmnet (ej att förväxla med den gamla filmkanalen från 80-talet). Det betyder att mediehuset Bonnier nu har följande nätbaserade tjänster för film och TV på den svenska marknaden: Filmnet, C More Play, Canal Digital Go och TV4 Play. Genast slås man av att Bonnier kanske inte riktigt gjort hemläxan när det gäller digitala tjänster...

Kommersiell framgång på nätet stavas nämligen aggregering, inte fragmentering. Tänk Spotify, Amazon, Google, Netflix, Facebook. På nätet vill användaren ha ETT ställe att gå till för åtkomst till ALLT inom kategorin. Användaren vill inte sitta och surfa in på flera olika musiktjänster, flera olika webbutiker, söka på flera olika sökmotorer, leta efter film och TV-program i flera olika tjänster, ha sina sociala kontakter utspridda på flera olika sociala medier.

Man får intryck av att Bonnier tänker på sina nätbaserade film- och TV-tjänster som de tänker på TV-kanaler och att det behövs flera olika nischade tjänster för att täcka in marknaden. Tankevurpa. Ty nätet i sig är inte ett medie inom vilket samma aktör bör lansera ett antal olika varumärken. Nätet är en infrastruktur och de nätbaserade film- och TV-tjänsterna är distributionstjänster, och det finns ingen anledning för ett mediehus att ha mer än en distributionskanal. Det är ungefär som om ComHem skulle lansera ett ComHem2 och konkurrera med sig själv om att distribuera TV-kanaler.

På nätet handlar kampen om vem som lyckas bli den mest heltäckande aggregatören inom en kategori. Med fyra film- och TV-tjänster ser Bonnier inte ut att ge sig in i den kampen, eftersom de bara splittrar sitt eget erbjudande och dessutom kommer tappa fokus på marknaden när fyra tjänster ska marknadsföras. Viasat är strategiskt mer rätt ute med Viaplay, som är en tjänst som faktiskt aggregerar olika typer av film- och TV-innehåll på riktigt. Just nu ser kampen alltså ut att (på längre sikt) stå mellan Viaplay, Netflix och Lovefilm.

...och nästa stora grej är inte en fäblet

Okej, jag kanske är lite sen på den här bollen men läste om det för första gången idag. Det finns tydligen någonting som heter phablet, vilket är en sammansättning av orden phone och tablet och alltså benämningen på en apparat som är ett mellanting mellan en smartphone och en padda. Enligt den "officiella" definitionen har en phablet en skärm som är mellan 5 och 7 tum och i oktober 2011 försökte LG Electronics till och med varumärkesskydda phablet:en utan att lyckas.

Åååkej... Hörde jag nån säga nördigt?

Är det från och med nu tänkt att mobila skärmar ska heta olika saker för varje tum de ökar i storlek? Kommer vi snart att ha en phoblet, som är ett mellanting mellan phone och phablet? Eller en pablet, som är ett mellanting mellan phablet och tablet? Ja, ni hör ju själva hur fantastisk framtiden låter.

Just som konsumentelektronikbranschen börjat komma loss ur sina hopplösa produktnamn bestående av fullkomligt obegripliga kombinationer av bokstäver och siffror, typ Super LXE3080, har den uppenbarligen kommit på det skojsiga i att slå samman ord. Möjligen ett steg i rätt riktning men fortfarande på tok för "ingenjörig" copywriting för att göra någon som helst nytta på konsumentmarknaden.

En crawler i nyllet

Sitter och kollar på TV4:s sändning av Sveriges VM-kvalmatch mot Kazakstan och noterar en helt ny så kallad "grafikcrawler" som rullar förbi i bildens överkant under uppsnacket. Den lyder typ:

Den här matchen sänds gratis i TV4 tack vare våra sponsorer. Strax tar vi en paus under vilken du kommer att få se reklammeddelanden från dem.

En gammal TV-branschare som jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen åt den lilla självklarheten. Den säger ju ganska mycket om kommersiell TV och dess relation till tittarna.

Kommersiell TV (i det här fallet TV4) börjar bli medvetet om att tittarnas tålamod med TV-reklam närmar sig bristningsgränsen och vill plötsligt vädja om förståelse och argumentera för varför de måste visa reklam - något som egentligen är känt sedan länge och är en del av kontraktet mellan kommersiella TV-kanaler och TV-tittare.

Man undrar: Tänker sig TV4 att tittarna plötsligt har glömt bort varför det visas reklam i TV?

Naturligtvis har TV-tittarna inte glömt bort kontraktet. Däremot känner nog många TV-tittare idag att kontraktet börjar kännas orättvist. Balansen mellan reklam och programinnehåll upplevs alltmer som en dålig affär för tittaren, och i just TV4:s fall känner nog många tittare sig lite lätt lurade med tanke på hur buffligt Fyran planerat sina reklampauser på senare år. Det här känner förstås TV4 av och vill peka på kontraktet och påminna konsumenterna om sin rätt.

I och med att det nya digitala medielandskapet med webbaserade TV-tjänster samtidigt erbjuder tittarna klausuler ut ur det gamla kontraktet upplever nog tittarna snarare att kommersiell TV idag överutnyttjar sin rätt att bomba på med reklam. Därför vet jag inte om jag tror så mycket på att påminna tittarna om kontraktet och hävda sin rätt. En rimligare väg framåt vore sannolikt att anpassa TV-reklamen på ett bättre sätt för tittarupplevelsen så man slipper gå i öppen konflikt med konsumenterna och lite förolämpat smälla ner kontraktet i bordet, eller en grafikcrawler upp i rutan.

Sent from my iPhone

När iPhone först dök upp och man fick mejl som avslutades med den förinställda frasen Sent from my iPhone från appleites som snabbt skaffat sig den nya supercoola luren uppfattades det som skryt. "Ja, ja, du har en iPhone. Ja, ja, du är sjukt mycket ballare än alla vi andra. Men kan du bara ta bort det där fåniga meddelandet och sluta vara så förbannat mallig för att du har köpt en ny mobiltelefon..." Det var liksom någonting nyrikt töntigt över att ha kvar frasen.

Nu, 2012, när iPhone blivit en svennetelefon betyder Sent from my iPhone något helt annat. Det betyder: "Sorry, jag mejlar från min telefon, hoppas du har överseende med alla stavfel och autostavningshelvetet - och att jag skriver så kort!" Meddelandet fyller helt enkelt plötsligt en relevant informativ funktion i det mobila kommunikationsklimatet.

Det är lustigt och intressant hur snabbt konnotationer förändras.

Levandegörandets punch

Jag arrangerade idag ett event för en av mina kunders ledningsgrupp där vi tog med några personer som konsumerar deras produkt till deras ledningsgruppskonferens. Övningen gick ut på att ledningsgruppen först (ovetandes om att de skulle konfronteras med verkliga kunder) spekulerade i kundernas konsumtionsbeteende och sedan fick träffa och intervjua de faktiska människorna bakom namnen och demografin som de spekulerat utifrån, för att själva få insikt i hur bra (eller dålig) koll de har på sin kärnmålgrupp.

Naturligtvis hade de inte så bra koll och fick en och annan intern sanning och fördom omkullkastad när deras kunder plötsligt stod där, livs levande, framför dem.

Jag skrev i våras ett inlägg om att market research borde representera mera istället för att bara informera och analysera. Information och analys är så klart viktigt, men faktum kvarstår: Det är ofta levandegörandet av målgruppen som gör bestående intryck. Bullets i en PowerPoint är av förståeliga skäl oerhört svåra att lägga på minnet och återberätta. En verklig människa minns man däremot ganska länge. En verklig människa kan man också själv berätta historier och anekdoter om. Och en verklig människa kan man inte avfärda eller bortförklara. En verklig människa måste man liksom acceptera och när den verkliga människan dessutom är ens trogna kund måste man till och med ge den människan rätt.

Som jag tidigare skrivit; man kan informera och analysera bäst man vill men om den information och analys man levererar inte gör intryck och avtryck kan man lika gärna låta bli. Market research skulle vinna mycket status på att göra bättre intryck. Eller, för att vara korrekt, på att låta konsumenterna göra det intryck de förtjänar att få göra.

Sveriges första insiktsbyrå

Jag gnäller på den här bloggen regelbundet om hur korkad min egen bransch - undersökningsbranschen - ibland kan vara. Men vi har ju alla lärt oss att man inte ska kritisera för mycket om man inte också kan vara konstruktiv. Därför har jag och mina kollegor på den byrå - Augur - som jag är med och driver bestämt oss för att göra något åt saken. Vi tänkte sälla oss till de än så länge väldigt få byråer (i hela världen) som vill förändra hur research och undersökningar paketeras, säljs, köps och levereras idag. Troligtvis är det skitsvårt och tar många år, men någon måste göra det. Någon måste i alla fall försöka göra det.

Vi tänkte inleda det hela med att sluta prata så mycket om research och undersökningar och istället prata insikter. Det är ju insikten (om målgruppen, kategorin och marknaden) som är det enda som spelar roll för kunden, inte undersöningen som sådan och exakt vilka undersökningsverktyg som används. Därför relanserar vi nu Augur och presenterar Sveriges första INSIKTSBYRÅ. Kolla in vår nya webbsida här.

Håll gärna tummarna för att vi lyckas. Jag är faktiskt ärligt övertygad om att alla tjänar på det; vi, våra kunder, vår bransch och alla konsumenter.

Obs. Syftet med den här bloggen är inte att marknadsföra Augur. Dagens inlägg är ett undantag som bekräftar den regeln. Jag tycker helt enkelt att relanseringen av Augur är relevant för det jag brukar skriva om här.

Cut the cord och gå OTT

Har ni noterat att artiklarna om nya former av digitala TV-tjänster på den svenska marknaden duggar lika tätt just nu som regnet gjort den här sommaren?

Att Netflix är på väg till Sverige den här hösten har varit känt ganska länge men nu har mediasnacket börjat komma igång på allvar. För någon vecka sedan landade nyheten att HBO lanserar en helt webbaserad tjänst i Sverige där de kommer att erbjuda sitt eget utbud och inte ligga mer än ett dygn efter USA för nya avsnitt av de senaste TV-serierna. Och idag läste jag att grundarna av Boxer och Voddler startar Magine, en webbaserad aggregatortjänst som de kallar för Spotify för TV.

Även om det här inte betyder att genomsnittssvensken kommer sluta titta på TV på "det gamla hederliga sättet" är det ett ganska tydligt tecken i tiden - den svenska TV-marknaden kommer inom de närmaste åren genomgå stora förändringar. Om Netflix erbjuder samma sak i Sverige som de gör på hemmamarknaden USA så har jag en hel del egenhändigt insamlad förstahandsdata som visar på att även den mest inbitne och traditionella TV-tittaren är redo att "cut the cord" (som det heter när man säger upp sitt TV-abonnemang) och "gå OTT" (som det heter när man konsumerar TV "over the top" på nätet). HBO-serier har ju länge varit TV-kategorins Rolls Royces och när TV-tittaren kan få dessa vid release även i Sverige kommer TV-kanaler inte längre kunna bygga varumärke och tablå på dessa. Och om någon, Magine eller nån annan, faktiskt lanserar ett Spotify för TV, ja då är det bara att titta på vad Spotify gjort i kategorin musik och dra slutsatser för TV.

De som ligger mest risigt till är TV-leverantörerna: ComHem, Canal Digital, Viasat, Boxer, BBB och Telia. I alla fall så här långt in i digitaliseringen är det ju framför allt distributionsledet som nätet jävlats med i de produktkategorier som digitaliserats. Vilken roll ska en TV-distributör fylla på en marknad där distribution lika gärna kan ske över internet? Det är ganska tydligt att TV-leverantörerna är nervösa - de letar desperat efter olika sätt att låsa in kunderna och erbjuda olika typer av mervärden och paketeringar som ska ge dem existensberättigande även imorgon. TV-kanalerna kan ju också tänkas ligga dåligt till, särskilt om de som producerar TV-program börjar paketera och sälja det helt själv mot slutanvändaren. Men jag tror att TV-kanalerna fortfarande behövs. Dels är det ju de svenska TV-kanalerna som är beställare och exekutiva producenter av svenska TV-program och det ligger inte så nära till hands att vi får se svenska produktionsbolag som Baluba eller Titan gå direkt till tittaren med sina program. Dels vet jag att TV-tittarna har ett behov av tablålagd TV för avkopplingssyften och för kollektiva TV-upplevelser. Även om många tittar "on demand" på nätet så vill de fortfarande ibland bara bli matade med en paketerad ström av program eller titta på samma sak som resten av folket precis samtidigt som resten av folket. TV-kanalerna får dock problem om TV-leverantörerna faller, eftersom TV-kanalerna idag lever i en lite för tajt symbios med TV-leverantörerna.

På den svenska marknaden är det egentligen bara Viasat som med sitt Viaplay gör något konkret och strategiskt intressant åt "hotet" från nätdistribuerad TV. Frågan är bara vad Viasat/Viaplay kan sätta emot ett Netflix (utöver sitt sporterbjudande)?

Det ska hursomhelst bli väldigt intressant att se på, studera och analysera när den svenska TV-marknaden bryter samman och återuppstår under det kommande decenniet.

Hur stavar man till integritet?

Jag vet inte om det är någon som läst eller minns Pierre Bourdieus pamflett "Om televisionen" från 1996? Den känns i alla fall fortfarande lika aktuell, om inte mer aktuell. Bourdieu diskuterar medias ängslighet och otyget att ständigt snegla på andra medier för att veta vad det egna medievarumärket ska göra och lyfta fram. Jag citerar:

Ingen läser så många tidningar som journalisterna, och de verkar tro att alla människor läser alla tidningar. För journalister är tidningsläsning en nödvändig verksamhet och presskrönikan ett nödvändigt arbetsintrument, eftersom man måste veta vad andra säger för att själv veta vad man ska säga. Det är en av de mekanismer som ger upphov till produkternas homogenitet eller likriktning.

Jag upplevde det här när jag i början av 00-talet själv arbetade på sportredaktionen på en av Sveriges största TV-kanaler. Efter varje sportnyhetssändning på kvällen samlades redaktionen till möte för att utvärdera sändningen. Efter några korta kommentarer om den egna sändningen handlade mötet alltid om hur man gjort ifrån sig i förhållande till den andra stora TV-kanalens konkurrerande sändning samma kväll. Man gratulerade alltid sig själv till en fantastisk sändning om man lyckats "toppa" med kvällens mest intressanta sportnyhet när konkurrenten haft samma nyhet längre bak i sändningen. Och man förbannade alltid sig själv om konkurrenten fått till en "bättre" ordning på inslagen. För inslagen i sig, de var nästan alltid desamma på båda kanalerna.

Redan då undrade jag lite över varför det var så viktigt att "slå" den konkurrerande sändningen enligt något slags diffust redaktionellt kvalitetsmått? Redan då undrade jag varför de aldrig diskuterade om sändningen varit bra ur tittarnas perspektiv?

Efter att ha fortsatt arbeta med olika medieprodukter sedan dess kan jag bara konstatera att det sneglas väldigt mycket på vad och hur konkurrenterna gör. Och efter att ha arbetat med andra produktkategorier än media kan jag konstatera att samma fenomen präglar även helt andra typer av affärsorganisationer och deras strategiska resonemang. Konkurrenten gör si, då måste vi göra si plus ett. Ingen vågar dock göra så. Varför tror alla alltid att konkurrenten är den som har alla rätt?

Det här ängsliga sneglandet på konkurrenten och besattheten av vad branschfolket i sig tycker är bra (journalisterna t ex) leder till två stora problem ur konsumenternas perspektiv. (Dvs de som produkten först och främst är till för om någon glömt bort vilken roll konsumenten har i det hela.)

Det första problemet är att konsumenten glöms bort. Man har så fullt upp med att snegla på och hänga med i vad konkurrenterna gör så att alla resurser allokeras till det snarare än till att fundera på hur produkten kan utvecklas för slutanvändaren.

Det andra problemet är att man väldigt lätt galopperar rakt in i galen tunna. När folk och företag i samma bransch ska battla mot varandra hamnar de ofta i ett finjusterande av väldigt specifika produktionstekniska detaljer, som kanske är intressanta för den insatte och för den som är verksam i branschen, men som sällan har någon avgörande betydelse för den vanliga användarens konsumtionsupplevelse. Man finlirar med ordningen på inslagen i en sportnyhetssändning, men helt ärligt, vilken tittare bryr sig egentligen om vilken ordning det är på ett bandyreferat från Sandviken och speedwayreportage från Falun? Det är knappast det som avgör vilken sändning de väljer att titta på och vad de tycker om sändningen. I förlängningen leder den här typen av branschintern finjustering till att medieredaktioner och andra bygger upp helt vrickade sanningar och hypoteser om vad som är en bra produkt. Vilket i sin tur leder till att vi konsumenter får leva med helt vrickade produkter.

Kommersiella marknadsaktörer må ha en hel del beundransvärda kvaliteter men integritet är inte en av dem. De är ofta ängsligare än 13-åringar på första skoluppropet i högstadiet. Det är också därför det är så otroligt enkelt för konsumentmarknaden att älska - ja till och med avguda - ett varumärke som Apple, som har integritet och agerar självständigt helt utan intresse för vad konkurrenterna gör, men som har intresse och känsla för vad som är en bra produkt för slutanvändarna.

Dåliga rapporter och metodnörderi

Länkar till artikeln Will this do? i Research som kollegan Swedén tipsade om idag. Den handlar i huvudsak om att brittiska (kvant)researchers är usla på att skriva rapporter. Något som jag skulle vilja påstå är ett problem även på den svenska marknaden. Jag gillar framför allt avslutningen i artikeln...

But clients don't buy methods; they buy answers, solutions to problems and understanding of markets. Continued commoditisation is inevitable if agencies fail to deliver the expected value. And ultimately, clients will look elsewhere to get what they need.

Researchbranschen är en bransch som är blint besatt av att prata och sälja metoder, vilket jag tidigare skrivit om i inlägget Researchbranschens idiotiska problem. Och genom att envisas med att prata och sälja metoder - istället för insikter och lösningar - gör researchbranschen sig själv björntjänster; den driver fram automatiserade metodverktyg, den får uppdragsgivare och andra typer av konsultorganisationer att tro att de kan göra sin research själva, den glömmer bort att faktiskt hjälpa sina kunder med deras utmaningar och problem och den tar självmant och martyraktigt position längst ner i hierarkin av konsulter. Grattis. Bra jobbat.

Det ironiska är förstås att researchbranschens föresats är att hjälpa företag att förstå sina marknader och kunder men misslyckas med att förstå sin egen marknad och sina egna kunder.

Närproducerat?

Nog för att närproducerat är en trend och ett konsumtionsvärde att ta vara på som kommersiell marknadsaktör men vad ska man egentligen säga om Coca Colas försök att associera sig med närproducerat? Jag fotograferade den här Coca Cola-leveransen imorse och kände mig minst sagt förbryllad...

Coca Cola. Made in Jordbro. Av 698 medarbetare på Dryckesvägen 2.

Ja, jo, det stämmer väl i sak. I alla fall delvis. Det är ju i Jordbro Coca Cola har sin svenska central och de tappar säkert upp de svenska Colaflaskorna där innan de truckas land och rike runt. Men samtidigt: Finns det något varumärke som associeras med multinationell företagsjätte så är det Coca Cola (tillsammans med McDonalds, Procter & Gamble, Dole och några till). Det skär sig som apelsinjuice mot nyborstade tänder när ett så monstruöst mastodontbolag som Coca Cola försöker "claima" hemmahörande i Jordbro.

Man kan nästan höra reklambyrån (alternativt Coca Colas marknadsavdelning) tänka högt: Det är inne med närproducerat och lokal anknytning i vår bransch just nu. Men vi är ju allt annat än ett lokalt företag. Hur ska vi göra nu då? Men vänta lite... Vi har ju lokala distributionscentraler. Och vi tappar faktiskt upp lokalt. Så man kan ju säga att Coca Cola produceras lokalt, eller hur? Och vår närvaro skapar dessutom arbetstillfällen på de lokala marknaderna... Ta mig fan, Coca Cola är faktiskt närproducerat när man verkligen tänker efter. Det ska vi kommunicera!

