Kommersiella ord

Lyssnade som vanligt på P3 när jag körde bil igår. De pratade om Instagram i programmet. En stund in i diskussionen avbröt en av programledarna och sa (ungefär) "Ja, de finns ju även andra tjänster än Instagram på webben, det måste vi ju säga eftersom vi är Sveriges Radio" och jag tänkte att i just det här avseendet är internet en intressant utmaning för statliga public service medier som inte får gynna kommersiella marknadsaktörer i sina sändningar.

Människors internetanvändning bygger ju på användningen av ett antal mer eller mindre kommersiella tjänster och internetvarumärken: Google, Facebook, Instagram, Twitter, Tumblr, Amazon, Ebay, Netflix, Skype osv. I nätvärlden utgörs som bekant också en hel kategori i många fall av en totaldominerande aktör, t ex i fallet Google, som har någon slags monopol på sök, och i fallet Facebook, som har någon slags monopol på socialt nätverkande. Dessa varumärken är till och med så dominerande att de definierar själva handlingen genom att varumärkena verbifieras: Googla. Facebooka. Twittra. De står för helt nya typer av tjänster i mänsklighetens historia och därmed för helt nya typer av beteenden som människor lägger sig till med - och har dessutom på kort tid etablerats som något av det vanligaste och mest normala vi moderna uppkopplade människor sysselsätter oss med. Men de är kommersialiserade. Dessa våra nya beteenden har uppstått inom ramen för kommersiella företag och saknar därför starkt etablerade generella kategoribeteckningar, vilket gör att människor helt logiskt tar till varumärkesnamnet för att referera till vad de sysslar med.

Det är alltså skillnad mot kategorier som TV, där folk säger att de tittade på TV igår snarare än att de säger att de tittade på TV3 igår, och mat, där folk säger att de åt falukorv igår snarare än att de åt just Scans falukorv. Eller i alla fall har möjlighet att referera till kategorin snarare än till varumärkena, om de nu föredrar det. Samma sak låter ju nämligen inte så klokt i t ex fallen med sociala medier. Testa att referera till att jag nätverkade socialt igår eller till att jag mikrobloggade igår och folk runt fikabordet kommer undra om du är internetanalfabet.

Således blir det också lite löjligt när Sveriges Radio sliter sitt hår med att försöka undvika att prata om vanliga företeelser i människors vardag utan att nämna företeelserna vid deras rätta namn. Det är nog dags att inse att kommersiella företag är en del av samhället och att internetföretag i mångt och mycket ÄR internet och att dessa måste föras in i det vardagliga samtalet även på SR utan att en hysterisk brasklapp ska läggas till varje gång de nämns. Annars riskerar vi ju en sorts svensk variant av den amerikanska TV-censuren av svordomar med bleeps. Typ: Igår när jag kollade min bleep så såg jag att jag min bleep hade re-bleepats till bleep och bleep...

Är appar konst?

Lyssnade in en stund på P3:s program "Browser" när jag körde bil idag. De diskuterade appar - applikationer - sånt som Aperture, Spotify och Versagram. De körde nån tävling där de medverkande i programmet skulle hitta på en ny app baserat på tre slumpvis valda existerande appar, de satt och diskuterade nya heta appar och jag tror att de även recenserade appar.

Väldigt intressant, tänkte jag, men inte för att jag var särskilt intresserad av apparna i sig, utan för det faktum att ett P3-program på Sveriges Radio, dvs på public service-radio, glatt pratade om och haussade ett antal kommersiellt marknadsförda produkter. Vilket SR egentligen inte får göra eftersom de enligt sitt uppdrag inte får gynna kommersiella intressen.

Att P3 kan sitta och prata om kommersiella appar utan att bekymra sig om sitt uppdrag måste betyda att de ser på appar på samma sätt som de ser på musik, film och datorspel, dvs som olika former av konst och kulturyttringar.

Frågan är bara hur det kommer sig? Ser SR på apputvecklare som konstnärer eller tar de helt enkelt inte den digitala marknaden på samma allvar som den fysiska marknaden? För de skulle definitivt inte kunna sitta och hylla ett nytt tvättmedel från Ariel på samma sätt som de hyllade nya appar. Eller är appen någonting helt nytt, som är svår att definiera enligt traditionell marknadslogik? Är den en hybrid mellan kommersiell produkt och kulturyttring? Är appen kanske vår tids motsvarighet till 50-talets popmusik och apputvecklarna de blivande tonårsidolerna?

Just nu kan det nästan verka så, eftersom appar verkar utvecklas av coola och smarta twentysomethings. Men när apputvecklarna blir Rolling Stones och driver börsnoterade miljardföretag - kan vi och Sveriges Radio då fortfarande se dem som coola, smarta popidoler? Om svaret på den frågan är JA så har den digitala marknaden definitivt ändrat samhällets syn på och inställning till kommersiella företag.