Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg

21 okt. 2012

Netflix+Spotify

Veckans, för att inte säga årets, eller kanske till och med decenniets (så här långt), co-branding måste jag utse samarbetet mellan Netflix och Spotify till. De bägge underhållningsaggregatörerna gick ju i samband med Netflixs Sverigelansering nu i veckan ut med att ge varandra draghjälp på den svenska respektive den amerikanska marknaden. I Sverige får Spotify Premium-medlemmar testa Netflix gratis under återstoden av 2012 och i USA pushar Netflix för Spotify i sin tjänst.

Det handlar förstås för bägge parter om att renommérida på ett etablerat, trovärdigt och framgångsrikt internetvarumärke. I USA är Netflix en förgrundssymbol för den nya tidens webbdistribution av film och TV, vilket kommer hjälpa Spotify att uppfattas som samma sak fast inom musik på den amerikansak marknaden där Spotify än så länge är en ny aktör. I Sverige är Spotify i konsumenternas ögon mer än någon annan tjänst symbolen för digital konsumtion överhuvudtaget, vilket kommer hjälpa Netflix att få svenska film- och TV-tittare att tycka något liknande om dem.

Men mer än att låna av varandras goda rykte tycker jag att konstellationen Netflix+Spotify är ett långfinger rakt i nyllet på gamla distributionsformer för underhållning. Netflix+Spotify slår liksom fast att den nya tiden är här, att nu sker paradigmskiftet till webbdistribution och att de som inte fattar vad det innebär kan browsa upp caset Facit på Wikipedia. Netflix+Spotify är klockrent ur ett konsumentperspektiv och jag anar att det förgrymmar och oroar en och annan aktör inom t ex den svenska film- och TV-branschen.

15 feb. 2012

Den digitala nedladdningsetiken

Nu har jag suttit och lyssnat på illegalt nedladdande twentysomethings i ett par dagar igen och inser att många börjat formulera en egen digital etik för hur de ska förhålla sig till det faktum att de på olaglig väg kan få tag på vilka filmer och TV-serier som helst på nätet. Ty de älskar piratutbudet, men har en del uppenbara rädslor och samvetskval kring sitt olagliga beteende. Den digitala etiken låter ungefär så här:

  • Jag laddar inte ner lokalt producerade titlar.
  • Jag laddar inte ner "independent"-titlar.
  • Jag laddar inte ner nischtitlar.
  • Jag laddar inte ner titlar från favoritregissörer. 

  • Jag laddar utan tvekan ner blockbusters.
  • Jag laddar utan tvekan ner Hollywoodproduktioner.
  • Jag laddar utan tvekan ner gamla filmer och TV-serier.
 
Ni ser logiken bakom nedladdningsetiken redan innan jag skriver det i klartext: Film- och serietittare vill stödja lokala och alternativa produktioner eftersom de inser att dessa inte kommer att bli gjorda om de inte genererar pengar. Och de vill att dessa ska bli gjorda, eftersom de även fortsättningsvis vill ha tillgång till ett brett utbud. Nedladdarna skiter dock fullständigt i att skjuta till pengar till stora kommersiella Hollywoodproduktioner eftersom de inser att dessa redan tjänar oceaner av pengar och att den nedladdning de själva ägnar sig åt knappast drabbar någon fattig. Och gamla filmer och serier har redan dragit in kulor så för såna behöver de inte ha dåligt samvete.

Den digitala nedladdningsetiken formuleras helt enkelt ganska socialistiskt: "De som behöver mina pengar kan få dem, de som redan tjänar miljoner kan fetglömma att jag sponsrar dem med ännu mer."

25 jan. 2012

När konsumenterna skrattar...

...högt och gott åt ett varumärke, en produkt, ett koncept eller en affärsmodell vet man att marknaden har gått vidare.

Jag har kört ett intensivt fältarbete kring film- och serietittande (därav bristen på blogginlägg de senaste dagarna) och kan än en gång konstatera att vad filmbranschen än håller för affärsmodeller kära så är de jurassic.

Filmtittare under 30 år som tagit steget till digital konsumtion kommer liksom inte gå tillbaka till lagliga tjänster som inte innehåller fri tillgång till allt de vill se och som kostar mer än 100 kr i månaden. De skiter fullkomligt i att filmbolagen inte kan få ordning på sina rättigheter och släppa allt innehåll digitalt på alla skärmar. De skiter fullkomligt i 1900-talsidéer om att filmer först ska gå på bio, sen komma ut som köp- och hyr-DVD, hamna på filmkanal i tredje steget och till sist gå på TV. Det känns ungefär lika logiskt för dem som att använda en fast telefon.

Jag kan bara säga som kollegan Bolonassos sa efter en av grupperna: "Filmbolagens ovilja att anpassa sig måste vara ett av de värsta sandlådebeteendena i den professionella affärsvärlden just nu."

En sandlåda som konsumenterna alltså står bredvid och skrattar åt.

2 jan. 2012

TV-serier är livet

Juletider är underhållningskonsumtionstider vilket ofta betyder film- och tv-serietittande en masse. När det kommer till just film och tv-serier har det skett en förändring i alla fall i min relation till filmer i och med att jag på senare år börjat frossa tv-serier på box. Från att inte för så länge sen ha varit en filmnörd (med till och med 40 poäng filmvetenskap i det akademiska bagaget) så upplever jag det numera allt svårare och allt mindre underhållande att titta på film. Anledningen till det är just tv-serierna.

En film med sina ungefär två timmars speltid kan inte konkurrera berättarmässigt med tv-seriesäsongens ungefär fjorton 45-minuters epsioder. Tv-serien är överlägsen vad gäller karaktärrikedom, karaktärsdjup, berättelsedjup, narrativa trådar och möjligheter till dramaturgiska vändningar. En genomsnittlig film blir i jämförelse väldigt platt: Karaktärerna är och förblir stereotyper, händelseutvecklingen i diegesistid sker alltför snabbt och storyn är ofta alltför konstruerad och svår att acceptera till skillnad från tv-seriens mer trovärdiga universum. Om jag tidigare kunde se vilken dussinrulle som helst och hitta behållningen i den i någon enstaka dimension som ett bra anslag, en bra skådespelarprestation, bra specialeffekter eller bara genren som sådan så tycker jag numera att de flesta filmer stinker. Och det kollererar i tid helt med att jag började titta på tv-serier. För mig har tv-seriernas överlägsna format helt klart dödat underhållningsvärdet i genomsnittliga filmer.

Men tv-serierna har också något annat. De lyckas på ett mycket bättre sätt än film använda sig av den konsumentteoretiska drivkraften displaced meaning. En film är en här och nu upplevelse i två timmar och som tittare finner jag mening i tittandet i själva konsumtionssituation. En tv-serie är förvisso njutbar och underhållande i konsumtionsögonblicket, men den gäckar med mening bortom nästa hörn, i nästa avsnitt, i säsongsavslutningen, i nästa säsong. I en tv-serie återfinns inte hela meningen i konsumtionen i det enskilda avsnittet utan i lika hög grad i de avsnitt och säsonger som kommer, dvs i förväntningen på vad tv-serien kommer att ge mig som tittare när jag tittar vidare. Det är ett konsumtionsfenomen som i mycket påminner om just den displaced meaning som vi konsumenter upplever i att köpa oss in i en viss kategori av produkter och varumärken som egentligen bara leder till att vi upptäcker ytterligare kategoier eller nivåer som skulle vara ännu bättre att ha, vilket gör att meningen med konsumtionen hela tiden förskjuts bortåt och högre upp ju mer vi konsumerar. Har jag en gång börjat köpa märkeskläder vill jag ha ännu vassare märken för att uppleva mening i mina kläder. Har jag en gång börjat titta på en tv-serie måste jag titta vidare för att finna mening i tittandet.

Tv-serier levererar alltså konsumentmening på ett psykologiskt mer effektivt sätt än film gör och i och med att tv-serietittandet inte längre begränsas av tablåtider utan kan upplevas när som och var som tack vare DVD-boxar, nerladdning och streaming är det egentligen inte så konstigt att serietittandet börjar hota filmtittandet och att Hollywood allt mer styr om sina resurser till tv-serier. Där filmens meningen är definierad och anpassad till en berättelse med tydlig början och tydligt slut i just den filmens begränsade, slutna och avslutade universum är upplevelsen av tv-serien mycket mer lik människans naturliga sätt att erfara tillvaron som en konstant pågående narrativ där meningen med livet byggs på vartefter eller kanske uppenbarar sig imorgon eller nästa år. Alltså i nästa avsnitt eller i nästa säsong.

Och för egen del är meningen med livet just nu förskjuten (displaced) till The Killing, Season 2.