iPhonekaffe

Jag stod häromdagen och köade till en kaffeautomat, i en paus i ett möte i en stajlad dansk kontorsbyggnad. Kvinnan framför mig tog tid på sig vid automaten och verkade inte få den att fungera. Hon vände sig om och ursäktade sig och sa att kaffeautomaten inte verkade fungera - och kom i samband med det på vad hon gjorde för fel: Hon försökte välja kaffetyp direkt på den digitala displayen genom att med fingret trycka på det alternativ hon ville ha. Men automatens display var inte en så kallad touchscreen, det var bara en vanlig digital display med olika kaffealternativ med ett nummer framför sig, ett nummer som man skulle slå in på en sifferknappsats strax under displayen för att välja kaffetyp.

För några år sedan skulle hon antagligen inte haft några problem med kaffeautomaten, men nu, när vi lever i iPhoneismens tidevarv, finns det inte längre någonting intuitivt med en gammal knappsats. Folk lägger inte ens märke till den.

Den predigitala teknikens mellansteg är på väg bort, till förmån för pekandet. Man hör historier om barn som kryper fram till teven och försöker flytta runt objekt på teveskärmen med fingret. Snart kommer folk titta på en tevefjärr och klia sig i huvudet. Sådana extramoment i användningen av teknik kommer kännas lika moderna som att ringa in till en telefonväxel och be en växeltelefonist att koppla vidare till den man vill prata med.

Pekskärmen känns som den ultimata symbolen för 2000-talets konsumtionssamhälle. Tusentals val tillgängliga genom minsta tänkbara ansträngning - och krävs det mer än en minimal ansträngning uppstår frustration och förvirring hos konsumenten. "Menar du att jag faktiskt måste göra något för att få det?!" Under iPhoneismen pekar vi direkt på det vi vill ha och får det. Både bokstavligt och bildligt talat.