Livspussel på randen till en ny social ordning?

I det moderna urbana svenska samhället har människor idag ett jobb och någon slags karriär, ett eller flera barn med allt som det innebär, egna intressen och ambitioner till självförverkligande, samtidigt som de försöker träna mer, träffa vänner oftare, hinna med och ha råd med utlandssemestrar och i allmänhet upprätthålla en livsstil förenlig med medias idealbilder av hemmet, det kroppsliga utseendet, matlagningen, hälsomedvetandet och ekologiska hänsyn. Och det fungerar inte riktigt. Det går inte ihop. Inte utan ångest, inte utan stress, inte utan ideliga kompromisser, inte utan personliga offer, t ex i form det egna välmåendet, relationen till partnern eller nattsömnen. Det så kallade livspusslet sliter och tär och när jag nu sitter och lyssnar på människor berätta om sitt livspussel i en studie som jag för tillfället arbetar med undrar jag om samhället verkligen är organiserat för det här livspusslande tillståndet, som ju är den ultimata konsekvensen av den demokratisering, individualisering och kommersialisering som i ett par decennier varit grunddrivkrafterna för det svenska samhället?

Ganska snabbt kan man till exempel ifrågasätta värdet av och effektiviteten i att organisera samhället runt idén om kärnfamiljen. Kärnfamiljen som social plattform är inte särskilt väl lämpad för relationer mellan två individualistiska karriärintresserade människor som vill leva på exakt lika villkor och samtidigt vill ha tre barn och ett eget liv vid sidan av familjen. Det går inte ihop, det finns inte tillräckligt många timmar på dygnet och det går liksom inte att köpa in hushållsnära tjänster för precis allt. De som klarar det bäst är de som involverar t ex mor- och farföräldrar, grannar och vänner i vardagsekvationen. Vilket direkt skvallrar om att det gamla bondesamhällets organisering med flera generationer i samma familj levandes i nära granngemenskap med andra familjer i alla fall verkar ha varit ett mer effektivt sätt att lösa situationen med två arbetande föräldrar och ett gäng ungar.

Det introverta isolerade och distanserade boendet som kännetecknar det svenska samhället är en annan springande punkt. Kärnfamiljen lever ju gärna i sina egna bubblor, åtminstone delvis distanserade från övrig familj, vänner och arbete, innanför sina egna fyra väggar som ingen annan riktigt har tillträde till. Det skapar väldiga ledtider i alla vardagliga aktiviteter, ledtider som det redan från början egentligen inte finns tid, plats och ork för i livspusslandet.

Livspusslet som fenomen har blivit ett buzzord på senare år, men är förmodligen mycket mer än bara det - det är sannolikt det bäst sammanfattande ordet för vardagstillståndet i ett modernt och jämlikt samhälle som Sverige. Att döma av hur människor känner inför sitt livspussel tror jag dock att det är ett ohållbart socialt tillstånd som så småningom kommer tvinga fram en omorganisering av samhället och av sociala strukturer. Jag vet förstås inte exakt vad som kommer hända, men mer kollektiva strukturer känns spontant oundvikliga om ingen knäcker det där med artificiell intelligens och sätter en butlerrobot i var mans hem.

Det är också troligt att det nätverkssamhälle och den mer sociala nätkultur som digitaliseringen banar väg för just nu kommer att samverka med behovet av sociala lättnader i den till bristningspunkten spända individualistiska utvecklingen som livspusslet är ett symptom på. Den individuella individens behov av att hantera livspusslet och den allmänna digitaliseringen på makronivå är två starka krafter som bör åstadkomma väsentliga förändringar i hur vi moderna, urbana, individualistiska människor kommer leva våra liv om några decennier. Jag får allt mer känslan av att industrisamhällets rester, modernitetens kategoriska uppdelning av världen och den kristna etikens sociala strukturer snart är på väg att sopas bort för någonting annat. Och jag får känslan av att det verkligen är på tiden.

Osthyvlar

Hur svårt kan det vara att tillverka en habil osthyvel?

Teknologin i en osthyvel är inte direkt på marsraketbasis. Ett vasst skärblad på någon metall som glider bra mot ost är väl ungefär det som det handlar om. Osthyveln är ju dessutom en produkt som hängt med ganska länge vid det här laget och som lekman kan jag tycka att osthyvelegenskaperna borde ha optimerats mot användningen så här långt in i osthyvelns produktlivscykel.

Ändå går jag på nit efter nit när det kommer till osthyvlar. Den ena jag köper är sämre än den andra. Ingen av de fem senaste osthyvlarna jag köpt hyvlar ost på ett bra sätt, vilket - om något - är det som en osthyvel borde kunna göra. De flesta osthyvlar jag äger är mer av tårtspadar med en springa i.

För problemet är ju detta: Osthyvelns funktionella kvalitet får direkta konsekvenser för ostätarens ostkonsumtion. En dålig osthyvel smular väldigt lätt osten, får den att spricka när den fastnar i osten och gör för varje hyvling osten allt mindre hyvlingsbar. När jag kommer ner mot ostens sista fjärdedel med en dålig hyvel i näven går det knappt att få till fina ostskivor längre. Jag får i bästa fall halva ostskivor och mest ostslamsor. För egen del slutar det alltid med att jag kastar den sista biten trashad ost, vilket naturligtvis är ett jävla slöseri.

En bra osthyvel, med ett vasst skärblad som glider smidigt mot osten, hyvlar fina ostskivor ända ner till botten av osten. Det ultimata testet på en osthyvels kvalitet är hur fina skivor den får till av slutet på en Port Salut (som är en ost som lätt börjar smula sig ju fler skivor ost man hyvlar loss från den). Jag äger för tillfället totalt sex osthyvlar - bara en av dem klarar av att hyvla fina skivor från botten av en Port Salut.

Så kära osthyvelsproducenter: Kan ni ta och testa era osthyvlar på något annat än toppen av en stenhård Herrgårdsost. Det är irriterande lökigt att tillverka undermåliga produkter bara för att produkten i sig är enkel. Givet hur enkel osthyveln är som produkt bör det ju heller inte vara en fråga om tunga design- och materialinvesteringar i att producera en habil osthyvel. Det är nog snarare just nonchalans inför att förstå osthyvelns vardagsbetydelse för heavy users av hårdost som ligger bakom alla sketna hyvlar där ute. Gör om, gör rätt och överraska mig med en osthyvel som för en gångs skull fungerar. Tack.

Sådan bil, sådant land

Om standarden på ett lands bilpark säger något om tillståndet i nationen har vi det bättre i Sverige än amerikanerna har det i sitt älskade United States. Nyligen hemkommen från Chicago slås jag av den kvalitet och standard som rullar på de svenska vägarna. Här är det nya bilar, snygga bilar, välvårdade bilar, hela bilar. På Chicagos gator och de Michigan "interstates" jag åkte fram och tillbaka längs förra veckan rullade förvisso en och annan skrytkärra men överlag ganska fula bilar; daterade bilar, klumpigt designade amerikanska modeller, smutsiga och dammiga bilar, bakrutor smetade med solblekta bumper stickers och väldigt många buckliga och rostiga bilar. Bilarna i Chicago såg medfarna ut, som om de haft en ruff tid gatan, vräkta ur hem och garage.

Bilen om någonting har ju länge varit symbolen för Amerika och en amerikans stoltaste ägodel. Dömer man landet efter bilen - vilket känns relevant att göra i alla fall i amerikanernas fall - får man intryck av att USA är ett land på dekis. Förmår amerikanerna inte längre att ta hand om sin käraste nationalsymbol och stolthet känns det som att någonting av hoppet, ambitionerna och tågan i jänkarna har gått förlorad.

En okej dag i landet av fantastiska dagar

Amerikaner har inga dåliga dagar, de har bara dagar som är great, terrific, fantastic eller extraordinary. Igår strosade jag in i Brooklyn Industries butik i Wicker Park (Chicago) och möttes av en entusiastisk butikssäljare som undrade "How's your day going?" och eftersom min dag inte "gått så bra" så långt tyckte jag själv att jag var nästan överdrivet positiv när jag svarade "Okay". "Oh..." blev hans tafatta replik och efter det höll han sig på säkerhetsavstånd från mig, ungefär som om jag bar på något smittsamt.

Apropå vilket jag undrar: Uppfattar amerikaner ärliga svar som just en smittsam sjukdom, som kan få hela den amerikanska självbilden av att vara världens mest fantastiska land, att rasa ihop som ett korthus av självhälpsböcker? Eller är varje ny dag i Amerika på riktigt ännu en i raden av "great days" med oändliga möjligheter för "extraordinary accomplishments"?

Mamma, mamma, jag vill titta på Netflix!

Jag ska inte deklarera att tablåteven är död (eftersom den inte är det på långa vägar) men när en tioåring inte längre säger "Mamma, mamma, jag vill titta på TV!" utan istället säger "Mamma, mamma, jag vill titta på Netflix!" så är det onekligen en ganska stor förändring i antågande i kategorin TV.

Avdelning: Saker man inser under ett fältarbete i USA.

Flygplatstid

Jag har alltid undrat varför det inte finns några klockor på flygplatser. Där om någonstans är det väl viktigt att hålla koll på tiden, för att inte missa sin flight?

På planet till Chicago levererade kollegan Bolonassos en intressant reflektion om flygplatser och tid som också skulle kunna vara förklaringen till frånvaron av tidsvisare på flygplatser: Alla människor på en (internationell) flygplats befinner sig i olika tidszoner. För någon som klev på en långflygning sent igår kväll och precis har landat är det morgon. För en annan som klev på ett flyg på förmiddagen och bara flög några timmar är det eftermiddag. Och den som tog en taxi från stan in till flygplatsen är det kväll, precis som det råkar vara i landet utanför flygplatsen. Alla är på flygplatsen samtidigt men existerar i olika delar av sitt eget dygn.

Kanske är det därför som flygplatser inte sätter upp stora väggur överallt? De respekterar resenärens individuella tid. Det är i alla fall den bästa förklaringen till avsaknaden av klockor på flygplatser som jag fått så här långt.