Lyssnade som vanligt på P3 när jag körde bil igår. De pratade om Instagram i programmet. En stund in i diskussionen avbröt en av programledarna och sa (ungefär) "Ja, de finns ju även andra tjänster än Instagram på webben, det måste vi ju säga eftersom vi är Sveriges Radio" och jag tänkte att i just det här avseendet är internet en intressant utmaning för statliga public service medier som inte får gynna kommersiella marknadsaktörer i sina sändningar.
Människors internetanvändning bygger ju på användningen av ett antal mer eller mindre kommersiella tjänster och internetvarumärken: Google, Facebook, Instagram, Twitter, Tumblr, Amazon, Ebay, Netflix, Skype osv. I nätvärlden utgörs som bekant också en hel kategori i många fall av en totaldominerande aktör, t ex i fallet Google, som har någon slags monopol på sök, och i fallet Facebook, som har någon slags monopol på socialt nätverkande. Dessa varumärken är till och med så dominerande att de definierar själva handlingen genom att varumärkena verbifieras: Googla. Facebooka. Twittra. De står för helt nya typer av tjänster i mänsklighetens historia och därmed för helt nya typer av beteenden som människor lägger sig till med - och har dessutom på kort tid etablerats som något av det vanligaste och mest normala vi moderna uppkopplade människor sysselsätter oss med. Men de är kommersialiserade. Dessa våra nya beteenden har uppstått inom ramen för kommersiella företag och saknar därför starkt etablerade generella kategoribeteckningar, vilket gör att människor helt logiskt tar till varumärkesnamnet för att referera till vad de sysslar med.
Det är alltså skillnad mot kategorier som TV, där folk säger att de tittade på TV igår snarare än att de säger att de tittade på TV3 igår, och mat, där folk säger att de åt falukorv igår snarare än att de åt just Scans falukorv. Eller i alla fall har möjlighet att referera till kategorin snarare än till varumärkena, om de nu föredrar det. Samma sak låter ju nämligen inte så klokt i t ex fallen med sociala medier. Testa att referera till att jag nätverkade socialt igår eller till att jag mikrobloggade igår och folk runt fikabordet kommer undra om du är internetanalfabet.
Således blir det också lite löjligt när Sveriges Radio sliter sitt hår med att försöka undvika att prata om vanliga företeelser i människors vardag utan att nämna företeelserna vid deras rätta namn. Det är nog dags att inse att kommersiella företag är en del av samhället och att internetföretag i mångt och mycket ÄR internet och att dessa måste föras in i det vardagliga samtalet även på SR utan att en hysterisk brasklapp ska läggas till varje gång de nämns. Annars riskerar vi ju en sorts svensk variant av den amerikanska TV-censuren av svordomar med bleeps. Typ: Igår när jag kollade min bleep så såg jag att jag min bleep hade re-bleepats till bleep och bleep...
Visar inlägg med etikett P3. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett P3. Visa alla inlägg
29 apr. 2013
1 apr. 2013
Ibland är tekniken som finsk radio
Vi översvämmas av fantastisk teknik och använder numera tekniska tjänster överallt och när som helst. Men eftersom teknik har en trist förmåga att på sin höjd fungera till 80% (eller nåt sånt) blir irritationsmomenten i vardagen också allt fler. Igår körde jag från norra Finland till Nådendal och tog sedan en färja till Kapellskär över natten. Under hela dygnet tvingades jag föra ett lågintensivt krig mot tekniken som jag hade tänkt skulle göra min resa behagligare.
Planen var att streama svensk radio (P3) de 900 km körning (eftersom finsk radio verkligen är kass). Streamen stoppade för att buffra ungefär varannan minut, vilket till slut blev så outhärdligt att jag faktsikt valde finsk radio i alla fall.
När jag 400 km senare började spy på finsk radio tänkte jag att jag istället skulle försöka streama Spotify (som nästan alltid fungerar) men då kom ett sms från Telenor som meddelade mig att mina 100 Mb/dygn fri streaming utomlands var slut för dagen och att uppkopplingshastigheten nu skulle sänkas. Och sänktes gjorde den. Så mycket att det tog 30 minuter att lyssna igenom en låt. Tillbaka till finsk radio.
