Meditation över musikens fysikalitet

Köpte några nya och nygamla vinylskivor idag och började oundvikligen tänka på kategorin musik. Jag äger runt 1500 skivor (både vinyl och cd) och till skillnad från resten av världen höll jag ut länge med att köpa skivor, trots alla lagliga och olagliga digitala möjligheter som dök upp. Men i och med Spotify klev jag till slut över till nätbaserad musikkonsumtion och slutade även efterhand att köpa skivor. Och när jag flyttade i våras brydde jag mig inte ens om att packa upp alla mina (runt 800) cd-skivor utan baxade helt enkelt upp de tunga lådorna på vinden. Något som hade varit helt otänkbart för bara några år sedan för en musiknörd som jag, som ser ett värde i helheten (dvs albumformatet och det formgivna konvolutet som förpackar det) i musikaliska verk.

Efter ett par år av musiklyssnande nästan uteslutande genom Spotify har jag nu börjat köpa vinylskivor igen och återupptäckt glädjen i att komma hem med en skiva, ta ut den ur konvolutet och sätta mig ner och dedikerat lyssna på den samtidigt som jag närstuderar konvolutet och läser låttexter (dvs konsumera musik såsom jag konsumerade musik i tonåren). Det är en större och mer mångfacetterad konsumtionsupplevelse än att bara dra på en skiva eller playlist i Spotify i bakgrunden när man ändå sitter vid datorn och sysslar med annat.

Men att jag skulle köpa en cd-skiva (ja, de säljs fortfarande) eller ens hämta ner mina cd-skivor från vinden känns helt utdött. Där vinylskivan ger mig en stark lustkänsla känns cd-skivan idag helt liv- och själlös. Tanken på att ta ner cd-skivorna från vinden och ge dem plats i bokhyllan känns ungefär lika tilltalande som att dekorera lägenheten med urdruckna petflaskor. Cd-skivan var musikbranschens storhetsformat, när musikbranschen tjänade som mest pengar, men är idag i retrospektiv ett otroligt tydligt övergångsformat som lider av övergångsfasens kompromisser.

Framtiden tillhör som alla vid det här laget har insett oundvilkligen streamad nätdistribuerad musik och den stora massan av musikkonsumenter kommer uteslutande lyssna på musik genom Spotify och andra liknande tjänster. Men för dem som har en mer nördig och intensiv relation till musik än att "bara" vilja lyssna på bra låtar behövs något mer. Och det är därför som vinylskivan fortsätter leva, trots all sin otymplighet och användarovänlighet. Den är motsatsen till nätets bekvämlighet, oändliga utbud och abstraktion. Den är krånglig, kräver aktiv hantering och är extremt fysisk och tvingar mig som konsument att ha en fysisk konsumtionsrelation med den. Och den närheten för oss närmare varandra, mig och vinylskivan.

Kategorin musik är på så sätt en väldigt talande symbol för det digitaliserade samhället: Där digitaliseringen driver kategori efter kategori mot oslagbart enkel och innehållsrik konsumtion på nätet driver den samtidigt fram en utveckling av starkt fysiska konsumtionsupplevelser som antitrend. Människor är fortfarande djur och har behov av den fysiska världen och av att uppleva sin värld genom det påtagliga istället för bara genom det abstrakt medierade. Därför ser det ut som att den digitala tiden kommer ha två uttryck: De rent digitala och de extremt fysiska.

Vad jag köpte för vinylskivor? Bland annat Cat Powers senaste, Sun, som jag starkt kan rekommendera.

Netflix+Spotify

Veckans, för att inte säga årets, eller kanske till och med decenniets (så här långt), co-branding måste jag utse samarbetet mellan Netflix och Spotify till. De bägge underhållningsaggregatörerna gick ju i samband med Netflixs Sverigelansering nu i veckan ut med att ge varandra draghjälp på den svenska respektive den amerikanska marknaden. I Sverige får Spotify Premium-medlemmar testa Netflix gratis under återstoden av 2012 och i USA pushar Netflix för Spotify i sin tjänst.

Det handlar förstås för bägge parter om att renommérida på ett etablerat, trovärdigt och framgångsrikt internetvarumärke. I USA är Netflix en förgrundssymbol för den nya tidens webbdistribution av film och TV, vilket kommer hjälpa Spotify att uppfattas som samma sak fast inom musik på den amerikansak marknaden där Spotify än så länge är en ny aktör. I Sverige är Spotify i konsumenternas ögon mer än någon annan tjänst symbolen för digital konsumtion överhuvudtaget, vilket kommer hjälpa Netflix att få svenska film- och TV-tittare att tycka något liknande om dem.

Men mer än att låna av varandras goda rykte tycker jag att konstellationen Netflix+Spotify är ett långfinger rakt i nyllet på gamla distributionsformer för underhållning. Netflix+Spotify slår liksom fast att den nya tiden är här, att nu sker paradigmskiftet till webbdistribution och att de som inte fattar vad det innebär kan browsa upp caset Facit på Wikipedia. Netflix+Spotify är klockrent ur ett konsumentperspektiv och jag anar att det förgrymmar och oroar en och annan aktör inom t ex den svenska film- och TV-branschen.

De glammiga dagarna är över

Dagens media skriver idag om "Hårdrockare i uppror mot Spotify" och att det amerikanska skivbolaget Century Media kliver av samarbetet med Spotify pga för låga ersättningar till artisterna. Svårt att utifrån avgöra om avhoppet är drivet av skivbolaget eller av artisterna, men oavsett är tilltaget hyfsat samtidsblint.

Det är inte så lite tydligt att i dessa dagar av digital distribution så är den nya affärsmodellen för små och mellanstora artister följande (stora artister kan kanske fortfarande sälja en och annan fysisk CD på en bensinmack nära dig):
1) Bygg upp ett följe av fans.
2) Tjäna pengar på att spela live för de fansen.
3) Tjäna lite extra pengar på eventuella kommersiella samarbeten och på att sälja produkter som kan kopplas till ditt artistvarumärke.

Så vad krävs för att gå i land med den affärsmodellen? Jo...
1) Maximera tillgången till den egna musik på nätet genom att ge bort den gratis.
2) Lotsa folk till de olika källor där den egna musiken finns genom att länka och hänvisa till den genom alla möjliga och omöjliga sociala medier.

Förstår man denna konsumentlogik i kategorin musik så hoppar man inte av tjänster som Spotify. Då inser man att tjänster som Spotify är ganska bra marknads(förings)platser där den egna musiken kan göras tillgänglig och dit man kan hänvisa potentiella fans. Har musiken en kvalitet som uppskattas av folk kommer en bas av fans byggas upp och den basen kommer dessutom sprida musiken vidare till andra.

Det råder inga tvivel om att det är så här musikbranschen kommer att fungera ett bra tag framöver. Ett förslag är att se och lära av subkategorin DJ:s. DJ:s har distribuerat sin musik och byggt upp sin publik på det här sättet i många år och ligger alltså i framkant i musikbranschen vad gäller affärsmodelltänkande.

TILL SIST: Jag vet inte om det beror på Spotifys USA lansering eller något annat men plötsligt hittar jag oändligt med fantastisk countrymusik i tjänsten som inte fanns där för ett halvår sen. Så eftersom man ska leva som man lär så sprider jag här smal okänd musik genom en nykomponerad spellista med utgångspunkt i Gillian Welch. Welchian Country. Den funkar utmärkt som nedstämt soundtrack till den allt kyligare hösten.