Tillfälliga företag

Kvällsjobbar med att få färdigt en rapport och bläddrar runt i ett transkript från en intervju jag gjorde med Jay Cousins för några veckor sedan. Han pratar bland annat om planned obsolescence (planerat åldrande) och hur t ex den första glödlampan som producerades fortfarande lyser, eftersom den i grund och botten var designad att hålla för alltid. Problemet var bara att det inte fanns någon långsiktig affär i att sälja evigt fungerande glödlampor så branschföreningen för den amerikanska glödlampsindustrin satte sig ner och bestämde gemensamt hur länge en vanlig glödlampa ska hålla.

Det här, tänker nog de flesta affärsmän och marknadsförare, är ett lysande (ha ha) exempel på begåvat affärstänkande. Men det ställer också hela den moderna ekonomins grundfråga på sin spets: Är syftet med att skapa och producera saker att tillfredsställa människors behov och önskemål eller är det att fortsätta tjäna pengar för evigt?

De flesta företag använder, skulle jag vilja påstå, det förra (att tillfredsställa behov och önskemål) som alibi för att få fortsätta tjäna pengat i all evighet. Men i begynnelsen var väl prioritetsordningen tänkt att vara tvärtom?

Och det ställer i sin tur frågan om företagets existensberättigande på sin spets: Måste målsättningen med ett företag alltid vara att det ska existera för alltid och tjäna pengar för evigt? Ja, vi har lärt oss att det är det utlimata målet, men betyder det verkligen att det måste vara så?

Tänk en ny tanke. Tänk: Tillfälliga företag. Företag som skapas för att tillfredsställa ett specifikt behov eller önskemål och som lägger ner när de har lyckats med det. Är det en helt vansinnig tanke?

Det finns i alla fall två skäl för att det inte är vansinnigt: (1) Vi konsumenter skulle slippa bli påprackade tusentals onödiga produkter som vi egentligen inte vill ha men som något företag praktiskt taget trycker ner i halsen på oss för att fortsätta tjäna pengar till varje pris. (2) Planetens miljö och naturresuser skulle må lite bättre. Och det finns numera också ett sammanhang där tillfälliga företag existerar: På den digitala marknaden. Och om den digitala marknaden är framtiden kanske tillfälliga företag blir en realitet som förändrar vårt sätt att förstå företagandet.

Disruptionsstressen

Har suttit hela dagen idag i en foresight scenarioplanering och PEST-analys om medias framtid (...!) för något EU-projekt (tror jag), tillsammans med en lös samling professorer från KTH och LTU, utvecklare på Ericsson och en industridesigner (jag var inbjuden i egenskap av "medie- och mediekonsumtionsexpert"). Det ord som flög runt mest frekvent i diskussionen var disruption.

Ordet disruption studsar i och för sig runt ganska mycket i alla möjliga diskussioner nuförtiden, men inom mediesfären är det verkligen ordet med stort O, eftersom den digitaliserade distributionen av media verkar disruptivt för alla medieslag. Det råder helt enkelt en stor stress kring pågående och potentiella mediedisruptioner och alla från forskare till medieföretag tänker just nu väldigt intensivt på de pågående och potentiella disruptionerna inom media.

Dels jagar man disruptioner, dvs försöker förutse var de kommer inträffa härnäst och vilka fenomen och samhällskrafter som har en disruptiv verkan på vad. Alla vill ju vara först med att förstå vilka branscher, affärsmodeller och produkter som kommer att behöva genomgå en radikal omdaning på morgondagens marknad.

Och dels jagas man av disruptioner, dvs verkar inom branscher där olika disruptiva produkter, teknologier och krafter för tillfället omkullkastar det gamla sättet att göra affärer på och tvingar en att uppfinna nya sätt att tjäna pengar på, förutsatt att man inte vill kasta in handduken och konstatera att allt var bättre förr när tidningar var tidningar och det fanns två statsägda TV-kanaler.

Sen finns också motkraften, de som kämpar för att motverka disruptioner eftersom de inte passar in i de etablerade modellerna för HUR SAKER ÄR TÄNKTA ATT FUNGERA. T ex politiker, lagstiftare, marknadsledare och oroliga föräldrar. De är stressade över att medielandskapet svävar iväg från deras finfint ordnade verklighet.

Förutom att disruptionsstressen är en potentiell guldgruva för market researchers som undertecknad (alla måste ju försöka förstå hur nya disruptioner påverkar konsumtionen) så kan jag bara lägga till en sak: Sluta stressa, disruptioner kommer att bli ett permanent marknadstillstånd. Allt utom eventuella meteoriter med kollisionskurs jorden tyder på att teknologin bara precis har börjat skena och att den teknologiska utvecklingen kommer accelerera exponentiellt och skapa disruption på disruption, i bransch efter bransch, vilket i sin tur leder till ytterligare disruptioner. Den huvudsakliga rekommendationen är med andra ord att organisera sig för konstant marknadsentropi och slå sig till ro med att varje dag som man öppnar ögonen kommer att vara som att titta in i ett kalejdoskop och presenteras för en ny verklighet.

Disruption is the (usually deliberate or intended) interruption of normal work or practice. (Wikipedia)

Kunden i centrum 2.0

Känner ni igen ord och fraser som kunden i centrum, utifrån och in, kundorienterad och konsumentperspektiv? Antagligen, om ni inte tältat i skogen de senaste tjugo åren. Det är exempel ur 90- och 00-talens marknadsföringsvokabulär för företagande med ett så kallat marknadsanpassat synsätt. Vad blev det egentligen av allt det där "konsumenttänket"? Tja... Företag började inlemma kunden i sina värdekedjor, de började undersöka vad deras målgrupper gillar och gör genom att anlita sådana byråer som jag själv jobbar på, de började gräva runt lite i CRM-databaser och segmentera och rikta sin masskommunikation och de la sig till med en något trevligare ton i kundtjänst (även om telefonköerna fortfarande är lika långa). I övrigt hände det väl inte så värst mycket. Och ärligt talat, som kund känner man sig i centrum mer i undantagsfall än som regel.

Nu kommer "Kunden i centrum 2.0" (om ni tillåter ett sånt uttryck utan att kräkas). Den här uppgraderingen är inte driven av marknadsförarna och deras marknadstänk utan av den så kallade digitaliseringen - eller som vi också säger: I N T E R N E T. Skillnaden nu mot då är att det är kunderna själva som driver på. Med stöd i att kommunikation, distribution, produktion och organisation digitaliseras i allt fler sektorer kan kunderna som är konsumenterna ta ett helt annat kommando i interaktionerna och relationerna med diverse företag och step up the game and take it to the next level, som jag skulle skrivit om jag bloggat på ämericanska.

Vilket betyder att vi får nya sköna ord för kunden i centrum för 10-talet. Nu snackar vi konsumentengagemang, kundkonversationer, prosumers, fansumers, kunden som aktivist och communitydrivna marknader. Och allt detta kan man förvisso hånle åt och ironisera över, men faktum kvarstår: Nu driver kunderna (inte alla men en hel del) på själva för att få marknaderna dit de vill. De lägger sig i hur företagen gör saker, de ställer krav på företag eftersom de tack vare informationsöverflödet vet att det finns andra företag som gör saker bättre eller billigare, de kontaktar företag genom alla möjliga kanaler och kräver att få uppmärksamhet, de tycker och tänker till om företag och produkter i nätcommunitys, de sprider skit om usla produkter och ondskefulla affärsmetoder på nätet, de hackerattackerar och stänger ner dumma företags hemsidor, de moddar och remixar befintliga produkter efter eget huvud, de till och med skapar och tillverkar (i första hand digitala) produkter själva om det de kommersiella företagen har ett erbjuda inte duger. De sätter sig själva i centrum, helt enkelt, eftersom företagen aldrig gjorde det på 90- och 00-talen hur mycket de än pratade om det.

Kunden i centrum 2.0 riskerar att bli ett litet helvete för många branscher och till saken hör att företagen inte kan kontrollera det. Det bara sker. Det är nästan så man snart får börjar tycka synd om företagen istället för kunderna.

Den digitala existensen

Under min för tillfället pågående studie för Ericsson, "The Game Changers - How Digitally Producing Individuals Are Reshaping Business Making" (håll med om att den titeln skulle platsa i managementlitteratursektionen på vilken flygplatsbokhandel som helst!), har villkoret för att existera i den digitala sfären och digitala kulturen blivit väldigt tydligt: För att vara någon måste du hela tiden producera innehåll och dela med dig av det ute på webben.

I den gamla hederliga biofysiska världen är du ju din klump av skelett, kött och blod, som stressar runt mellan hem och jobb och dagis och mataffär och stöter på andra klumpar av skelett, kött och blod som du interagerar med på olika sätt. Genom din biologiska och fysiska kropp finns du till, per automatik, och är tack vare den kroppen berättigad en existens på planeten, i samhället och i kulturen.

I den digitala sfären finns ingen automatisk existens. I den digitala sfären måste existensen skapas aktivt och underhållas aktivt, annars tynar den bort snabbare än du hinner googla ditt eget namn. Därav alla dessa bloggar, alla dessa sociala medier, allt detta "outande" av mer eller mindre privata angelägenheter på Facebook och Twitter. Det handlar om att existera. Att posta på Fejan om ostmackan du just åt, gulliga bilder på dina katter eller en playlist du satt ihop på Spotify är den digitala sfärens motsvarighet till att äta i den fysiska: Du ger näring åt din existens. Och det räcker inte med att lägga upp en bild en gång, för liksom du inte överlever på en enda måltid i den biofysiska världen överlever du inte i det digitala nätverket om du inte konstant fyller på din digitala existens med någonting om dig själv. Den digitala sfären består av bitar och åter bitar av information och för att vara med bland alla de bitarna av information som utgör internet måste du tillföra dina egna bitar av information. Ingen annan kommer att göra det åt dig (om du inte heter Barack Obama eller Lady Gaga och har 153 twittrande PR-konsulter till ditt förfogande).

Det är möjligt att den biofysiska tillvaron någon gång framöver kommer att speglas automatiskt i det digitala - och att dessa två sfärer till och med kommer att vara sammankopplade i någon form av digitaliserad biofysisk entitet - och att det då kommer en tid när du inte längre aktivt behöver skapa din digitala existens, men just nu är du (illa) tvungen att vara aktiv om du vill vara med. Därför är bloggar och Facebook och Twitter och YouTube extremt viktiga kanaler just nu ty de möjliggör den digitala existensen på ett enkelt sätt för alla. Och just därför är de sociala medierna varken flugor eller trender som kommer tappa i popularitet när "folk har tröttnat" (som en del vill göra gällande); de spelar ju på en av människans viktigaste ursprungliga drivkrafter - att existera och att överleva.

Så medan vi alla har ett givet existensberättigande i den biofysiska världen är det idag ändå ganska enkelt att nära en existens även i den digitala sfären. De mest intressanta individerna i den digitala sfären är dock de som tar mer aktiv kontroll över sin digitala existens än att nöja sig med att vara en Facebook Friend bland alla andra. Och det är bland annat det som studien som nämns här i inledningen tittat på: Individer som producerar digitalt och därmed inte bara existerar utan också påverkar och formar den digitala sfären och därmed i förlängningen också den biofysiska världen. De digitalt producerande individerna har förstått existensvillkoren i den digitala sfären och skapar och delar med sig av intressant innehåll till det digitala nätverket för glatta livet. Och plötsligt reser de sig upp från sin kanske mindre betydelsefulla existens i den biofysiska världen och blir viktiga i den digitala och får därmed kraft att stöpa om kultur, marknader och företagande på ett sätt som traditionalisterna (tänk t ex skivbolagsdirektörer, mediemoguler och politiker) i den biofysiska världen betraktar med skräck i ögonen. De där klumparna av skelett, kött och blod som tidigare existerade för att de konsumerade producerar nu aktivt och kan därför inte längre kontrolleras.

Och därmed förändras spelet.

Hem och gör hemläxan, Nokia

Ni kanske också har sett stortavlorna på stan och tänkt att det inte är så konstigt att Nokia har problem om den enda fördelen de kan komma på att kommunicera om sin nya N9 är att den saknar hemknapp, home button? Jag har i och för sig inte undersökt det men har ändå väldigt svårt att tro att det är det här mobilmarknaden längtat efter, drömt om och nu rusar till butikerna för. Om den har någon effekt alls så borde den här reklamen snarare avskräcka kunderna - här finns ju verkligen inget nytt eller originellt att "skriva hem om".

Utomjordingarna och din morsa

Ibland har marknadsfolk och researchköpare ett lite märkligt förhållande till dem vi kallar konsumenterna. Om det är tillåtet att raljera en smula kan synen på konsumenterna ta sig uttryck i följande två, motsatta, förhållningsätt:

1. Alla konsumenter är utomjordingar.
2. Alla konsumenter är precis som min mamma (eller mitt tonårsbarn).

Kollegan Öhrfelt brukar förundras över det förstnämnda förhållningssättet, att researchköparna relaterar till konsumenterna som om de var små gröna män med antenner på huvudet från en planet långt långt bort. Det här är ett förhållningssätt som bygger på att du på marknadssidan inte har någonting alls gemensamt med din målgrupp, att konsumenterna är någonting helt annat än vad du själv är. Researchköpare med det här förhållningssättet tycker ofta att det är fullständigt obegripligt att konsumenterna i målgruppen INTE vill ha alla de produkter och tjänster som deras företag har skräddarsytt till dem, produkter och tjänster som researchköparna själv aldrig skulle komma på tanken att köpa och använda. Det här är ett förhållningssätt som (ibland) skvallrar om att det erbjudande man har ute på marknaden kanske inte är så fantastiskt och att erbjudandet mest är en workshoppad marknadsföringskonstruktion framtagen för en lika konstruerad målgrupp från en annan galax. Låt oss kalla detta förhållningssätt för alienation.

Det andra förhållningssättet är möjligen något vanligare och mer förståeligt men likväl märkligt: Att marknadsfolk och researchköpare tror att de förstår sig på alla äldre kvinnor eller tonåringar (eller någon annan demografisk målgrupp) genom att förstå sin egen mamma eller sitt eget tonårsbarn. För alla mammor och alla tonårsbarn är ju precis likadana - eller? Och gör precis samma saker som alla andra i deras ålder och av deras kön gör - eller? Och då är det ju fullständigt onödigt att studera sin målgrupp närmare för det räcker ju med att åka hem till mamma på middag och fråga om hon använder sociala medier, hur hon bestämmer sig för olika varumärken och vad hon tycker om den nya reklamfilm man tagit fram - eller? Om alienation skvallrar om att man erbjuder marknaden konstiga saker, skvallrar detta förhållningssätt om att det är jobbigt att överhuvudtaget ta hänsyn till marknaden och att det känns mycket enklare att bara utgå från det man redan är trygg med, typ mammas famn. Låt oss kalla detta andra förhållningssätt för oidipal projicering.

Som researcher stångas man dock oftast i verkligheten mellan alienation och oidipal projicering. Ty konsumenterna är varken utomjordingar som vill ha din halvtaskiga kompromiss till marknadserbjudande eller din morsa som tycker precis som du. Konsumenterna är människor, precis som alla andra, och precis som för alla andra så skiljer sig deras livsvärldar och vardagssammanhang åt precis så mycket att du aldrig kan vara riktigt säker på vad de tycker, tänker och gör, även om du vid första anblicken känner igen dem väldigt väl.

På spaning efter den autenticitet som flytt del 2

Lunch i Citykyrkans cafeteria två dagar i rad nu. Här finns ingen medvetenhet om de senaste cafétrenderna och definitivt ingen självmedvetenhet över att sekelskifteslokalerna, de klassiska bakverken, de gamla hederliga kaffekopparna modell mindre och det gråhåriga klientelet skulle kunna paketeras som den senaste yttringen för den nu rådande "tillbaka till rötterna"-trenden i Sverige. Det här är nämligen på riktigt, på riktigt. Här har tiden stått still och de kulturella uttrycken konserverats i gudfruktig isolering på fjärde våningen bakom en anonym dörr. Det här är så autentiskt att det bara är en tidsfråga innan reklammustascherna annekterar stället och gör det till en "grej" att luncha i Citykyrkan.

De puckade kunderna

Det händer att man hör marknadsfolk och reklamare bli irriterade på målgruppen de ska kommunicera med. Kunderna i målgruppen förstår ju inte. De är puckade.

Här har de tagit fram en fet kampanj, med en grymt snygg tvist, lager på lager av dubbelironi och en skön pik till konkurrenterna i branschen. Och så sitter de där korkade kunderna som kampanjen är riktad till i ett onödigt förtest i en ännu onödigare fokusgrupp och fattar inte poängen.

Byt ut dem mot några som fattar grejen, för fan. Det är fel folk på plats. Den här kampanjen är ju grym ju.

Rapporten med rekommendationen om att kommunikationen bör förändras kan de tyvärr inte ta hänsyn till. Den går inte att använda. Kunderna fattade ju inte vad det handlade om. Hade de bara fattat så hade allt varit bra.

Lite för långt från verkligheten

Imorse när jag slog upp Svenskan till frukost tittade två bekymrade riskkapitaliser ut från tidningssidorna och citerades med orden "Det är en katastrof det som har inträffat". Det handlade naturligtvis om Caremas ägare KKR och Triton och stilla funderade jag på om herrarna i breda slipsar och blänkande skor syftade på en mänsklig katastrof eller en PR-katastrof? Utan att alls veta skulle jag ändå satsa min månadslön på det senare. Jag kan nämligen föreställa mig att det faktiskt känns åt helvete jobbigt att personligen sitta mitt i ett skenande mediedrev. Däremot känns det nog inte lika hårt - rent personligen - att veta att det bolag man äger gjort ett pissigt jobb och att några gamlingar på ett äldreboende därför nonchalerats. Och just precis här finns ett problem med dagens bolagsstrukturer för alla konsumenter: Ägaren befinner sig allt som oftast lite för långt från den så kallade verkligheten.

Kedjorna och konstellationerna av olika ägare, riskkapitalister och holdingbolag skapar en oerhörd distans mellan de ytterst ansvariga och de som någonstans i slutändan tar del av deras produkt eller tjänst. I toppen av den kedjan klär man dessutom - råkar jag veta - all verksamhet i ganska abstrakta finansiella och ekonomiska termer och diskuterar hur olika enheter och resurser ska organiseras för att effektivisera processerna för att i slutändan maximera vinsterna. Det är väl egentligen inget större problem när det handlar om att organsisera en maskinpark som tillverkar låt oss säga plastankor, då kanske ingen köper ens misslyckade plastankor. Det får - uppenbarligen - helt andra konsekvenser när det kommer till tjänstesektorn och saker som vård. När patienter blir enheter och vårdpersonal blir resurser och vårdgivandet blir en process. Vad vet jag, men jag kan ändå tänka mig att det då är lätt att glömma att det faktiskt är människoliv man flyttar runt i sitt Excelark och omhändertagande man raderar med en tangenttryckning ur produktionsprocessen i sin PowerPoint. Man befinner sig i ett styrelserum på ett Londonkontor och fattar beslut i ekonomilingo och seglar därmed snett lite för långt från verkligheten för att det ska göra ont, personligen.

Det får en ju att önska att alla som äger och driver en verksamhet ibland stod ansikte mot ansikte med sin slutkund och tvingades se verkligheten i vitögat. Så ett tips i sammanhanget till alla riskkapitaliser som känner att de av ekonomiska effektivitetsskäl måste skapa en dimridå av holdingverksamheter mellan sig själva och verkligheten är att testa till exempel en... fokusgrupp.

Organisera företaget eller organisera nätverket?

Mina dagar handlar just nu ganska mycket om att fundera på organisationsformer på en digitaliserad marknad...

Det traditionella företagets organisation är ju en sorts fördefinierad kategorisering av humankapital. Det traditionella företaget bestämmer på papper att det ska ha en avdelning för produktion, en för marknadsföring, en för sälj, en för R&D osv. - och bestämmer därefter hur många anställda som behövs på respektive avdelning. Det traditionella företaget utgår alltså från att det på förhand vet vad som krävs för att producera och sälja det som säljas ska och samlar därmed alla humanresurser i en sammansluten organisation med tydliga gränser för vad som är innanför och utanför organisationen.

Ju mer jag tänker på det ju klumpigare känns det traditionella företagets sätt att organisera sig.

Digitaliseringen har ju som bekant gett upphov till det så kallade nätverkssamhället och därmed skapat möjligheter för företag och individuella entreprenörer och producenter att organisera sig på ett helt annorlunda sätt: Nämligen att låta nätverket organisera produktionen åt dem. Det sker antingen genom idédriven produktion eller genom nätverksdriven produktion.

Idédriven nätverkad produktion handlar om att nätverksföretaget har en idé om vad som ska produceras och lägger ut den produktionen i nätverket (istället för på en marknad av underleverantörer) där alla som är intresserade - från andra företag till privatpersoner - får möjlighet att agera konsult i förverkligandet av idén. Här appliceras nätverksprocesser som crowdsourcing och assembling i nätverket för driva igenom produktionen av idén. Ett exempel på detta från mitt senaste fältarbete i New York är det det lilla nystartade klädvarumärket J. Loren som vill få till stånd en snabbt påkommen modevisning och som via sociala medier efterlyser modeller, fotografer, filmare och redigerare som vill vara med och genomföra modevisningen utan att ta betalt - och som mycket riktigt får napp från nätverket bara efter några timmar och kan genomföra modevisningen endast två dagar efter att idén har kläckts.

Nätverksdriven produktion handlar om att nätverket i egenskap av alla de interaktioner som sker i nätverket per automatik driver fram en allmän produktion som nätverksföretaget kan använda för sina egna syften. Här utnyttjar företaget nätverksprocesser som open source, wikiworking och community generation. Ett från verkligheten hämtat exempel på detta är Moskvabaserade stadsvandringsföretaget Moscow Walks som har en community om Moskvas historia och arkitektur kopplad till sin verksamhet och där intresserade personer diskuterar byggnader och platser i Moskva och delar med sig av fakta och information om byggnader och platser de själva har kunskap om - vilket är en helt oorganiserad informationsgenerering som Moscow Walks sedan kan hämta kunskap från inför sina stadsvandringar.

Än så länge är det mest producerande individer och mindre företag som organiserar nätverket snarare än det egna företaget för att producera, men ju fler stora företag som vågar släppa på den hårt hållna interna kontrollen och öppna den egna organisationens gränser mot nätverket desto fler intressanta exempel på att organisera nätverket i stor skala kommer vi att få se. Personligen tror jag att det här är ett paradigmskifte inom organisationsteori som så småningom kommer att tvinga någon att skriva om alla de där läroböckerna om hur man bäst organiserar ett företag.

Om journalistikens död - och pånyttfödelse

Jag var i Moskva på fältarbete för några veckor sedan och intervjuade bland andra flera ryska bloggare inom olika områden. De hade alla, oberoende av varandra, samma uppgivna syn på rysk gammelmedia.

Ryska massmedier är lata och statskontrollerade (eller i alla fall oroliga för vad staten ska tycka om deras innehåll) och publicerar därmed överlag ointressanta och oengagerade nyheter som mestadels är direkta avskrivningar från de stora nyhetsbyråerna och ingenting som sticker i ögonen på eller ifrågasätter myndigheterna i Ryssland. I de traditionella massmediernas frånfälle har istället en ganska omfattande journalistiskt agerande bloggosfär uppstått i framför allt Moskva, med många bloggare som har över 10 000 dagliga läsare. Det här är bloggare som beter sig som den gamla skolans journalister; de gör fullskaliga reportage, fulla av research, de åker ut intervjuar och fotograferar de människor och händelser som de skriver om och de drar på så sätt uppmärksamhet till frågor och förhållanden i Ryssland som sällan eller aldrig luftas av de stora massmedierna. Och när de emellanåt kommer över ett scoop eller en stark historia så kan de sälja den till de traditionella nyhetsmedierna, som aldrig skulle ha hittat den storyn själva. En av bloggarna jag intervjuade berättade också om att han ibland arrangerar "resor för bloggare" till utrikespolitiskt intressanta omården, som t ex Irak, Somalia och Afghanistan, för att de ska kunna blogga och rapportera tillbaka till Ryssland om vad som händer på dessa platser. En annan av bloggarna, som är till hälften bosatt i London, berättade att ryska massmedier använde honom som utrikeskorrespondent under de brittiska prinsbröllopet tidigare i år, efter att han av egen nyfikenhet hade börjat bevaka bröllopet på sin blogg. De ryska bloggarna gör de ryska journalisternas jobb, helt enkelt.

Det är ingen nyhet att journalistiken är under omdaning och att framför allt den klassiska nyhetsjournalistiken ser ut att delvis ha spelat ut sin roll i och med digitaliseringen av samhället och de transaktionskostnader för kommunikation och informationsöverföring som därmed försvinner. Men det har aldrig varit så tydligt för mig som det var under intervjuerna i Ryssland. Vi ser ut att gå mot en sorts medborgarjournalistik i bloggar, där personer som intresserar sig för ett särskilt ämne kommer göra ett betydligt mer läsvärt arbete än en trött, rädd, nedskuren och underbetald nyhetsredaktion kan göra. De ryska bloggarna drevs helt uppenbart inte av att tjäna pengar utan av ett genuint intresse att skriva om de olika saker de skrev om och då finns det inga andra hinder för dem att göra ett intressant reportage än dygnets begränsade antal timmar.

Så vad kan det här komma att innebära för gammelmedia och nyhetsjournalistik framöver? Jag tror att vi i allt högre utsträckning kommer att få se bloggaggregatörer liknande Huffington Post, som erbjuder en större plattform än den enskilda bloggen för den nyfikna, intresserade och rapporterande medborgarjournalisten. I teorin borde det kunna fungera, precis som Wikipedia idag fungerar i praktiken. Vem som helst som kan formulera sig i tal eller skrift borde kunna rapportera nyheter från det ställe där hon eller han befinner sig och där det finns något mer eller mindre allmänintressant att rapportera om. Någon annan som befinner sig på samma plats utvecklar, förbättrar, nyanserar eller argumenterar emot den första rapporteringen och journalistik har uppstått alldeles organiskt. Någon kanske hävdar att den typen av journalistik inte kommer hålla samma goda journalistisk kvalitet, objektivitet och analys som professionella jouranlister kan erbjuda, men frågan är när den genomsnittliga journalistiken senast gjorde just det? Det räcker med att en kväll titta på TV4-nyheterna så inser man att den traditionella nyhetsjournalistiken i mångt och mycket är till för att göra reklam för egna program som visas senare under kvällen eller veckan och att den faktiska nyhetsrapportering som trots allt sker någonstans i sändningen helst inte får ta för mycket tid i anspråk från påor, trailers, "senare i sändningen"-påor, reklam och kanalvinjetter.

Jag tror att i alla fall jag föredrar en bloggare.

En sant autentisk upplevelse

På en genomkonceptualiserad marknad där till och med det synbart autentiska vid närmare granskning är konceptualiserat autentiskt är det väldigt avkopplande att finna sig i sant autentiska serviceinrättningar. Som till exempel den indiska restaurangen Agra's i Sundbyberg. Här har man tagit vad man har - en stor tråkig fyrkantig lokal, med furupaneler på väggarna, skinnklädda stolar från 90-talet, vita plastdukar, indiska prydnadsföremål, några yuccapalmer, några koppargrytor - och gjort restaurang av det. Det är fritt från analys om den optimala indiska upplevelsen, det är fritt från samtida marknadsanpassning, det är fritt från självmedvetenhet om att det ofta är så här den genomsnittliga indiska restaurangen ser ut i Sverige och det är fritt från trendkänslighet och postmodern ängslighet. Det bara är. God traditionell indisk mat utan krusiduller. Gladlynt service utan uttänkt tonalitet. En lokal som inte strävar efter att ge kunden en autentisk upplevelse. Och just därför blir det mer autentiskt än alla de där andra restaurangerna som så gärna vill vara autentiska.

Hur svårt ska det enkla vara?

Jag jobbar en hel del med konsumentförståelse inom TV och telekom, två branscher som idag är väldigt inbäddade i teknik hela vägen ut i användarledet. Mer som regel än undantag handlar slutsatser och rekommendationer i research inom dessa sektorer om att förenkla tekniken i olika produkter och tjänster för konsumenten; dvs göra produkterna och tjänsterna mer intuitiva, lättbegripliga, användarvänliga och låta tekniken tjäna konsumenten istället för att konsumenten ska tjäna tekniken. Oerhört självklara saker egentligen och knappast något man ens borde behöva fundera på, påpeka för utvecklarna eller författa långa konsultrapporter om.

Och ändå är det där skon klämmer, gång efter gång efter gång. Alla fattar väl att teknik ska var enkelt - och ändå blir det sällan tillräckligt enkelt.

Jag är inte ingenjör och vet inte riktigt hur komplicerat det är att utveckla tekniska produkter och tjänster, men eftersom det finns ett väldigt stort och känt exempel på ett företag som lyckats förenkla teknik för konsumenten - ja, det handlar om Apple som vanligt - borde väl några fler också kunna lyckas? Jag anar att misslyckandena bland annat handlar om hetsen att snabbt komma ut på marknaden i branscher under ständig och snabb utveckling och att det därför stressas fram och ut produkter och tjänster som kanske fungerar för ingenjörer och teknikfreaks men inte lika bra för oss andra, men om man nu vill gå sin marknad till mötes borde man inte också gå den till mötes i det avseende den skriker högst om?

Jag kan tycka att det nätan är löjligt - och samtidigt ett underbetyg till ett antal branscher - att Apple blivit ett av världens största företag bara på att förvalta den oerhört självklara och enkla insikten att "det ska vara enkelt". Man skulle gärna vilja tro att det krävdes lite mer "rocket science" för att bli världens ledande bolag och mest älskade varumärke, men tydligen icke. Precis så lite krävs för att göra konsumenter glada - och ändå misslyckas de allra flesta teknikföretag med detta om och om igen.

Meditation om plast

Jag började tänka på plast. Plast måste vara den ultimata manifestationen av konsumtionssamhället. Plast är artificiellt skapat och det minst naturliga materialet vi har. Objekt av plast är historielösa till skillnad från t ex objekt av trä, i vilka man kan skönja ursprunget, trädet. Plast blir fulare med tiden, inte som trä, tyg eller metall som kan få patina. Plast kan massproduceras som inget annat material - alltså finns det fler plastprylar än några andra prylar. Plast kan anta vilka former som helst och saknar således en kärna, en identitet, en själ. "Plast!" säger till exempel djurgårdarna på Forum Nostrum på Svenska Fans om andra klubbars fans och menar att de inte är äkta på samma sätt som de själva är äkta i sin passion för Djurgården. Plast är inte autentiskt, det är ett skapat material på samma sätt som varor i konsumtionssamhället är skapade för att uppfylla marknadsförda behov. Produkter av plast svarar inte mot några ursprungliga mänskliga behov eftersom plast inte fanns när evolutionen fixade fram de mänskliga behoven. Plastprylar är bara förenklade lösningar på behov som skulle kunna tillfredställas på ett naturligare sätt. Har konsumenten ett val mellan två funktionellt likvärdiga produkter väljer - gissar jag - nio av tio en vara tillverkad av ett annat material än plast. Och ändå är hela det moderna samhället byggt på och insvept i plast. Uppenbarligen gillar vi människor plast ändå. Kanske för att plast är så enkelt, det talar till lättjan i oss alla. Snabbt, enkelt, flexibelt, billigt. Fyra "killer"-attribut för vilken produkkategori som helst. Och snart är 3D-skrivarna här, ni vet de där skrivarna som kommer kunna skriva ut vilka objekt som helst i plast. Du vill ha en tårtspade. Du designar en tårtspade i något designprogram, matar in en klump plast i skrivaren och en minut senare kommer din tårtspade ut i skrivaren i äkta plast. Voila. Om vi har mycket plastprylar att tillgå idag så lär vi ha ganska många fler när alla köpt en 3D-skrivare som årets julklapp år 2019. Plasttårtspadar. Hemmadesignade plastprydnadsföremål på spiselkransen. Plastprylar som ingen idag kan ana att vi behöver om tio år. Bara fantasin kommer sätta gränser för alla sköna plastprylar vi kan få med en 3D-skrivare och visst är väl det om något ett derivat av konsumtionssamhällets maniska strävan att uppfinna ständigt nya prylar som vi inte visste att vi behövde.

Jag jobbar med maarkett risörsch

"Och vad jobbar du med då?" är ju en fråga man får emellanåt. Varje gång det händer inser jag att mitt skrå har ett ganska allvarligt varumärkesproblem här i Sverige. Jobbet går inte att ringa in med ett bra svenskt begrepp.

Säger jag MARKNADSUNDERSÖKNINGAR tror folk man står på Drottninggatan med en enkät i handen och försöker få förbipasserande att bedöma smaken på nya halstabletter på en skala mellan 1 och 10. Säger jag MARKNADSANALYS tror folk man är i finansbranschen. Säger jag KONSUMENTSTUDIER missar jag det inte oväsentliga faktum att vi då och då även studerar B2B-marknader.

Därför brukar jag dra till med det engelska MARKET RESEARCH, som bättre än ovanstående tre etiketter sätter ord på jobbet. MARKNADSFORSKNING på svenska alltså - ja, i och för sig, men då skulle väl folk tro att man var inom akademien. Det engelska ordet research är inte fullt så laddat som det svenska ordet forskning; det är lite mer pragmatiskt till sin karaktär och inte fullt så allvarstyngt.

Enda sättet att på svenska förklara det här jobbet är att sväva ut i en lång harang om konsumenter, konsumtion, marknadsföring, fältstudier, kvalitativ hermeneutisk analys, rapportskrivning och konsultverksamhet. Men då slutar folk ganska snabbt att lyssna på vad man svamlar om och tänker bara "Jaså, han är alltså en sån där floskelmakare...".

De glammiga dagarna är över

Dagens media skriver idag om "Hårdrockare i uppror mot Spotify" och att det amerikanska skivbolaget Century Media kliver av samarbetet med Spotify pga för låga ersättningar till artisterna. Svårt att utifrån avgöra om avhoppet är drivet av skivbolaget eller av artisterna, men oavsett är tilltaget hyfsat samtidsblint.

Det är inte så lite tydligt att i dessa dagar av digital distribution så är den nya affärsmodellen för små och mellanstora artister följande (stora artister kan kanske fortfarande sälja en och annan fysisk CD på en bensinmack nära dig):
1) Bygg upp ett följe av fans.
2) Tjäna pengar på att spela live för de fansen.
3) Tjäna lite extra pengar på eventuella kommersiella samarbeten och på att sälja produkter som kan kopplas till ditt artistvarumärke.

Så vad krävs för att gå i land med den affärsmodellen? Jo...
1) Maximera tillgången till den egna musik på nätet genom att ge bort den gratis.
2) Lotsa folk till de olika källor där den egna musiken finns genom att länka och hänvisa till den genom alla möjliga och omöjliga sociala medier.

Förstår man denna konsumentlogik i kategorin musik så hoppar man inte av tjänster som Spotify. Då inser man att tjänster som Spotify är ganska bra marknads(förings)platser där den egna musiken kan göras tillgänglig och dit man kan hänvisa potentiella fans. Har musiken en kvalitet som uppskattas av folk kommer en bas av fans byggas upp och den basen kommer dessutom sprida musiken vidare till andra.

Det råder inga tvivel om att det är så här musikbranschen kommer att fungera ett bra tag framöver. Ett förslag är att se och lära av subkategorin DJ:s. DJ:s har distribuerat sin musik och byggt upp sin publik på det här sättet i många år och ligger alltså i framkant i musikbranschen vad gäller affärsmodelltänkande.

TILL SIST: Jag vet inte om det beror på Spotifys USA lansering eller något annat men plötsligt hittar jag oändligt med fantastisk countrymusik i tjänsten som inte fanns där för ett halvår sen. Så eftersom man ska leva som man lär så sprider jag här smal okänd musik genom en nykomponerad spellista med utgångspunkt i Gillian Welch. Welchian Country. Den funkar utmärkt som nedstämt soundtrack till den allt kyligare hösten.

Hyggligt folk i ohyggliga strukturer

Intervjuade Jay Cousins idag och fick ett skönt citat apropå hur företag ska organisera sig i "den digitala ekonomin":

"I believe that basically most people are decent human beings, but that traditional hierarchical company structure prevents people from acting decently."

Värt att tänka på när man ritar organisationskartor och kategoriserar medarbetare.

Tvåhundrafemtio kvadrat

Veckans snackis har utan tvekan varit Nordeahövdingen Christian Clausens övernattningslya på tvåhundrafemtio kvadrat. Medan medier, kollegor och även Nordeaanställda som jag råkat i samspråk med under veckan är relativt överens om att förfäras över Nordeas och Nalle Wahlroos tilltag blir jag själv inte fullt lika upprörd. Visst, timingen för lägenhetsköpet är kass (minst sagt) - och på ett allmänt plan tycker jag att banker överhuvudtaget förtjänar långt mer kritik än de redan får - men jag tycker egentligen inte att en hög vd-lön och en tvåhundrafemtikvadratare på fashionabel adress är det stora problemet med Nordea eller någon annan bank. Betydligt mer upprörande är diverse abnorma bonussystem, något som just banker är bra på att gå i bräschen för. För här har vi en väsentlig skillnad i incitamentssystemen och vad som på sikt hotar ett sunt ekonomiskt system.

Abnorma bonusar som incitamentssystem gynnar (som vi bittert fått lära oss men inte lärt oss någonting av) kortsiktigt affärsmannaskap för att maximera vinster här och nu, som sedan faller ut i sköna feta bonuscheckar i den privata plånboken vid bokslut. Bonusen är en morot och när moroten börjar se för god ut finns risk för tunnelseende istället för helikopterperspektiv.

En hög lön med eventuella provocerande föremåner (men utan abnorma bonusar som extra incitament) som incitamentssystem har - tror jag - en annan psykologisk effekt på den som sitter vid rodret. En hög lön måste i högre utsträckning försvaras genom framgångsrikt ledarskap. Som mottagare av en hög lön är man gärningen skyldig eftersom bara det faktum att man fått en hög lön indikerar ett förtroende och en förväntan, ett förtroende och en förväntan som i alla fall normalhederliga individer brukar vilja försöka hedra.
Med ett bonussystem lägger man förväntan hos den individuella chefen, med en hög lön lägger man förväntan hos organisationen chefen ska tjäna - och det senare är tveklöst mer sunt för det ekonomiska systemet än det förra.

Därför upprörs jag inte så mycket av att en hög chef på ett stort bolag har en obegripligt hög lön med en och annan tvåhundrafemtikvadratare som grädde på moset. Det hör till det lika oöverblickligt stora ansvar (som jag inbillar mig att) det innebär att leda en storbank. Men om samma person ovanpå det har en abnorm bonus blir jag upprörd, eftersom jag då vet att den personen sannolikt riskerar att bli opålitlig på grund av det incitament som bonusen utgör.

Konceptualiserad autenticitet

Kollegan Swedén kastade ur sig ett intressant begrepp i förbifarten idag när han nämnde sitt besök på nyöppnade Köttbaren i Stockholm. Konceptualiserad autenticitet. Tycker det fångar exakt vad marknaden ofta eftersträvar idag; alla från krögare (tänk Le Rouge) till klädbutiker (tänk All Saints) till apotek (tänk Kronans droghandel) försöker erbjuda oss kunder en autentisk upplevelse och gör det genom att analysera fram den ursprungliga essensen i en produktkategori och sen göra ett sammanhängande koncept av det. Det roliga är motsägelsefullheten i den ambitionen, eftersom något autentiskt ju sällan är speciellt genomtänkt eller sammanhängande utan snarare ett organiskt uppståndet tillstånd helt befriat från självmedvetenhet. Och jag vet, vi som jobbar med market research bör få vår beskärda del av skulden för det här. Det har ju hänt att man själv lämnat rekommendationer i stil med "varumärket/butiken/upplevelsen måste hitta tillbaka till rötterna och upplevas mer genuin".

En till blogg

Hörde nånstans att det lanseras runt 2000 nya bloggar om dagen i Sverige. Här är ännu en. Upprinnelsen är den studie jag för tillfället genomför åt Ericsson, som bland annat gjort det tydligt att en blogg är ett helt centralt verktyg för en betydelsefull existens i den digitala kulturen. I Moskva till exempel, där delar av studiens fältarbete genomfördes, är det bloggarna som driver samhällsutvecklingen. Så jag tänkte att om jag nu ska vara del av en samhällsutveckling och den samhällsutvecklingen i mångt och mycket drivs på av digitaliseringen av allt så måste nog även jag börja existera genom en blogg innan jag upphör att existera överhuvudtaget.

Den här bloggen kommer handla om konsumtion. Inte om att konsumera ditten och datten utan om konsumtion som socialt och psykologiskt fenomen och som teoretiskt begrepp. Det finns en hel drös med konsulter som bloggar om varumärken och det finns en hel generation som bloggar om alla kläder de köper och har på sig. Men jag har ännu inte ramlat på någon som bloggar om den fond mot vilket allt det där sker, nämligen konsumtionen i det här konsumtionssamhället där alla institutioner av betydelse menar att just konsumtionen är svaret på det mesta: Politikerna som vill att vi konsumerar oss ur kris till boom, finansmarkanderna som lånar oss pengar vi aldrig kommer att ha för att själva kunna bygga produkter att spela poker med, marknadsförarna som lovar lycka och trädtoppar bara vi konsumerar just deras pryl. Så. Här är ett försök att göra just det - blogga om KONSUMTIONEN. Det kommer nog bli högt och lågt, stort och smått, allmänt och personligt. Vi får väl se vart det bär.

Två timmar senare...

Jaha. Är det så här den ska se ut? Min blogg. Kanske borde hackat ihop en webbsida istället så man får det som man vill ha det... Synd att jag är kodilliterat. Det får se ut så här just nu.

Test

Test test test test test test.
Test test test test test test.
Test test test test test test.
Test test test test test test.
Test test test test test test.
Test test test test test test.