För en vecka sedan skrev jag ett inlägg om den digitala existensen och hur den upprätthålls genom ett aktivt, kontinuerligt och frekvent delande av innehåll i det digitala nätverket. Men vad händer egentligen i huvudet på personer som ägnar sig åt att ständigt dela med sig av sig själva? Det är rimligt att anta att allt det här delandet får någon typ av interna konsekvenser för dessa personer som en enbart biofysisk existens, med en högre andel spontana och mindre genomtänkta interaktioner, inte får.
En del av svaret finns möjligtvis i vad som krävs för att göra sig hörd i den digitala nätverkskulturen. Sett till alla de intervjuer jag gjort under de senaste åren med personer som existerar och agerar på nätet är det framför allt tre saker som återkommer som svar på frågan om vad som gäller för att få uppmärksamhet (vilket är lika med bekräftelse på att man faktiskt existerar digitalt):
1. Det måste se ut som om man lever ett aktivt och intressant liv.
2. Man måste överlag ha en glad, positiv och öppen attityd till saker och ting.
3. Man måste våga sticka ut, utmana och provocera.
I det här inlägget kommer jag endast fokusera på den första punkten och återkomma till de två andra vid senare tillfällen.
Den digitala existensen handlar ju som sagt om att hela tiden dela med sig av någon form av innehåll till nätverket och då blir ett aktivt och intressant liv i det biofysiska sammanhanget - eller ibland illusionen om ett aktivt och intressant liv - en viktig resurs att hämta det innehåll från. Det betyder att de personer som är måna om att nära sin digitala existens också kämpar med att hela tiden aktivera sig på olika sätt i den biofysiska världen eller hitta en intressant substans eller vinkel i de saker de faktiskt gör i den biofysiska världen, allt för att hela tiden ha någonting att dela med sig av till det digitala nätverket. Det räcker liksom inte med att posta på Facebook om att man äter en ostmacka. Antingen ska man äta sin ostmacka på ett spännande ställe, som en bergstopp, eller så ska man säga någonting intressant om sin ostmacka, som att det var den godaste ostmackan man ätit sen förskolan.
Vad det här i grund och botten handlar om är en sorts aktivering av tillvaron även i den biofysiska existensen. Det handlar alltså antingen om en livsstilsaktivering, som leder till att man söker sig till eller skapar händelser i sitt liv (eller till och med ljuger ihop händelser), eller om en analytisk aktivering, som innebär att man reflekterar över även väldigt vardagliga händelser för att kunna säga någonting intressant om dem eller göra dem till mer intressanta händelser än de skenbart är.
Så vad betyder det här? Säkert en hel del olika saker, men själv tycker jag mig se framför allt en ökad självmedvetenhet och omvärldsmedvetenhet hos personer som när en digital existens genom att aktivera sin biofysiska tillvaro. Man ser på sig själv utifrån istället för endast inifrån och man sätter in sig själv i ett större sammanhang i högre utsträckning än man tidigare har gjort. Eftersom man hela tiden behöver spegla den man är och det man gör i en digital existens ligger det ju nära till hands att också kliva utanför sig själv och titta mer "objektivt" på sin egen person: Hur ser jag ut? Hur vill jag se ut? Hur beter jag mig? Hur vill jag bete mig? Vem är jag? Vem vill jag vara? Och så vidare. Man börjar förstå hur man själv skapas i det sociokulturella sammanhanget och när man väl börjar förstå det vill man - troligen - också ta kontroll över den skapelseprocessen på ett mer aktivt sätt än man tidigare har gjort. Man vill ta plats på ett tydligare sätt och man vill hitta en tydligare plats i "det större sammanhanget".
Som allting annat här i världen så tror jag att den här aktiva kontrollen över det egna jaget kan vara både positiv och negativ. Det positiva är att man slutar flyta med och istället kanske förverkligar sig själv och det man har i högre utsträckning och dessutom upptäcker en hel del intressant mening även i triviala saker som en ostmacka. Det negativa är att man i det här aktiverade tillståndet ligger farligt nära att se på sig själv såsom ett företag ser på sitt varumärke. Det vill säga som en definierad identitet som alltid gör vissa saker på ett visst sätt och också kommunicerar om dem på ett visst sätt. Och tänker man på sig själv för mycket som ett varumärke förminskar man sig själv och sitt handlingsutrymme ganska kraftigt. Människor är av naturen oändligt mycket mer mångfacetterade än kommersiella varumärken och bör och behöver också vara det för att inte bli tragikomiska karikatyrer som lever liv som ser ut som dåliga Hollywoodkomedier. Och genom att göra sig själv för mycket till ett varumärke riskerar man dessutom liksom en kändis att bli synonym med sitt offentliga jag och börjar därmed eventuellt att agera mer inom ramarna för det offentliga jaget än som sitt privata jag.
Så här långt in i den här analysen känner jag att jag borde ta en examen i både psykologi och sociologi för att kunna ta diskussionen vidare. Aktivt självmedveten om mina begränsningar som den simpla bloggande market researcher jag är sätter jag därför punkt här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar