Årets modetrend: Löparskor i gul och rosa neon. Ni vet, Stockholmarens alldeles egen Foppatoffla.
Årets konsumtionshändelse: Netflixs Sverigelansering.
Årets antiklimax: iPhone 5
Årets "Meh vad fan...?": Alla kollegor som gick runt med spruckna glas på sina gamla iPhones istället för att byta till en 4S i väntan på femman.
Årets uppror i stugorna 1: Hen.
Årets uppror i stugorna 2: Kalle Anka på julafton - the modern version.
Årets mest praktiska: Hen.
Årets nazi: DN förbjuder användandet av ordet hen.
Årets mest förutsägbara: Att Fejans introduktionskurs var övervärderad.
Årets mest pinsamma: Investmentbanken Morgan Stanley klagar i medierna över att de "lurats" att köpa Facebookaktien till en för hög introduktionskurs. (Jag trodde banker som Morgan Stanley var experter på att göra sina egna värderingar och mogna att ta självständiga beslut om att köpa eller inte. Men vad vet jag som inte jobbar inom storfinansen?)
Årets album: "Born to Die" av Lana Del Rey.
Årets "The Phantom Menace": Prometheus.
Årets omöjligaste idé: SD:s nolltolerans mot rasistiska rötägg i partiet.
Årets bästa nya ord: Zlatanera.
Årets Zlatan: Zlatans fjärde på Frineds arena.
Årets vrål: 4-4 kvitteringen mot Tyskland i VM-kvalet.
30 dec. 2012
22 dec. 2012
Önskelåtar
770 km bakom ratten idag, norrut genom ett allt kallare Sverige längs E4:an och tio timmar i sällskap med P3 på radion. Jag konstaterar att önskelåten fortfarande i allra högsta grad lever och mår väl. Radioprogrammen som avlöser varandra har nästan alla önskelåten som ett inslag och lyssnarna verkar vara med på noterna och ringer, mejlar och sms:ar in låtar de vill att P3 ska spela.
Man kunde ju ha trott att önskelåten som koncept skulle glömts kvar någonstans på 90-talet, innan musiken migrerade till nätet och vem som helst plötsligt kunde få tag på vilken låt som helst när som helst. Men icke. Det är bara syftet med önskelåten som förändrats.
Innan digitaliseringen ringde radiolyssnarna in för att få höra den där speciella låten som de inte kunde få tag på eller inte hade råd att köpa skivan för. Syftet var få höra sin låt, syftet var att få njuta av en låt man älskade.
Nu, i sista sucken av 2012, mitt uppe i den skenande digitaliseringen, önskar radiolyssnarna låtar för att få berätta - dela med sig av - sina egna historier till låtarna de älskar. Helt i enlighet med den Facebooktid vi lever i. Jag älskar den här låten och vill att hela världen ska veta det och dessutom veta att det här var låten som spelades när jag träffade min partner.
Oavsett syftet har passiva radiolyssnare som undertecknad fortfarande samma behållning av att musikredaktörernas spellistor mixas upp med lyssnarnas rariteter. Det ger omväxling som i sin tur ger mig möjlighet att upptäcka något nytt.
Inspirerad av en hel dags radiolyssnande satte jag ihop den här Spotifylistan med ny svensk hiphop när jag landade på hotellet i Skellefteå. Tack önskelåtarna för den.
Man kunde ju ha trott att önskelåten som koncept skulle glömts kvar någonstans på 90-talet, innan musiken migrerade till nätet och vem som helst plötsligt kunde få tag på vilken låt som helst när som helst. Men icke. Det är bara syftet med önskelåten som förändrats.
Innan digitaliseringen ringde radiolyssnarna in för att få höra den där speciella låten som de inte kunde få tag på eller inte hade råd att köpa skivan för. Syftet var få höra sin låt, syftet var att få njuta av en låt man älskade.
Nu, i sista sucken av 2012, mitt uppe i den skenande digitaliseringen, önskar radiolyssnarna låtar för att få berätta - dela med sig av - sina egna historier till låtarna de älskar. Helt i enlighet med den Facebooktid vi lever i. Jag älskar den här låten och vill att hela världen ska veta det och dessutom veta att det här var låten som spelades när jag träffade min partner.
Oavsett syftet har passiva radiolyssnare som undertecknad fortfarande samma behållning av att musikredaktörernas spellistor mixas upp med lyssnarnas rariteter. Det ger omväxling som i sin tur ger mig möjlighet att upptäcka något nytt.
Inspirerad av en hel dags radiolyssnande satte jag ihop den här Spotifylistan med ny svensk hiphop när jag landade på hotellet i Skellefteå. Tack önskelåtarna för den.
16 dec. 2012
Kvalresearchers som skyller på kval
Här är ett inlägg fött ur frustration efter en veckas intensivt fältarbete i Rom som uppdragsgivare.
Det är fruktansvärt irriterande när en moderator/intervjuare som arbetar med kvalitativ metod skyller sin egen bristande förmåga på just den kvalitativa metoden. Och säger saker som:
"Det går inte att genomföra intervjuer med någon form av struktur - det är ju kval!"
"Jag hinner inte tänka på vad jag ska fråga om eftersom det viktiga i en kvalitativ intervju är att se till att man kommer överens med intervjupersonen."
"Jag kan inte proba eftersom jag måste låta intervjupersonen själv bestämma vad hen vill prata om."
Lama ursäkter, som de säger i staterna, säger jag. Eller så har de en helt annan syn på kvalitativ metod i Italien än i övriga världen. En rätt lökig syn i så fall.
Det är ju därför företag betalar oss som arbetar med kvalitativ metod dyra (nåja) konsultarvoden, för att vi just hanterar det mångfacetterade hantverket att intervjua människor på ett bra sätt om precis vad som helst. Att bara utgå från att kvalitativt intervjuande inte kräver något annat av intervjuaren än att sitta och småprata med en person i målgruppen om ämnet är amatörmässigt. Därför känner jag mig tvungen att inför världen (eller de som nu råkar läsa den här bloggen) punkta ner alla de kvaliteter som en moderator/intervjuare som arbetar med kvalitativa data ska kunna hantera.
För övrigt skrevs och publicerades det här inlägget ombord på ett flygplan. Jag skulle säga att det är på tiden med WiFi ombord på flygplan. Det gör dessutom flygandet väldigt mycket mer effektivt eftersom det plötsligt går att få saker gjorda där uppe bland molnen, luftgroparna och alla trånga säten. Tack Norwegian för det.
Det är fruktansvärt irriterande när en moderator/intervjuare som arbetar med kvalitativ metod skyller sin egen bristande förmåga på just den kvalitativa metoden. Och säger saker som:
"Det går inte att genomföra intervjuer med någon form av struktur - det är ju kval!"
"Jag hinner inte tänka på vad jag ska fråga om eftersom det viktiga i en kvalitativ intervju är att se till att man kommer överens med intervjupersonen."
"Jag kan inte proba eftersom jag måste låta intervjupersonen själv bestämma vad hen vill prata om."
Lama ursäkter, som de säger i staterna, säger jag. Eller så har de en helt annan syn på kvalitativ metod i Italien än i övriga världen. En rätt lökig syn i så fall.
Det är ju därför företag betalar oss som arbetar med kvalitativ metod dyra (nåja) konsultarvoden, för att vi just hanterar det mångfacetterade hantverket att intervjua människor på ett bra sätt om precis vad som helst. Att bara utgå från att kvalitativt intervjuande inte kräver något annat av intervjuaren än att sitta och småprata med en person i målgruppen om ämnet är amatörmässigt. Därför känner jag mig tvungen att inför världen (eller de som nu råkar läsa den här bloggen) punkta ner alla de kvaliteter som en moderator/intervjuare som arbetar med kvalitativa data ska kunna hantera.
- Förstå kategorin och ämnet, i alla fall på en grundläggande nivå.
- Intervjua och lyssna på uppdragsgivaren för att förstå vad syftet med studien är.
- Lyssna på uppdragsgivaren för att förstå vad som är helt irrelevant att prata med intervjupersonerna om.
- På några minuter kunna ta vilken person som helst och etablera en förtrolig relation med den personen, utan att behöva ägna en hel intervju åt det.
- Klara av att både hinna med och tömma ut ett antal ämnen under en begränsad tid som ofta är 1,5-2 timmar.
- Att parallellt hålla ett antal olika frågeställningar och svar på och resonemang kring dessa levande under ett par timmar.
- Att hela tiden ställa öppna frågor, inte ledande frågor.
- Förstå vad som är relevant och intressant att proba på och inte.
- Förstå vilka anekdoter och historier som är intressanta att låta intervjupersonen utveckla och inte.
- Att under intervjun bygga vidare på vad intervjupersonen redan har sagt istället för att bara återupprepa frågor gång på gång.
- Att testa olika infallsvinklar i samma ämne/fråga för att se om det hjälper intervjupersonen att tänka vidare.
- Att under intervjun förmå att analysera - eller i alla fall bearbeta - det intervjupersonen pratar om för att kunna ta samtalet vidare till en annan nivå eller till ett annat djup.
För övrigt skrevs och publicerades det här inlägget ombord på ett flygplan. Jag skulle säga att det är på tiden med WiFi ombord på flygplan. Det gör dessutom flygandet väldigt mycket mer effektivt eftersom det plötsligt går att få saker gjorda där uppe bland molnen, luftgroparna och alla trånga säten. Tack Norwegian för det.
11 dec. 2012
Nätet all inclusive
The Economist hade i förra veckans nummer en intressant (och snyggt skriven) artikel om nätjättarnas kamp. Google mot Apple mot Amazon mot Facebook och hur alla fyra idag är både allierade och fiender i strävan efter att vara den spelare som tar hand om konsumenten på internet. Jag skrev i våras något liknande själv (i inlägget Kampen om internet) och diskuterade då hur Google och Facebook erbjuder två olika typer av metainternet som användagränsnitt för hela internet, med två olika ingångar genom sök respektive det sociala nätverket.
The Economist artikel sätter på ett bra sätt fingret på det faktum att alla fyra nätjättarna idag (mer eller mindre) försöker ta kontroll över alla typer av ingångar som konsumenten har till nätet: Alla fyra har ambitioner att erbjuda någon form av sökfunktionalitet, alla fyra arbetar med att koppla samman användare i ett nätverk, alla fyra är intresserade av att bedriva e-handel och åtminstone Apple och Google vill kontrollera det operativsystem konsumenten använder för att överhuvudtaget komma åt nätet (genom iOS respektive Android). Och det är klart, om man får konsumenten att vara social, göra sökningar och shoppa inom ramen för sin egen plattform då har man vunnit ganska mycket.
En intressant aspekt av denna etablering av fyra stora nätgiganter är hur snabbt internet egentligen har förändrats från att vara en brokig och fragmenterad djungel av små och stora, mer eller minder seriösa, webbplatser till att helt domineras av några stora "all inclusive internet resorts". Det är också intressant hur helhjärtat konsumenter har omfamnat dessa metanät. Precis som en all inclusive charterresa gör livet enkelt för semesterfiraren, som inte behöver bry sig om att hitta en resa, ett hotell, restauranger och aktiviteter själv, gör Googles, Apples, Facebooks och Amazons metanät livet på internet enkelt för "browsaren". Allting finns sammanlänkat i samma tjänst och användargränssnitt och det räcker med ett enda internethabitat för att softa runt på nätet. Det är också intressant att nätupplevelsen därmed går från att vara supernisch till att vara megalomanisk all inclusive i ett enda slag (samtidigt som det supernischade förstås fortfarande finns tillgängligt genom all inclusive-gränssnitten).
Om jag får dra den här utvecklingen vidare ett antal år in i framtiden och hela vägen till sin spets går det att frammana en vision av ett internet där vi användare och konsumenter väljer metanät ala Googles, Apples, Facebooks eller Amazons som vårt primära internethabitat - som vårt land på nätet. Vi väljer medlemskap i t ex Google eller Facebook och gör dessa medlemskap till vår nationalitet på nätet och agerar sedan i det digitala landskapet utifrån det medlemskapet ungefär som vi irl agerar ute i världen som svenskar, amerikaner och japaner. När alla jättarna till slut erbjuder alla aspekterna av den digitala upplevelsen finns det ingen anledning att lämna Facebook för att söka på Google eller handla via Amazon eftersom även Facebook möjliggör sök och ehandel. Då handlar valet istället om vilken typ av gemenskap - nätnationalitet - man vill tillhöra. Har jag mest gemensamt med googlianerna eller med amazonerna eller appleitsen eller facebookarna? Eller något annat nytt metanät som dykt upp och tagit position. I den här framtidsvisionen blir metanäten de nya länder (eller kulturer) vi lever digitalt i, de som erbjuder oss en möjlighet att existera digitalt och som erbjuder oss den nätinfrastruktur vi är beroende av för att hitta på internet. Alla andra företag (och individuellt producerande konsumenter också för den delen) agerar sedan underleverantörer till metanäten och förser dem med innehåll som användarna vill köpa, konsumera och socialisera kring i metanäten. Det kanske låter långsökt, men internet är redan en bra bit på väg mot just det här.
The Economist artikel sätter på ett bra sätt fingret på det faktum att alla fyra nätjättarna idag (mer eller mindre) försöker ta kontroll över alla typer av ingångar som konsumenten har till nätet: Alla fyra har ambitioner att erbjuda någon form av sökfunktionalitet, alla fyra arbetar med att koppla samman användare i ett nätverk, alla fyra är intresserade av att bedriva e-handel och åtminstone Apple och Google vill kontrollera det operativsystem konsumenten använder för att överhuvudtaget komma åt nätet (genom iOS respektive Android). Och det är klart, om man får konsumenten att vara social, göra sökningar och shoppa inom ramen för sin egen plattform då har man vunnit ganska mycket.
En intressant aspekt av denna etablering av fyra stora nätgiganter är hur snabbt internet egentligen har förändrats från att vara en brokig och fragmenterad djungel av små och stora, mer eller minder seriösa, webbplatser till att helt domineras av några stora "all inclusive internet resorts". Det är också intressant hur helhjärtat konsumenter har omfamnat dessa metanät. Precis som en all inclusive charterresa gör livet enkelt för semesterfiraren, som inte behöver bry sig om att hitta en resa, ett hotell, restauranger och aktiviteter själv, gör Googles, Apples, Facebooks och Amazons metanät livet på internet enkelt för "browsaren". Allting finns sammanlänkat i samma tjänst och användargränssnitt och det räcker med ett enda internethabitat för att softa runt på nätet. Det är också intressant att nätupplevelsen därmed går från att vara supernisch till att vara megalomanisk all inclusive i ett enda slag (samtidigt som det supernischade förstås fortfarande finns tillgängligt genom all inclusive-gränssnitten).
Om jag får dra den här utvecklingen vidare ett antal år in i framtiden och hela vägen till sin spets går det att frammana en vision av ett internet där vi användare och konsumenter väljer metanät ala Googles, Apples, Facebooks eller Amazons som vårt primära internethabitat - som vårt land på nätet. Vi väljer medlemskap i t ex Google eller Facebook och gör dessa medlemskap till vår nationalitet på nätet och agerar sedan i det digitala landskapet utifrån det medlemskapet ungefär som vi irl agerar ute i världen som svenskar, amerikaner och japaner. När alla jättarna till slut erbjuder alla aspekterna av den digitala upplevelsen finns det ingen anledning att lämna Facebook för att söka på Google eller handla via Amazon eftersom även Facebook möjliggör sök och ehandel. Då handlar valet istället om vilken typ av gemenskap - nätnationalitet - man vill tillhöra. Har jag mest gemensamt med googlianerna eller med amazonerna eller appleitsen eller facebookarna? Eller något annat nytt metanät som dykt upp och tagit position. I den här framtidsvisionen blir metanäten de nya länder (eller kulturer) vi lever digitalt i, de som erbjuder oss en möjlighet att existera digitalt och som erbjuder oss den nätinfrastruktur vi är beroende av för att hitta på internet. Alla andra företag (och individuellt producerande konsumenter också för den delen) agerar sedan underleverantörer till metanäten och förser dem med innehåll som användarna vill köpa, konsumera och socialisera kring i metanäten. Det kanske låter långsökt, men internet är redan en bra bit på väg mot just det här.
9 dec. 2012
Meditation över musikens fysikalitet
Köpte några nya och nygamla vinylskivor idag och började oundvikligen tänka på kategorin musik. Jag äger runt 1500 skivor (både vinyl och cd) och till skillnad från resten av världen höll jag ut länge med att köpa skivor, trots alla lagliga och olagliga digitala möjligheter som dök upp. Men i och med Spotify klev jag till slut över till nätbaserad musikkonsumtion och slutade även efterhand att köpa skivor. Och när jag flyttade i våras brydde jag mig inte ens om att packa upp alla mina (runt 800) cd-skivor utan baxade helt enkelt upp de tunga lådorna på vinden. Något som hade varit helt otänkbart för bara några år sedan för en musiknörd som jag, som ser ett värde i helheten (dvs albumformatet och det formgivna konvolutet som förpackar det) i musikaliska verk.
Efter ett par år av musiklyssnande nästan uteslutande genom Spotify har jag nu börjat köpa vinylskivor igen och återupptäckt glädjen i att komma hem med en skiva, ta ut den ur konvolutet och sätta mig ner och dedikerat lyssna på den samtidigt som jag närstuderar konvolutet och läser låttexter (dvs konsumera musik såsom jag konsumerade musik i tonåren). Det är en större och mer mångfacetterad konsumtionsupplevelse än att bara dra på en skiva eller playlist i Spotify i bakgrunden när man ändå sitter vid datorn och sysslar med annat.
Men att jag skulle köpa en cd-skiva (ja, de säljs fortfarande) eller ens hämta ner mina cd-skivor från vinden känns helt utdött. Där vinylskivan ger mig en stark lustkänsla känns cd-skivan idag helt liv- och själlös. Tanken på att ta ner cd-skivorna från vinden och ge dem plats i bokhyllan känns ungefär lika tilltalande som att dekorera lägenheten med urdruckna petflaskor. Cd-skivan var musikbranschens storhetsformat, när musikbranschen tjänade som mest pengar, men är idag i retrospektiv ett otroligt tydligt övergångsformat som lider av övergångsfasens kompromisser.
Framtiden tillhör som alla vid det här laget har insett oundvilkligen streamad nätdistribuerad musik och den stora massan av musikkonsumenter kommer uteslutande lyssna på musik genom Spotify och andra liknande tjänster. Men för dem som har en mer nördig och intensiv relation till musik än att "bara" vilja lyssna på bra låtar behövs något mer. Och det är därför som vinylskivan fortsätter leva, trots all sin otymplighet och användarovänlighet. Den är motsatsen till nätets bekvämlighet, oändliga utbud och abstraktion. Den är krånglig, kräver aktiv hantering och är extremt fysisk och tvingar mig som konsument att ha en fysisk konsumtionsrelation med den. Och den närheten för oss närmare varandra, mig och vinylskivan.
Kategorin musik är på så sätt en väldigt talande symbol för det digitaliserade samhället: Där digitaliseringen driver kategori efter kategori mot oslagbart enkel och innehållsrik konsumtion på nätet driver den samtidigt fram en utveckling av starkt fysiska konsumtionsupplevelser som antitrend. Människor är fortfarande djur och har behov av den fysiska världen och av att uppleva sin värld genom det påtagliga istället för bara genom det abstrakt medierade. Därför ser det ut som att den digitala tiden kommer ha två uttryck: De rent digitala och de extremt fysiska.
Vad jag köpte för vinylskivor? Bland annat Cat Powers senaste, Sun, som jag starkt kan rekommendera.
Efter ett par år av musiklyssnande nästan uteslutande genom Spotify har jag nu börjat köpa vinylskivor igen och återupptäckt glädjen i att komma hem med en skiva, ta ut den ur konvolutet och sätta mig ner och dedikerat lyssna på den samtidigt som jag närstuderar konvolutet och läser låttexter (dvs konsumera musik såsom jag konsumerade musik i tonåren). Det är en större och mer mångfacetterad konsumtionsupplevelse än att bara dra på en skiva eller playlist i Spotify i bakgrunden när man ändå sitter vid datorn och sysslar med annat.
Men att jag skulle köpa en cd-skiva (ja, de säljs fortfarande) eller ens hämta ner mina cd-skivor från vinden känns helt utdött. Där vinylskivan ger mig en stark lustkänsla känns cd-skivan idag helt liv- och själlös. Tanken på att ta ner cd-skivorna från vinden och ge dem plats i bokhyllan känns ungefär lika tilltalande som att dekorera lägenheten med urdruckna petflaskor. Cd-skivan var musikbranschens storhetsformat, när musikbranschen tjänade som mest pengar, men är idag i retrospektiv ett otroligt tydligt övergångsformat som lider av övergångsfasens kompromisser.
Framtiden tillhör som alla vid det här laget har insett oundvilkligen streamad nätdistribuerad musik och den stora massan av musikkonsumenter kommer uteslutande lyssna på musik genom Spotify och andra liknande tjänster. Men för dem som har en mer nördig och intensiv relation till musik än att "bara" vilja lyssna på bra låtar behövs något mer. Och det är därför som vinylskivan fortsätter leva, trots all sin otymplighet och användarovänlighet. Den är motsatsen till nätets bekvämlighet, oändliga utbud och abstraktion. Den är krånglig, kräver aktiv hantering och är extremt fysisk och tvingar mig som konsument att ha en fysisk konsumtionsrelation med den. Och den närheten för oss närmare varandra, mig och vinylskivan.
Kategorin musik är på så sätt en väldigt talande symbol för det digitaliserade samhället: Där digitaliseringen driver kategori efter kategori mot oslagbart enkel och innehållsrik konsumtion på nätet driver den samtidigt fram en utveckling av starkt fysiska konsumtionsupplevelser som antitrend. Människor är fortfarande djur och har behov av den fysiska världen och av att uppleva sin värld genom det påtagliga istället för bara genom det abstrakt medierade. Därför ser det ut som att den digitala tiden kommer ha två uttryck: De rent digitala och de extremt fysiska.
Vad jag köpte för vinylskivor? Bland annat Cat Powers senaste, Sun, som jag starkt kan rekommendera.
4 dec. 2012
Teknologi - den nya kostymen
Igår intervjuade jag en kvinna i Chicago om hennes smartphonesurfande. Hon berättade att hennes arbetsgivare förväntar sig att hon använder sin privata mobiltelefon i tjänsten och att hon själv står för alla kostnader, även de som är direkt kopplade till hennes arbetsutövning. Resonemanget gick ungefär så här: För att vara intressant som arbetskraft måste hon som individ inte bara ha relevanta kvalifikationer utan även den uppsättning teknologi som är nödvändig för att klara av arbetet utanför kontoret. Eftersom den här kvinnan arbetar med personalrekrytering och ägnar merparten av sin dag åt att ringa, mejla och sms:a kandidater och klienter arbetar hon i väldigt hög utsträckning genom sin mobiltelefon. Som alltså är hennes egen. Som hon betalar för själv. Trots att hon använder den mer i tjänsten än privat.
Jag tycker att den här anekdoten säger två saker.
För det första förstås hur absurd situationen blir på en pressad arbetsmarknad som den amerikanska. Arbetsgivare kan kräva lite vad som helst när människor är desperata efter arbete. Till och med att de anställda står för företagets kostnader.
Men kanske mer intressant är att den här kvinnnans berättelse är ett slags tecken på att samhället har börjat betrakta teknologi som något annat än ett simpelt verktyg. Teknologin flyter ihop med människan, med individen, och förväntas vara en del och en förlängning av henne. För att vara attraktiv på t ex en arbetsmarknad måste en människa inte bara ha en utbildning, kvalifikationer, komma hel och ren till jobbet och vara socialt kompetent, hon måste också vara teknologiskt utrustad i sin egen person och personlighet. Hon måste vara en sorts cyborg. Den personliga teknologin blir en del av personen, av personligheten, av egenskaperna, av den kompetens individen kan erbjuda. Ungefär: Om du ska ha ett kommunikativt arbete är det upp till dig att vara kommunikativ, och då inte bara intellektuellt kommunikativ, utan även själv inneha och behärska alla till buds stående kommunikativa medel. Eftersom vi alla idag i allt högre utsträckning parallellexisterar som digitala identiteter på nätet, genom digitala kommunikationskanaler, förväntas vi plötsligt också själva ta ansvar för vår professionella digitala identitet. Ungefär på samma sätt som att kravet alltid har varit att man själv köper och betalar för sin kostym om arbetsplatsens klädkod kräver kostym. Teknologin är på väg att bli den nya kostymen. Något vi förväntas äga, bära, uppdatera och själv betala för.
Jag tycker att den här anekdoten säger två saker.
För det första förstås hur absurd situationen blir på en pressad arbetsmarknad som den amerikanska. Arbetsgivare kan kräva lite vad som helst när människor är desperata efter arbete. Till och med att de anställda står för företagets kostnader.
Men kanske mer intressant är att den här kvinnnans berättelse är ett slags tecken på att samhället har börjat betrakta teknologi som något annat än ett simpelt verktyg. Teknologin flyter ihop med människan, med individen, och förväntas vara en del och en förlängning av henne. För att vara attraktiv på t ex en arbetsmarknad måste en människa inte bara ha en utbildning, kvalifikationer, komma hel och ren till jobbet och vara socialt kompetent, hon måste också vara teknologiskt utrustad i sin egen person och personlighet. Hon måste vara en sorts cyborg. Den personliga teknologin blir en del av personen, av personligheten, av egenskaperna, av den kompetens individen kan erbjuda. Ungefär: Om du ska ha ett kommunikativt arbete är det upp till dig att vara kommunikativ, och då inte bara intellektuellt kommunikativ, utan även själv inneha och behärska alla till buds stående kommunikativa medel. Eftersom vi alla idag i allt högre utsträckning parallellexisterar som digitala identiteter på nätet, genom digitala kommunikationskanaler, förväntas vi plötsligt också själva ta ansvar för vår professionella digitala identitet. Ungefär på samma sätt som att kravet alltid har varit att man själv köper och betalar för sin kostym om arbetsplatsens klädkod kräver kostym. Teknologin är på väg att bli den nya kostymen. Något vi förväntas äga, bära, uppdatera och själv betala för.
3 dec. 2012
Brist på koll ger perspektiv
En vanlig - och knepig - företeelse i samband med research är att researchköpare gärna lyssnar mest på de konsumenter som de upplever har koll på deras marknad. Det är inte alls ovanligt att efter t ex en fokusgrupp få höra kommentarer av typen "Den där korthåriga tjejen i blå blus sa bra saker, det måste vi lyssna på, hon är ju helt uppenbart smart och har koll på våra produkter, till skillnad från alla andra i gruppen som knappt visste vad de snackade om...". Som researcher blir man förstås småbekymrad över sådana kommentarer.
Visst, tjejen i blå blus var smart och hade koll, och jag förstår att det smickrar varumärkesägarna att höra en konsument prata initierat om deras produkter och jag förstår att den typen av åsikter är lätta att ta till sig och förhålla sig till, men... Utmaningen är ju sällan de konsumenter som har koll, utmaningen är de stora delar av marknaden som inte har koll. Om man nu vill kränga sin produkt på en massmarknad så gäller det ju att göra produkten tillgänglig för hela målgruppen. Inte bara för smarta tjejer i blå blus.
Ur researchsynpunkt lär man sig egentligen väldigt mycket mer av det (ofta) stora flertalet konsumenter som inte har koll. Deras oinformerade och/eller oengagerade perspektiv ger ett hälsosamt distanserat perspektiv på det varumärke och den produkt man studerar. Att majoriteten av ens målgrupp inte har fattat eller inte bryr sig är ju egentligen ett tecken på att man i något avseende inte lyckats göra sitt jobb tillräckligt bra. Att om man inte gör sitt jobb bättre kommer marknaden att straffa en. Och sånt är ju inte så kul att höra. Men det är nyttigt att höra.
Företeelsen att hellre vilja lyssna på konsumenter med än utan koll är ju lite av samma tendens som att man helst diskuterar sitt varumäre, sin produkt och utvecklingen av sin affär internt i sin egen organisation eller möjligtvis inom branschen. Att dröja sig kvar vid ett internt perspektiv är både enkelt och bekvämt. Man behöver inte tänka till, man behöver inte sätta begripliga ord på saker och ting, man kan hänge sig åt branschjargong och man behöver inte argumentera för sin sak. Men saken är ju den att få kommersiella marknadsaktörer existerar för sin egen skull, de existerar för marknadens skull. Och är man inte intresserad av marknaden kan man ju lika gärna börja med hobbyverkstad istället.
Lyssna gärna på konsumenter med koll, men lyssna ännu mer på konsumenter utan koll. Även om det gör ont.
Visst, tjejen i blå blus var smart och hade koll, och jag förstår att det smickrar varumärkesägarna att höra en konsument prata initierat om deras produkter och jag förstår att den typen av åsikter är lätta att ta till sig och förhålla sig till, men... Utmaningen är ju sällan de konsumenter som har koll, utmaningen är de stora delar av marknaden som inte har koll. Om man nu vill kränga sin produkt på en massmarknad så gäller det ju att göra produkten tillgänglig för hela målgruppen. Inte bara för smarta tjejer i blå blus.
Ur researchsynpunkt lär man sig egentligen väldigt mycket mer av det (ofta) stora flertalet konsumenter som inte har koll. Deras oinformerade och/eller oengagerade perspektiv ger ett hälsosamt distanserat perspektiv på det varumärke och den produkt man studerar. Att majoriteten av ens målgrupp inte har fattat eller inte bryr sig är ju egentligen ett tecken på att man i något avseende inte lyckats göra sitt jobb tillräckligt bra. Att om man inte gör sitt jobb bättre kommer marknaden att straffa en. Och sånt är ju inte så kul att höra. Men det är nyttigt att höra.
Företeelsen att hellre vilja lyssna på konsumenter med än utan koll är ju lite av samma tendens som att man helst diskuterar sitt varumäre, sin produkt och utvecklingen av sin affär internt i sin egen organisation eller möjligtvis inom branschen. Att dröja sig kvar vid ett internt perspektiv är både enkelt och bekvämt. Man behöver inte tänka till, man behöver inte sätta begripliga ord på saker och ting, man kan hänge sig åt branschjargong och man behöver inte argumentera för sin sak. Men saken är ju den att få kommersiella marknadsaktörer existerar för sin egen skull, de existerar för marknadens skull. Och är man inte intresserad av marknaden kan man ju lika gärna börja med hobbyverkstad istället.
Lyssna gärna på konsumenter med koll, men lyssna ännu mer på konsumenter utan koll. Även om det gör ont.
2 dec. 2012
Flipfloppin' in Chicago
Så är man i Chicago igen. För fältarbete. Det slog mig innan avfärd att efter Stockholm är Chicago nu den stad i världen som jag genomfört flest fältarbeten i. Jag har alltså mer researchvana av Chicago än av andra svenska städer som Malmö, Göteborg, Gävle och Norrköping. Lite weird egentligen, men så lever vi ju i globaliserade tider.
Anledningen till att man lägger ett fältarbete i USA till Chicago är att Chicago i researchkretsar definieras som en amerikansk genomsnittsstad. Den är inte för trendig, som New York. Den är inte för rödnackig, som någon Texas- eller Mississippimetropol. Och den är inte livsstilsmässig, som Kalifornien. Chicago är det typiska Amerika, om det nu finns ett typiskt Amerika? Men hela det här resonemanget om en stads representativitet för ett helt land är förstås absurd, särskilt när det kommer till kvalitativa data. Om jag genomför tio hemma hos-intervjuer med Chicagobor så är de tio individerna inte respresentativa för något annat än den målgrupp jag har screenat fram för studiens skull. Allt annat är låtsasargument.
Så jag tycker att det finns andra anledningar, som är av mer praktiskt karaktär, att förlägga ett fältarbete till Chicago: Det går direktfly från Stockholm (i alla fall så länge SAS fortsätter snubbla fram på marknaden), det är en schysst stad som är så där amerikanskt stor utan att för den sakens skull vara jobbig att förflytta sig i och folk i Chicago är i allmänhet väldigt trevliga (till skillnad från t ex New Yorkarnas ofta självupptagna och arroganta stil). Att jag gör mycket fältarbete i Chicago har med andra ord inte så mycket med vetenskaplighet att göra som det har att göra med en bra arbetsmiljö.
För övrigt måste jag konstatera följande: Amerikaner är ett folk som älskar sina flipflops. Om sommaren ser man ingen annan "footwear" än flipflops och det kan man ju ha förståelse för om solen steker. Men nu är det december, och åtta grader ute, och folk går ändå runt barfota i flipflops här i Chicago. Vad är grejen, liksom?
Anledningen till att man lägger ett fältarbete i USA till Chicago är att Chicago i researchkretsar definieras som en amerikansk genomsnittsstad. Den är inte för trendig, som New York. Den är inte för rödnackig, som någon Texas- eller Mississippimetropol. Och den är inte livsstilsmässig, som Kalifornien. Chicago är det typiska Amerika, om det nu finns ett typiskt Amerika? Men hela det här resonemanget om en stads representativitet för ett helt land är förstås absurd, särskilt när det kommer till kvalitativa data. Om jag genomför tio hemma hos-intervjuer med Chicagobor så är de tio individerna inte respresentativa för något annat än den målgrupp jag har screenat fram för studiens skull. Allt annat är låtsasargument.
Så jag tycker att det finns andra anledningar, som är av mer praktiskt karaktär, att förlägga ett fältarbete till Chicago: Det går direktfly från Stockholm (i alla fall så länge SAS fortsätter snubbla fram på marknaden), det är en schysst stad som är så där amerikanskt stor utan att för den sakens skull vara jobbig att förflytta sig i och folk i Chicago är i allmänhet väldigt trevliga (till skillnad från t ex New Yorkarnas ofta självupptagna och arroganta stil). Att jag gör mycket fältarbete i Chicago har med andra ord inte så mycket med vetenskaplighet att göra som det har att göra med en bra arbetsmiljö.
För övrigt måste jag konstatera följande: Amerikaner är ett folk som älskar sina flipflops. Om sommaren ser man ingen annan "footwear" än flipflops och det kan man ju ha förståelse för om solen steker. Men nu är det december, och åtta grader ute, och folk går ändå runt barfota i flipflops här i Chicago. Vad är grejen, liksom?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)