Teknologi - den nya kostymen

Igår intervjuade jag en kvinna i Chicago om hennes smartphonesurfande. Hon berättade att hennes arbetsgivare förväntar sig att hon använder sin privata mobiltelefon i tjänsten och att hon själv står för alla kostnader, även de som är direkt kopplade till hennes arbetsutövning. Resonemanget gick ungefär så här: För att vara intressant som arbetskraft måste hon som individ inte bara ha relevanta kvalifikationer utan även den uppsättning teknologi som är nödvändig för att klara av arbetet utanför kontoret. Eftersom den här kvinnan arbetar med personalrekrytering och ägnar merparten av sin dag åt att ringa, mejla och sms:a kandidater och klienter arbetar hon i väldigt hög utsträckning genom sin mobiltelefon. Som alltså är hennes egen. Som hon betalar för själv. Trots att hon använder den mer i tjänsten än privat.

Jag tycker att den här anekdoten säger två saker.

För det första förstås hur absurd situationen blir på en pressad arbetsmarknad som den amerikanska. Arbetsgivare kan kräva lite vad som helst när människor är desperata efter arbete. Till och med att de anställda står för företagets kostnader.

Men kanske mer intressant är att den här kvinnnans berättelse är ett slags tecken på att samhället har börjat betrakta teknologi som något annat än ett simpelt verktyg. Teknologin flyter ihop med människan, med individen, och förväntas vara en del och en förlängning av henne. För att vara attraktiv på t ex en arbetsmarknad måste en människa inte bara ha en utbildning, kvalifikationer, komma hel och ren till jobbet och vara socialt kompetent, hon måste också vara teknologiskt utrustad i sin egen person och personlighet. Hon måste vara en sorts cyborg. Den personliga teknologin blir en del av personen, av personligheten, av egenskaperna, av den kompetens individen kan erbjuda. Ungefär: Om du ska ha ett kommunikativt arbete är det upp till dig att vara kommunikativ, och då inte bara intellektuellt kommunikativ, utan även själv inneha och behärska alla till buds stående kommunikativa medel. Eftersom vi alla idag i allt högre utsträckning parallellexisterar som digitala identiteter på nätet, genom digitala kommunikationskanaler, förväntas vi plötsligt också själva ta ansvar för vår professionella digitala identitet. Ungefär på samma sätt som att kravet alltid har varit att man själv köper och betalar för sin kostym om arbetsplatsens klädkod kräver kostym. Teknologin är på väg att bli den nya kostymen. Något vi förväntas äga, bära, uppdatera och själv betala för.

Mobiltelefonskapad kultur

Amerikanska nyhetsmagasinet Time listar i senaste numret 10 sätt på vilka mobiltelefonen förändrar världen: Den förenklar politisk aktivism, den möjliggör givande i välgörenhetens namn, den skapar nya sätt att spendera pengar och blir vår nya plånbok, den avslöjar privata saker om oss för både rättsväsende och företag, den förändrar våra attityder i en rad olika avseenden, den hjälper oss att kommunicera mer, den hjälper oss att se mer tack vare kameran, den möjliggör mer lek och spel i vardagen, den lär oss saker och den tar hand om vår hälsa.

Allt det här gör den förstås, men den gör också en till sak som Time glömmer bort och som många andra också glömmer bort i diskussioner om mobiltelefonen: Den möjliggör ögonblickligt skapande.

Folk skriver tweets och blogginlägg som drar igång debatter, folk fotograferar saker som händer och som sprids i realtid och blir nyheter, folk spelar in filmer som blir YouTube-fenomen, folk söker upp låtar på Spotify som får igång sociala event och fester - och så vidare.

Det ögonblickliga skapandet är intressant, för det är helt nytt i världshistorien. Skapande av olika slag har historiskt sett varit förenat med ledtider och eftertanke. Det har tagit tid för en person som får en tanke eller en idé eller ser något hända att materialisera det i t ex en text eller ett fotografi. Med en mobiltelefon i näven kan idén förverkligas omedelbart.

Det omedelbara skapandet gör i sin tur världen mer direkt, både bokstavligt och bildligt sett. Det adderas inte lika mycket analys, reflektion, redigering, censur eller tillrättaläggande i skapandet som det har gjorts historiskt sett, vilket betyder att det som produceras i ögonblicket är råare och mer verklighetsnära. Det betyder i sin tur att den kultur vi producerar med hjälp av mobiltelefoner inte är lika skapad och teoretisk som den kultur som processats genom en ledtid av produktion ofta har varit. Och det betyder slutligen att mobiltelefonskapad kultur är närmare våra instinkter och våra känslor än den är nära vårt intellekt. Mobiltelefonskapad kultur gör vår kultur mindre kulturell och mer naturlig.

Det, om något, kommer att förändra vår värld.

Hem och gör hemläxan, Nokia

Ni kanske också har sett stortavlorna på stan och tänkt att det inte är så konstigt att Nokia har problem om den enda fördelen de kan komma på att kommunicera om sin nya N9 är att den saknar hemknapp, home button? Jag har i och för sig inte undersökt det men har ändå väldigt svårt att tro att det är det här mobilmarknaden längtat efter, drömt om och nu rusar till butikerna för. Om den har någon effekt alls så borde den här reklamen snarare avskräcka kunderna - här finns ju verkligen inget nytt eller originellt att "skriva hem om".