Teknologi - den nya kostymen

Igår intervjuade jag en kvinna i Chicago om hennes smartphonesurfande. Hon berättade att hennes arbetsgivare förväntar sig att hon använder sin privata mobiltelefon i tjänsten och att hon själv står för alla kostnader, även de som är direkt kopplade till hennes arbetsutövning. Resonemanget gick ungefär så här: För att vara intressant som arbetskraft måste hon som individ inte bara ha relevanta kvalifikationer utan även den uppsättning teknologi som är nödvändig för att klara av arbetet utanför kontoret. Eftersom den här kvinnan arbetar med personalrekrytering och ägnar merparten av sin dag åt att ringa, mejla och sms:a kandidater och klienter arbetar hon i väldigt hög utsträckning genom sin mobiltelefon. Som alltså är hennes egen. Som hon betalar för själv. Trots att hon använder den mer i tjänsten än privat.

Jag tycker att den här anekdoten säger två saker.

För det första förstås hur absurd situationen blir på en pressad arbetsmarknad som den amerikanska. Arbetsgivare kan kräva lite vad som helst när människor är desperata efter arbete. Till och med att de anställda står för företagets kostnader.

Men kanske mer intressant är att den här kvinnnans berättelse är ett slags tecken på att samhället har börjat betrakta teknologi som något annat än ett simpelt verktyg. Teknologin flyter ihop med människan, med individen, och förväntas vara en del och en förlängning av henne. För att vara attraktiv på t ex en arbetsmarknad måste en människa inte bara ha en utbildning, kvalifikationer, komma hel och ren till jobbet och vara socialt kompetent, hon måste också vara teknologiskt utrustad i sin egen person och personlighet. Hon måste vara en sorts cyborg. Den personliga teknologin blir en del av personen, av personligheten, av egenskaperna, av den kompetens individen kan erbjuda. Ungefär: Om du ska ha ett kommunikativt arbete är det upp till dig att vara kommunikativ, och då inte bara intellektuellt kommunikativ, utan även själv inneha och behärska alla till buds stående kommunikativa medel. Eftersom vi alla idag i allt högre utsträckning parallellexisterar som digitala identiteter på nätet, genom digitala kommunikationskanaler, förväntas vi plötsligt också själva ta ansvar för vår professionella digitala identitet. Ungefär på samma sätt som att kravet alltid har varit att man själv köper och betalar för sin kostym om arbetsplatsens klädkod kräver kostym. Teknologin är på väg att bli den nya kostymen. Något vi förväntas äga, bära, uppdatera och själv betala för.

The Game Changers

In the traditional market, the mega companies were the producers. In the networked market, every human being with an internet connection is a potential producer, and it is instead the aggregators who can gather all this potential output in searchable digital marketplaces that will become the mega companies.

Studien The Game Changers som jag genomförde åt Ericsson under hösten 2011 har nu publicerats i artikelversion i senaste numret av telekommagasinet Ericsson Business Review. Läs artikeln här.

The Game Changers är en berättelse om hur digitalt producerande individer förändrar marknadsvillkoren i alla produktkategorier som utsätts för digitaliseringens krafter. Mycket intressant och tankeväckande läsning, om jag får säga det själv som artikelförfattare.

Sakernas digitala spegelbild

Det är mycket snack i medierna just nu om sakernas internet - the internet of things - eftersom allt fler av våra prylar blir eller kommer bli "smarta", dvs uppkopplade mot nätet. Kylskåp, bilar, TV-apparater, tvättmaskiner, badrumsspeglar, elnät osv. Den kommersiella marknaden gillar sakernas internet, eftersom det skapar nya affärsmöjligheter; nya mer effektiva logistiska processer, nya mer effektiva varulager, nya sätt att serva och underhålla maskiner och nya gränssnitt att både sälja innehåll och exponera reklambudskap i.

Men minst lika intressanta som de direkta affärsmöjligheterna kring sakernas internet är, är det faktum att sakernas internet i kombination med alla sociala medier vi använder kommer åstadkomma en alltmer komplett digital spegelbild av vilka vi är som individer. Snart kommer vi inte bara vara representerade på nätet med våra Facebook-profiler och Twitterkonton, alla våra någorlunda tekniska prylar kommer också vara representerade på nätet och sammantaget speglas alltså alltmer av vår fysiska existens i vår digitala existens.

Den kommersiella marknaden tänker säkert, som vanligt, att det är de som ska kontrollera och nyttja vår digitala spegel - att vi som användare glatt öppnar upp alla dessa digitala ytor och ingångar i vårt fysiska liv som de som kommersiella marknadsaktörer kan använda som kanaler att nå oss med. Mjukvaruuppdateringar med nya tvättprogram i tvättmaskinen eller make-up-tips via den interaktiva badrumsspegeln. Den kommersiella marknaden tänker säkert också att den kommer samla in en massa kommersiellt intressant användardata genom alla dessa nya digitala gränssnitt, som hur ofta och länge vi borstar tänderna eller vad vi faktiskt har i kylskåpet.

Även om det kommer uppstå en hel del konsumentintressanta nya tjänster så riskerar alla dessa uppkopplade ytor bli en smula tröttsamma och irriterande ur ett användarperspektiv. Att ta emot reklam varje gång man står med tandtråden framför spegeln, att ta ställning till nya appar i tvättmaskinen, diskmaskinen och i kylskåpet, att sitta och "tanka" ner ny mjukvara i bilen varje gång man ska köra osv osv. Som användare kommer man - tänker jag mig - vilja ha EN DIGITAL PERSONA genom vilken man kan sköta alla sina uppkopplade prylar. Man kommer vilja ha ETT KONTO för sakernas internet där man EN GÅNG väljer om man vill eller inte vill ha reklam i sin spegel, torktumlare och bil, där man i ETT GRÄNSSNITT laddar ner appar och ny mjukvara och där man har ETT BETALNINGSSTÄLLE för alla tjänster man köper till sina uppkopplade saker.

Frågan är om marknadens hushållsapparat- och bilaktörer kan prestera just den tjänsten? Antagligen inte. Därför kommer det troligen att dyka upp en ny aktör på marknaden som erbjuder en samlande tjänst för alla våra uppkopplade saker. Troligen kommer vi på olika sätt vilja ha en social funktion även i detta gränssnitt (för att tipsa vänner och bekanta om nya tvättprogram eller sprida olika typer av data om oss själva), vilket skulle tala för att en tjänst som Facebook kan ta position som meta-internet även här (se tidigare inlägg om Facebooks affärsmodell som meta-internet). Eller så kommer det någon helt annan aktör som ger oss användare kontroll över våra saker på nätet. Det är hursomhelst i detta nya användarlager av internet som jag tror vi kommer få se den största nya affärsmöjligheten, utöver alla de prylspecifika affärsmöjligheter som uppstår för exempelvis bilmärken, kylskåpstillverkare och TV-apparater.

Internet, el och rinnande vatten

Jag inser att jag har bott för mycket på amerikanska hotell när jag kommer till ett svenskt hotell (för kvällen i Umeå) och blir glatt överraskad för att internet ingår i rumsavgiften. För det är ju faktiskt så det ska vara, internetuppkoppling är idag lika mycket en standardbekvämlighet som el och rinnande vatten och ska inte kosta de 15 dollar per dygn som jänkarhotellen tar. Internetuppkoppling, el och rinnande vatten är det en modern hotellkund behöver. TV:n och minibaren kan hotellen rea ut på Blocket.

Hundarna kom på internet först

När jag var ute och joggade min hund Adri i helgen slog det mig att hundar har sitt eget "internet" och att de kom på det långt innan vi människor skapade samma sak åt oss själva. Alla doftmarkeringar (urinskvättar, alltså) där ute fungerar ju för hundar nästan som internet funkar för oss homo sapiens.

En hund på promenad eller joggingtur pinkar på obegripligt många stenar, lyktstolpar, träd, grushögar, trottoarkanter osv när den är ute. Och den luktar på ännu fler, där alla andra hundar som gått samma rundor också pinkat. Jag har ingen aning om vilken information som finns i en skvätt hundpiss, men det måste vara någonting oerhört intressant med tanke på hur frustrerande länge en vovve kan stå med nosen i en hög med döda löv och lukta.

Det mest intressanta är att en hund ibland tycker att en annan hunds doftmarkering är mer intressant än den andra hunden i sig. Det händer ganska ofta att Adri ser en hund på avstånd, som pinkar på en sten, och det hon helst springer fram till är stenen, inte hunden. Det påminner ju inte så lite om hur vi människor tycker att det är mer intressant att läsa någons blogg, Facebookuppdatering eller Twitterflöde än att faktiskt ta en fika och snacka med den personen. Det här är ju någonting som vi alla till mans får en del kritik för i olika sammanhang, att vi är mer sociala på nätet än i det "riktiga livet". Men att vara social på nätet kanske inte alls är så onaturligt som en del vill göra gällande - hundarna gör ju faktiskt samma sak! De gillar helt enkelt att kolla av sitt sociala nätverk av urinskvättar i grannskapet lika mycket som att hälsa på grannskapets andra hundar.

Sensmoralen här blir att man kanske inte behöver skämmas så mycket för att hänga på Facebook istället för med folk "IRL", det är ju bara vårt sätt att lukta på en nykissad lyktstople.