Igår intervjuade jag en kvinna i Chicago om hennes smartphonesurfande. Hon berättade att hennes arbetsgivare förväntar sig att hon använder sin privata mobiltelefon i tjänsten och att hon själv står för alla kostnader, även de som är direkt kopplade till hennes arbetsutövning. Resonemanget gick ungefär så här: För att vara intressant som arbetskraft måste hon som individ inte bara ha relevanta kvalifikationer utan även den uppsättning teknologi som är nödvändig för att klara av arbetet utanför kontoret. Eftersom den här kvinnan arbetar med personalrekrytering och ägnar merparten av sin dag åt att ringa, mejla och sms:a kandidater och klienter arbetar hon i väldigt hög utsträckning genom sin mobiltelefon. Som alltså är hennes egen. Som hon betalar för själv. Trots att hon använder den mer i tjänsten än privat.
Jag tycker att den här anekdoten säger två saker.
För det första förstås hur absurd situationen blir på en pressad arbetsmarknad som den amerikanska. Arbetsgivare kan kräva lite vad som helst när människor är desperata efter arbete. Till och med att de anställda står för företagets kostnader.
Men kanske mer intressant är att den här kvinnnans berättelse är ett slags tecken på att samhället har börjat betrakta teknologi som något annat än ett simpelt verktyg. Teknologin flyter ihop med människan, med individen, och förväntas vara en del och en förlängning av henne. För att vara attraktiv på t ex en arbetsmarknad måste en människa inte bara ha en utbildning, kvalifikationer, komma hel och ren till jobbet och vara socialt kompetent, hon måste också vara teknologiskt utrustad i sin egen person och personlighet. Hon måste vara en sorts cyborg. Den personliga teknologin blir en del av personen, av personligheten, av egenskaperna, av den kompetens individen kan erbjuda. Ungefär: Om du ska ha ett kommunikativt arbete är det upp till dig att vara kommunikativ, och då inte bara intellektuellt kommunikativ, utan även själv inneha och behärska alla till buds stående kommunikativa medel. Eftersom vi alla idag i allt högre utsträckning parallellexisterar som digitala identiteter på nätet, genom digitala kommunikationskanaler, förväntas vi plötsligt också själva ta ansvar för vår professionella digitala identitet. Ungefär på samma sätt som att kravet alltid har varit att man själv köper och betalar för sin kostym om arbetsplatsens klädkod kräver kostym. Teknologin är på väg att bli den nya kostymen. Något vi förväntas äga, bära, uppdatera och själv betala för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar