Flipfloppin' in Chicago

Så är man i Chicago igen. För fältarbete. Det slog mig innan avfärd att efter Stockholm är Chicago nu den stad i världen som jag genomfört flest fältarbeten i. Jag har alltså mer researchvana av Chicago än av andra svenska städer som Malmö, Göteborg, Gävle och Norrköping. Lite weird egentligen, men så lever vi ju i globaliserade tider.

Anledningen till att man lägger ett fältarbete i USA till Chicago är att Chicago i researchkretsar definieras som en amerikansk genomsnittsstad. Den är inte för trendig, som New York. Den är inte för rödnackig, som någon Texas- eller Mississippimetropol. Och den är inte livsstilsmässig, som Kalifornien. Chicago är det typiska Amerika, om det nu finns ett typiskt Amerika? Men hela det här resonemanget om en stads representativitet för ett helt land är förstås absurd, särskilt när det kommer till kvalitativa data. Om jag genomför tio hemma hos-intervjuer med Chicagobor så är de tio individerna inte respresentativa för något annat än den målgrupp jag har screenat fram för studiens skull. Allt annat är låtsasargument.

Så jag tycker att det finns andra anledningar, som är av mer praktiskt karaktär, att förlägga ett fältarbete till Chicago: Det går direktfly från Stockholm (i alla fall så länge SAS fortsätter snubbla fram på marknaden), det är en schysst stad som är så där amerikanskt stor utan att för den sakens skull vara jobbig att förflytta sig i och folk i Chicago är i allmänhet väldigt trevliga (till skillnad från t ex New Yorkarnas ofta självupptagna och arroganta stil). Att jag gör mycket fältarbete i Chicago har med andra ord inte så mycket med vetenskaplighet att göra som det har att göra med en bra arbetsmiljö.

För övrigt måste jag konstatera följande: Amerikaner är ett folk som älskar sina flipflops. Om sommaren ser man ingen annan "footwear" än flipflops och det kan man ju ha förståelse för om solen steker. Men nu är det december, och åtta grader ute, och folk går ändå runt barfota i flipflops här i Chicago. Vad är grejen, liksom?

Sådan bil, sådant land

Om standarden på ett lands bilpark säger något om tillståndet i nationen har vi det bättre i Sverige än amerikanerna har det i sitt älskade United States. Nyligen hemkommen från Chicago slås jag av den kvalitet och standard som rullar på de svenska vägarna. Här är det nya bilar, snygga bilar, välvårdade bilar, hela bilar. På Chicagos gator och de Michigan "interstates" jag åkte fram och tillbaka längs förra veckan rullade förvisso en och annan skrytkärra men överlag ganska fula bilar; daterade bilar, klumpigt designade amerikanska modeller, smutsiga och dammiga bilar, bakrutor smetade med solblekta bumper stickers och väldigt många buckliga och rostiga bilar. Bilarna i Chicago såg medfarna ut, som om de haft en ruff tid gatan, vräkta ur hem och garage.

Bilen om någonting har ju länge varit symbolen för Amerika och en amerikans stoltaste ägodel. Dömer man landet efter bilen - vilket känns relevant att göra i alla fall i amerikanernas fall - får man intryck av att USA är ett land på dekis. Förmår amerikanerna inte längre att ta hand om sin käraste nationalsymbol och stolthet känns det som att någonting av hoppet, ambitionerna och tågan i jänkarna har gått förlorad.

En okej dag i landet av fantastiska dagar

Amerikaner har inga dåliga dagar, de har bara dagar som är great, terrific, fantastic eller extraordinary. Igår strosade jag in i Brooklyn Industries butik i Wicker Park (Chicago) och möttes av en entusiastisk butikssäljare som undrade "How's your day going?" och eftersom min dag inte "gått så bra" så långt tyckte jag själv att jag var nästan överdrivet positiv när jag svarade "Okay". "Oh..." blev hans tafatta replik och efter det höll han sig på säkerhetsavstånd från mig, ungefär som om jag bar på något smittsamt.

Apropå vilket jag undrar: Uppfattar amerikaner ärliga svar som just en smittsam sjukdom, som kan få hela den amerikanska självbilden av att vara världens mest fantastiska land, att rasa ihop som ett korthus av självhälpsböcker? Eller är varje ny dag i Amerika på riktigt ännu en i raden av "great days" med oändliga möjligheter för "extraordinary accomplishments"?

Jag är glad att jag jobbar i Sverige

Ibland är jag glad att jag är verksam i en svensk näringslivskultur - och inte i t ex en amerikansk.

I Sverige har folk har överlag en hyfsat avspänd attityd, även i affärssammanhang. De är för det mesta trevliga, ganska enkla att ha att göra med, är sällan överdrivet prestigefulla och kan släppa lite lagom på roller som kund, leverantör och chef när det behövs och är läge för det. I Sverige är det också många som klarar av att ta sitt jobb på allvar SAMTIDIGT som de har lite sund distans till det de håller på med. Det sistnämnda är en egenskap som jag personligen värdesätter väldigt högt.

I Sverige är det dessutom för det mesta helt okej att ha på sig jumpadojjor i ett kundmöte.

Amerikaner däremot... De är fan ibland businessfundamentalister med lika mycket självdistans till det de håller på med som en ayatolla har till sin religion. Om jag får lov att generalisera i affekt.

Min erfarenhet är att den amerikanska näringslivskulturen verkligen maxvarvar sin prestige. Amerikaner är väldigt malliga över sin egen metod och förväntar sig att bli hyllade för den. Och blir de inte hyllade för den blir de lite sura istället. Leverantörer hålls kort och betraktas som verktyg - och behandlas därefter. Kommer man som underleverantör in i rummet där en amerikansk konsult sitter med sin kund blir man ignorerad och försöker man säga något blir man omedelbart avbruten och får en blick med strypmord i. Jag jobbade nyligen med en amerikansk byrå som förbjöd mig att samtala med deras (svenska) kund utan deras närvaro i rummet. Jag vet inte vad de var rädda för; att jag skulle säga något dumt om dem, bara säga något överhuvudtaget eller försöka sälja direkt på den svenska kunden? Tagga ner, liksom. Varje sekund med kunden är inte ett krig som måste vinnas och alla är inte ute efter era "krigsbyten". Att skämta lite lättsamt om projektet man jobbar med ska man tydligen heller inte göra. Det verkar uppfattas som en förolämpning och som kritik mot den fantastiska metoden som man alltså inte får ha någon distans till.

Business är helt uppenbart på liv och död för amerikaner. Men det kanske man måste försöka ha lite förståelse för med tanke på att de kört sin ekonomi hela vägen ner till den steniga bottnen och är desperata för varje dollar för att inte bli annekterade av kineserna, som ju äger det mesta av deras negativa bytesbalans. Och då är jag ändå verksam i en vanligtvis väldigt avspänd och sympatisk bransch - market research. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara att jobba i t ex den amerikanska finansbranschen.