Jag arrangerade idag ett event för en av mina kunders ledningsgrupp där vi tog med några personer som konsumerar deras produkt till deras ledningsgruppskonferens. Övningen gick ut på att ledningsgruppen först (ovetandes om att de skulle konfronteras med verkliga kunder) spekulerade i kundernas konsumtionsbeteende och sedan fick träffa och intervjua de faktiska människorna bakom namnen och demografin som de spekulerat utifrån, för att själva få insikt i hur bra (eller dålig) koll de har på sin kärnmålgrupp.
Naturligtvis hade de inte så bra koll och fick en och annan intern sanning och fördom omkullkastad när deras kunder plötsligt stod där, livs levande, framför dem.
Jag skrev i våras ett inlägg om att market research borde representera mera istället för att bara informera och analysera. Information och analys är så klart viktigt, men faktum kvarstår: Det är ofta levandegörandet av målgruppen som gör bestående intryck. Bullets i en PowerPoint är av förståeliga skäl oerhört svåra att lägga på minnet och återberätta. En verklig människa minns man däremot ganska länge. En verklig människa kan man också själv berätta historier och anekdoter om. Och en verklig människa kan man inte avfärda eller bortförklara. En verklig människa måste man liksom acceptera och när den verkliga människan dessutom är ens trogna kund måste man till och med ge den människan rätt.
Som jag tidigare skrivit; man kan informera och analysera bäst man vill men om den information och analys man levererar inte gör intryck och avtryck kan man lika gärna låta bli. Market research skulle vinna mycket status på att göra bättre intryck. Eller, för att vara korrekt, på att låta konsumenterna göra det intryck de förtjänar att få göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar