Företag som tror på troll

Företag som tror på troll är frustrerande att jobba med. Det är liksom lite svårt att hitta målgrupper med troll att studera när troll bara existerar i marknadsavdelningens sagor.

Här är ett fingerat men verkligt exempel som gör mig galen just nu: Jag ska studera egenföretagande yrkeschaufförer i ett kommande uppdrag. Uppdragsgivaren har dock fått för sig att egenföretagande yrkeschaufförer arbetar minst halva sin arbetsdag på det egna kontoret med olika typer av administration och således är detta ett nyckelkriterium för att identifiera "rätt" målgrupp. Efter att vi har pratat med uppåt hundra egenföretagande yrkeschaufförer och ingen av dem överhuvudtaget tillbringar mer än några timmar i veckan på sitt "kontor", utan så gott som hela tiden är ute på vägarna och lägger mil till mätaren, konstaterar vi att vår uppdragsgivare verkar ha fått det här kontorshängandet om bakfoten. Men nej, de envisas med att det måste finnas yrkeschaufförer som tillbringar sina dagar på kontoret och tvingar således oss att fortsätta söka efter dessa troll som de fantiserat ihop i någon slags teoretisk målgruppsmodell.

Bortom frustrationen är det intressant att inse att det finns företag som tycker det är viktigare att hålla fast vid en illusion än det är att anpassa sin egen produkt till den rådande verkligheten. Det är också intressant att ett företag blir väldigt nöjt om man nu råkar hitta ett enda troll, bland alla verkliga människor, som man kan studera. Problemet är bara att ett enda troll inte direkt är representativt för resten av marknaden och därför nog är fel individ att studera. Och det är ingen vidare affärsidé att rikta sig till det enda trollet i världen med en massmarknadsprodukt. Det skulle i så fall vara om trollet är jävligt rikt. Men om man vill ha fler kunder än en så kanske man ska inrikta sig på en målgrupp som faktiskt existerar. Inte för att jag bryr mig, det är inte mina pengar som kastas bort.

Den digitala existensen, del III

Jag har tidigare skrivit några inlägg om den digitala existensen, fantasifullt betitlade Den digitala existensen och Den digitala existensen, del II. I det andra inlägget på ämnet påstod jag att den digitala existensen framför allt bygger på tre förhållningssätt till tillvaron i den digitala sfären:

1. Det måste se ut som om man lever ett aktivt och intressant liv (vilket avhandlades i inlägg två).
2. Man måste överlag ha en glad, positiv och öppen attityd till saker och ting.
3. Man måste våga sticka ut, utmana och provocera.

Här några reflektioner kring punkt 2, den glada, positiva och öppna attityden.

Få personer gillar en sur, bitter och deppig jävel. I livet IRL (in real life) har man inte alltid något val utan måste helt enkelt ibland umgås eller interagera med sura, bittra och deppiga kompisar, partners, släktingar och kollegor. På något sätt hör dåligt humör till den biofysiska existensen och accepteras mer eller mindre av de flesta i det verkliga livet. Så förhåller det sig inte riktigt i det digitala livet.

På webben, och i sociala medier i synnerhet, råder en allmän positivitetskultur. Man är glad, man delar alla roliga saker man gör på Facebook, man gillar ("likar") olika grejer, man uppmuntrar varandra, man re-tweetar och re-bloggar saker som andra lagt upp och man ger beröm och kredd. Det här är något jag hört i mängder av intervjuer med så kallade digitala infödingar och även fått bekräftat i andra studier. Personer som tillbringar en stor del av sin tid i den digitala sfären säger att det finns en förväntan på att man ska vara glad och positiv i sina statusuppdateringar, tweets och de bilder som man lägger ut, men också en inre vilja att själv upprätthålla en positiv attityd eftersom det är så mycket mer gångbart i det sociala sammanhang som existensen i sociala nätverk innebär. Ingen gillar som sagt en sur jävel (om man inte gör det till en grej, med glimten i ögat) och den personliga statusen i det digitala nätverket gynnas av att man har en positiv attityd.

Det här betyder inte nödvändigtvis att folk alltid är glada, positiva och öppna i sinnet även om de ger sken av att vara det på nätet, men om folk i allt högre utsträckning månar om att upprätthålla en glad och positiv attityd online är det sannolikt att det har en dragverkan även på deras sinnesstämning IRL. Modern hjärnforskning säger ju att det är möjligt att träna bort nedstämdhet och negativa tankar genom att tänka positivt, eftersom invanda tankebanor skapar faktiska fysiska mönster i hjärnan (ursäkta min lekmannaförklaring) som i sin tur förstärker det invanda tänkandet. Om människor tränar sin hjärna att tänka i positiva banor på nätet tack vare (eller på grund av, om man nu är lagd åt det negativa hållet) sociala medier så borde det också ha effekt för deras tänkande i allmänhet - och därmed skapa någon sorts spiraleffekt av positivitet.

Vi är flera på jobbet som har uppmärksammat och diskuterat den här rådande "positivitetstrenden" i det svenska samhället. En del förundras till exempel över kidsens ständiga "pussande" och "kramande" och "älskar dig:ande" i digitala meddelanden och undrar om det är ärligt menat eller bara en skenhelig jargong. Andra tycker att svenskarna är på väg mot förljugen amerikansk trevlighet som bara finns på ytan men som egentligen inget betyder. Det är svårt att säga om den positiva attityden bara är ytlig eller om den har någon substans, men det kan ju knappast vara av ondo att människor upprätthåller en glad, vänlig och positiv ton gentemot varandra?

Egentligen började positivitetstrenden i Sverige innan sociala medier fick sitt riktiga genombrott. Den positiva attityden var en reaktion på 90-talets distanserade ironisering och det illa dolda förakt och hån som låg latent i 90-talsjargongen. När jag jobbade på TV-kanal i mitten av 00-talet pratade vi t ex mycket om att alla program borde genomsyras av ett positivt förhållningssätt för att komma bort från förnedrings- och mobbningselementen i den första generationen dokusåpor (Robinson, Villa Medusa, Baren). När till och med Henrik Schyffert tog offentligt avstånd från ironin som självändamål i föreställningen "90-talet - Ett försvarstal" så var det tydligt att det svenska samhället ville komma ifrån den där negativiteten.

I och med att sociala medier sedan fick sitt genombrott mitt i den uppvaknade positivitetstrenden så tror jag att den förstärktes kraftigt och sannolikt cementerades den positiva attityden på ett högre medvetandeplan hos folk. Vi klättrade upp ett steg på trappan av positiv attityd. Givet den kultur som råder i den digitala sfären och givet det faktum att en positiv och öppen attityd är ett mycket mer framgångsrikt förhållningssätt i det nätverkssammanhang - en del skulle säga det oändliga cocktailpartyt - som den digitala existensen utspelar sig i så är i alla fall jag ganska övertygad om att den kulturella tonen av positivitet permanentats på det där högre trappsteget. Det går liksom inte att sitta och sura och vara bitter på ett cocktailparty om man vill vara delaktig i det som händer på partyt.

Den digitala kulturen är dessutom en samarbetsorienterad "allt är möjligt" kultur (hela den digitala tillvaron går ju att koda om, om man nu skulle vilja det), vilket också det ger den positiva attityden företräde. I en pre-digital kultur uppfattades ofta negativa och problematiserande individer som intelligenta, eftersom en negativ attityd och en problematisering visade på att man inte var naiv (tro mig, jag har själv använt den negativa och problematiserande attityden för att vinna skenbara intelligenspoäng i många sammanhang). Den digitala kulturen adderar konstruktivitet och viljan att förändra något som dimension till den problematiserande intelligensen. Alla kan klaga, men bara de smarta kan också förändra och förbättra någonting negativt till någonting positivt. Och eftersom förändring och förbättring i det digitala sammanhanget nästan alltid åstadkoms med gemensamma nätverkade krafter blir en positiv attityd ännu viktigare - det är inte speciellt enkelt att samarbeta med sura jävlar.

Jag skulle alltså säga att positivitetstrenden är mer än en fluga och den skenande digitaliseringen av samhället kommer att förstärka den här kulturella tendensen (och med ökande transparens förhoppningsvis också komma till bukt med sådana negativa aspekter av den digitala existensen som troll och nätmobbing). Så med andra ord: Det är bara att klistra på ett digitalt "Fröken Sverige"-smajl och hoppas på att din hjärna och sinnesstämning hänger på.