Juletider är underhållningskonsumtionstider vilket ofta betyder film- och tv-serietittande en masse. När det kommer till just film och tv-serier har det skett en förändring i alla fall i min relation till filmer i och med att jag på senare år börjat frossa tv-serier på box. Från att inte för så länge sen ha varit en filmnörd (med till och med 40 poäng filmvetenskap i det akademiska bagaget) så upplever jag det numera allt svårare och allt mindre underhållande att titta på film. Anledningen till det är just tv-serierna.
En film med sina ungefär två timmars speltid kan inte konkurrera berättarmässigt med tv-seriesäsongens ungefär fjorton 45-minuters epsioder. Tv-serien är överlägsen vad gäller karaktärrikedom, karaktärsdjup, berättelsedjup, narrativa trådar och möjligheter till dramaturgiska vändningar. En genomsnittlig film blir i jämförelse väldigt platt: Karaktärerna är och förblir stereotyper, händelseutvecklingen i diegesistid sker alltför snabbt och storyn är ofta alltför konstruerad och svår att acceptera till skillnad från tv-seriens mer trovärdiga universum. Om jag tidigare kunde se vilken dussinrulle som helst och hitta behållningen i den i någon enstaka dimension som ett bra anslag, en bra skådespelarprestation, bra specialeffekter eller bara genren som sådan så tycker jag numera att de flesta filmer stinker. Och det kollererar i tid helt med att jag började titta på tv-serier. För mig har tv-seriernas överlägsna format helt klart dödat underhållningsvärdet i genomsnittliga filmer.
Men tv-serierna har också något annat. De lyckas på ett mycket bättre sätt än film använda sig av den konsumentteoretiska drivkraften displaced meaning. En film är en här och nu upplevelse i två timmar och som tittare finner jag mening i tittandet i själva konsumtionssituation. En tv-serie är förvisso njutbar och underhållande i konsumtionsögonblicket, men den gäckar med mening bortom nästa hörn, i nästa avsnitt, i säsongsavslutningen, i nästa säsong. I en tv-serie återfinns inte hela meningen i konsumtionen i det enskilda avsnittet utan i lika hög grad i de avsnitt och säsonger som kommer, dvs i förväntningen på vad tv-serien kommer att ge mig som tittare när jag tittar vidare. Det är ett konsumtionsfenomen som i mycket påminner om just den displaced meaning som vi konsumenter upplever i att köpa oss in i en viss kategori av produkter och varumärken som egentligen bara leder till att vi upptäcker ytterligare kategoier eller nivåer som skulle vara ännu bättre att ha, vilket gör att meningen med konsumtionen hela tiden förskjuts bortåt och högre upp ju mer vi konsumerar. Har jag en gång börjat köpa märkeskläder vill jag ha ännu vassare märken för att uppleva mening i mina kläder. Har jag en gång börjat titta på en tv-serie måste jag titta vidare för att finna mening i tittandet.
Tv-serier levererar alltså konsumentmening på ett psykologiskt mer effektivt sätt än film gör och i och med att tv-serietittandet inte längre begränsas av tablåtider utan kan upplevas när som och var som tack vare DVD-boxar, nerladdning och streaming är det egentligen inte så konstigt att serietittandet börjar hota filmtittandet och att Hollywood allt mer styr om sina resurser till tv-serier. Där filmens meningen är definierad och anpassad till en berättelse med tydlig början och tydligt slut i just den filmens begränsade, slutna och avslutade universum är upplevelsen av tv-serien mycket mer lik människans naturliga sätt att erfara tillvaron som en konstant pågående narrativ där meningen med livet byggs på vartefter eller kanske uppenbarar sig imorgon eller nästa år. Alltså i nästa avsnitt eller i nästa säsong.
Och för egen del är meningen med livet just nu förskjuten (displaced) till The Killing, Season 2.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar