Visar inlägg med etikett Google. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Google. Visa alla inlägg

23 maj 2013

Coke goes Google (och en ny varumärkestrend är här)

Jag antar att ni har sett de just nu aktuella Coca Cola-etiketterna? Där svenska namn ersätter ordet Coca Cola på förpackningen.

Det fanns en tid när det var absolut förbjudet att göra våld på en varumärkeslogotyp. Hela kärnan till varumärkesbyggande är ju att konsumenterna ska känna igen varumärket i ur och skur.

Men varumärkeslogotypen är inte längre en helig ko.

Det första (riktigt stora) varumärke att ignorera den heliga kon var ju Google. Var och varannan dag som man kommer in på google.se ser logotypen annorlunda ut eftersom den designats "kreativt" i linje med någon för tillfället aktuell företeelse. Och nu hakar alltså en annan av giganterna på. Coca Cola gör en Google och börjar leka med en logotyp som sett likadan ut i århundraden.

Jag tror vi ser fröet till en trend. 1000 reklambyråer kommer haja till på att det plötsligt är tillåtet att leka förbjudna lekar med logotyper och med casen Google och Coca Cola i ryggen övertyga sina egna kunder att nu ska självaste logotypen bli aktiv. Men det är kanske en sak när två av världens mest igenkända logotyper gör det. Frågan är hur mindre kända varumärken kommer klara av kreativa logotyper? Försäljningsstatistiken lär utvisa det.

Tack till kollegan Swedén för uppslaget.

29 apr. 2013

Kommersiella ord

Lyssnade som vanligt på P3 när jag körde bil igår. De pratade om Instagram i programmet. En stund in i diskussionen avbröt en av programledarna och sa (ungefär) "Ja, de finns ju även andra tjänster än Instagram på webben, det måste vi ju säga eftersom vi är Sveriges Radio" och jag tänkte att i just det här avseendet är internet en intressant utmaning för statliga public service medier som inte får gynna kommersiella marknadsaktörer i sina sändningar.

Människors internetanvändning bygger ju på användningen av ett antal mer eller mindre kommersiella tjänster och internetvarumärken: Google, Facebook, Instagram, Twitter, Tumblr, Amazon, Ebay, Netflix, Skype osv. I nätvärlden utgörs som bekant också en hel kategori i många fall av en totaldominerande aktör, t ex i fallet Google, som har någon slags monopol på sök, och i fallet Facebook, som har någon slags monopol på socialt nätverkande. Dessa varumärken är till och med så dominerande att de definierar själva handlingen genom att varumärkena verbifieras: Googla. Facebooka. Twittra. De står för helt nya typer av tjänster i mänsklighetens historia och därmed för helt nya typer av beteenden som människor lägger sig till med - och har dessutom på kort tid etablerats som något av det vanligaste och mest normala vi moderna uppkopplade människor sysselsätter oss med. Men de är kommersialiserade. Dessa våra nya beteenden har uppstått inom ramen för kommersiella företag och saknar därför starkt etablerade generella kategoribeteckningar, vilket gör att människor helt logiskt tar till varumärkesnamnet för att referera till vad de sysslar med.

Det är alltså skillnad mot kategorier som TV, där folk säger att de tittade på TV igår snarare än att de säger att de tittade på TV3 igår, och mat, där folk säger att de åt falukorv igår snarare än att de åt just Scans falukorv. Eller i alla fall har möjlighet att referera till kategorin snarare än till varumärkena, om de nu föredrar det. Samma sak låter ju nämligen inte så klokt i t ex fallen med sociala medier. Testa att referera till att jag nätverkade socialt igår eller till att jag mikrobloggade igår och folk runt fikabordet kommer undra om du är internetanalfabet.

Således blir det också lite löjligt när Sveriges Radio sliter sitt hår med att försöka undvika att prata om vanliga företeelser i människors vardag utan att nämna företeelserna vid deras rätta namn. Det är nog dags att inse att kommersiella företag är en del av samhället och att internetföretag i mångt och mycket ÄR internet och att dessa måste föras in i det vardagliga samtalet även på SR utan att en hysterisk brasklapp ska läggas till varje gång de nämns. Annars riskerar vi ju en sorts svensk variant av den amerikanska TV-censuren av svordomar med bleeps. Typ: Igår när jag kollade min bleep så såg jag att jag min bleep hade re-bleepats till bleep och bleep...

11 dec. 2012

Nätet all inclusive

The Economist hade i förra veckans nummer en intressant (och snyggt skriven) artikel om nätjättarnas kamp. Google mot Apple mot Amazon mot Facebook och hur alla fyra idag är både allierade och fiender i strävan efter att vara den spelare som tar hand om konsumenten på internet. Jag skrev i våras något liknande själv (i inlägget Kampen om internet) och diskuterade då hur Google och Facebook erbjuder två olika typer av metainternet som användagränsnitt för hela internet, med två olika ingångar genom sök respektive det sociala nätverket.

The Economist artikel sätter på ett bra sätt fingret på det faktum att alla fyra nätjättarna idag (mer eller mindre) försöker ta kontroll över alla typer av ingångar som konsumenten har till nätet: Alla fyra har ambitioner att erbjuda någon form av sökfunktionalitet, alla fyra arbetar med att koppla samman användare i ett nätverk, alla fyra är intresserade av att bedriva e-handel och åtminstone Apple och Google vill kontrollera det operativsystem konsumenten använder för att överhuvudtaget komma åt nätet (genom iOS respektive Android). Och det är klart, om man får konsumenten att vara social, göra sökningar och shoppa inom ramen för sin egen plattform då har man vunnit ganska mycket.

En intressant aspekt av denna etablering av fyra stora nätgiganter är hur snabbt internet egentligen har förändrats från att vara en brokig och fragmenterad djungel av små och stora, mer eller minder seriösa, webbplatser till att helt domineras av några stora "all inclusive internet resorts". Det är också intressant hur helhjärtat konsumenter har omfamnat dessa metanät. Precis som en all inclusive charterresa gör livet enkelt för semesterfiraren, som inte behöver bry sig om att hitta en resa, ett hotell, restauranger och aktiviteter själv, gör Googles, Apples, Facebooks och Amazons metanät livet på internet enkelt för "browsaren". Allting finns sammanlänkat i samma tjänst och användargränssnitt och det räcker med ett enda internethabitat för att softa runt på nätet. Det är också intressant att nätupplevelsen därmed går från att vara supernisch till att vara megalomanisk all inclusive i ett enda slag (samtidigt som det supernischade förstås fortfarande finns tillgängligt genom all inclusive-gränssnitten).

Om jag får dra den här utvecklingen vidare ett antal år in i framtiden och hela vägen till sin spets går det att frammana en vision av ett internet där vi användare och konsumenter väljer metanät ala Googles, Apples, Facebooks eller Amazons som vårt primära internethabitat - som vårt land på nätet. Vi väljer medlemskap i t ex Google eller Facebook och gör dessa medlemskap till vår nationalitet på nätet och agerar sedan i det digitala landskapet utifrån det medlemskapet ungefär som vi irl agerar ute i världen som svenskar, amerikaner och japaner. När alla jättarna till slut erbjuder alla aspekterna av den digitala upplevelsen finns det ingen anledning att lämna Facebook för att söka på Google eller handla via Amazon eftersom även Facebook möjliggör sök och ehandel. Då handlar valet istället om vilken typ av gemenskap - nätnationalitet - man vill tillhöra. Har jag mest gemensamt med googlianerna eller med amazonerna eller appleitsen eller facebookarna? Eller något annat nytt metanät som dykt upp och tagit position. I den här framtidsvisionen blir metanäten de nya länder (eller kulturer) vi lever digitalt i, de som erbjuder oss en möjlighet att existera digitalt och som erbjuder oss den nätinfrastruktur vi är beroende av för att hitta på internet. Alla andra företag (och individuellt producerande konsumenter också för den delen) agerar sedan underleverantörer till metanäten och förser dem med innehåll som användarna vill köpa, konsumera och socialisera kring i metanäten. Det kanske låter långsökt, men internet är redan en bra bit på väg mot just det här.

18 sep. 2012

Digital framgång stavas aggregering

Idag skriver olika medier om att Bonnier lanserar nätfilmtjänsten Filmnet (ej att förväxla med den gamla filmkanalen från 80-talet). Det betyder att mediehuset Bonnier nu har följande nätbaserade tjänster för film och TV på den svenska marknaden: Filmnet, C More Play, Canal Digital Go och TV4 Play. Genast slås man av att Bonnier kanske inte riktigt gjort hemläxan när det gäller digitala tjänster...

Kommersiell framgång på nätet stavas nämligen aggregering, inte fragmentering. Tänk Spotify, Amazon, Google, Netflix, Facebook. På nätet vill användaren ha ETT ställe att gå till för åtkomst till ALLT inom kategorin. Användaren vill inte sitta och surfa in på flera olika musiktjänster, flera olika webbutiker, söka på flera olika sökmotorer, leta efter film och TV-program i flera olika tjänster, ha sina sociala kontakter utspridda på flera olika sociala medier.

Man får intryck av att Bonnier tänker på sina nätbaserade film- och TV-tjänster som de tänker på TV-kanaler och att det behövs flera olika nischade tjänster för att täcka in marknaden. Tankevurpa. Ty nätet i sig är inte ett medie inom vilket samma aktör bör lansera ett antal olika varumärken. Nätet är en infrastruktur och de nätbaserade film- och TV-tjänsterna är distributionstjänster, och det finns ingen anledning för ett mediehus att ha mer än en distributionskanal. Det är ungefär som om ComHem skulle lansera ett ComHem2 och konkurrera med sig själv om att distribuera TV-kanaler.

På nätet handlar kampen om vem som lyckas bli den mest heltäckande aggregatören inom en kategori. Med fyra film- och TV-tjänster ser Bonnier inte ut att ge sig in i den kampen, eftersom de bara splittrar sitt eget erbjudande och dessutom kommer tappa fokus på marknaden när fyra tjänster ska marknadsföras. Viasat är strategiskt mer rätt ute med Viaplay, som är en tjänst som faktiskt aggregerar olika typer av film- och TV-innehåll på riktigt. Just nu ser kampen alltså ut att (på längre sikt) stå mellan Viaplay, Netflix och Lovefilm.

5 feb. 2012

Kampen om internet

Internet växer exponentiellt och produktion, konsumtion, marknader, sociala relationer och vanlig tråkig vardag digitaliseras i nästan samma takt. I ena änden flyttar tidigare fysiska och analoga fenomen och beteenden ut på nätet och i andra änden äter sig det digitala in i allt det där som vi än så länge säger existerar in real life. Digitaliseringen är ett ljus som brinner i bägge ändarna och i den oundvikliga framtiden kommer det fysiska och det digitala ha flätats samman på ett sätt där det ena är otänkbart utan det andra.

I den fysiska verkligheten har vi människor tagit oss fram först till fots, sedan till häst och numera med bilar, tåg och flygplan. Färdmedel har i den fysiska världen varit vårt främsta medel för att erfara samhället runtomkring oss. Moderna kommunikationsteknologier som telegrafen, telefonen och teven har erbjudit oss fönster ut mot världen. I och med digitaliseringen har vi dock börjat prata om gränssnitt, dvs en sorts digitala fönster som ger oss access till olika delar av den digitala sfären och som paketerar det digitala kaoset åt oss på ett begripligt och användbart sätt. Den digitala världen är ju ständigt tillgänglig, bara vi har en browser, ett socialt media eller en sökmotor till hands.

Och det är just i den här skarven, där våra sinnen möter allt det som finns tillgängligt digitalt, som kampen om internet utspelar sig. Kampen om internet är kampen om hur gränssnittet mot det digitala formuleras - och vem som formulerar det bäst.

Ända sedan vilda nätwestern på 90-talet har olika aktörer försökt ta position som det viktigaste gränssnittet. Först ut med stora ambitioner var alla olika internetportaler. Ni kanske minns Passagen, Spray, Yahoo och MSN? De var på rätt ställe där i skarven, kan man säga, men de visste inte riktigt vad de skulle göra där mer än att sammanfatta nyheter och erbjuda email och nätdejting. Idag står kampen framför allt mellan två giganter som tolkar internet - och därmed formuleringen av gränssnittet - på två ganska skilda sätt: Google och Facebook. Det är två giganter som inte bara vill vara ett gränssnitt utan också gör anspråk på att vara ett meta-internet ovanpå basnätet.

Googles utgångspunkt är att internet är en stor osorterad källa av information och därför är Googles formulering av gränssnittet mellan människa och internet en sökmotor. För att kunna ta del av den digitala sfären behöver vi kunna söka oss runt i den, efter det vi vill ta del av, och till det behöver vi ett gränssnitt som möjliggör sökande.

Facebooks utgångspunkt är att internet är en massa människor och därför är Facebooks formulering av gränssnittet mellan människa och internet ett socialt nätverk. För att kunna göra något i den digitala sfären behöver vi digitala profiler som interagerar med andra digitala profiler och till det behöver vi en social plattform som ger oss möjlighet att översätta våra fysiska jag till digitala jag.

Jag tror knappast att vare sig Google-grabbarna eller Zuckerberg resonerade så här när de skapade sina gränssnitt (de skapade var sin onlinetjänst, som de ansåg saknades på nätet). Icke desto mindre har Googles och Facebooks internetherravälde nu kommit så lång att kampen om internet kan sägas stå mellan sök och social sammankoppling - och därmed om vilken av dessa funktioner som är viktigast för oss användare. Kampen står också mellan vilket av dessa gränssnitt går att omsätta i pengar på bästa sätt.

Naturligtvis behöver vi användare både ett sökgränssnitt och ett socialt gränssnitt mot nätet, men både Facebook och Google gör anspråk på att vara det främsta gränssnittet, default-gränssnittet, som är det första vi användare öppnar när vi går ut på nätet. Den som lyckas vara det för användaren viktigaste gränssnittet får sannolikt en fördel i att andra tjänster vill koppla ihop sig med just det gränssnittet, och som jag diskuterade i inlägget "Är Facebooks affärsmodell att vara ett meta-internet?" så kan det innebära en annan typ av affärsmöjligheter än bara annonsförsäljning (som ju i slutändan är en ganska begränsad guldgruva).

Själv tror jag att Facebook har fördel mot Google i att vara det viktigaste gränssnittet, även om Google än så länge är större, mer etablerat och lönsammare. Jag tror att ett socialt gränssnitt är viktigare för människor än ett sökgränssnitt. Människor är i grund och botten sociala varelser som först ser till sin plats i gruppen de lever i och sedan kanske söker något annat utanför gruppen. Det sociala nätverket är också den kanske främsta källan för information för de flesta människor och vi ser redan idag tecken i olika studier på att folk ger upp nyhetsläsning och informationssökning på nätet till förmån för det allmänna kommunikationsflöde de tar del av på Facebook och som bland all social kuriosa också innehåller t ex vidareförmedlade nyheter. Dessutom har Google lanserat Google+ - ett socialt nätverk - medan Facebook inte lanserat någon sökmotor, så frågan är om inte även Google inser att den sociala plattformen är extremt central för att positionera sig som människors defaultgränssnitt mot nätet? Vem som vinner kampen lär vi få se vart efter digitaliseringen skenar iväg.