Jag kom i alla fall till slut till Nådendal och eftersom jag var tidig satte jag mig i incheckningskön till färjan och började titta på senaste Tintin-filmen som jag laddat ner "offline" i min Viaplay-app på iPhonen. Med 15 minuter kvar att titta slutade filmen fungera, trots att hela var nerladdad. Jag får väl anta att det gick bra för Tintin...
Väl ombord på färjan ställde jag in automatisk tid på iPhonen eftersom jag ville att den under natten skulle ställa om klockan till svensk tid så att alarmet skulle väcka mig vid rätt tidpunkt. För säkerhets skull ställde jag även in väckning en timme före ankomst på hyttens fasta telefon.
Den fasta telefonen körde mitt larm en gång varje timme tills att jag till slut i vredesmod ryckte loss hela apparaten ur hyttens nätverkssystem.
Klockan 03.19 fick jag sedan sms från Telenor som hälsade att "Hej! Här på Island gäller Passport som finns på ditt abonnemang bla bla bla...". Island? Jag trodde jag befann mig nånstans på Ålands hav... Fundersamt groggy över vad min telefon och Telenor sysslade med gick jag för säkerhets skull in på klockan för att kolla att tiden var korrekt. GMT minus 3 timmar var den inställd på. Islänsk tid. Det kanske var någon slags vänskapligt första april-skämt av Telenor, men jag lovar att det inte stärkte de positiva aspekterna av min kundrelation med dem.
Det är ganska trist som det är att köra 900 km helt själv och sen ta en illaluktande lastbilsfärja över till Sverige. Jag hade dock förhoppningar om att mobila manicker och digital teknik skulle dämpa tristessen. Tyvärr lyckades de igår bara göra hela upplevelsen jävligare. Det går helt enkelt inte att lita på mobilen, mobiloperatörerna och mobiltäckningen levererar vad de lovar. Jag borde köpt en ljudbok, på gammal hederlig CD. Det hade garanterat fungerat bättre.
Bara för att hamra in spiken i teknikkistan kan jag också konstatera att Blogger hängt sig fem gånger medan jag skrivit det här inlägget.
Planen var att streama svensk radio (P3) de 900 km körning (eftersom finsk radio verkligen är kass). Streamen stoppade för att buffra ungefär varannan minut, vilket till slut blev så outhärdligt att jag faktsikt valde finsk radio i alla fall.
När jag 400 km senare började spy på finsk radio tänkte jag att jag istället skulle försöka streama Spotify (som nästan alltid fungerar) men då kom ett sms från Telenor som meddelade mig att mina 100 Mb/dygn fri streaming utomlands var slut för dagen och att uppkopplingshastigheten nu skulle sänkas. Och sänktes gjorde den. Så mycket att det tog 30 minuter att lyssna igenom en låt. Tillbaka till finsk radio.
Jag kom i alla fall till slut till Nådendal och eftersom jag var tidig satte jag mig i incheckningskön till färjan och började titta på senaste Tintin-filmen som jag laddat ner "offline" i min Viaplay-app på iPhonen. Med 15 minuter kvar att titta slutade filmen fungera, trots att hela var nerladdad. Jag får väl anta att det gick bra för Tintin...
Väl ombord på färjan ställde jag in automatisk tid på iPhonen eftersom jag ville att den under natten skulle ställa om klockan till svensk tid så att alarmet skulle väcka mig vid rätt tidpunkt. För säkerhets skull ställde jag även in väckning en timme före ankomst på hyttens fasta telefon.
Den fasta telefonen körde mitt larm en gång varje timme tills att jag till slut i vredesmod ryckte loss hela apparaten ur hyttens nätverkssystem.
Klockan 03.19 fick jag sedan sms från Telenor som hälsade att "Hej! Här på Island gäller Passport som finns på ditt abonnemang bla bla bla...". Island? Jag trodde jag befann mig nånstans på Ålands hav... Fundersamt groggy över vad min telefon och Telenor sysslade med gick jag för säkerhets skull in på klockan för att kolla att tiden var korrekt. GMT minus 3 timmar var den inställd på. Islänsk tid. Det kanske var någon slags vänskapligt första april-skämt av Telenor, men jag lovar att det inte stärkte de positiva aspekterna av min kundrelation med dem.
Det är ganska trist som det är att köra 900 km helt själv och sen ta en illaluktande lastbilsfärja över till Sverige. Jag hade dock förhoppningar om att mobila manicker och digital teknik skulle dämpa tristessen. Tyvärr lyckades de igår bara göra hela upplevelsen jävligare. Det går helt enkelt inte att lita på mobilen, mobiloperatörerna och mobiltäckningen levererar vad de lovar. Jag borde köpt en ljudbok, på gammal hederlig CD. Det hade garanterat fungerat bättre.
Bara för att hamra in spiken i teknikkistan kan jag också konstatera att Blogger hängt sig fem gånger medan jag skrivit det här inlägget.
22 dec. 2012
Önskelåtar
770 km bakom ratten idag, norrut genom ett allt kallare Sverige längs E4:an och tio timmar i sällskap med P3 på radion. Jag konstaterar att önskelåten fortfarande i allra högsta grad lever och mår väl. Radioprogrammen som avlöser varandra har nästan alla önskelåten som ett inslag och lyssnarna verkar vara med på noterna och ringer, mejlar och sms:ar in låtar de vill att P3 ska spela.
Man kunde ju ha trott att önskelåten som koncept skulle glömts kvar någonstans på 90-talet, innan musiken migrerade till nätet och vem som helst plötsligt kunde få tag på vilken låt som helst när som helst. Men icke. Det är bara syftet med önskelåten som förändrats.
Innan digitaliseringen ringde radiolyssnarna in för att få höra den där speciella låten som de inte kunde få tag på eller inte hade råd att köpa skivan för. Syftet var få höra sin låt, syftet var att få njuta av en låt man älskade.
Nu, i sista sucken av 2012, mitt uppe i den skenande digitaliseringen, önskar radiolyssnarna låtar för att få berätta - dela med sig av - sina egna historier till låtarna de älskar. Helt i enlighet med den Facebooktid vi lever i. Jag älskar den här låten och vill att hela världen ska veta det och dessutom veta att det här var låten som spelades när jag träffade min partner.
Oavsett syftet har passiva radiolyssnare som undertecknad fortfarande samma behållning av att musikredaktörernas spellistor mixas upp med lyssnarnas rariteter. Det ger omväxling som i sin tur ger mig möjlighet att upptäcka något nytt.
Inspirerad av en hel dags radiolyssnande satte jag ihop den här Spotifylistan med ny svensk hiphop när jag landade på hotellet i Skellefteå. Tack önskelåtarna för den.
Man kunde ju ha trott att önskelåten som koncept skulle glömts kvar någonstans på 90-talet, innan musiken migrerade till nätet och vem som helst plötsligt kunde få tag på vilken låt som helst när som helst. Men icke. Det är bara syftet med önskelåten som förändrats.
Innan digitaliseringen ringde radiolyssnarna in för att få höra den där speciella låten som de inte kunde få tag på eller inte hade råd att köpa skivan för. Syftet var få höra sin låt, syftet var att få njuta av en låt man älskade.
Nu, i sista sucken av 2012, mitt uppe i den skenande digitaliseringen, önskar radiolyssnarna låtar för att få berätta - dela med sig av - sina egna historier till låtarna de älskar. Helt i enlighet med den Facebooktid vi lever i. Jag älskar den här låten och vill att hela världen ska veta det och dessutom veta att det här var låten som spelades när jag träffade min partner.
Oavsett syftet har passiva radiolyssnare som undertecknad fortfarande samma behållning av att musikredaktörernas spellistor mixas upp med lyssnarnas rariteter. Det ger omväxling som i sin tur ger mig möjlighet att upptäcka något nytt.
Inspirerad av en hel dags radiolyssnande satte jag ihop den här Spotifylistan med ny svensk hiphop när jag landade på hotellet i Skellefteå. Tack önskelåtarna för den.
29 apr. 2012
Är appar konst?
Lyssnade in en stund på P3:s program "Browser" när jag körde bil idag. De diskuterade appar - applikationer - sånt som Aperture, Spotify och Versagram. De körde nån tävling där de medverkande i programmet skulle hitta på en ny app baserat på tre slumpvis valda existerande appar, de satt och diskuterade nya heta appar och jag tror att de även recenserade appar.
Väldigt intressant, tänkte jag, men inte för att jag var särskilt intresserad av apparna i sig, utan för det faktum att ett P3-program på Sveriges Radio, dvs på public service-radio, glatt pratade om och haussade ett antal kommersiellt marknadsförda produkter. Vilket SR egentligen inte får göra eftersom de enligt sitt uppdrag inte får gynna kommersiella intressen.
Att P3 kan sitta och prata om kommersiella appar utan att bekymra sig om sitt uppdrag måste betyda att de ser på appar på samma sätt som de ser på musik, film och datorspel, dvs som olika former av konst och kulturyttringar.
Frågan är bara hur det kommer sig? Ser SR på apputvecklare som konstnärer eller tar de helt enkelt inte den digitala marknaden på samma allvar som den fysiska marknaden? För de skulle definitivt inte kunna sitta och hylla ett nytt tvättmedel från Ariel på samma sätt som de hyllade nya appar. Eller är appen någonting helt nytt, som är svår att definiera enligt traditionell marknadslogik? Är den en hybrid mellan kommersiell produkt och kulturyttring? Är appen kanske vår tids motsvarighet till 50-talets popmusik och apputvecklarna de blivande tonårsidolerna?
Just nu kan det nästan verka så, eftersom appar verkar utvecklas av coola och smarta twentysomethings. Men när apputvecklarna blir Rolling Stones och driver börsnoterade miljardföretag - kan vi och Sveriges Radio då fortfarande se dem som coola, smarta popidoler? Om svaret på den frågan är JA så har den digitala marknaden definitivt ändrat samhällets syn på och inställning till kommersiella företag.
Väldigt intressant, tänkte jag, men inte för att jag var särskilt intresserad av apparna i sig, utan för det faktum att ett P3-program på Sveriges Radio, dvs på public service-radio, glatt pratade om och haussade ett antal kommersiellt marknadsförda produkter. Vilket SR egentligen inte får göra eftersom de enligt sitt uppdrag inte får gynna kommersiella intressen.
Att P3 kan sitta och prata om kommersiella appar utan att bekymra sig om sitt uppdrag måste betyda att de ser på appar på samma sätt som de ser på musik, film och datorspel, dvs som olika former av konst och kulturyttringar.
Frågan är bara hur det kommer sig? Ser SR på apputvecklare som konstnärer eller tar de helt enkelt inte den digitala marknaden på samma allvar som den fysiska marknaden? För de skulle definitivt inte kunna sitta och hylla ett nytt tvättmedel från Ariel på samma sätt som de hyllade nya appar. Eller är appen någonting helt nytt, som är svår att definiera enligt traditionell marknadslogik? Är den en hybrid mellan kommersiell produkt och kulturyttring? Är appen kanske vår tids motsvarighet till 50-talets popmusik och apputvecklarna de blivande tonårsidolerna?
Just nu kan det nästan verka så, eftersom appar verkar utvecklas av coola och smarta twentysomethings. Men när apputvecklarna blir Rolling Stones och driver börsnoterade miljardföretag - kan vi och Sveriges Radio då fortfarande se dem som coola, smarta popidoler? Om svaret på den frågan är JA så har den digitala marknaden definitivt ändrat samhällets syn på och inställning till kommersiella företag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)