Vinnare enligt FMCG-manualen

Multinationella FMCG-företag är som inlandsisen. Omöjliga att stoppa när de väl fått upp farten. Utplånar allt i sin väg. Det första som krossas är klarsyntheten.

Multinationella FMCG-företag gör research. För det gör man. Det ingår i MANUALEN. Hur man gör research står också i MANUALEN. Där står det att man gör koncepttester. Då gör man koncepttester. Det står ju i MANUALEN.

För att göra koncepttester hittar man på koncept. För att hitta på koncept hittar man på KONSUMENTINSIKTER som man kan basera koncepten på. T ex kan man hitta på konsumentinsikter som säger att Jag vill leva livet och ta vara på varje stund i vardagen eller Att finna harmoni med mina nära och kära är viktigt för mig eller Jag vill leva ett aktivt liv. Stora ord kan tyckas. Och möjligen en smula generiska. Kanske intetsägande. Men vem är jag att döma. Hur som. På dessa konsumentinsikter kan FMCG-företag basera produktkoncept och kommunikationskoncept och paketeringskoncept. För produkter som margarin. Eller tvål. Eller kanske en ckokladkaka. Utan omsvep. Och helt obekymrat. Framför allt helt oreflekterat. För FMCG-företag är det den naturligaste saken i hela världen att tänka att människor väljer tvål utifrån att de vill leva livet och ta till vara på varje stund i vardagen. Själv väljer jag tvål av gammal vana eller för att man får två för priset av en, men så ser jag heller inte lika lycklig ut som människor i FMCG-företagens reklamkampanjer gör. Hur som. FMCG-företagen har hittat på en konsumentinsikt och de har skapat några koncept baserat på den hittepåinsikten. Nu är det dags för research!

De ringer till såna som jag. De vill köra fokusgrupper. De vill testa koncepten. Eller snarare: De vill optimera koncepten. För konsumentinsikten är ju redan på plats. Den hittade de ju på i en workshop i ett grått konferensrum häromdagen. Och alla koncepten är baserade på konsumentinsikten. Så nu återstår bara att finjustera formuleringar i koncepten för att skapa en VINNARE på marknaden. Researchen handlar därför om att målgruppen för den tänkta produkten får tycka till om huruvida FMCG-företaget ska prata om soft skin eller smooth skin på konceptet för tvålflaskan eller vilket av orden herbal extract och natural vitamins de ska lägga in. Det är ju så man skapar en VINNARE enligt MANUALEN.

Att sedan målgruppen inte fattar något av koncepten, inte kan känna igen sig i konsumentinsikten, än mindre begripa hur tvål hänger ihop med att leva livet och ta vara på varje stund i vardagen och dessutom undrar om det är reklam de utvärderar snarare än ett produktkoncept - ja det bekymrar inte FMCG-företagen. Det centrala är att pussla ihop olika ord från olika koncept för att skapa det utlimata konceptet.

FMCG-företag trivs med att göra research baserad på ett metodologiskt tveksamt tillvägagångssätt, som i sin tur är baserat på påhittade grundantaganden, genom att låta personer som inte fattar vad de håller på med optimera deras produkt åt dem. Bara för att få konsumentlegitimitet i konceptet. Och de gör detta om och om och om och om och om och om igen. För produkt efter produkt efter produkt efter produkt. Det är egentligen ganska intressant. OM man förmår att anlägga ett metaperspektiv på det. Om man inte förmår att anlägga ett metaperspektiv på det? Då är man (1) lika korkad som FMCG-företagen eller (2) kommer ha en jävligt frustrerande resa framför sig som researcher.

New York - autentiskt konceptualiserat

Jag har skrivit några inlägg här på bloggen om konceptualiserad autenticitet (t ex här, här och här). Är just nu på fältarbete i New York och det är ju en stad som snabbt aktualiserar diskussionen om konceptualiserad autenticitet mer än någon annan stad jag någonsin varit i. I New York känns de flesta restauranger konceptualiserade på något sätt. De har en extremt tydlig och skapad helhet; ett "brand" med någon slags inslag av vad vi skämtar om som "the signature dish/cocktail/style/gimmick/etc.". Under de första 48 timmarna i stan har jag ätit på en taqueria vid Union Square som på ett oerhört polerat sätt eftersträvar att likna en äkta mexikansk taqueria, på Sons of Essex på Lower East som försöker kombokonceptualisera MC-klubb, ski lodge och kvarterskrog och på The Breslin, som förvisso är en en anrik bar och dining room, men som liksom konceptualiserat det autentiskt klassiska så att det nu istället är mediehipsterkonceptualiserat. Alla tre ställena har i och för sig varit väldigt bra men den kvardröjande känslan har ändå varit att de ser ut och beter sig som om det är en reklamare som tänkt ut dem. Det finns inget organiskt, inget slumpartat, inget atomiskt över något av ställena. De är uttänkta, tillrättalagda och holistiska.

Vilket förstås får mig att fundera på om inte det sant autentiskt New Yorkiga är just konceptualiseringen i sig?

I världens medie- och reklamhuvudstad nummer ett är ju "Konceptet" en naturlig utgångspunkt för vad man än sysslar med, och även om om ett koncept i sig inte är någonting naturligt (utan skapat) så blir i New York det artificiellt skapade det naturliga eftersom det är så just den här stan fungerar. Hänger ni med? Så istället för att prata om konceptualiserad autenticitet måste man i New York vända på begreppen och prata om autentisk konceptualisering. Vilket mer än något annat är New Yorkarens naturliga tillstånd.

Autentisk konceptualiserad autenticitet

Lunch på mexikansk restaurang i Gävle idag mitt under brinnande fältarbete. Kaktusar i fönstren, sombreros i taket, mariachigitarrer i högtalarna och mexikansk lunchbuffé med nachos, tortillas, salsa, köttfärs, riven ost - och falukorv.

Ganska svårplacerat på skalan autentisk-konceptualiserad, vilket jag diskuterat några gånger tidigare (här, här och här).

I grunden är ju en mexikansk restaurang i Gävle så klart ett koncept. Men vad händer när konceptet ser ut att ha ganska många år på nacken (slitaget på inredningen vittnar om att Bienvenido i Gävle varit med i många år nu) och när kocken slänger in falukorv som ett val i den mexikanska buffén? Tiden tuggar i sig konceptualiseringens blänkande yta och när konceptualiseringen dessutom stretchas och remixas genom ett svenskt småstadsfilter uppstår någonting helt annat. Någonting helt eget och oreflekterat som saknar just konceptualiseringens medvetenhet om vad det är en pastisch på. Då uppstår kanske autenticitet i konceptualiseringens ruiner?

Vilket jag tycker är både ganska fint och skönt på något sätt.