Avslutat Koreafält. Jag firar i min ensamhet bland dimmiga afterworkande koreanska kostymer med två krus Max lager på fat och en styckad och friterad kyckling på tallriken på ett autentiskt (ja, så autentiskt koreanskt som det kan bli!) öl- och kycklinghak - och kontemplerar det faktum att Korea under den snart gågna veckan har visat mig framtiden för vad som kommer ske inom kategorin TV.
I Korea har OTT (over the top alltså; TV-innehåll som konsumeras direkt via nätet utan att någon TV-leverantör är involverad, dvs tjänster som Netflix och Viaplay) vunnit slaget. Precis som väntat. Koreanska TV-konsumenter bygger sin TV-konsumtion i så hör grad på S-VOD-tjänster som pooq och Tving, på P2P-tjänster "gone legal" som Filenori, PD Pop och WeDisc och på tillgången på linjära TV-utsändningar online via ovan nämnda S-VOD-tjänster att TV-leverantörernas affärsmodell numera består av abonnemang som kostar runt 20-50 kr/månad. Nej, det är ingen felskrivning. I Korea kostar ett TV-abonnemang hos deras motsvarigheter till t ex Telia, Viasat eller ComHem runt 50 kr per månad eller i en del fall t o m mycket mindre. Det är den prisnivån som TV-leverantörerna tvingas hålla för att fortsätta vara relevanta för konsument (och det handlar heller inte om att den allmänna prisnivån på marknaden är så mycket lägre i Korea än i t ex Sverige eftersom koreanska konsumenter utan att blinka betalar runt 400 kr för ett mobiltelefonabonnemang). Till råga på allt har mobila enheter som Samsungs Galaxy Note och iPad Mini tagit över mycket av TV-tittandet och behovet av en gammal hederlig TV minskar. Vilket förstås ökar konsumentens vana att gå direkt till OTT-tjänster istället för att kolla in vad som går på de linjärt utsända kanalerna.
Bye bye broadcast och välkommen du sköna nya värld av online on demand.
Visar inlägg med etikett Netflix. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Netflix. Visa alla inlägg
25 apr. 2013
11 mars 2013
Bortom Netflix
Att nästa generations TV-tittande sker via nätbaserade streamingtjänster av olika slag börjar nu kännas etablerat. Även om PUT-nivåerna (people using television) för traditionell linjär TV fortfarande är höga så är det bara en fråga om tid innan den breda tittarmigrationen till tjänster som Netflix, Viaplay, HBO, SVT Play och kommande (aggergerade eller icke-aggregerade) tjänster för streamad linjär TV kommer ske. Den intressanta frågan just nu är kanske hur positionerna på den streamade TV-marknaden kommer att intas.
Netflix lansering av den egenproducerade serien House of Cards är ett intressant analyscase för just detta.
Så här långt har Netflix varit en renodlad innehållsaggregatör, vars affärsmodell handlat om att distribuera innehåll producerat av andra produktionsbolag och TV-kanaler. Med satsningen på House of Cards och kommande annonserade egenproduktioner justerar Netflix också sin affärsmodell och sin position på marknaden. Netflix blir egentligen en motsvarighet till dagens TV-kanaler, men med ett rent on demand-erbjudande som är streamat istället för linjärt utsänt. Liksom ett HBO eller ett AMC (eller ett TV3 eller ett Kanal 5 för att ta svenska exempel) levererar Netflix nu både egenproducerat material och inköpt material.
Därmed borde Netflix konkurrenssituation också förändras. Det borde innebära att Netflix på sätt och vis går in i direkt konkurrens med traditionella linjära TV-kanaler. Netflix gör sig till den digitala erans inkarnation av en TV-kanal. Frågan är bara vad som sker i andra änden? Dvs den ände där Netflix tidigare hämtat in innehållet för sitt aggregerade erbjudande. Om Netflix blir en ny nätbaserad TV-kanal, kommer då en kanal som AMC vara intresserad av att släppa serier som The Walking Dead till Netflix? Det är samma sak som om TV3 lät Kanal 5 visa TV3:s egenproduktioner Top Model och Efterlyst. Och varför skulle de göra det? Varför låta en konkurrent kapitalisera på ens eget innehåll? Snarare borde ABC, AMC, HBO, Showtime och andra kanaler välja att erbjuda sina egenproducerade titlar endast i sina egna streamade onlinetjänster, för att inte förse en ny konkurrent med livsblod. Innehållet, som med Netflix varit på väg ut i för oss konsumenter trevliga aggregerade tjänster, riskerar att dras tillbaka till isolerade kanaltjänster.
Vad betyder i så fall detta? Jo, i ett första steg att vi konsumenter kommer att behöva skaffa separata abonnemang på alla de unika mediebolagens streamingtjänster. Som konsument kommer man tvingas skaffa ett antal olika tjänster för att få tillgång till en bredd av innehåll istället för bara det som ett mediehus producerar. Det kommer förstås inte hålla som affärsmodell, eftersom det blir för dyrt och opraktiskt för konsument, så i ett andra steg kommer det trots allt behövas någon form av aggregering av dessa tjänster - någon sorts "kanalpaket" för TV-streamingtjänster. Frågan är vem som kommer att ta den positionen? Någon framtida motsvarighet till ursprungs-Netflix? Eller någon som endast erbjuder ett användargränssnitt som kan aggergera och samköra olika av varandra oberoende streamingtjänster? Eller någon helt annan lösning som idag är svår att se framför sig?
Det som slår mig är att det är här någonstans som dagens TV-leverantörer borde börja titta efter en ny position, nu när deras kabel-TV-erbjudande är på väg att dö digitaliseringsdöden. Men vad jag har läst, sett och hört är det ännu ingen TV-leverantör som tittar på marknaden på den här nivån eller är kapabala att göra en scenarioanalys bortom en lösning baserad på managerat innehåll med bas i en PVR-tjänst.
Netflix lansering av den egenproducerade serien House of Cards är ett intressant analyscase för just detta.
Så här långt har Netflix varit en renodlad innehållsaggregatör, vars affärsmodell handlat om att distribuera innehåll producerat av andra produktionsbolag och TV-kanaler. Med satsningen på House of Cards och kommande annonserade egenproduktioner justerar Netflix också sin affärsmodell och sin position på marknaden. Netflix blir egentligen en motsvarighet till dagens TV-kanaler, men med ett rent on demand-erbjudande som är streamat istället för linjärt utsänt. Liksom ett HBO eller ett AMC (eller ett TV3 eller ett Kanal 5 för att ta svenska exempel) levererar Netflix nu både egenproducerat material och inköpt material.
Därmed borde Netflix konkurrenssituation också förändras. Det borde innebära att Netflix på sätt och vis går in i direkt konkurrens med traditionella linjära TV-kanaler. Netflix gör sig till den digitala erans inkarnation av en TV-kanal. Frågan är bara vad som sker i andra änden? Dvs den ände där Netflix tidigare hämtat in innehållet för sitt aggregerade erbjudande. Om Netflix blir en ny nätbaserad TV-kanal, kommer då en kanal som AMC vara intresserad av att släppa serier som The Walking Dead till Netflix? Det är samma sak som om TV3 lät Kanal 5 visa TV3:s egenproduktioner Top Model och Efterlyst. Och varför skulle de göra det? Varför låta en konkurrent kapitalisera på ens eget innehåll? Snarare borde ABC, AMC, HBO, Showtime och andra kanaler välja att erbjuda sina egenproducerade titlar endast i sina egna streamade onlinetjänster, för att inte förse en ny konkurrent med livsblod. Innehållet, som med Netflix varit på väg ut i för oss konsumenter trevliga aggregerade tjänster, riskerar att dras tillbaka till isolerade kanaltjänster.
Vad betyder i så fall detta? Jo, i ett första steg att vi konsumenter kommer att behöva skaffa separata abonnemang på alla de unika mediebolagens streamingtjänster. Som konsument kommer man tvingas skaffa ett antal olika tjänster för att få tillgång till en bredd av innehåll istället för bara det som ett mediehus producerar. Det kommer förstås inte hålla som affärsmodell, eftersom det blir för dyrt och opraktiskt för konsument, så i ett andra steg kommer det trots allt behövas någon form av aggregering av dessa tjänster - någon sorts "kanalpaket" för TV-streamingtjänster. Frågan är vem som kommer att ta den positionen? Någon framtida motsvarighet till ursprungs-Netflix? Eller någon som endast erbjuder ett användargränssnitt som kan aggergera och samköra olika av varandra oberoende streamingtjänster? Eller någon helt annan lösning som idag är svår att se framför sig?
Det som slår mig är att det är här någonstans som dagens TV-leverantörer borde börja titta efter en ny position, nu när deras kabel-TV-erbjudande är på väg att dö digitaliseringsdöden. Men vad jag har läst, sett och hört är det ännu ingen TV-leverantör som tittar på marknaden på den här nivån eller är kapabala att göra en scenarioanalys bortom en lösning baserad på managerat innehåll med bas i en PVR-tjänst.
8 nov. 2012
Netflixrapport
Okej, nu har jag själv testkört svenska Netflix i en vecka, så det är läge för en kommentar med tanke på hur mycket jag babblar om den tjänsten på den här bloggen. Jag kör Netflix-appen i Samsungs Smart-TV och har också mobilappen i min iPhone.
Det första som gladde mig var inloggningsfunktionen i TV-appen. Där jag tidigare suttit och svurit åt inloggningsförfarandet i framför allt SF Anytimes Smart-TV-app men också åt Headwebs Smart-TV app hade jag inga som helst problem med att logga in på Netflix. Och det är ju en bra förutsättning för att man faktiskt ska använda tjänsten.
(Måste lägga in en passus om SF Anytimes Smart-TV inloggning här. Man skriver in sitt användarnamn och lösenord med nån slags oerhört märklig T9-funktion som det tar 15 minuter att överhuvudtaget förstå sig på och sedan går oerhört långsamt att faktiskt skriva med. Samtidigt är skrivtiden i fälten tidsbegränsad vilket betyder att deras system nollställer användarnamnet om man inte skrivit in det inom en minut eller något liknande. Vilket är nästan omöjligt att åstadkomma med deras T9-funktion! Efter att jag hade förstått mig på deras T9-funktion tog det mig mer än 30 minuter att faktiskt lyckas skriva in mitt användarnamn och lösenord i deras app och överhuvudtaget komma in i tjänsten (jag överdriver inte!). När jag sedan loggat ut och skulle logga in igen så hade användarnamnet inte sparats (trots att jag klickat i det alternativet), vilket innebar att jag skulle ha behövt upprepa samma procedur igen. Ungefär där tog jag beslut om att aldrig någonsin använda SF Anytime igen. Grattis och bra jobbat.)
Tillbaka till Netflix: Netflix kör ett visuellt tangentbord som kommer upp i rutan för att skriva in användaruppgifter, inte nåt idiotiskt jävla T9-system, så att skriva in användarnamn, lösen och söka på titlar är ungefär så smidigt det kan bli med en klassisk fjärrkontroll i handen. Men redan där har de alltså vunnit matchen mot både SF Anytime och Headweb. Vilket är att ge sig lite för enkelt från SF Anytimes och Headwebs sida kan jag tycka.
Användargränssnittet i Netflix fungerar nästan sömlöst. Det är viss lagg på en del cover art men inte så att det stör och jag gillar faktsikt deras struktur som ser ut som rekommendationsbaserad klassisk videobutik där man scannar mellan stora tydliga visuella omslag istället för leta i typiska onlinelistor av knappt igenkännbara ikoner.
Att systemet håller reda på exakt var i tittandet man befinner sig och återupptar uppspelning exakt där man senast lämnade den är också fantastiskt. I andra system finns en tendens att uppspelningen hoppar till början och att man själv får söka sig fram dit man befann sig om man avbrutit tittandet.
Utbudet i Netflix brukar få utstå en del kritik. Framför allt för att det mest är äldre titlar. Och det är det, men så här långt har jag hittat en hel del jag vill se. Som kollegan Swedén konstaterade så står utbudets "fräschör" i direkt relation till priset man betalar och givet att Netflix bara kostar 79 kr per månad så får man mycket. Det är i alla fall mitt intryck. I och med att jag nu "får" hela säsong 4 av Breaking Bad i Netflix så har jag redan där sparat in fyra månaders användande av tjänsten mot vad det hade kostat mig att köpa säsong 4 på DVD. Jag har även noterat att alla säsonger av Dexter finns i tjänsten, en serie som jag ännu inte sett men haft planer på att köpa boxen för 800 kr, så där har jag ytterligare tio månaders användning av Netflix inräknad.
Navigation med klassisk fjärrkontroll i en nättjäsnt på en teveskärm brukar vara ett problem, men i Netflix fall är det faktsikt inte det. Eftersom strukturen är uppbyggd för pil upp/ner/vänster/höger-navigation - och eftersom systemet dessutom flyter på ganska snabbt - är det till och med användarvänligt att navigera i Netflix. Vilket är ganska mycket mer än man kan säga om andra tjänster.
Den kritik jag har är riktad mot bildkvaliteten. Den är i Smart-TV-appen ungefär som på en VHS man bandade nån gång på 80-talet och sedan låtit stå i garderoben och samla damm. Tämligen usel, med dagens HD-mått mätt alltså. Kollegan Bolonassos, som kör Netflix-appen på teven via PS3, hävdar dock att han har en knivskarp HD-bild, så det här problemet kan bero på Samsungs kackiga teveappteknik. Det är ändå ett underbetyg till Netflix att man ska behöva titta på en bildkvalitet som gör att man undviker vissa titlar som t ex naturdokumentärer för att det inte går att med lust och behållning titta på gryniga djur och naturscenerier som flyter ihop färgmässigt.
Överlag är jag dock positivt överraskad av att det faktiskt fungerar så pass bra som det gör redan nu, även på den svenska marknaden. Jag vet ju av egen researcherfarenhet att det fungerar väldigt bra på den amerikanska marknaden, men man är så luttrat van vid halvmesyrer till tjänster att man alltid förväntar sig något skit som inte alls fungerar när man provar en ny.
Jag kan också nämna att sedan jag installerade Netflix har jag inte slagit på en vanlig TV-kanal en enda gång. Ser med andra ord ut som om jag kommer "cutta min cord" så fort Bredbandsbolagets bindningstid för mitt TV-paket går ut. Och apropå bindningstid - sånt konsumenttrakasserande larv håller förstås Netflix inte på med.
Det första som gladde mig var inloggningsfunktionen i TV-appen. Där jag tidigare suttit och svurit åt inloggningsförfarandet i framför allt SF Anytimes Smart-TV-app men också åt Headwebs Smart-TV app hade jag inga som helst problem med att logga in på Netflix. Och det är ju en bra förutsättning för att man faktiskt ska använda tjänsten.
(Måste lägga in en passus om SF Anytimes Smart-TV inloggning här. Man skriver in sitt användarnamn och lösenord med nån slags oerhört märklig T9-funktion som det tar 15 minuter att överhuvudtaget förstå sig på och sedan går oerhört långsamt att faktiskt skriva med. Samtidigt är skrivtiden i fälten tidsbegränsad vilket betyder att deras system nollställer användarnamnet om man inte skrivit in det inom en minut eller något liknande. Vilket är nästan omöjligt att åstadkomma med deras T9-funktion! Efter att jag hade förstått mig på deras T9-funktion tog det mig mer än 30 minuter att faktiskt lyckas skriva in mitt användarnamn och lösenord i deras app och överhuvudtaget komma in i tjänsten (jag överdriver inte!). När jag sedan loggat ut och skulle logga in igen så hade användarnamnet inte sparats (trots att jag klickat i det alternativet), vilket innebar att jag skulle ha behövt upprepa samma procedur igen. Ungefär där tog jag beslut om att aldrig någonsin använda SF Anytime igen. Grattis och bra jobbat.)
Tillbaka till Netflix: Netflix kör ett visuellt tangentbord som kommer upp i rutan för att skriva in användaruppgifter, inte nåt idiotiskt jävla T9-system, så att skriva in användarnamn, lösen och söka på titlar är ungefär så smidigt det kan bli med en klassisk fjärrkontroll i handen. Men redan där har de alltså vunnit matchen mot både SF Anytime och Headweb. Vilket är att ge sig lite för enkelt från SF Anytimes och Headwebs sida kan jag tycka.
Användargränssnittet i Netflix fungerar nästan sömlöst. Det är viss lagg på en del cover art men inte så att det stör och jag gillar faktsikt deras struktur som ser ut som rekommendationsbaserad klassisk videobutik där man scannar mellan stora tydliga visuella omslag istället för leta i typiska onlinelistor av knappt igenkännbara ikoner.
Att systemet håller reda på exakt var i tittandet man befinner sig och återupptar uppspelning exakt där man senast lämnade den är också fantastiskt. I andra system finns en tendens att uppspelningen hoppar till början och att man själv får söka sig fram dit man befann sig om man avbrutit tittandet.
Utbudet i Netflix brukar få utstå en del kritik. Framför allt för att det mest är äldre titlar. Och det är det, men så här långt har jag hittat en hel del jag vill se. Som kollegan Swedén konstaterade så står utbudets "fräschör" i direkt relation till priset man betalar och givet att Netflix bara kostar 79 kr per månad så får man mycket. Det är i alla fall mitt intryck. I och med att jag nu "får" hela säsong 4 av Breaking Bad i Netflix så har jag redan där sparat in fyra månaders användande av tjänsten mot vad det hade kostat mig att köpa säsong 4 på DVD. Jag har även noterat att alla säsonger av Dexter finns i tjänsten, en serie som jag ännu inte sett men haft planer på att köpa boxen för 800 kr, så där har jag ytterligare tio månaders användning av Netflix inräknad.
Navigation med klassisk fjärrkontroll i en nättjäsnt på en teveskärm brukar vara ett problem, men i Netflix fall är det faktsikt inte det. Eftersom strukturen är uppbyggd för pil upp/ner/vänster/höger-navigation - och eftersom systemet dessutom flyter på ganska snabbt - är det till och med användarvänligt att navigera i Netflix. Vilket är ganska mycket mer än man kan säga om andra tjänster.
Den kritik jag har är riktad mot bildkvaliteten. Den är i Smart-TV-appen ungefär som på en VHS man bandade nån gång på 80-talet och sedan låtit stå i garderoben och samla damm. Tämligen usel, med dagens HD-mått mätt alltså. Kollegan Bolonassos, som kör Netflix-appen på teven via PS3, hävdar dock att han har en knivskarp HD-bild, så det här problemet kan bero på Samsungs kackiga teveappteknik. Det är ändå ett underbetyg till Netflix att man ska behöva titta på en bildkvalitet som gör att man undviker vissa titlar som t ex naturdokumentärer för att det inte går att med lust och behållning titta på gryniga djur och naturscenerier som flyter ihop färgmässigt.
Överlag är jag dock positivt överraskad av att det faktiskt fungerar så pass bra som det gör redan nu, även på den svenska marknaden. Jag vet ju av egen researcherfarenhet att det fungerar väldigt bra på den amerikanska marknaden, men man är så luttrat van vid halvmesyrer till tjänster att man alltid förväntar sig något skit som inte alls fungerar när man provar en ny.
Jag kan också nämna att sedan jag installerade Netflix har jag inte slagit på en vanlig TV-kanal en enda gång. Ser med andra ord ut som om jag kommer "cutta min cord" så fort Bredbandsbolagets bindningstid för mitt TV-paket går ut. Och apropå bindningstid - sånt konsumenttrakasserande larv håller förstås Netflix inte på med.
21 okt. 2012
Netflix+Spotify
Veckans, för att inte säga årets, eller kanske till och med decenniets (så här långt), co-branding måste jag utse samarbetet mellan Netflix och Spotify till. De bägge underhållningsaggregatörerna gick ju i samband med Netflixs Sverigelansering nu i veckan ut med att ge varandra draghjälp på den svenska respektive den amerikanska marknaden. I Sverige får Spotify Premium-medlemmar testa Netflix gratis under återstoden av 2012 och i USA pushar Netflix för Spotify i sin tjänst.
Det handlar förstås för bägge parter om att renommérida på ett etablerat, trovärdigt och framgångsrikt internetvarumärke. I USA är Netflix en förgrundssymbol för den nya tidens webbdistribution av film och TV, vilket kommer hjälpa Spotify att uppfattas som samma sak fast inom musik på den amerikansak marknaden där Spotify än så länge är en ny aktör. I Sverige är Spotify i konsumenternas ögon mer än någon annan tjänst symbolen för digital konsumtion överhuvudtaget, vilket kommer hjälpa Netflix att få svenska film- och TV-tittare att tycka något liknande om dem.
Men mer än att låna av varandras goda rykte tycker jag att konstellationen Netflix+Spotify är ett långfinger rakt i nyllet på gamla distributionsformer för underhållning. Netflix+Spotify slår liksom fast att den nya tiden är här, att nu sker paradigmskiftet till webbdistribution och att de som inte fattar vad det innebär kan browsa upp caset Facit på Wikipedia. Netflix+Spotify är klockrent ur ett konsumentperspektiv och jag anar att det förgrymmar och oroar en och annan aktör inom t ex den svenska film- och TV-branschen.
Det handlar förstås för bägge parter om att renommérida på ett etablerat, trovärdigt och framgångsrikt internetvarumärke. I USA är Netflix en förgrundssymbol för den nya tidens webbdistribution av film och TV, vilket kommer hjälpa Spotify att uppfattas som samma sak fast inom musik på den amerikansak marknaden där Spotify än så länge är en ny aktör. I Sverige är Spotify i konsumenternas ögon mer än någon annan tjänst symbolen för digital konsumtion överhuvudtaget, vilket kommer hjälpa Netflix att få svenska film- och TV-tittare att tycka något liknande om dem.
Men mer än att låna av varandras goda rykte tycker jag att konstellationen Netflix+Spotify är ett långfinger rakt i nyllet på gamla distributionsformer för underhållning. Netflix+Spotify slår liksom fast att den nya tiden är här, att nu sker paradigmskiftet till webbdistribution och att de som inte fattar vad det innebär kan browsa upp caset Facit på Wikipedia. Netflix+Spotify är klockrent ur ett konsumentperspektiv och jag anar att det förgrymmar och oroar en och annan aktör inom t ex den svenska film- och TV-branschen.
18 sep. 2012
Digital framgång stavas aggregering
Idag skriver olika medier om att Bonnier lanserar nätfilmtjänsten Filmnet (ej att förväxla med den gamla filmkanalen från 80-talet). Det betyder att mediehuset Bonnier nu har följande nätbaserade tjänster för film och TV på den svenska marknaden: Filmnet, C More Play, Canal Digital Go och TV4 Play. Genast slås man av att Bonnier kanske inte riktigt gjort hemläxan när det gäller digitala tjänster...
Kommersiell framgång på nätet stavas nämligen aggregering, inte fragmentering. Tänk Spotify, Amazon, Google, Netflix, Facebook. På nätet vill användaren ha ETT ställe att gå till för åtkomst till ALLT inom kategorin. Användaren vill inte sitta och surfa in på flera olika musiktjänster, flera olika webbutiker, söka på flera olika sökmotorer, leta efter film och TV-program i flera olika tjänster, ha sina sociala kontakter utspridda på flera olika sociala medier.
Man får intryck av att Bonnier tänker på sina nätbaserade film- och TV-tjänster som de tänker på TV-kanaler och att det behövs flera olika nischade tjänster för att täcka in marknaden. Tankevurpa. Ty nätet i sig är inte ett medie inom vilket samma aktör bör lansera ett antal olika varumärken. Nätet är en infrastruktur och de nätbaserade film- och TV-tjänsterna är distributionstjänster, och det finns ingen anledning för ett mediehus att ha mer än en distributionskanal. Det är ungefär som om ComHem skulle lansera ett ComHem2 och konkurrera med sig själv om att distribuera TV-kanaler.
På nätet handlar kampen om vem som lyckas bli den mest heltäckande aggregatören inom en kategori. Med fyra film- och TV-tjänster ser Bonnier inte ut att ge sig in i den kampen, eftersom de bara splittrar sitt eget erbjudande och dessutom kommer tappa fokus på marknaden när fyra tjänster ska marknadsföras. Viasat är strategiskt mer rätt ute med Viaplay, som är en tjänst som faktiskt aggregerar olika typer av film- och TV-innehåll på riktigt. Just nu ser kampen alltså ut att (på längre sikt) stå mellan Viaplay, Netflix och Lovefilm.
Kommersiell framgång på nätet stavas nämligen aggregering, inte fragmentering. Tänk Spotify, Amazon, Google, Netflix, Facebook. På nätet vill användaren ha ETT ställe att gå till för åtkomst till ALLT inom kategorin. Användaren vill inte sitta och surfa in på flera olika musiktjänster, flera olika webbutiker, söka på flera olika sökmotorer, leta efter film och TV-program i flera olika tjänster, ha sina sociala kontakter utspridda på flera olika sociala medier.
Man får intryck av att Bonnier tänker på sina nätbaserade film- och TV-tjänster som de tänker på TV-kanaler och att det behövs flera olika nischade tjänster för att täcka in marknaden. Tankevurpa. Ty nätet i sig är inte ett medie inom vilket samma aktör bör lansera ett antal olika varumärken. Nätet är en infrastruktur och de nätbaserade film- och TV-tjänsterna är distributionstjänster, och det finns ingen anledning för ett mediehus att ha mer än en distributionskanal. Det är ungefär som om ComHem skulle lansera ett ComHem2 och konkurrera med sig själv om att distribuera TV-kanaler.
På nätet handlar kampen om vem som lyckas bli den mest heltäckande aggregatören inom en kategori. Med fyra film- och TV-tjänster ser Bonnier inte ut att ge sig in i den kampen, eftersom de bara splittrar sitt eget erbjudande och dessutom kommer tappa fokus på marknaden när fyra tjänster ska marknadsföras. Viasat är strategiskt mer rätt ute med Viaplay, som är en tjänst som faktiskt aggregerar olika typer av film- och TV-innehåll på riktigt. Just nu ser kampen alltså ut att (på längre sikt) stå mellan Viaplay, Netflix och Lovefilm.
3 sep. 2012
Cut the cord och gå OTT
Har ni noterat att artiklarna om nya former av digitala TV-tjänster på den svenska marknaden duggar lika tätt just nu som regnet gjort den här sommaren?
Att Netflix är på väg till Sverige den här hösten har varit känt ganska länge men nu har mediasnacket börjat komma igång på allvar. För någon vecka sedan landade nyheten att HBO lanserar en helt webbaserad tjänst i Sverige där de kommer att erbjuda sitt eget utbud och inte ligga mer än ett dygn efter USA för nya avsnitt av de senaste TV-serierna. Och idag läste jag att grundarna av Boxer och Voddler startar Magine, en webbaserad aggregatortjänst som de kallar för Spotify för TV.
Även om det här inte betyder att genomsnittssvensken kommer sluta titta på TV på "det gamla hederliga sättet" är det ett ganska tydligt tecken i tiden - den svenska TV-marknaden kommer inom de närmaste åren genomgå stora förändringar. Om Netflix erbjuder samma sak i Sverige som de gör på hemmamarknaden USA så har jag en hel del egenhändigt insamlad förstahandsdata som visar på att även den mest inbitne och traditionella TV-tittaren är redo att "cut the cord" (som det heter när man säger upp sitt TV-abonnemang) och "gå OTT" (som det heter när man konsumerar TV "over the top" på nätet). HBO-serier har ju länge varit TV-kategorins Rolls Royces och när TV-tittaren kan få dessa vid release även i Sverige kommer TV-kanaler inte längre kunna bygga varumärke och tablå på dessa. Och om någon, Magine eller nån annan, faktiskt lanserar ett Spotify för TV, ja då är det bara att titta på vad Spotify gjort i kategorin musik och dra slutsatser för TV.
De som ligger mest risigt till är TV-leverantörerna: ComHem, Canal Digital, Viasat, Boxer, BBB och Telia. I alla fall så här långt in i digitaliseringen är det ju framför allt distributionsledet som nätet jävlats med i de produktkategorier som digitaliserats. Vilken roll ska en TV-distributör fylla på en marknad där distribution lika gärna kan ske över internet? Det är ganska tydligt att TV-leverantörerna är nervösa - de letar desperat efter olika sätt att låsa in kunderna och erbjuda olika typer av mervärden och paketeringar som ska ge dem existensberättigande även imorgon. TV-kanalerna kan ju också tänkas ligga dåligt till, särskilt om de som producerar TV-program börjar paketera och sälja det helt själv mot slutanvändaren. Men jag tror att TV-kanalerna fortfarande behövs. Dels är det ju de svenska TV-kanalerna som är beställare och exekutiva producenter av svenska TV-program och det ligger inte så nära till hands att vi får se svenska produktionsbolag som Baluba eller Titan gå direkt till tittaren med sina program. Dels vet jag att TV-tittarna har ett behov av tablålagd TV för avkopplingssyften och för kollektiva TV-upplevelser. Även om många tittar "on demand" på nätet så vill de fortfarande ibland bara bli matade med en paketerad ström av program eller titta på samma sak som resten av folket precis samtidigt som resten av folket. TV-kanalerna får dock problem om TV-leverantörerna faller, eftersom TV-kanalerna idag lever i en lite för tajt symbios med TV-leverantörerna.
På den svenska marknaden är det egentligen bara Viasat som med sitt Viaplay gör något konkret och strategiskt intressant åt "hotet" från nätdistribuerad TV. Frågan är bara vad Viasat/Viaplay kan sätta emot ett Netflix (utöver sitt sporterbjudande)?
Det ska hursomhelst bli väldigt intressant att se på, studera och analysera när den svenska TV-marknaden bryter samman och återuppstår under det kommande decenniet.
Att Netflix är på väg till Sverige den här hösten har varit känt ganska länge men nu har mediasnacket börjat komma igång på allvar. För någon vecka sedan landade nyheten att HBO lanserar en helt webbaserad tjänst i Sverige där de kommer att erbjuda sitt eget utbud och inte ligga mer än ett dygn efter USA för nya avsnitt av de senaste TV-serierna. Och idag läste jag att grundarna av Boxer och Voddler startar Magine, en webbaserad aggregatortjänst som de kallar för Spotify för TV.
Även om det här inte betyder att genomsnittssvensken kommer sluta titta på TV på "det gamla hederliga sättet" är det ett ganska tydligt tecken i tiden - den svenska TV-marknaden kommer inom de närmaste åren genomgå stora förändringar. Om Netflix erbjuder samma sak i Sverige som de gör på hemmamarknaden USA så har jag en hel del egenhändigt insamlad förstahandsdata som visar på att även den mest inbitne och traditionella TV-tittaren är redo att "cut the cord" (som det heter när man säger upp sitt TV-abonnemang) och "gå OTT" (som det heter när man konsumerar TV "over the top" på nätet). HBO-serier har ju länge varit TV-kategorins Rolls Royces och när TV-tittaren kan få dessa vid release även i Sverige kommer TV-kanaler inte längre kunna bygga varumärke och tablå på dessa. Och om någon, Magine eller nån annan, faktiskt lanserar ett Spotify för TV, ja då är det bara att titta på vad Spotify gjort i kategorin musik och dra slutsatser för TV.
De som ligger mest risigt till är TV-leverantörerna: ComHem, Canal Digital, Viasat, Boxer, BBB och Telia. I alla fall så här långt in i digitaliseringen är det ju framför allt distributionsledet som nätet jävlats med i de produktkategorier som digitaliserats. Vilken roll ska en TV-distributör fylla på en marknad där distribution lika gärna kan ske över internet? Det är ganska tydligt att TV-leverantörerna är nervösa - de letar desperat efter olika sätt att låsa in kunderna och erbjuda olika typer av mervärden och paketeringar som ska ge dem existensberättigande även imorgon. TV-kanalerna kan ju också tänkas ligga dåligt till, särskilt om de som producerar TV-program börjar paketera och sälja det helt själv mot slutanvändaren. Men jag tror att TV-kanalerna fortfarande behövs. Dels är det ju de svenska TV-kanalerna som är beställare och exekutiva producenter av svenska TV-program och det ligger inte så nära till hands att vi får se svenska produktionsbolag som Baluba eller Titan gå direkt till tittaren med sina program. Dels vet jag att TV-tittarna har ett behov av tablålagd TV för avkopplingssyften och för kollektiva TV-upplevelser. Även om många tittar "on demand" på nätet så vill de fortfarande ibland bara bli matade med en paketerad ström av program eller titta på samma sak som resten av folket precis samtidigt som resten av folket. TV-kanalerna får dock problem om TV-leverantörerna faller, eftersom TV-kanalerna idag lever i en lite för tajt symbios med TV-leverantörerna.
På den svenska marknaden är det egentligen bara Viasat som med sitt Viaplay gör något konkret och strategiskt intressant åt "hotet" från nätdistribuerad TV. Frågan är bara vad Viasat/Viaplay kan sätta emot ett Netflix (utöver sitt sporterbjudande)?
Det ska hursomhelst bli väldigt intressant att se på, studera och analysera när den svenska TV-marknaden bryter samman och återuppstår under det kommande decenniet.
11 maj 2012
Mamma, mamma, jag vill titta på Netflix!
Jag ska inte deklarera att tablåteven är död (eftersom den inte är det på långa vägar) men när en tioåring inte längre säger "Mamma, mamma, jag vill titta på TV!" utan istället säger "Mamma, mamma, jag vill titta på Netflix!" så är det onekligen en ganska stor förändring i antågande i kategorin TV.
Avdelning: Saker man inser under ett fältarbete i USA.
Avdelning: Saker man inser under ett fältarbete i USA.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)