770 km bakom ratten idag, norrut genom ett allt kallare Sverige längs E4:an och tio timmar i sällskap med P3 på radion. Jag konstaterar att önskelåten fortfarande i allra högsta grad lever och mår väl. Radioprogrammen som avlöser varandra har nästan alla önskelåten som ett inslag och lyssnarna verkar vara med på noterna och ringer, mejlar och sms:ar in låtar de vill att P3 ska spela.
Man kunde ju ha trott att önskelåten som koncept skulle glömts kvar någonstans på 90-talet, innan musiken migrerade till nätet och vem som helst plötsligt kunde få tag på vilken låt som helst när som helst. Men icke. Det är bara syftet med önskelåten som förändrats.
Innan digitaliseringen ringde radiolyssnarna in för att få höra den där speciella låten som de inte kunde få tag på eller inte hade råd att köpa skivan för. Syftet var få höra sin låt, syftet var att få njuta av en låt man älskade.
Nu, i sista sucken av 2012, mitt uppe i den skenande digitaliseringen, önskar radiolyssnarna låtar för att få berätta - dela med sig av - sina egna historier till låtarna de älskar. Helt i enlighet med den Facebooktid vi lever i. Jag älskar den här låten och vill att hela världen ska veta det och dessutom veta att det här var låten som spelades när jag träffade min partner.
Oavsett syftet har passiva radiolyssnare som undertecknad fortfarande samma behållning av att musikredaktörernas spellistor mixas upp med lyssnarnas rariteter. Det ger omväxling som i sin tur ger mig möjlighet att upptäcka något nytt.
Inspirerad av en hel dags radiolyssnande satte jag ihop den här Spotifylistan med ny svensk hiphop när jag landade på hotellet i Skellefteå. Tack önskelåtarna för den.
Visar inlägg med etikett digitalisering. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett digitalisering. Visa alla inlägg
22 dec. 2012
21 juni 2012
The Game Changers
In the traditional market, the mega companies were the producers. In the networked market, every human being with an internet connection is a potential producer, and it is instead the aggregators who can gather all this potential output in searchable digital marketplaces that will become the mega companies.
Studien The Game Changers som jag genomförde åt Ericsson under hösten 2011 har nu publicerats i artikelversion i senaste numret av telekommagasinet Ericsson Business Review. Läs artikeln här.
The Game Changers är en berättelse om hur digitalt producerande individer förändrar marknadsvillkoren i alla produktkategorier som utsätts för digitaliseringens krafter. Mycket intressant och tankeväckande läsning, om jag får säga det själv som artikelförfattare.
Studien The Game Changers som jag genomförde åt Ericsson under hösten 2011 har nu publicerats i artikelversion i senaste numret av telekommagasinet Ericsson Business Review. Läs artikeln här.
The Game Changers är en berättelse om hur digitalt producerande individer förändrar marknadsvillkoren i alla produktkategorier som utsätts för digitaliseringens krafter. Mycket intressant och tankeväckande läsning, om jag får säga det själv som artikelförfattare.
5 feb. 2012
Kampen om internet
Internet växer exponentiellt och produktion, konsumtion, marknader, sociala relationer och vanlig tråkig vardag digitaliseras i nästan samma takt. I ena änden flyttar tidigare fysiska och analoga fenomen och beteenden ut på nätet och i andra änden äter sig det digitala in i allt det där som vi än så länge säger existerar in real life. Digitaliseringen är ett ljus som brinner i bägge ändarna och i den oundvikliga framtiden kommer det fysiska och det digitala ha flätats samman på ett sätt där det ena är otänkbart utan det andra.
I den fysiska verkligheten har vi människor tagit oss fram först till fots, sedan till häst och numera med bilar, tåg och flygplan. Färdmedel har i den fysiska världen varit vårt främsta medel för att erfara samhället runtomkring oss. Moderna kommunikationsteknologier som telegrafen, telefonen och teven har erbjudit oss fönster ut mot världen. I och med digitaliseringen har vi dock börjat prata om gränssnitt, dvs en sorts digitala fönster som ger oss access till olika delar av den digitala sfären och som paketerar det digitala kaoset åt oss på ett begripligt och användbart sätt. Den digitala världen är ju ständigt tillgänglig, bara vi har en browser, ett socialt media eller en sökmotor till hands.
Och det är just i den här skarven, där våra sinnen möter allt det som finns tillgängligt digitalt, som kampen om internet utspelar sig. Kampen om internet är kampen om hur gränssnittet mot det digitala formuleras - och vem som formulerar det bäst.
Ända sedan vilda nätwestern på 90-talet har olika aktörer försökt ta position som det viktigaste gränssnittet. Först ut med stora ambitioner var alla olika internetportaler. Ni kanske minns Passagen, Spray, Yahoo och MSN? De var på rätt ställe där i skarven, kan man säga, men de visste inte riktigt vad de skulle göra där mer än att sammanfatta nyheter och erbjuda email och nätdejting. Idag står kampen framför allt mellan två giganter som tolkar internet - och därmed formuleringen av gränssnittet - på två ganska skilda sätt: Google och Facebook. Det är två giganter som inte bara vill vara ett gränssnitt utan också gör anspråk på att vara ett meta-internet ovanpå basnätet.
Googles utgångspunkt är att internet är en stor osorterad källa av information och därför är Googles formulering av gränssnittet mellan människa och internet en sökmotor. För att kunna ta del av den digitala sfären behöver vi kunna söka oss runt i den, efter det vi vill ta del av, och till det behöver vi ett gränssnitt som möjliggör sökande.
Facebooks utgångspunkt är att internet är en massa människor och därför är Facebooks formulering av gränssnittet mellan människa och internet ett socialt nätverk. För att kunna göra något i den digitala sfären behöver vi digitala profiler som interagerar med andra digitala profiler och till det behöver vi en social plattform som ger oss möjlighet att översätta våra fysiska jag till digitala jag.
Jag tror knappast att vare sig Google-grabbarna eller Zuckerberg resonerade så här när de skapade sina gränssnitt (de skapade var sin onlinetjänst, som de ansåg saknades på nätet). Icke desto mindre har Googles och Facebooks internetherravälde nu kommit så lång att kampen om internet kan sägas stå mellan sök och social sammankoppling - och därmed om vilken av dessa funktioner som är viktigast för oss användare. Kampen står också mellan vilket av dessa gränssnitt går att omsätta i pengar på bästa sätt.
Naturligtvis behöver vi användare både ett sökgränssnitt och ett socialt gränssnitt mot nätet, men både Facebook och Google gör anspråk på att vara det främsta gränssnittet, default-gränssnittet, som är det första vi användare öppnar när vi går ut på nätet. Den som lyckas vara det för användaren viktigaste gränssnittet får sannolikt en fördel i att andra tjänster vill koppla ihop sig med just det gränssnittet, och som jag diskuterade i inlägget "Är Facebooks affärsmodell att vara ett meta-internet?" så kan det innebära en annan typ av affärsmöjligheter än bara annonsförsäljning (som ju i slutändan är en ganska begränsad guldgruva).
Själv tror jag att Facebook har fördel mot Google i att vara det viktigaste gränssnittet, även om Google än så länge är större, mer etablerat och lönsammare. Jag tror att ett socialt gränssnitt är viktigare för människor än ett sökgränssnitt. Människor är i grund och botten sociala varelser som först ser till sin plats i gruppen de lever i och sedan kanske söker något annat utanför gruppen. Det sociala nätverket är också den kanske främsta källan för information för de flesta människor och vi ser redan idag tecken i olika studier på att folk ger upp nyhetsläsning och informationssökning på nätet till förmån för det allmänna kommunikationsflöde de tar del av på Facebook och som bland all social kuriosa också innehåller t ex vidareförmedlade nyheter. Dessutom har Google lanserat Google+ - ett socialt nätverk - medan Facebook inte lanserat någon sökmotor, så frågan är om inte även Google inser att den sociala plattformen är extremt central för att positionera sig som människors defaultgränssnitt mot nätet? Vem som vinner kampen lär vi få se vart efter digitaliseringen skenar iväg.
I den fysiska verkligheten har vi människor tagit oss fram först till fots, sedan till häst och numera med bilar, tåg och flygplan. Färdmedel har i den fysiska världen varit vårt främsta medel för att erfara samhället runtomkring oss. Moderna kommunikationsteknologier som telegrafen, telefonen och teven har erbjudit oss fönster ut mot världen. I och med digitaliseringen har vi dock börjat prata om gränssnitt, dvs en sorts digitala fönster som ger oss access till olika delar av den digitala sfären och som paketerar det digitala kaoset åt oss på ett begripligt och användbart sätt. Den digitala världen är ju ständigt tillgänglig, bara vi har en browser, ett socialt media eller en sökmotor till hands.
Och det är just i den här skarven, där våra sinnen möter allt det som finns tillgängligt digitalt, som kampen om internet utspelar sig. Kampen om internet är kampen om hur gränssnittet mot det digitala formuleras - och vem som formulerar det bäst.
Ända sedan vilda nätwestern på 90-talet har olika aktörer försökt ta position som det viktigaste gränssnittet. Först ut med stora ambitioner var alla olika internetportaler. Ni kanske minns Passagen, Spray, Yahoo och MSN? De var på rätt ställe där i skarven, kan man säga, men de visste inte riktigt vad de skulle göra där mer än att sammanfatta nyheter och erbjuda email och nätdejting. Idag står kampen framför allt mellan två giganter som tolkar internet - och därmed formuleringen av gränssnittet - på två ganska skilda sätt: Google och Facebook. Det är två giganter som inte bara vill vara ett gränssnitt utan också gör anspråk på att vara ett meta-internet ovanpå basnätet.
Googles utgångspunkt är att internet är en stor osorterad källa av information och därför är Googles formulering av gränssnittet mellan människa och internet en sökmotor. För att kunna ta del av den digitala sfären behöver vi kunna söka oss runt i den, efter det vi vill ta del av, och till det behöver vi ett gränssnitt som möjliggör sökande.
Facebooks utgångspunkt är att internet är en massa människor och därför är Facebooks formulering av gränssnittet mellan människa och internet ett socialt nätverk. För att kunna göra något i den digitala sfären behöver vi digitala profiler som interagerar med andra digitala profiler och till det behöver vi en social plattform som ger oss möjlighet att översätta våra fysiska jag till digitala jag.
Jag tror knappast att vare sig Google-grabbarna eller Zuckerberg resonerade så här när de skapade sina gränssnitt (de skapade var sin onlinetjänst, som de ansåg saknades på nätet). Icke desto mindre har Googles och Facebooks internetherravälde nu kommit så lång att kampen om internet kan sägas stå mellan sök och social sammankoppling - och därmed om vilken av dessa funktioner som är viktigast för oss användare. Kampen står också mellan vilket av dessa gränssnitt går att omsätta i pengar på bästa sätt.
Naturligtvis behöver vi användare både ett sökgränssnitt och ett socialt gränssnitt mot nätet, men både Facebook och Google gör anspråk på att vara det främsta gränssnittet, default-gränssnittet, som är det första vi användare öppnar när vi går ut på nätet. Den som lyckas vara det för användaren viktigaste gränssnittet får sannolikt en fördel i att andra tjänster vill koppla ihop sig med just det gränssnittet, och som jag diskuterade i inlägget "Är Facebooks affärsmodell att vara ett meta-internet?" så kan det innebära en annan typ av affärsmöjligheter än bara annonsförsäljning (som ju i slutändan är en ganska begränsad guldgruva).
Själv tror jag att Facebook har fördel mot Google i att vara det viktigaste gränssnittet, även om Google än så länge är större, mer etablerat och lönsammare. Jag tror att ett socialt gränssnitt är viktigare för människor än ett sökgränssnitt. Människor är i grund och botten sociala varelser som först ser till sin plats i gruppen de lever i och sedan kanske söker något annat utanför gruppen. Det sociala nätverket är också den kanske främsta källan för information för de flesta människor och vi ser redan idag tecken i olika studier på att folk ger upp nyhetsläsning och informationssökning på nätet till förmån för det allmänna kommunikationsflöde de tar del av på Facebook och som bland all social kuriosa också innehåller t ex vidareförmedlade nyheter. Dessutom har Google lanserat Google+ - ett socialt nätverk - medan Facebook inte lanserat någon sökmotor, så frågan är om inte även Google inser att den sociala plattformen är extremt central för att positionera sig som människors defaultgränssnitt mot nätet? Vem som vinner kampen lär vi få se vart efter digitaliseringen skenar iväg.
30 jan. 2012
Lär ungarna kod också
SVT:s "Aktuellt" hade idag ett inslag om läsplatta istället för pennor i skolan och rapporterade från en skola där eleverna i första klass får börja med att lära sig hantera en iPad istället för att skriva med pennor.
Bra, tycker jag. Känns lovande att världen har kommit längre än att det viktigaste på lågstadiet är att lära sig att skriva skrivstil enligt myndighetsmall (som undertecknad tvingades till när han gick lågstadiet på 80-talet). Känns liksom mer relevant att fokusera tiden i skolan på att skapa innehåll och inhämta kunskaper än att skriva snyggt (och antagligen skönt för de elever som inte har en naturligt snygg handstil).
Nu fattas bara att skolan inser nödvändigheten av att redan tidigt lära elever läsa kod och programmeringsspråk. Det kommer bli lika viktigt i framtiden som svenska och engelska är idag. Vi är bara i den absoluta början av digitaliseringen och ju mer uppkopplat samhället blir desto viktigare kommer det bli för människor att förstå hur det digitala fungerar. En person som kan läsa kod och programmera kommer ju inte bara vara utelämnad att använda digitala tjänster, applikationer och gränssnitt, hon kommer även att kunna ta kontroll över dem.
Just det här ser jag ständigt exempel på i studier med de generationer som kallas för "digital natives". De personer som lärt sig läsa kod och programmera har ett väldigt stort försprång mot de som bara använder de digitala tjänsterna så som de är tänkta att användas. De personer som kan kod och programmering har helt andra möjligheter att skapa i den digtala världen och de får en sorts makt i förhållande till sin omgivning eftersom de kan kontrollera, förändra och anpassa den omgivningen efter eget huvud. De bidrar till att skapa den digitala världen de lever i och sin egen digitala existens i mycket högre utsträckning än de som inte kan kod och programmering.
Det är egentligen precis samma situation som med personer som behärskar språket i det samhälle de befinner sig och de som inte gör det. De förra kommer med största sannolikhet ta sig fram mer framgångsrikt än de senare. Därför bör alla ungar som växer upp idag i alla fall få samma förutsättningar att inhämta kunskap om det digitala språket redan i skolan.
Till sist: Och själv inser man att man aldrig kommer orka lära sig läsa kod eller programmera och att man inom en snar framtid kommer vara mycket mer distanserad av de yngre digitala generationerna än man själv distanserat t ex sin egen föräldrageneration. Obsolet kallas det också.
Bra, tycker jag. Känns lovande att världen har kommit längre än att det viktigaste på lågstadiet är att lära sig att skriva skrivstil enligt myndighetsmall (som undertecknad tvingades till när han gick lågstadiet på 80-talet). Känns liksom mer relevant att fokusera tiden i skolan på att skapa innehåll och inhämta kunskaper än att skriva snyggt (och antagligen skönt för de elever som inte har en naturligt snygg handstil).
Nu fattas bara att skolan inser nödvändigheten av att redan tidigt lära elever läsa kod och programmeringsspråk. Det kommer bli lika viktigt i framtiden som svenska och engelska är idag. Vi är bara i den absoluta början av digitaliseringen och ju mer uppkopplat samhället blir desto viktigare kommer det bli för människor att förstå hur det digitala fungerar. En person som kan läsa kod och programmera kommer ju inte bara vara utelämnad att använda digitala tjänster, applikationer och gränssnitt, hon kommer även att kunna ta kontroll över dem.
Just det här ser jag ständigt exempel på i studier med de generationer som kallas för "digital natives". De personer som lärt sig läsa kod och programmera har ett väldigt stort försprång mot de som bara använder de digitala tjänsterna så som de är tänkta att användas. De personer som kan kod och programmering har helt andra möjligheter att skapa i den digtala världen och de får en sorts makt i förhållande till sin omgivning eftersom de kan kontrollera, förändra och anpassa den omgivningen efter eget huvud. De bidrar till att skapa den digitala världen de lever i och sin egen digitala existens i mycket högre utsträckning än de som inte kan kod och programmering.
Det är egentligen precis samma situation som med personer som behärskar språket i det samhälle de befinner sig och de som inte gör det. De förra kommer med största sannolikhet ta sig fram mer framgångsrikt än de senare. Därför bör alla ungar som växer upp idag i alla fall få samma förutsättningar att inhämta kunskap om det digitala språket redan i skolan.
Till sist: Och själv inser man att man aldrig kommer orka lära sig läsa kod eller programmera och att man inom en snar framtid kommer vara mycket mer distanserad av de yngre digitala generationerna än man själv distanserat t ex sin egen föräldrageneration. Obsolet kallas det också.
6 jan. 2012
Den digitala existensen, del III
Jag har tidigare skrivit några inlägg om den digitala existensen, fantasifullt betitlade Den digitala existensen och Den digitala existensen, del II. I det andra inlägget på ämnet påstod jag att den digitala existensen framför allt bygger på tre förhållningssätt till tillvaron i den digitala sfären:
1. Det måste se ut som om man lever ett aktivt och intressant liv (vilket avhandlades i inlägg två).
2. Man måste överlag ha en glad, positiv och öppen attityd till saker och ting.
3. Man måste våga sticka ut, utmana och provocera.
Här några reflektioner kring punkt 2, den glada, positiva och öppna attityden.
Få personer gillar en sur, bitter och deppig jävel. I livet IRL (in real life) har man inte alltid något val utan måste helt enkelt ibland umgås eller interagera med sura, bittra och deppiga kompisar, partners, släktingar och kollegor. På något sätt hör dåligt humör till den biofysiska existensen och accepteras mer eller mindre av de flesta i det verkliga livet. Så förhåller det sig inte riktigt i det digitala livet.
På webben, och i sociala medier i synnerhet, råder en allmän positivitetskultur. Man är glad, man delar alla roliga saker man gör på Facebook, man gillar ("likar") olika grejer, man uppmuntrar varandra, man re-tweetar och re-bloggar saker som andra lagt upp och man ger beröm och kredd. Det här är något jag hört i mängder av intervjuer med så kallade digitala infödingar och även fått bekräftat i andra studier. Personer som tillbringar en stor del av sin tid i den digitala sfären säger att det finns en förväntan på att man ska vara glad och positiv i sina statusuppdateringar, tweets och de bilder som man lägger ut, men också en inre vilja att själv upprätthålla en positiv attityd eftersom det är så mycket mer gångbart i det sociala sammanhang som existensen i sociala nätverk innebär. Ingen gillar som sagt en sur jävel (om man inte gör det till en grej, med glimten i ögat) och den personliga statusen i det digitala nätverket gynnas av att man har en positiv attityd.
Det här betyder inte nödvändigtvis att folk alltid är glada, positiva och öppna i sinnet även om de ger sken av att vara det på nätet, men om folk i allt högre utsträckning månar om att upprätthålla en glad och positiv attityd online är det sannolikt att det har en dragverkan även på deras sinnesstämning IRL. Modern hjärnforskning säger ju att det är möjligt att träna bort nedstämdhet och negativa tankar genom att tänka positivt, eftersom invanda tankebanor skapar faktiska fysiska mönster i hjärnan (ursäkta min lekmannaförklaring) som i sin tur förstärker det invanda tänkandet. Om människor tränar sin hjärna att tänka i positiva banor på nätet tack vare (eller på grund av, om man nu är lagd åt det negativa hållet) sociala medier så borde det också ha effekt för deras tänkande i allmänhet - och därmed skapa någon sorts spiraleffekt av positivitet.
Vi är flera på jobbet som har uppmärksammat och diskuterat den här rådande "positivitetstrenden" i det svenska samhället. En del förundras till exempel över kidsens ständiga "pussande" och "kramande" och "älskar dig:ande" i digitala meddelanden och undrar om det är ärligt menat eller bara en skenhelig jargong. Andra tycker att svenskarna är på väg mot förljugen amerikansk trevlighet som bara finns på ytan men som egentligen inget betyder. Det är svårt att säga om den positiva attityden bara är ytlig eller om den har någon substans, men det kan ju knappast vara av ondo att människor upprätthåller en glad, vänlig och positiv ton gentemot varandra?
Egentligen började positivitetstrenden i Sverige innan sociala medier fick sitt riktiga genombrott. Den positiva attityden var en reaktion på 90-talets distanserade ironisering och det illa dolda förakt och hån som låg latent i 90-talsjargongen. När jag jobbade på TV-kanal i mitten av 00-talet pratade vi t ex mycket om att alla program borde genomsyras av ett positivt förhållningssätt för att komma bort från förnedrings- och mobbningselementen i den första generationen dokusåpor (Robinson, Villa Medusa, Baren). När till och med Henrik Schyffert tog offentligt avstånd från ironin som självändamål i föreställningen "90-talet - Ett försvarstal" så var det tydligt att det svenska samhället ville komma ifrån den där negativiteten.
I och med att sociala medier sedan fick sitt genombrott mitt i den uppvaknade positivitetstrenden så tror jag att den förstärktes kraftigt och sannolikt cementerades den positiva attityden på ett högre medvetandeplan hos folk. Vi klättrade upp ett steg på trappan av positiv attityd. Givet den kultur som råder i den digitala sfären och givet det faktum att en positiv och öppen attityd är ett mycket mer framgångsrikt förhållningssätt i det nätverkssammanhang - en del skulle säga det oändliga cocktailpartyt - som den digitala existensen utspelar sig i så är i alla fall jag ganska övertygad om att den kulturella tonen av positivitet permanentats på det där högre trappsteget. Det går liksom inte att sitta och sura och vara bitter på ett cocktailparty om man vill vara delaktig i det som händer på partyt.
Den digitala kulturen är dessutom en samarbetsorienterad "allt är möjligt" kultur (hela den digitala tillvaron går ju att koda om, om man nu skulle vilja det), vilket också det ger den positiva attityden företräde. I en pre-digital kultur uppfattades ofta negativa och problematiserande individer som intelligenta, eftersom en negativ attityd och en problematisering visade på att man inte var naiv (tro mig, jag har själv använt den negativa och problematiserande attityden för att vinna skenbara intelligenspoäng i många sammanhang). Den digitala kulturen adderar konstruktivitet och viljan att förändra något som dimension till den problematiserande intelligensen. Alla kan klaga, men bara de smarta kan också förändra och förbättra någonting negativt till någonting positivt. Och eftersom förändring och förbättring i det digitala sammanhanget nästan alltid åstadkoms med gemensamma nätverkade krafter blir en positiv attityd ännu viktigare - det är inte speciellt enkelt att samarbeta med sura jävlar.
Jag skulle alltså säga att positivitetstrenden är mer än en fluga och den skenande digitaliseringen av samhället kommer att förstärka den här kulturella tendensen (och med ökande transparens förhoppningsvis också komma till bukt med sådana negativa aspekter av den digitala existensen som troll och nätmobbing). Så med andra ord: Det är bara att klistra på ett digitalt "Fröken Sverige"-smajl och hoppas på att din hjärna och sinnesstämning hänger på.
1. Det måste se ut som om man lever ett aktivt och intressant liv (vilket avhandlades i inlägg två).
2. Man måste överlag ha en glad, positiv och öppen attityd till saker och ting.
3. Man måste våga sticka ut, utmana och provocera.
Här några reflektioner kring punkt 2, den glada, positiva och öppna attityden.
Få personer gillar en sur, bitter och deppig jävel. I livet IRL (in real life) har man inte alltid något val utan måste helt enkelt ibland umgås eller interagera med sura, bittra och deppiga kompisar, partners, släktingar och kollegor. På något sätt hör dåligt humör till den biofysiska existensen och accepteras mer eller mindre av de flesta i det verkliga livet. Så förhåller det sig inte riktigt i det digitala livet.
På webben, och i sociala medier i synnerhet, råder en allmän positivitetskultur. Man är glad, man delar alla roliga saker man gör på Facebook, man gillar ("likar") olika grejer, man uppmuntrar varandra, man re-tweetar och re-bloggar saker som andra lagt upp och man ger beröm och kredd. Det här är något jag hört i mängder av intervjuer med så kallade digitala infödingar och även fått bekräftat i andra studier. Personer som tillbringar en stor del av sin tid i den digitala sfären säger att det finns en förväntan på att man ska vara glad och positiv i sina statusuppdateringar, tweets och de bilder som man lägger ut, men också en inre vilja att själv upprätthålla en positiv attityd eftersom det är så mycket mer gångbart i det sociala sammanhang som existensen i sociala nätverk innebär. Ingen gillar som sagt en sur jävel (om man inte gör det till en grej, med glimten i ögat) och den personliga statusen i det digitala nätverket gynnas av att man har en positiv attityd.
Det här betyder inte nödvändigtvis att folk alltid är glada, positiva och öppna i sinnet även om de ger sken av att vara det på nätet, men om folk i allt högre utsträckning månar om att upprätthålla en glad och positiv attityd online är det sannolikt att det har en dragverkan även på deras sinnesstämning IRL. Modern hjärnforskning säger ju att det är möjligt att träna bort nedstämdhet och negativa tankar genom att tänka positivt, eftersom invanda tankebanor skapar faktiska fysiska mönster i hjärnan (ursäkta min lekmannaförklaring) som i sin tur förstärker det invanda tänkandet. Om människor tränar sin hjärna att tänka i positiva banor på nätet tack vare (eller på grund av, om man nu är lagd åt det negativa hållet) sociala medier så borde det också ha effekt för deras tänkande i allmänhet - och därmed skapa någon sorts spiraleffekt av positivitet.