Jag har lite svårt för sånt här. Att pressa in ett fyrkantigt varumärke i ett runt kulturellt hål. Att ta rygg på en samhällstrend som man är själva antitesen till. Jag tror inte att det fungerar, i alla fall inte om man inte gör det hela vägen och backar upp sitt kommunikativa statement genom att ställa om distribution, produktion och organisation i enlighet med sitt "claim". Och att Coca Cola skulle decentralisera hela sin verksamhet och släppa de lokala organisationerna fria att agera på egen hand och i enlighet med lokalsamhällets villkor känns ju lika främmande som ett besök av gröna gubbar från Mars. Men det är just det som närproducerat handlar om. Att ha lokal distribution på en global produkt däremot, det är inget annat än - just det - distribution. Så, Coca Cola please...

Mobiltelefonskapad kultur

Amerikanska nyhetsmagasinet Time listar i senaste numret 10 sätt på vilka mobiltelefonen förändrar världen: Den förenklar politisk aktivism, den möjliggör givande i välgörenhetens namn, den skapar nya sätt att spendera pengar och blir vår nya plånbok, den avslöjar privata saker om oss för både rättsväsende och företag, den förändrar våra attityder i en rad olika avseenden, den hjälper oss att kommunicera mer, den hjälper oss att se mer tack vare kameran, den möjliggör mer lek och spel i vardagen, den lär oss saker och den tar hand om vår hälsa.

Allt det här gör den förstås, men den gör också en till sak som Time glömmer bort och som många andra också glömmer bort i diskussioner om mobiltelefonen: Den möjliggör ögonblickligt skapande.

Folk skriver tweets och blogginlägg som drar igång debatter, folk fotograferar saker som händer och som sprids i realtid och blir nyheter, folk spelar in filmer som blir YouTube-fenomen, folk söker upp låtar på Spotify som får igång sociala event och fester - och så vidare.

Det ögonblickliga skapandet är intressant, för det är helt nytt i världshistorien. Skapande av olika slag har historiskt sett varit förenat med ledtider och eftertanke. Det har tagit tid för en person som får en tanke eller en idé eller ser något hända att materialisera det i t ex en text eller ett fotografi. Med en mobiltelefon i näven kan idén förverkligas omedelbart.

Det omedelbara skapandet gör i sin tur världen mer direkt, både bokstavligt och bildligt sett. Det adderas inte lika mycket analys, reflektion, redigering, censur eller tillrättaläggande i skapandet som det har gjorts historiskt sett, vilket betyder att det som produceras i ögonblicket är råare och mer verklighetsnära. Det betyder i sin tur att den kultur vi producerar med hjälp av mobiltelefoner inte är lika skapad och teoretisk som den kultur som processats genom en ledtid av produktion ofta har varit. Och det betyder slutligen att mobiltelefonskapad kultur är närmare våra instinkter och våra känslor än den är nära vårt intellekt. Mobiltelefonskapad kultur gör vår kultur mindre kulturell och mer naturlig.

Det, om något, kommer att förändra vår värld.

Livstilsjoggarnas parad

Nu har jag bott på Kungsholmen i snart fyra månader och ett intryck består mer än något annat: Det går nio livsstilsjoggare på tio Kungsholmsbor.

Som inflyttad förortare är det häpnadsväckande att beskåda joggingcatwalken längs Kungsholmsstrand. För det första: Alla som joggar på Kungsholmen solar tydligen all den tid de inte joggar. Tjejerna ser alla ut som en parad av fotomodeller och Hollywoodskådisar: Figursydda funktionskläder i svart och neon, primärt i rosa neon men gul neon verkar också gå för sig. Superkorta shorts för att accentuera brunbrända ben. Rosa neonlöparskor. iPhone i iPhonehållare på vänsterarmen och vita lurar i öronen. Full make-up. Solglasögon på. Killarna fokuserar på gadgetstilen: iPhone på vänsterarmen förstås. Fet sportklocka längre ner på vänsterarmen. Vätskebälte. Löparskor i neonfärg. Och perfekt ansade reklambyråskägg så klart. I stan är jogging inte motion, det är en uppvisning i mode, skönhet och kroppsvård.

Med andra ord: Jag känner mig som en lantis. Jag joggar, som jag alltid gjort, runt i ett par rassliga fotbollshorts från mitten av 90-talet. Nån kasserad bomullstshirt som tappat formen. Urtvättade fotbollsstrumpor. Bleka ben och utan min iPhone. På vinterhalvåret brukar jag köra ett par mjukisbyxor jag köpte för tio år sen. Jag antar att det kommer räcka för att bli känd som "det där mjukisbyxweirdot" här på Kungsholmen. I motionsspåren i förortsskogarna var det aldrig någon som såg hur man såg ut när man lufsade runt i sågspånen. Man sprang ju liksom mitt i skogen. I stan är motion en parad. Man är exponerad. Beskådad. Man blir bedömd.

I stan är jogging en livsstilsgrej.

