Crossoverlunch overdrive

Apropå autenticitet och konceptualisering: Dagens lunch intogs på ett koreanskt träcafé (Tree & Me) i överklassområdet Gangnam-gu i Seoul, med italiensk meny och skånska jazzhiphopparna Movits! rappandes om den svenska arbetslösheten i högtalarna.

De kulturella referenserna kollapsar i crossoverentropi och jag frågar mig stillsamt, mitt i kaoset av symboler, om den här typen av post-postmodern kulturell juxtapositionering är autenticitet - eller något helt annat som undgår mitt förstånd?

New York - autentiskt konceptualiserat

Jag har skrivit några inlägg här på bloggen om konceptualiserad autenticitet (t ex här, här och här). Är just nu på fältarbete i New York och det är ju en stad som snabbt aktualiserar diskussionen om konceptualiserad autenticitet mer än någon annan stad jag någonsin varit i. I New York känns de flesta restauranger konceptualiserade på något sätt. De har en extremt tydlig och skapad helhet; ett "brand" med någon slags inslag av vad vi skämtar om som "the signature dish/cocktail/style/gimmick/etc.". Under de första 48 timmarna i stan har jag ätit på en taqueria vid Union Square som på ett oerhört polerat sätt eftersträvar att likna en äkta mexikansk taqueria, på Sons of Essex på Lower East som försöker kombokonceptualisera MC-klubb, ski lodge och kvarterskrog och på The Breslin, som förvisso är en en anrik bar och dining room, men som liksom konceptualiserat det autentiskt klassiska så att det nu istället är mediehipsterkonceptualiserat. Alla tre ställena har i och för sig varit väldigt bra men den kvardröjande känslan har ändå varit att de ser ut och beter sig som om det är en reklamare som tänkt ut dem. Det finns inget organiskt, inget slumpartat, inget atomiskt över något av ställena. De är uttänkta, tillrättalagda och holistiska.

Vilket förstås får mig att fundera på om inte det sant autentiskt New Yorkiga är just konceptualiseringen i sig?

I världens medie- och reklamhuvudstad nummer ett är ju "Konceptet" en naturlig utgångspunkt för vad man än sysslar med, och även om om ett koncept i sig inte är någonting naturligt (utan skapat) så blir i New York det artificiellt skapade det naturliga eftersom det är så just den här stan fungerar. Hänger ni med? Så istället för att prata om konceptualiserad autenticitet måste man i New York vända på begreppen och prata om autentisk konceptualisering. Vilket mer än något annat är New Yorkarens naturliga tillstånd.

På spaning efter den autenticitet som flytt del 2

Lunch i Citykyrkans cafeteria två dagar i rad nu. Här finns ingen medvetenhet om de senaste cafétrenderna och definitivt ingen självmedvetenhet över att sekelskifteslokalerna, de klassiska bakverken, de gamla hederliga kaffekopparna modell mindre och det gråhåriga klientelet skulle kunna paketeras som den senaste yttringen för den nu rådande "tillbaka till rötterna"-trenden i Sverige. Det här är nämligen på riktigt, på riktigt. Här har tiden stått still och de kulturella uttrycken konserverats i gudfruktig isolering på fjärde våningen bakom en anonym dörr. Det här är så autentiskt att det bara är en tidsfråga innan reklammustascherna annekterar stället och gör det till en "grej" att luncha i Citykyrkan.