Vi är flera på jobbet som har uppmärksammat och diskuterat den här rådande "positivitetstrenden" i det svenska samhället. En del förundras till exempel över kidsens ständiga "pussande" och "kramande" och "älskar dig:ande" i digitala meddelanden och undrar om det är ärligt menat eller bara en skenhelig jargong. Andra tycker att svenskarna är på väg mot förljugen amerikansk trevlighet som bara finns på ytan men som egentligen inget betyder. Det är svårt att säga om den positiva attityden bara är ytlig eller om den har någon substans, men det kan ju knappast vara av ondo att människor upprätthåller en glad, vänlig och positiv ton gentemot varandra?
Egentligen började positivitetstrenden i Sverige innan sociala medier fick sitt riktiga genombrott. Den positiva attityden var en reaktion på 90-talets distanserade ironisering och det illa dolda förakt och hån som låg latent i 90-talsjargongen. När jag jobbade på TV-kanal i mitten av 00-talet pratade vi t ex mycket om att alla program borde genomsyras av ett positivt förhållningssätt för att komma bort från förnedrings- och mobbningselementen i den första generationen dokusåpor (Robinson, Villa Medusa, Baren). När till och med Henrik Schyffert tog offentligt avstånd från ironin som självändamål i föreställningen "90-talet - Ett försvarstal" så var det tydligt att det svenska samhället ville komma ifrån den där negativiteten.
I och med att sociala medier sedan fick sitt genombrott mitt i den uppvaknade positivitetstrenden så tror jag att den förstärktes kraftigt och sannolikt cementerades den positiva attityden på ett högre medvetandeplan hos folk. Vi klättrade upp ett steg på trappan av positiv attityd. Givet den kultur som råder i den digitala sfären och givet det faktum att en positiv och öppen attityd är ett mycket mer framgångsrikt förhållningssätt i det nätverkssammanhang - en del skulle säga det oändliga cocktailpartyt - som den digitala existensen utspelar sig i så är i alla fall jag ganska övertygad om att den kulturella tonen av positivitet permanentats på det där högre trappsteget. Det går liksom inte att sitta och sura och vara bitter på ett cocktailparty om man vill vara delaktig i det som händer på partyt.
Den digitala kulturen är dessutom en samarbetsorienterad "allt är möjligt" kultur (hela den digitala tillvaron går ju att koda om, om man nu skulle vilja det), vilket också det ger den positiva attityden företräde. I en pre-digital kultur uppfattades ofta negativa och problematiserande individer som intelligenta, eftersom en negativ attityd och en problematisering visade på att man inte var naiv (tro mig, jag har själv använt den negativa och problematiserande attityden för att vinna skenbara intelligenspoäng i många sammanhang). Den digitala kulturen adderar konstruktivitet och viljan att förändra något som dimension till den problematiserande intelligensen. Alla kan klaga, men bara de smarta kan också förändra och förbättra någonting negativt till någonting positivt. Och eftersom förändring och förbättring i det digitala sammanhanget nästan alltid åstadkoms med gemensamma nätverkade krafter blir en positiv attityd ännu viktigare - det är inte speciellt enkelt att samarbeta med sura jävlar.
Jag skulle alltså säga att positivitetstrenden är mer än en fluga och den skenande digitaliseringen av samhället kommer att förstärka den här kulturella tendensen (och med ökande transparens förhoppningsvis också komma till bukt med sådana negativa aspekter av den digitala existensen som troll och nätmobbing). Så med andra ord: Det är bara att klistra på ett digitalt "Fröken Sverige"-smajl och hoppas på att din hjärna och sinnesstämning hänger på.
15 dec. 2011
Och när konsumenten producerar själv då?
Igår skrev jag om min konflikt med ordet konsument och varför jag tycker att det ordet är så begränsande för att förstå konsumtion. Det finns ett ytterligare perspektiv på problematiken med ordet konsument och det är att den konsumtion som dagens så kallade konsumenter ägnar sig åt innehåller element av produktion i allt högre grad. Att vara konsument är helt enkelt inte att vara det passivt förbrukande väsen ordet syftar på.
Redan de postmoderna marknadsföringsteoretikerna var på 90-talet inne på analysen av konsumtion som en producerande aktivitet, men det är egentligen nu med digitaliseringens genombrott som producerande konsumtion blivit sådan vardagsmat att det förändrar "konsumentens" hela förhållningssätt till att konsumera, i alla möjliga kategorier. I en predigital kultur var det framför allt de mer kreativa individerna som ägnade sig åt producerande konsumtion, som t ex att köpa nya kläder och sy om dem för att ge dem personlig prägel eller att bygga om möbler man precis köpt hem från Ikea. Digitaliseringen av samhället - och med den digitaliseringen av diverse produkter och tjänster - gjorde denna form av producerande konsumtion till kutym när folk lade sig till med exempelvis personliga ringsignaler och skärmbakgrunder i mobilen, anpassade användargränssnitt i olika onlinetjänster, egna spellistor av musik istället för fördefinierade album (något som förvisso förekom redan på kassettbandens tid) och personliga TV-tablåer med hjälp av PVR:er. Idag sker olika former av personalisering och moddande av befintliga produkter i ännu mer utvecklad form: Personer som kan koda skriver om mjukvara så att den passar deras egna syften, nyhetsläsare adderar till och förändrar innehållet i journalistiska artiklar genom att kommentera brister och utvecklingar i artiklarnas kommentatorsfält och i sociala medier bygger hela idén på att användarna - de som traditionellt sett skulle kallas konsumenter - producerar allt innehåll.
Den här nya vanan att få vara delaktig i skapandet av de produkter man "konsumerar" skapar ett nytt förhållningssätt till konsumtion hos människor. De förväntar sig att själva kunna påverka företagen bakom de olika produkter och tjänster som de använder att anpassa produkterna och tjänsterna så som de själva vill ha dem. Och när konsumenten gör det, dvs lägger sig i den produktionsprocess som tidigare var förbehållen företaget, är frågan om man kan fortsätta kalla henne för konsument?
Någon någonstans har uppfunnit ordet prosumer (av producing consumer) och även om det är ännu ett i raden av buzzwords så säger det i en del sammanhang mer om den post-postmoderna individens sätt att konsumera än ordet konsument gör. Så även om vi kanske inte kommer att vara så delaktiga i att producera det paket mjölk vi köper (fast vem vet - någon gång kanske vi mjölkköpare medverkar till att bestämma hur kossorna vars mjölk vi väljer att köpa ska ha det?) så finns det ändå allt fler situationer där ordet konsument inte gör det semantiska jobb som det en gång tilldelades att göra.
Redan de postmoderna marknadsföringsteoretikerna var på 90-talet inne på analysen av konsumtion som en producerande aktivitet, men det är egentligen nu med digitaliseringens genombrott som producerande konsumtion blivit sådan vardagsmat att det förändrar "konsumentens" hela förhållningssätt till att konsumera, i alla möjliga kategorier. I en predigital kultur var det framför allt de mer kreativa individerna som ägnade sig åt producerande konsumtion, som t ex att köpa nya kläder och sy om dem för att ge dem personlig prägel eller att bygga om möbler man precis köpt hem från Ikea. Digitaliseringen av samhället - och med den digitaliseringen av diverse produkter och tjänster - gjorde denna form av producerande konsumtion till kutym när folk lade sig till med exempelvis personliga ringsignaler och skärmbakgrunder i mobilen, anpassade användargränssnitt i olika onlinetjänster, egna spellistor av musik istället för fördefinierade album (något som förvisso förekom redan på kassettbandens tid) och personliga TV-tablåer med hjälp av PVR:er. Idag sker olika former av personalisering och moddande av befintliga produkter i ännu mer utvecklad form: Personer som kan koda skriver om mjukvara så att den passar deras egna syften, nyhetsläsare adderar till och förändrar innehållet i journalistiska artiklar genom att kommentera brister och utvecklingar i artiklarnas kommentatorsfält och i sociala medier bygger hela idén på att användarna - de som traditionellt sett skulle kallas konsumenter - producerar allt innehåll.
Den här nya vanan att få vara delaktig i skapandet av de produkter man "konsumerar" skapar ett nytt förhållningssätt till konsumtion hos människor. De förväntar sig att själva kunna påverka företagen bakom de olika produkter och tjänster som de använder att anpassa produkterna och tjänsterna så som de själva vill ha dem. Och när konsumenten gör det, dvs lägger sig i den produktionsprocess som tidigare var förbehållen företaget, är frågan om man kan fortsätta kalla henne för konsument?
Någon någonstans har uppfunnit ordet prosumer (av producing consumer) och även om det är ännu ett i raden av buzzwords så säger det i en del sammanhang mer om den post-postmoderna individens sätt att konsumera än ordet konsument gör. Så även om vi kanske inte kommer att vara så delaktiga i att producera det paket mjölk vi köper (fast vem vet - någon gång kanske vi mjölkköpare medverkar till att bestämma hur kossorna vars mjölk vi väljer att köpa ska ha det?) så finns det ändå allt fler situationer där ordet konsument inte gör det semantiska jobb som det en gång tilldelades att göra.
10 dec. 2011
Digitala tankar på Nobeldagen
Nobeldagen idag. Den stora dagen då kungligheter, politiker och gråhåriga forskare festar loss tillsammans. Medan nazisterna marscherar på gatorna. Ta ett steg tillbaka och inse hur surrealistisk den bilden är.
En helt annan sak som jag funderat på när det gäller just Nobelpriset är vilka som kommer att få det (omdiskuterade) ekonomipriset till Alfred Nobels minne om tio, tjugo, trettio år? Med tanke på digitaliseringen av samhället och hur digitaliseringen därmed förändrar ekonomier och marknader i grunden tänker jag att det bör vara någon som förstår den disruptionen och kan teoretisera den ur ett socioekonomiskt perspektiv. Jag har ingen aning om vad nationalekonomerna (som är de som brukar får ekonomipriset) sysslar med på sina institutioner nuförtiden, men de som tagit den offentliga ledartröjan när det gäller digitaliseringens socioekonomiska verkan är ju snarare populärkulturella författare som Chris Anderson, Malcolm Gladwell, Clay Shirky, Don Tapscott och liknande figurer. Skulle en Chris Anderson någonsin kunna få ekonomipriset till Alfred Nobels minne för de idéer han byggt samman till en teori om digitaliserade marknader i böcker som The Long Tail och Free?
Jag kanske är helt ute och cyklar på tunn is över djupt vatten här, men OM den här typen av tänkare och författare någon gång skulle få ett Nobelpris vore det ju på många sätt också en symbolisk gest för att bekräfta digitaliseringens kraft att frånta de etablerade, upphöjda och slutna instituten (i det här fallet akademierna) deras företräde till att äga, förvalta och definiera den heliga KUNSKAPEN och istället erkänna att förståelse, insikt och kunskap även finns hos individer på en skapande gräsrotsnivå ute i verkligheten.
Förhoppningsvis marscherar i alla fall inga nazister på gatorna den dagen det kanske händer.
En helt annan sak som jag funderat på när det gäller just Nobelpriset är vilka som kommer att få det (omdiskuterade) ekonomipriset till Alfred Nobels minne om tio, tjugo, trettio år? Med tanke på digitaliseringen av samhället och hur digitaliseringen därmed förändrar ekonomier och marknader i grunden tänker jag att det bör vara någon som förstår den disruptionen och kan teoretisera den ur ett socioekonomiskt perspektiv. Jag har ingen aning om vad nationalekonomerna (som är de som brukar får ekonomipriset) sysslar med på sina institutioner nuförtiden, men de som tagit den offentliga ledartröjan när det gäller digitaliseringens socioekonomiska verkan är ju snarare populärkulturella författare som Chris Anderson, Malcolm Gladwell, Clay Shirky, Don Tapscott och liknande figurer. Skulle en Chris Anderson någonsin kunna få ekonomipriset till Alfred Nobels minne för de idéer han byggt samman till en teori om digitaliserade marknader i böcker som The Long Tail och Free?
Jag kanske är helt ute och cyklar på tunn is över djupt vatten här, men OM den här typen av tänkare och författare någon gång skulle få ett Nobelpris vore det ju på många sätt också en symbolisk gest för att bekräfta digitaliseringens kraft att frånta de etablerade, upphöjda och slutna instituten (i det här fallet akademierna) deras företräde till att äga, förvalta och definiera den heliga KUNSKAPEN och istället erkänna att förståelse, insikt och kunskap även finns hos individer på en skapande gräsrotsnivå ute i verkligheten.
Förhoppningsvis marscherar i alla fall inga nazister på gatorna den dagen det kanske händer.
5 dec. 2011
Tillbaka till byteshandeln
Goda grannar byter ju då och då tjänster med varandra. Ena dagen lånar Andersson en gräsklippare av Svensson och nästa vecka lånar Svensson Anderssons slipmaskin. Olsson behöver assistans med att såga ner ett träd på tomten så Karlsson ställer upp och när Karlsson ska måla om garaget hjälper Olsson till. Ni fattar. Folk som lever nära varandra ställer upp för varandra för att få saker gjorda lite smidigare och för att slippa anlita proffs som vet att ta betalt.
Förr i tiden (alltså för typ 10-20 år sen) var den här typen av utbyte av tjänster mestadels möjlig mellan just goda grannar. Sen kom nätet. Och nätverket. Och de sociala medierna. Och plötsligt sker liknande utbyten av tjänster i mycket större skala, mellan personer som inte nödvändigtvis bor på samma kontinent, men som av olika anledningar och på olika sätt kommit i kontakt med varandra och skapat en nära relation. Andersson behöver någon som hjälper honom med att programmera en iPhone-app så Svensson som kan koda rycker ut. I genlängd fotograferar Andersson några proffsbilder som Svensson behöver till sin webbsida. Olsson som är ekonom fixar Karlssons deklaration mot att Karlsson designar om Olssons webbsida. En byteshandel uppstår mellan personer som driver olika mer eller mindre kommersiella projekt och företag och alla parter tjänar på det eftersom de inte behöver betala med intjänade pengar.
Industrialismens ekonomiska system drev isär marknadens olika parter. Distansen mellan individer, projekt och företag ökade och företag hittade och skapade nya funktioner och mellanled i den s k värdekedjan. För att få någonting gjort behövde man som företagare köpa in produkter och tjänster från andra företagare, för hårda cash, vilket i sin tur gjorde företagande till en kostsam verksamhet.
Med digitaliseringen försvinner de tidigare transaktionskostnaderna på kommunikation kring och distribution av framför allt digitalt arbete och informations- och kunskapsbaserat arbete. Samtidigt medför det digitala marknadsnätverket att alla får access till alla och den som efterfrågar en tjänst kan gå direkt till källan istället för att anlita olika mellanled i värdekedjan för att leverera tjänsten. Distansen mellan olika parter på marknaden krymper och närhet uppstår. Närhet mellan personer som kan producera en vara eller en tjänst och som därför kan tillhandahålla den varan eller tjänsten i utbyte mot någon annan persons vara eller tjänst. Närhet som helt enkelt liknar den mellan goda grannar.
Detta fenomen kan åskådliggöras i följande modell:
Det är ett rimligt antagande med stöd i en hel del intervjuer med digitalt producerande individer att digitaliseringen driver en del marknader tillbaka mot ett ursprungligt ekonomiskt tillstånd liknande det där bonde A bytte potatis mot havre med bonde B, istället för att de köpte varorna på marknaden för pengar från en tredje part. Digitaliseringen omintetgör delvis den distansering som industrisamhället skapat och därmed också behovet av tredjepartshandel och penningtransaktioner i en hel del värdekedjor. Återigen sker byteshandel mellan de ursprungliga "producenterna": Han som odlar morötter och hon som odlar havre.
Och vad betyder egentligen det här? Jo, att små företag och entreprenöriella individer kan driva sina projekt mycket längre än tidigare, utan att behöva investera en massa pengar. De behöver inte ta lika mycket lån som förut och slipper alltså den likviditetsstress som räntebetalningar och amorteringar skapar. De behöver inte ta in investerare lika tidigt, investerare som stressar på om förräntning av det investerade kapitalet. De behöver inte anpassa sig lika mycket till olika besvärliga ekonomiska villkor och kan driva på sina projekt med större lugn, efter sitt eget huvud och intresse och komma längre med projekten än de skulle ha gjort i den traditionella ekonomiska modellen. De kan producera mer värde i form av innehåll som andra har nytta av utan samma fokus på värdet av pengar, som entreprenörer "förr i tiden" hade.
Marknaden är tillbaka där den en gång började, i den rena byteshandeln, och det kan tolkas som ett sundhetstecken.
Förr i tiden (alltså för typ 10-20 år sen) var den här typen av utbyte av tjänster mestadels möjlig mellan just goda grannar. Sen kom nätet. Och nätverket. Och de sociala medierna. Och plötsligt sker liknande utbyten av tjänster i mycket större skala, mellan personer som inte nödvändigtvis bor på samma kontinent, men som av olika anledningar och på olika sätt kommit i kontakt med varandra och skapat en nära relation. Andersson behöver någon som hjälper honom med att programmera en iPhone-app så Svensson som kan koda rycker ut. I genlängd fotograferar Andersson några proffsbilder som Svensson behöver till sin webbsida. Olsson som är ekonom fixar Karlssons deklaration mot att Karlsson designar om Olssons webbsida. En byteshandel uppstår mellan personer som driver olika mer eller mindre kommersiella projekt och företag och alla parter tjänar på det eftersom de inte behöver betala med intjänade pengar.
Industrialismens ekonomiska system drev isär marknadens olika parter. Distansen mellan individer, projekt och företag ökade och företag hittade och skapade nya funktioner och mellanled i den s k värdekedjan. För att få någonting gjort behövde man som företagare köpa in produkter och tjänster från andra företagare, för hårda cash, vilket i sin tur gjorde företagande till en kostsam verksamhet.
Med digitaliseringen försvinner de tidigare transaktionskostnaderna på kommunikation kring och distribution av framför allt digitalt arbete och informations- och kunskapsbaserat arbete. Samtidigt medför det digitala marknadsnätverket att alla får access till alla och den som efterfrågar en tjänst kan gå direkt till källan istället för att anlita olika mellanled i värdekedjan för att leverera tjänsten. Distansen mellan olika parter på marknaden krymper och närhet uppstår. Närhet mellan personer som kan producera en vara eller en tjänst och som därför kan tillhandahålla den varan eller tjänsten i utbyte mot någon annan persons vara eller tjänst. Närhet som helt enkelt liknar den mellan goda grannar.