Jag tycker det är lite knepigt när livsstilstrender annekterar saker man sysslat med på ett ganska oreflekterat sätt i hela sitt liv. Som att jogga t ex. Jag har alltid joggat. Och alltid när jag har joggat har jag gjort det helt utan storslagna pretentioner. Det har handlat om att hålla igång flåset, först som ett komplement till fotboll och efter "fotbollskarriären" som allmänmotion. Jag har aldrig tänkt så mycket på mitt joggande. Mest sett det som en skön sak att göra några gånger i veckan och gjort det helt för mig själv, i skymundan av offentligheten.

Men nu när det plötsligt blivit hippare att jogga än att jobba med media och gatorna fylls av livsstilsjoggare så tvingar det även en motionär som jag att ofrivilligt "förhålla" mig till jogging. Måste jag anamma alla joggingens nya livsstilsattribut? Eller ska jag fortsätta som jag alltid gjort? Och antingen bli betraktad som en efterbliven idiot eller som en snubbe som försöker göra nån slags hipsterstatement. Suck. Jag vill inte behöva förhålla mig till joggingen också. Det finns redan så jävla mycket man måste förhålla sig till. Jag vill bara jogga lite. Och vad händer när trenden drar vidare till nån annan form av motion? Jo, då kommer alla livsstilssportare tycka att man är en idiot som fortfarande håller på med jogging. Jogging är ju så jävla 10-tal.

Trender är hänsynslösa på det sättet. De invaderar någon oskyldig företeelse, pumpar upp den under en kort period och lämnar sedan företeelsen i ruiner och skam. Det stör mig något oerhört att jogging har blivit en livsstilssport. Jogging kommer aldrig bli rent igen.

Inte så självklart att bara fixa medieprodukten

Det är många gamla medier och medievarumärken som sliter ont i dessa digitala dagar. TV. Tidningar. Radio. Publiken krymper och lönsamheten med den. Det hålls krismöte efter krismöte i ledningsgrupper och i styrelserum och olika projekt sjösätts för "fixa" produkten så att publiken kommer tillbaka.

Ambitiöst javisst, men problemet återstår. Publiken kommer inte tillbaka.

För det är inte produkten det är fel på. Tidningen, TV-kanalen, radiostationen eller vad det nu gäller kan vara hur bra som helst, hålla hög kvalitet, underhålla och intressera på samma nivå som den alltid har gjort, men det spelar ingen roll eftersom samhället och mediestrukturerna förändrats. Det spelar liksom inte så stor roll om ledningsgruppen ändrar layout i tidningen, lanserar ny kanalgrafik eller tar in ett par nya kändisstjärnor. Sånt är marknadsåtgärder för det som kallas för en mogen marknad, men gammelmediemarknaden befinner sig inte i produktlivscykelns mognadsfas, den är 65 plus och befinner sig i pensioneringsfasen.

Jag tänker ofta att det här är så oerhört självklart för alla så att det inte ens är värt att säga det högt, än mindre skriva blogginlägg om det. Jag tänker att jag låter som en snubbe som kommer med nyheter från förra seklet och försöker sparka in en boll i öppet mål långt efter att domaren blåst av matchen. Men sen hamnar jag i sammanhang där jag inser att de personer som verkligen borde veta hur det är ställt med gammelmedia - dvs gammelmedieorganisationerna själva - inte riktigt har fattat. Gammelmedierna själva tror att bara de fixar sin produkt, anpassar och moderniserar lite utifrån det de redan har, så är de med i matchen igen. Det är då jag inser att självklarheter inte är självklarheter för dem det borde vara självklart för och känner mig manad att skriva ett sånt här blogginlägg fullt av självklarheter. Gammelmedier stirrar så intensivt på sin egen produkt att de inte ser den nya skogen som växt upp runtomkring dem för alla träden.

Medier är ju i grund och botten inget annat än teknologier för överföring av information. Därför är det lika viktigt för medier att vara teknologiskt relevanta som det är för dem att vara kulturellt relevanta. Kulturell och teknologisk relevans är liksom de två pelarna utan vilka ett medie omöjligen överlever. Och som många andra pensionärer verkar gammelmedier ha lite svårt för att inse betydelsen av ny teknologi.

Latent inhibition

Research handlar nästan alltid om att ta fram relevant information utifrån kundens frågeställning eller problem. Kunden vill veta vad marknaden tycker om deras kategori, verksamhet, varumärken och produkter/tjänster. Researchkunder borde dock i högre utsträckning se värdet av irrelevant information. Det vill säga information som inte har en direkt koppling till det de säljer.

Det finns ett begrepp för värdet av irrelevant information: latent inhibition. Latent inhibition handlar om att släppa in irrelevant information. Den vid första anblicken irrelevanta informationen kan, när den blandas med existerande information, skapa nya associationsbanor hos individen, vilket i sin tur kan leda till kreativitet och problemlösning utanför den berömda "boxen".

Många företag snackar ju gärna om att de vill anställa folk som "tänker utanför boxen" och anlitar konsulter för att hjälpa dem att byta perspektiv. De har kört fast i gamla hjulspår och förmår inte lösa sina eviga surdegar till marknadsproblem. Men när det väl kommer till kritan visar det sig att samma företag inte är särskilt intresserade av att utmana sitt eget tänkande. I researchsammanhang tar det sig ofta uttryck i att kunden i en studie slaktar frågeställningar som t ex har med livet i allmänhet att göra eller som handlar om andra kategorier än deras egen och vill lägga allt fokus på vad markanden tycker om just deras varumärke, produkt eller nya produktkoncept. Nästan alltid leder den utgångspunkten till att kunden får höra sånt de redan hört eller tänkt förut och att de efter studiens genomförande konstaterar att det här bekräftar ju vad vi redan varit inne på. Med andra ord: De snurrar ett varv runt sin egen axel och fortsätter knåda samma surdeg som de alltid har knådat.

Researchbranschen - som är en informationanskaffningsbransch - borde i samma anda bli mer obstinata och vägra tillmötesgå kunders besatthet av att endast samla in relevant information och istället tvinga på dem irrelevant information. För deras egen skull.

The Game Changers

In the traditional market, the mega companies were the producers. In the networked market, every human being with an internet connection is a potential producer, and it is instead the aggregators who can gather all this potential output in searchable digital marketplaces that will become the mega companies.

Studien The Game Changers som jag genomförde åt Ericsson under hösten 2011 har nu publicerats i artikelversion i senaste numret av telekommagasinet Ericsson Business Review. Läs artikeln här.

The Game Changers är en berättelse om hur digitalt producerande individer förändrar marknadsvillkoren i alla produktkategorier som utsätts för digitaliseringens krafter. Mycket intressant och tankeväckande läsning, om jag får säga det själv som artikelförfattare.

Livspussel på randen till en ny social ordning?

I det moderna urbana svenska samhället har människor idag ett jobb och någon slags karriär, ett eller flera barn med allt som det innebär, egna intressen och ambitioner till självförverkligande, samtidigt som de försöker träna mer, träffa vänner oftare, hinna med och ha råd med utlandssemestrar och i allmänhet upprätthålla en livsstil förenlig med medias idealbilder av hemmet, det kroppsliga utseendet, matlagningen, hälsomedvetandet och ekologiska hänsyn. Och det fungerar inte riktigt. Det går inte ihop. Inte utan ångest, inte utan stress, inte utan ideliga kompromisser, inte utan personliga offer, t ex i form det egna välmåendet, relationen till partnern eller nattsömnen. Det så kallade livspusslet sliter och tär och när jag nu sitter och lyssnar på människor berätta om sitt livspussel i en studie som jag för tillfället arbetar med undrar jag om samhället verkligen är organiserat för det här livspusslande tillståndet, som ju är den ultimata konsekvensen av den demokratisering, individualisering och kommersialisering som i ett par decennier varit grunddrivkrafterna för det svenska samhället?

Ganska snabbt kan man till exempel ifrågasätta värdet av och effektiviteten i att organisera samhället runt idén om kärnfamiljen. Kärnfamiljen som social plattform är inte särskilt väl lämpad för relationer mellan två individualistiska karriärintresserade människor som vill leva på exakt lika villkor och samtidigt vill ha tre barn och ett eget liv vid sidan av familjen. Det går inte ihop, det finns inte tillräckligt många timmar på dygnet och det går liksom inte att köpa in hushållsnära tjänster för precis allt. De som klarar det bäst är de som involverar t ex mor- och farföräldrar, grannar och vänner i vardagsekvationen. Vilket direkt skvallrar om att det gamla bondesamhällets organisering med flera generationer i samma familj levandes i nära granngemenskap med andra familjer i alla fall verkar ha varit ett mer effektivt sätt att lösa situationen med två arbetande föräldrar och ett gäng ungar.

Det introverta isolerade och distanserade boendet som kännetecknar det svenska samhället är en annan springande punkt. Kärnfamiljen lever ju gärna i sina egna bubblor, åtminstone delvis distanserade från övrig familj, vänner och arbete, innanför sina egna fyra väggar som ingen annan riktigt har tillträde till. Det skapar väldiga ledtider i alla vardagliga aktiviteter, ledtider som det redan från början egentligen inte finns tid, plats och ork för i livspusslandet.

Livspusslet som fenomen har blivit ett buzzord på senare år, men är förmodligen mycket mer än bara det - det är sannolikt det bäst sammanfattande ordet för vardagstillståndet i ett modernt och jämlikt samhälle som Sverige. Att döma av hur människor känner inför sitt livspussel tror jag dock att det är ett ohållbart socialt tillstånd som så småningom kommer tvinga fram en omorganisering av samhället och av sociala strukturer. Jag vet förstås inte exakt vad som kommer hända, men mer kollektiva strukturer känns spontant oundvikliga om ingen knäcker det där med artificiell intelligens och sätter en butlerrobot i var mans hem.

Det är också troligt att det nätverkssamhälle och den mer sociala nätkultur som digitaliseringen banar väg för just nu kommer att samverka med behovet av sociala lättnader i den till bristningspunkten spända individualistiska utvecklingen som livspusslet är ett symptom på. Den individuella individens behov av att hantera livspusslet och den allmänna digitaliseringen på makronivå är två starka krafter som bör åstadkomma väsentliga förändringar i hur vi moderna, urbana, individualistiska människor kommer leva våra liv om några decennier. Jag får allt mer känslan av att industrisamhällets rester, modernitetens kategoriska uppdelning av världen och den kristna etikens sociala strukturer snart är på väg att sopas bort för någonting annat. Och jag får känslan av att det verkligen är på tiden.

Osthyvlar

Hur svårt kan det vara att tillverka en habil osthyvel?

Teknologin i en osthyvel är inte direkt på marsraketbasis. Ett vasst skärblad på någon metall som glider bra mot ost är väl ungefär det som det handlar om. Osthyveln är ju dessutom en produkt som hängt med ganska länge vid det här laget och som lekman kan jag tycka att osthyvelegenskaperna borde ha optimerats mot användningen så här långt in i osthyvelns produktlivscykel.

Ändå går jag på nit efter nit när det kommer till osthyvlar. Den ena jag köper är sämre än den andra. Ingen av de fem senaste osthyvlarna jag köpt hyvlar ost på ett bra sätt, vilket - om något - är det som en osthyvel borde kunna göra. De flesta osthyvlar jag äger är mer av tårtspadar med en springa i.

För problemet är ju detta: Osthyvelns funktionella kvalitet får direkta konsekvenser för ostätarens ostkonsumtion. En dålig osthyvel smular väldigt lätt osten, får den att spricka när den fastnar i osten och gör för varje hyvling osten allt mindre hyvlingsbar. När jag kommer ner mot ostens sista fjärdedel med en dålig hyvel i näven går det knappt att få till fina ostskivor längre. Jag får i bästa fall halva ostskivor och mest ostslamsor. För egen del slutar det alltid med att jag kastar den sista biten trashad ost, vilket naturligtvis är ett jävla slöseri.

En bra osthyvel, med ett vasst skärblad som glider smidigt mot osten, hyvlar fina ostskivor ända ner till botten av osten. Det ultimata testet på en osthyvels kvalitet är hur fina skivor den får till av slutet på en Port Salut (som är en ost som lätt börjar smula sig ju fler skivor ost man hyvlar loss från den). Jag äger för tillfället totalt sex osthyvlar - bara en av dem klarar av att hyvla fina skivor från botten av en Port Salut.

Så kära osthyvelsproducenter: Kan ni ta och testa era osthyvlar på något annat än toppen av en stenhård Herrgårdsost. Det är irriterande lökigt att tillverka undermåliga produkter bara för att produkten i sig är enkel. Givet hur enkel osthyveln är som produkt bör det ju heller inte vara en fråga om tunga design- och materialinvesteringar i att producera en habil osthyvel. Det är nog snarare just nonchalans inför att förstå osthyvelns vardagsbetydelse för heavy users av hårdost som ligger bakom alla sketna hyvlar där ute. Gör om, gör rätt och överraska mig med en osthyvel som för en gångs skull fungerar. Tack.

Sådan bil, sådant land

Om standarden på ett lands bilpark säger något om tillståndet i nationen har vi det bättre i Sverige än amerikanerna har det i sitt älskade United States. Nyligen hemkommen från Chicago slås jag av den kvalitet och standard som rullar på de svenska vägarna. Här är det nya bilar, snygga bilar, välvårdade bilar, hela bilar. På Chicagos gator och de Michigan "interstates" jag åkte fram och tillbaka längs förra veckan rullade förvisso en och annan skrytkärra men överlag ganska fula bilar; daterade bilar, klumpigt designade amerikanska modeller, smutsiga och dammiga bilar, bakrutor smetade med solblekta bumper stickers och väldigt många buckliga och rostiga bilar. Bilarna i Chicago såg medfarna ut, som om de haft en ruff tid gatan, vräkta ur hem och garage.

Bilen om någonting har ju länge varit symbolen för Amerika och en amerikans stoltaste ägodel. Dömer man landet efter bilen - vilket känns relevant att göra i alla fall i amerikanernas fall - får man intryck av att USA är ett land på dekis. Förmår amerikanerna inte längre att ta hand om sin käraste nationalsymbol och stolthet känns det som att någonting av hoppet, ambitionerna och tågan i jänkarna har gått förlorad.

En okej dag i landet av fantastiska dagar

Amerikaner har inga dåliga dagar, de har bara dagar som är great, terrific, fantastic eller extraordinary. Igår strosade jag in i Brooklyn Industries butik i Wicker Park (Chicago) och möttes av en entusiastisk butikssäljare som undrade "How's your day going?" och eftersom min dag inte "gått så bra" så långt tyckte jag själv att jag var nästan överdrivet positiv när jag svarade "Okay". "Oh..." blev hans tafatta replik och efter det höll han sig på säkerhetsavstånd från mig, ungefär som om jag bar på något smittsamt.

Apropå vilket jag undrar: Uppfattar amerikaner ärliga svar som just en smittsam sjukdom, som kan få hela den amerikanska självbilden av att vara världens mest fantastiska land, att rasa ihop som ett korthus av självhälpsböcker? Eller är varje ny dag i Amerika på riktigt ännu en i raden av "great days" med oändliga möjligheter för "extraordinary accomplishments"?