Meditation över musikens fysikalitet

Köpte några nya och nygamla vinylskivor idag och började oundvikligen tänka på kategorin musik. Jag äger runt 1500 skivor (både vinyl och cd) och till skillnad från resten av världen höll jag ut länge med att köpa skivor, trots alla lagliga och olagliga digitala möjligheter som dök upp. Men i och med Spotify klev jag till slut över till nätbaserad musikkonsumtion och slutade även efterhand att köpa skivor. Och när jag flyttade i våras brydde jag mig inte ens om att packa upp alla mina (runt 800) cd-skivor utan baxade helt enkelt upp de tunga lådorna på vinden. Något som hade varit helt otänkbart för bara några år sedan för en musiknörd som jag, som ser ett värde i helheten (dvs albumformatet och det formgivna konvolutet som förpackar det) i musikaliska verk.

Efter ett par år av musiklyssnande nästan uteslutande genom Spotify har jag nu börjat köpa vinylskivor igen och återupptäckt glädjen i att komma hem med en skiva, ta ut den ur konvolutet och sätta mig ner och dedikerat lyssna på den samtidigt som jag närstuderar konvolutet och läser låttexter (dvs konsumera musik såsom jag konsumerade musik i tonåren). Det är en större och mer mångfacetterad konsumtionsupplevelse än att bara dra på en skiva eller playlist i Spotify i bakgrunden när man ändå sitter vid datorn och sysslar med annat.

Men att jag skulle köpa en cd-skiva (ja, de säljs fortfarande) eller ens hämta ner mina cd-skivor från vinden känns helt utdött. Där vinylskivan ger mig en stark lustkänsla känns cd-skivan idag helt liv- och själlös. Tanken på att ta ner cd-skivorna från vinden och ge dem plats i bokhyllan känns ungefär lika tilltalande som att dekorera lägenheten med urdruckna petflaskor. Cd-skivan var musikbranschens storhetsformat, när musikbranschen tjänade som mest pengar, men är idag i retrospektiv ett otroligt tydligt övergångsformat som lider av övergångsfasens kompromisser.

Framtiden tillhör som alla vid det här laget har insett oundvilkligen streamad nätdistribuerad musik och den stora massan av musikkonsumenter kommer uteslutande lyssna på musik genom Spotify och andra liknande tjänster. Men för dem som har en mer nördig och intensiv relation till musik än att "bara" vilja lyssna på bra låtar behövs något mer. Och det är därför som vinylskivan fortsätter leva, trots all sin otymplighet och användarovänlighet. Den är motsatsen till nätets bekvämlighet, oändliga utbud och abstraktion. Den är krånglig, kräver aktiv hantering och är extremt fysisk och tvingar mig som konsument att ha en fysisk konsumtionsrelation med den. Och den närheten för oss närmare varandra, mig och vinylskivan.

Kategorin musik är på så sätt en väldigt talande symbol för det digitaliserade samhället: Där digitaliseringen driver kategori efter kategori mot oslagbart enkel och innehållsrik konsumtion på nätet driver den samtidigt fram en utveckling av starkt fysiska konsumtionsupplevelser som antitrend. Människor är fortfarande djur och har behov av den fysiska världen och av att uppleva sin värld genom det påtagliga istället för bara genom det abstrakt medierade. Därför ser det ut som att den digitala tiden kommer ha två uttryck: De rent digitala och de extremt fysiska.

Vad jag köpte för vinylskivor? Bland annat Cat Powers senaste, Sun, som jag starkt kan rekommendera.

Netflix+Spotify

Veckans, för att inte säga årets, eller kanske till och med decenniets (så här långt), co-branding måste jag utse samarbetet mellan Netflix och Spotify till. De bägge underhållningsaggregatörerna gick ju i samband med Netflixs Sverigelansering nu i veckan ut med att ge varandra draghjälp på den svenska respektive den amerikanska marknaden. I Sverige får Spotify Premium-medlemmar testa Netflix gratis under återstoden av 2012 och i USA pushar Netflix för Spotify i sin tjänst.

Det handlar förstås för bägge parter om att renommérida på ett etablerat, trovärdigt och framgångsrikt internetvarumärke. I USA är Netflix en förgrundssymbol för den nya tidens webbdistribution av film och TV, vilket kommer hjälpa Spotify att uppfattas som samma sak fast inom musik på den amerikansak marknaden där Spotify än så länge är en ny aktör. I Sverige är Spotify i konsumenternas ögon mer än någon annan tjänst symbolen för digital konsumtion överhuvudtaget, vilket kommer hjälpa Netflix att få svenska film- och TV-tittare att tycka något liknande om dem.

Men mer än att låna av varandras goda rykte tycker jag att konstellationen Netflix+Spotify är ett långfinger rakt i nyllet på gamla distributionsformer för underhållning. Netflix+Spotify slår liksom fast att den nya tiden är här, att nu sker paradigmskiftet till webbdistribution och att de som inte fattar vad det innebär kan browsa upp caset Facit på Wikipedia. Netflix+Spotify är klockrent ur ett konsumentperspektiv och jag anar att det förgrymmar och oroar en och annan aktör inom t ex den svenska film- och TV-branschen.

Spotify lanserar TV-streaming

Både jag själv och kollegan Swedén josade upp oss över den här rubben på di.se idag...

...eftersom vi båda för ett ögonblick tänkte följande:

Jag: Så där ja, nu kommer det äntligen in en riktig AGGREGATÖR på nät-TV-marknaden, någon som förstår hur konsumtion online fungerar och vet hur medieinnehåll på nätet ska erbjudas. Det här kommer röra om soppan och elda på de andra aktörerna med blåslampa.

Kollegan Swedén: Shit vad spännande! Att Spotify tar sig an nät-TV känns klart mer lovande än att Viasat, Bonnier eller TV4 gör det. Det här kan bli bra - på riktigt. Här är någon som inte är i branschen, som inte gör saker på ett förväntat och halvkackigt sätt och som kommer tillföra den där extra dimension som behövs.

Tyvärr handlade det inte om det vi båda för en sekund trodde att det handlade om, nämligen en Spotifyliknande tjänst för TV och film på nätet. Istället handlade det om att Spotify gjort en deal med Samsung om att få in en Spotify app i deras TV-apparater. En bra grej, förvisso, men långt ifrån lika markskakande som om Spotify hade tagit upp kampen med nät-TV-tjänsterna.

Digital framgång stavas aggregering

Idag skriver olika medier om att Bonnier lanserar nätfilmtjänsten Filmnet (ej att förväxla med den gamla filmkanalen från 80-talet). Det betyder att mediehuset Bonnier nu har följande nätbaserade tjänster för film och TV på den svenska marknaden: Filmnet, C More Play, Canal Digital Go och TV4 Play. Genast slås man av att Bonnier kanske inte riktigt gjort hemläxan när det gäller digitala tjänster...

Kommersiell framgång på nätet stavas nämligen aggregering, inte fragmentering. Tänk Spotify, Amazon, Google, Netflix, Facebook. På nätet vill användaren ha ETT ställe att gå till för åtkomst till ALLT inom kategorin. Användaren vill inte sitta och surfa in på flera olika musiktjänster, flera olika webbutiker, söka på flera olika sökmotorer, leta efter film och TV-program i flera olika tjänster, ha sina sociala kontakter utspridda på flera olika sociala medier.

Man får intryck av att Bonnier tänker på sina nätbaserade film- och TV-tjänster som de tänker på TV-kanaler och att det behövs flera olika nischade tjänster för att täcka in marknaden. Tankevurpa. Ty nätet i sig är inte ett medie inom vilket samma aktör bör lansera ett antal olika varumärken. Nätet är en infrastruktur och de nätbaserade film- och TV-tjänsterna är distributionstjänster, och det finns ingen anledning för ett mediehus att ha mer än en distributionskanal. Det är ungefär som om ComHem skulle lansera ett ComHem2 och konkurrera med sig själv om att distribuera TV-kanaler.

På nätet handlar kampen om vem som lyckas bli den mest heltäckande aggregatören inom en kategori. Med fyra film- och TV-tjänster ser Bonnier inte ut att ge sig in i den kampen, eftersom de bara splittrar sitt eget erbjudande och dessutom kommer tappa fokus på marknaden när fyra tjänster ska marknadsföras. Viasat är strategiskt mer rätt ute med Viaplay, som är en tjänst som faktiskt aggregerar olika typer av film- och TV-innehåll på riktigt. Just nu ser kampen alltså ut att (på längre sikt) stå mellan Viaplay, Netflix och Lovefilm.

Mobiltelefonskapad kultur

Amerikanska nyhetsmagasinet Time listar i senaste numret 10 sätt på vilka mobiltelefonen förändrar världen: Den förenklar politisk aktivism, den möjliggör givande i välgörenhetens namn, den skapar nya sätt att spendera pengar och blir vår nya plånbok, den avslöjar privata saker om oss för både rättsväsende och företag, den förändrar våra attityder i en rad olika avseenden, den hjälper oss att kommunicera mer, den hjälper oss att se mer tack vare kameran, den möjliggör mer lek och spel i vardagen, den lär oss saker och den tar hand om vår hälsa.

Allt det här gör den förstås, men den gör också en till sak som Time glömmer bort och som många andra också glömmer bort i diskussioner om mobiltelefonen: Den möjliggör ögonblickligt skapande.

Folk skriver tweets och blogginlägg som drar igång debatter, folk fotograferar saker som händer och som sprids i realtid och blir nyheter, folk spelar in filmer som blir YouTube-fenomen, folk söker upp låtar på Spotify som får igång sociala event och fester - och så vidare.

Det ögonblickliga skapandet är intressant, för det är helt nytt i världshistorien. Skapande av olika slag har historiskt sett varit förenat med ledtider och eftertanke. Det har tagit tid för en person som får en tanke eller en idé eller ser något hända att materialisera det i t ex en text eller ett fotografi. Med en mobiltelefon i näven kan idén förverkligas omedelbart.

Det omedelbara skapandet gör i sin tur världen mer direkt, både bokstavligt och bildligt sett. Det adderas inte lika mycket analys, reflektion, redigering, censur eller tillrättaläggande i skapandet som det har gjorts historiskt sett, vilket betyder att det som produceras i ögonblicket är råare och mer verklighetsnära. Det betyder i sin tur att den kultur vi producerar med hjälp av mobiltelefoner inte är lika skapad och teoretisk som den kultur som processats genom en ledtid av produktion ofta har varit. Och det betyder slutligen att mobiltelefonskapad kultur är närmare våra instinkter och våra känslor än den är nära vårt intellekt. Mobiltelefonskapad kultur gör vår kultur mindre kulturell och mer naturlig.

Det, om något, kommer att förändra vår värld.

En julhyllning till Spotify

Om någon för tio år sedan hade ställt sig upp och sagt att år 2011 kommer vilken musiklyssnare som helst ha omedelbar tillgång till det mesta av all den musik som finns inspelad på skiva varhelst hon önskar att lyssna på den, för 99 kr i månaden, så skulle det ha avfärdats som en förryckt framtidsvision i stil med flygande bilar och teleportering. Hösten 2008 lanserades Spotify och idag är det som musiklyssnare svårt att tänka sig ett liv utan den förryckta framtidsvisionen.

Våren 2008 gjorde jag min största miss hittills som researcher i en studie för en telekomoperatör, som bland annat handlade om att försöka förstå musiklyssnandet online. Efter ett antal fokusgrupper, djupintervjuer och etnografiska observationer konstaterade jag i slutsatserna krasst att det är av avgörande betydelse för musikkonsumenten att äga sin musik och att nedladdning därför kommer prioriteras framför lånad musik via streaming (som då var en teknik som precis hade ramlat in i det allmänna medvetandet). Slutsatsen var baserad på hur de flesta musikkonsumenter då förhöll sig till musik och vilka uttryck den emotionella relationen till den musik man ägde tog sig. Fem månader efter att jag levererat den "insikten" fick jag en Spotifyinbjudan och upphörde där och då helt med att köpa skivor (vilket jag under de föregående tio åren gjort med en frekvens av ungefär en skiva i veckan) och gav med andra ord upp allt det emotionella värde jag själv satte i att äga musiken till förmån för den gränslösa tillgången på musik.

Det som grämer mig mest med den studien så här i efterhand är att tecknen på att streaming skulle trumfa nedladdning faktiskt fanns där men att jag misslyckades med att inse betydelsen av dem. Jag intervjuade och träffade några storkonsumenter av musik som på den tiden laddade ner den mesta musiken illegalt och som faktiskt hade släppt lite på den emotionella kopplingen till ägandet för en ny emotionell koppling till tillgången, även om de själva i ord uttryckte att det var väldigt viktigt att äga musikfilerna (även de nedladdade) för att känna att de definitivt hade tillgång till musiken och att de hade kontroll över den och att ingen kunde ta ifrån dem den musik de på olika sätt hade tillskansat sig. Jag minns att dessa personer lite i förbifarten och mer på skämt än allvar sa att visst skulle de kunna tänka sig en streamingtjänst om den verkligen innehöll allt (såsom Pirate Bay innehöll allt) och max kostade 100 spänn i månaden i flat rate. Jag minns också att min uppdragsgivare telekomoperatören skrattade rått åt den naiva förhoppningen och konstaterade att en sån tjänst är helt omöjligt att åstadkomma till det löjligt låga priset. Fem månader senare lanserade, som sagt, Spotify precis den tjänsten för under en hundralapp i månaden. Omöjligt var tydligen inte ett ord Spotify arbetade med.

Men det är inte bara Spotifys förmåga att sy ihop en omöjlig laglig musiktjänst som konkurrerar ut fördelarna med illegal nedladdning som imponerar. Spotifys förståelse för den digitala marknaden och vilken roll ett kommersiellt företag ska spela på den digitala marknaden är också glädjande. Spotify förstår nämligen att inta rollen som en öppen digital marknadsplats för musik istället för att agera gatekeeper på samma sätt som traditionella skivbolag har gjort. Idag kan precis vem som helst skriva en låt, spela in den hemma vid köksbordet, betala Record Union 1 dollar för en albumkod som gör att de kan lägga upp låten på Spotify där den plötsligt finns med i utbudet bredvid stora skivbolagsartister som Lady Gaga, Rihanna och Coldplay. Det var inte direkt så det fungerade i en skivbutik på 90-talet och det är inte direkt så skivbolagen arbetat i sin emellanåt obegripliga selektering av vilken musik som ska få finnas till och inte.

Det finns en hel del kritiker som sågar Spotify för att precis all musik inte finns att hitta i tjänsten. Det finns artister som sågar Spotify för att de själva inte tjänar någar stora pengar på sin musik genom Spotify. Och det finns branschexperter som ungefär en gång i månaden uttalar sig i media om att Spotifys affärsmodell är dömd att gå under och att Spotify bara lever på sinande riskkapital. Och nej, all musik finns inte att hitta i Spotify, men det finns långt mer än tillräckligt för 99 kr i månaden. De artister som vill ha miljonroyalties bör nog ta sig en titt på verkligheten runtomkring dem, inse att det inte längre är 1992 och att pengarna i musikbranschen helt har flyttat till konsertverksamheten. Och de branschexperter som tror att Spotify snart är död och glömd och att saker återgår till någon sorts normaltillstånd förstår nog inte att när konsumenterna väl har etablerat ett nytt konsumtionsbeteende så är det just det som är normaltillståndet. Skulle alla streamingtjänster försvinna över en natt återgår konsumenterna till illegala alternativ, men knappast till att köpa CD-skivor för 189 kr stycket.

Det var julen 2008 som jag började använda Spotify och botanisera bland all möjlig musik som jag tidigare inte hade lyssnat på. Därför kommer jag numera alltid att tänka på Spotify när det lackar mot jul. Den första playlist jag la upp på Spotify var faktsikt en jullista som skulle utgöra ett alternativ till alla Jingle Bells, Tomtegubbar och allt religiöst Carola Häckvift-wailande som vanligtvis dödar julstämningen från första advent och framåt. Här är den listan som en julhyllning till Spotify och till alla de som får en kliande känsla av att vilja hiva ut julgranar från balkongen varje gång de hör White Christmas på radion eller på den där julskivan de köpte 1995.

Den digitala existensen

Under min för tillfället pågående studie för Ericsson, "The Game Changers - How Digitally Producing Individuals Are Reshaping Business Making" (håll med om att den titeln skulle platsa i managementlitteratursektionen på vilken flygplatsbokhandel som helst!), har villkoret för att existera i den digitala sfären och digitala kulturen blivit väldigt tydligt: För att vara någon måste du hela tiden producera innehåll och dela med dig av det ute på webben.

I den gamla hederliga biofysiska världen är du ju din klump av skelett, kött och blod, som stressar runt mellan hem och jobb och dagis och mataffär och stöter på andra klumpar av skelett, kött och blod som du interagerar med på olika sätt. Genom din biologiska och fysiska kropp finns du till, per automatik, och är tack vare den kroppen berättigad en existens på planeten, i samhället och i kulturen.

I den digitala sfären finns ingen automatisk existens. I den digitala sfären måste existensen skapas aktivt och underhållas aktivt, annars tynar den bort snabbare än du hinner googla ditt eget namn. Därav alla dessa bloggar, alla dessa sociala medier, allt detta "outande" av mer eller mindre privata angelägenheter på Facebook och Twitter. Det handlar om att existera. Att posta på Fejan om ostmackan du just åt, gulliga bilder på dina katter eller en playlist du satt ihop på Spotify är den digitala sfärens motsvarighet till att äta i den fysiska: Du ger näring åt din existens. Och det räcker inte med att lägga upp en bild en gång, för liksom du inte överlever på en enda måltid i den biofysiska världen överlever du inte i det digitala nätverket om du inte konstant fyller på din digitala existens med någonting om dig själv. Den digitala sfären består av bitar och åter bitar av information och för att vara med bland alla de bitarna av information som utgör internet måste du tillföra dina egna bitar av information. Ingen annan kommer att göra det åt dig (om du inte heter Barack Obama eller Lady Gaga och har 153 twittrande PR-konsulter till ditt förfogande).

Det är möjligt att den biofysiska tillvaron någon gång framöver kommer att speglas automatiskt i det digitala - och att dessa två sfärer till och med kommer att vara sammankopplade i någon form av digitaliserad biofysisk entitet - och att det då kommer en tid när du inte längre aktivt behöver skapa din digitala existens, men just nu är du (illa) tvungen att vara aktiv om du vill vara med. Därför är bloggar och Facebook och Twitter och YouTube extremt viktiga kanaler just nu ty de möjliggör den digitala existensen på ett enkelt sätt för alla. Och just därför är de sociala medierna varken flugor eller trender som kommer tappa i popularitet när "folk har tröttnat" (som en del vill göra gällande); de spelar ju på en av människans viktigaste ursprungliga drivkrafter - att existera och att överleva.

Så medan vi alla har ett givet existensberättigande i den biofysiska världen är det idag ändå ganska enkelt att nära en existens även i den digitala sfären. De mest intressanta individerna i den digitala sfären är dock de som tar mer aktiv kontroll över sin digitala existens än att nöja sig med att vara en Facebook Friend bland alla andra. Och det är bland annat det som studien som nämns här i inledningen tittat på: Individer som producerar digitalt och därmed inte bara existerar utan också påverkar och formar den digitala sfären och därmed i förlängningen också den biofysiska världen. De digitalt producerande individerna har förstått existensvillkoren i den digitala sfären och skapar och delar med sig av intressant innehåll till det digitala nätverket för glatta livet. Och plötsligt reser de sig upp från sin kanske mindre betydelsefulla existens i den biofysiska världen och blir viktiga i den digitala och får därmed kraft att stöpa om kultur, marknader och företagande på ett sätt som traditionalisterna (tänk t ex skivbolagsdirektörer, mediemoguler och politiker) i den biofysiska världen betraktar med skräck i ögonen. De där klumparna av skelett, kött och blod som tidigare existerade för att de konsumerade producerar nu aktivt och kan därför inte längre kontrolleras.

Och därmed förändras spelet.

De glammiga dagarna är över

Dagens media skriver idag om "Hårdrockare i uppror mot Spotify" och att det amerikanska skivbolaget Century Media kliver av samarbetet med Spotify pga för låga ersättningar till artisterna. Svårt att utifrån avgöra om avhoppet är drivet av skivbolaget eller av artisterna, men oavsett är tilltaget hyfsat samtidsblint.

Det är inte så lite tydligt att i dessa dagar av digital distribution så är den nya affärsmodellen för små och mellanstora artister följande (stora artister kan kanske fortfarande sälja en och annan fysisk CD på en bensinmack nära dig):
1) Bygg upp ett följe av fans.
2) Tjäna pengar på att spela live för de fansen.
3) Tjäna lite extra pengar på eventuella kommersiella samarbeten och på att sälja produkter som kan kopplas till ditt artistvarumärke.

Så vad krävs för att gå i land med den affärsmodellen? Jo...
1) Maximera tillgången till den egna musik på nätet genom att ge bort den gratis.
2) Lotsa folk till de olika källor där den egna musiken finns genom att länka och hänvisa till den genom alla möjliga och omöjliga sociala medier.

Förstår man denna konsumentlogik i kategorin musik så hoppar man inte av tjänster som Spotify. Då inser man att tjänster som Spotify är ganska bra marknads(förings)platser där den egna musiken kan göras tillgänglig och dit man kan hänvisa potentiella fans. Har musiken en kvalitet som uppskattas av folk kommer en bas av fans byggas upp och den basen kommer dessutom sprida musiken vidare till andra.

Det råder inga tvivel om att det är så här musikbranschen kommer att fungera ett bra tag framöver. Ett förslag är att se och lära av subkategorin DJ:s. DJ:s har distribuerat sin musik och byggt upp sin publik på det här sättet i många år och ligger alltså i framkant i musikbranschen vad gäller affärsmodelltänkande.

TILL SIST: Jag vet inte om det beror på Spotifys USA lansering eller något annat men plötsligt hittar jag oändligt med fantastisk countrymusik i tjänsten som inte fanns där för ett halvår sen. Så eftersom man ska leva som man lär så sprider jag här smal okänd musik genom en nykomponerad spellista med utgångspunkt i Gillian Welch. Welchian Country. Den funkar utmärkt som nedstämt soundtrack till den allt kyligare hösten.