Detta fenomen kan åskådliggöras i följande modell:
 |
| Källa: Ericsson's "The Game Changers" (2011) |
Det är ett rimligt antagande med stöd i en hel del intervjuer med digitalt producerande individer att digitaliseringen driver en del marknader tillbaka mot ett ursprungligt ekonomiskt tillstånd liknande det där bonde A bytte potatis mot havre med bonde B, istället för att de köpte varorna på marknaden för pengar från en tredje part. Digitaliseringen omintetgör delvis den distansering som industrisamhället skapat och därmed också behovet av tredjepartshandel och penningtransaktioner i en hel del värdekedjor. Återigen sker byteshandel mellan de ursprungliga "producenterna": Han som odlar morötter och hon som odlar havre.
Och vad betyder egentligen det här? Jo, att små företag och entreprenöriella individer kan driva sina projekt mycket längre än tidigare, utan att behöva investera en massa pengar. De behöver inte ta lika mycket lån som förut och slipper alltså den likviditetsstress som räntebetalningar och amorteringar skapar. De behöver inte ta in investerare lika tidigt, investerare som stressar på om förräntning av det investerade kapitalet. De behöver inte anpassa sig lika mycket till olika besvärliga ekonomiska villkor och kan driva på sina projekt med större lugn, efter sitt eget huvud och intresse och komma längre med projekten än de skulle ha gjort i den traditionella ekonomiska modellen. De kan producera mer värde i form av innehåll som andra har nytta av utan samma fokus på värdet av pengar, som entreprenörer "förr i tiden" hade.
Marknaden är tillbaka där den en gång började, i den rena byteshandeln, och det kan tolkas som ett sundhetstecken.
28 nov. 2011
Kunden i centrum 2.0
Känner ni igen ord och fraser som kunden i centrum, utifrån och in, kundorienterad och konsumentperspektiv? Antagligen, om ni inte tältat i skogen de senaste tjugo åren. Det är exempel ur 90- och 00-talens marknadsföringsvokabulär för företagande med ett så kallat marknadsanpassat synsätt. Vad blev det egentligen av allt det där "konsumenttänket"? Tja... Företag började inlemma kunden i sina värdekedjor, de började undersöka vad deras målgrupper gillar och gör genom att anlita sådana byråer som jag själv jobbar på, de började gräva runt lite i CRM-databaser och segmentera och rikta sin masskommunikation och de la sig till med en något trevligare ton i kundtjänst (även om telefonköerna fortfarande är lika långa). I övrigt hände det väl inte så värst mycket. Och ärligt talat, som kund känner man sig i centrum mer i undantagsfall än som regel.
Nu kommer "Kunden i centrum 2.0" (om ni tillåter ett sånt uttryck utan att kräkas). Den här uppgraderingen är inte driven av marknadsförarna och deras marknadstänk utan av den så kallade digitaliseringen - eller som vi också säger: I N T E R N E T. Skillnaden nu mot då är att det är kunderna själva som driver på. Med stöd i att kommunikation, distribution, produktion och organisation digitaliseras i allt fler sektorer kan kunderna som är konsumenterna ta ett helt annat kommando i interaktionerna och relationerna med diverse företag och step up the game and take it to the next level, som jag skulle skrivit om jag bloggat på ämericanska.
Vilket betyder att vi får nya sköna ord för kunden i centrum för 10-talet. Nu snackar vi konsumentengagemang, kundkonversationer, prosumers, fansumers, kunden som aktivist och communitydrivna marknader. Och allt detta kan man förvisso hånle åt och ironisera över, men faktum kvarstår: Nu driver kunderna (inte alla men en hel del) på själva för att få marknaderna dit de vill. De lägger sig i hur företagen gör saker, de ställer krav på företag eftersom de tack vare informationsöverflödet vet att det finns andra företag som gör saker bättre eller billigare, de kontaktar företag genom alla möjliga kanaler och kräver att få uppmärksamhet, de tycker och tänker till om företag och produkter i nätcommunitys, de sprider skit om usla produkter och ondskefulla affärsmetoder på nätet, de hackerattackerar och stänger ner dumma företags hemsidor, de moddar och remixar befintliga produkter efter eget huvud, de till och med skapar och tillverkar (i första hand digitala) produkter själva om det de kommersiella företagen har ett erbjuda inte duger. De sätter sig själva i centrum, helt enkelt, eftersom företagen aldrig gjorde det på 90- och 00-talen hur mycket de än pratade om det.
Kunden i centrum 2.0 riskerar att bli ett litet helvete för många branscher och till saken hör att företagen inte kan kontrollera det. Det bara sker. Det är nästan så man snart får börjar tycka synd om företagen istället för kunderna.
Nu kommer "Kunden i centrum 2.0" (om ni tillåter ett sånt uttryck utan att kräkas). Den här uppgraderingen är inte driven av marknadsförarna och deras marknadstänk utan av den så kallade digitaliseringen - eller som vi också säger: I N T E R N E T. Skillnaden nu mot då är att det är kunderna själva som driver på. Med stöd i att kommunikation, distribution, produktion och organisation digitaliseras i allt fler sektorer kan kunderna som är konsumenterna ta ett helt annat kommando i interaktionerna och relationerna med diverse företag och step up the game and take it to the next level, som jag skulle skrivit om jag bloggat på ämericanska.
Vilket betyder att vi får nya sköna ord för kunden i centrum för 10-talet. Nu snackar vi konsumentengagemang, kundkonversationer, prosumers, fansumers, kunden som aktivist och communitydrivna marknader. Och allt detta kan man förvisso hånle åt och ironisera över, men faktum kvarstår: Nu driver kunderna (inte alla men en hel del) på själva för att få marknaderna dit de vill. De lägger sig i hur företagen gör saker, de ställer krav på företag eftersom de tack vare informationsöverflödet vet att det finns andra företag som gör saker bättre eller billigare, de kontaktar företag genom alla möjliga kanaler och kräver att få uppmärksamhet, de tycker och tänker till om företag och produkter i nätcommunitys, de sprider skit om usla produkter och ondskefulla affärsmetoder på nätet, de hackerattackerar och stänger ner dumma företags hemsidor, de moddar och remixar befintliga produkter efter eget huvud, de till och med skapar och tillverkar (i första hand digitala) produkter själva om det de kommersiella företagen har ett erbjuda inte duger. De sätter sig själva i centrum, helt enkelt, eftersom företagen aldrig gjorde det på 90- och 00-talen hur mycket de än pratade om det.
Kunden i centrum 2.0 riskerar att bli ett litet helvete för många branscher och till saken hör att företagen inte kan kontrollera det. Det bara sker. Det är nästan så man snart får börjar tycka synd om företagen istället för kunderna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)