I det moderna urbana svenska samhället har människor idag ett jobb och någon slags karriär, ett eller flera barn med allt som det innebär, egna intressen och ambitioner till självförverkligande, samtidigt som de försöker träna mer, träffa vänner oftare, hinna med och ha råd med utlandssemestrar och i allmänhet upprätthålla en livsstil förenlig med medias idealbilder av hemmet, det kroppsliga utseendet, matlagningen, hälsomedvetandet och ekologiska hänsyn. Och det fungerar inte riktigt. Det går inte ihop. Inte utan ångest, inte utan stress, inte utan ideliga kompromisser, inte utan personliga offer, t ex i form det egna välmåendet, relationen till partnern eller nattsömnen. Det så kallade livspusslet sliter och tär och när jag nu sitter och lyssnar på människor berätta om sitt livspussel i en studie som jag för tillfället arbetar med undrar jag om samhället verkligen är organiserat för det här livspusslande tillståndet, som ju är den ultimata konsekvensen av den demokratisering, individualisering och kommersialisering som i ett par decennier varit grunddrivkrafterna för det svenska samhället?
Ganska snabbt kan man till exempel ifrågasätta värdet av och effektiviteten i att organisera samhället runt idén om kärnfamiljen. Kärnfamiljen som social plattform är inte särskilt väl lämpad för relationer mellan två individualistiska karriärintresserade människor som vill leva på exakt lika villkor och samtidigt vill ha tre barn och ett eget liv vid sidan av familjen. Det går inte ihop, det finns inte tillräckligt många timmar på dygnet och det går liksom inte att köpa in hushållsnära tjänster för precis allt. De som klarar det bäst är de som involverar t ex mor- och farföräldrar, grannar och vänner i vardagsekvationen. Vilket direkt skvallrar om att det gamla bondesamhällets organisering med flera generationer i samma familj levandes i nära granngemenskap med andra familjer i alla fall verkar ha varit ett mer effektivt sätt att lösa situationen med två arbetande föräldrar och ett gäng ungar.
Det introverta isolerade och distanserade boendet som kännetecknar det svenska samhället är en annan springande punkt. Kärnfamiljen lever ju gärna i sina egna bubblor, åtminstone delvis distanserade från övrig familj, vänner och arbete, innanför sina egna fyra väggar som ingen annan riktigt har tillträde till. Det skapar väldiga ledtider i alla vardagliga aktiviteter, ledtider som det redan från början egentligen inte finns tid, plats och ork för i livspusslandet.
Livspusslet som fenomen har blivit ett buzzord på senare år, men är förmodligen mycket mer än bara det - det är sannolikt det bäst sammanfattande ordet för vardagstillståndet i ett modernt och jämlikt samhälle som Sverige. Att döma av hur människor känner inför sitt livspussel tror jag dock att det är ett ohållbart socialt tillstånd som så småningom kommer tvinga fram en omorganisering av samhället och av sociala strukturer. Jag vet förstås inte exakt vad som kommer hända, men mer kollektiva strukturer känns spontant oundvikliga om ingen knäcker det där med artificiell intelligens och sätter en butlerrobot i var mans hem.
Det är också troligt att det nätverkssamhälle och den mer sociala nätkultur som digitaliseringen banar väg för just nu kommer att samverka med behovet av sociala lättnader i den till bristningspunkten spända individualistiska utvecklingen som livspusslet är ett symptom på. Den individuella individens behov av att hantera livspusslet och den allmänna digitaliseringen på makronivå är två starka krafter som bör åstadkomma väsentliga förändringar i hur vi moderna, urbana, individualistiska människor kommer leva våra liv om några decennier. Jag får allt mer känslan av att industrisamhällets rester, modernitetens kategoriska uppdelning av världen och den kristna etikens sociala strukturer snart är på väg att sopas bort för någonting annat. Och jag får känslan av att det verkligen är på tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar