"Jag har en jättegammal iPad", säger en deltagare i en intervju jag sitter och lyssnar på idag och jag tänker: Kan en iPad verkligen vara jättegammal?
Den första iPad:en släpptes av Apple den 3:e april 2010. Det betyder alltså att idag den 21:a april 2013 kan en iPad maximalt vara två år och trehundrafemtiotre dagar gammal. Är det jättegammalt?
Det verkar så.
Det säger något om konsumenters förhållande till teknik idag. En teknisk pryl med knappt tre år på nacken är j ä t t e g a m m a l. Vilket också betyder att konsumenters förväntningar på teknik är ganska extrema. Inom en eller max ett par år ska teknik bytas ut. Med den här (accelererande) generationstakten kommer teknik snart vara en snabbrörlig konsumtionsvara.
Visar inlägg med etikett Apple. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Apple. Visa alla inlägg
21 mars 2013
11 dec. 2012
Nätet all inclusive
The Economist hade i förra veckans nummer en intressant (och snyggt skriven) artikel om nätjättarnas kamp. Google mot Apple mot Amazon mot Facebook och hur alla fyra idag är både allierade och fiender i strävan efter att vara den spelare som tar hand om konsumenten på internet. Jag skrev i våras något liknande själv (i inlägget Kampen om internet) och diskuterade då hur Google och Facebook erbjuder två olika typer av metainternet som användagränsnitt för hela internet, med två olika ingångar genom sök respektive det sociala nätverket.
The Economist artikel sätter på ett bra sätt fingret på det faktum att alla fyra nätjättarna idag (mer eller mindre) försöker ta kontroll över alla typer av ingångar som konsumenten har till nätet: Alla fyra har ambitioner att erbjuda någon form av sökfunktionalitet, alla fyra arbetar med att koppla samman användare i ett nätverk, alla fyra är intresserade av att bedriva e-handel och åtminstone Apple och Google vill kontrollera det operativsystem konsumenten använder för att överhuvudtaget komma åt nätet (genom iOS respektive Android). Och det är klart, om man får konsumenten att vara social, göra sökningar och shoppa inom ramen för sin egen plattform då har man vunnit ganska mycket.
En intressant aspekt av denna etablering av fyra stora nätgiganter är hur snabbt internet egentligen har förändrats från att vara en brokig och fragmenterad djungel av små och stora, mer eller minder seriösa, webbplatser till att helt domineras av några stora "all inclusive internet resorts". Det är också intressant hur helhjärtat konsumenter har omfamnat dessa metanät. Precis som en all inclusive charterresa gör livet enkelt för semesterfiraren, som inte behöver bry sig om att hitta en resa, ett hotell, restauranger och aktiviteter själv, gör Googles, Apples, Facebooks och Amazons metanät livet på internet enkelt för "browsaren". Allting finns sammanlänkat i samma tjänst och användargränssnitt och det räcker med ett enda internethabitat för att softa runt på nätet. Det är också intressant att nätupplevelsen därmed går från att vara supernisch till att vara megalomanisk all inclusive i ett enda slag (samtidigt som det supernischade förstås fortfarande finns tillgängligt genom all inclusive-gränssnitten).
Om jag får dra den här utvecklingen vidare ett antal år in i framtiden och hela vägen till sin spets går det att frammana en vision av ett internet där vi användare och konsumenter väljer metanät ala Googles, Apples, Facebooks eller Amazons som vårt primära internethabitat - som vårt land på nätet. Vi väljer medlemskap i t ex Google eller Facebook och gör dessa medlemskap till vår nationalitet på nätet och agerar sedan i det digitala landskapet utifrån det medlemskapet ungefär som vi irl agerar ute i världen som svenskar, amerikaner och japaner. När alla jättarna till slut erbjuder alla aspekterna av den digitala upplevelsen finns det ingen anledning att lämna Facebook för att söka på Google eller handla via Amazon eftersom även Facebook möjliggör sök och ehandel. Då handlar valet istället om vilken typ av gemenskap - nätnationalitet - man vill tillhöra. Har jag mest gemensamt med googlianerna eller med amazonerna eller appleitsen eller facebookarna? Eller något annat nytt metanät som dykt upp och tagit position. I den här framtidsvisionen blir metanäten de nya länder (eller kulturer) vi lever digitalt i, de som erbjuder oss en möjlighet att existera digitalt och som erbjuder oss den nätinfrastruktur vi är beroende av för att hitta på internet. Alla andra företag (och individuellt producerande konsumenter också för den delen) agerar sedan underleverantörer till metanäten och förser dem med innehåll som användarna vill köpa, konsumera och socialisera kring i metanäten. Det kanske låter långsökt, men internet är redan en bra bit på väg mot just det här.
The Economist artikel sätter på ett bra sätt fingret på det faktum att alla fyra nätjättarna idag (mer eller mindre) försöker ta kontroll över alla typer av ingångar som konsumenten har till nätet: Alla fyra har ambitioner att erbjuda någon form av sökfunktionalitet, alla fyra arbetar med att koppla samman användare i ett nätverk, alla fyra är intresserade av att bedriva e-handel och åtminstone Apple och Google vill kontrollera det operativsystem konsumenten använder för att överhuvudtaget komma åt nätet (genom iOS respektive Android). Och det är klart, om man får konsumenten att vara social, göra sökningar och shoppa inom ramen för sin egen plattform då har man vunnit ganska mycket.
En intressant aspekt av denna etablering av fyra stora nätgiganter är hur snabbt internet egentligen har förändrats från att vara en brokig och fragmenterad djungel av små och stora, mer eller minder seriösa, webbplatser till att helt domineras av några stora "all inclusive internet resorts". Det är också intressant hur helhjärtat konsumenter har omfamnat dessa metanät. Precis som en all inclusive charterresa gör livet enkelt för semesterfiraren, som inte behöver bry sig om att hitta en resa, ett hotell, restauranger och aktiviteter själv, gör Googles, Apples, Facebooks och Amazons metanät livet på internet enkelt för "browsaren". Allting finns sammanlänkat i samma tjänst och användargränssnitt och det räcker med ett enda internethabitat för att softa runt på nätet. Det är också intressant att nätupplevelsen därmed går från att vara supernisch till att vara megalomanisk all inclusive i ett enda slag (samtidigt som det supernischade förstås fortfarande finns tillgängligt genom all inclusive-gränssnitten).
Om jag får dra den här utvecklingen vidare ett antal år in i framtiden och hela vägen till sin spets går det att frammana en vision av ett internet där vi användare och konsumenter väljer metanät ala Googles, Apples, Facebooks eller Amazons som vårt primära internethabitat - som vårt land på nätet. Vi väljer medlemskap i t ex Google eller Facebook och gör dessa medlemskap till vår nationalitet på nätet och agerar sedan i det digitala landskapet utifrån det medlemskapet ungefär som vi irl agerar ute i världen som svenskar, amerikaner och japaner. När alla jättarna till slut erbjuder alla aspekterna av den digitala upplevelsen finns det ingen anledning att lämna Facebook för att söka på Google eller handla via Amazon eftersom även Facebook möjliggör sök och ehandel. Då handlar valet istället om vilken typ av gemenskap - nätnationalitet - man vill tillhöra. Har jag mest gemensamt med googlianerna eller med amazonerna eller appleitsen eller facebookarna? Eller något annat nytt metanät som dykt upp och tagit position. I den här framtidsvisionen blir metanäten de nya länder (eller kulturer) vi lever digitalt i, de som erbjuder oss en möjlighet att existera digitalt och som erbjuder oss den nätinfrastruktur vi är beroende av för att hitta på internet. Alla andra företag (och individuellt producerande konsumenter också för den delen) agerar sedan underleverantörer till metanäten och förser dem med innehåll som användarna vill köpa, konsumera och socialisera kring i metanäten. Det kanske låter långsökt, men internet är redan en bra bit på väg mot just det här.
30 aug. 2012
Hur stavar man till integritet?
Jag vet inte om det är någon som läst eller minns Pierre Bourdieus pamflett "Om televisionen" från 1996? Den känns i alla fall fortfarande lika aktuell, om inte mer aktuell. Bourdieu diskuterar medias ängslighet och otyget att ständigt snegla på andra medier för att veta vad det egna medievarumärket ska göra och lyfta fram. Jag citerar:
Ingen läser så många tidningar som journalisterna, och de verkar tro att alla människor läser alla tidningar. För journalister är tidningsläsning en nödvändig verksamhet och presskrönikan ett nödvändigt arbetsintrument, eftersom man måste veta vad andra säger för att själv veta vad man ska säga. Det är en av de mekanismer som ger upphov till produkternas homogenitet eller likriktning.
Jag upplevde det här när jag i början av 00-talet själv arbetade på sportredaktionen på en av Sveriges största TV-kanaler. Efter varje sportnyhetssändning på kvällen samlades redaktionen till möte för att utvärdera sändningen. Efter några korta kommentarer om den egna sändningen handlade mötet alltid om hur man gjort ifrån sig i förhållande till den andra stora TV-kanalens konkurrerande sändning samma kväll. Man gratulerade alltid sig själv till en fantastisk sändning om man lyckats "toppa" med kvällens mest intressanta sportnyhet när konkurrenten haft samma nyhet längre bak i sändningen. Och man förbannade alltid sig själv om konkurrenten fått till en "bättre" ordning på inslagen. För inslagen i sig, de var nästan alltid desamma på båda kanalerna.
Redan då undrade jag lite över varför det var så viktigt att "slå" den konkurrerande sändningen enligt något slags diffust redaktionellt kvalitetsmått? Redan då undrade jag varför de aldrig diskuterade om sändningen varit bra ur tittarnas perspektiv?
Efter att ha fortsatt arbeta med olika medieprodukter sedan dess kan jag bara konstatera att det sneglas väldigt mycket på vad och hur konkurrenterna gör. Och efter att ha arbetat med andra produktkategorier än media kan jag konstatera att samma fenomen präglar även helt andra typer av affärsorganisationer och deras strategiska resonemang. Konkurrenten gör si, då måste vi göra si plus ett. Ingen vågar dock göra så. Varför tror alla alltid att konkurrenten är den som har alla rätt?
Det här ängsliga sneglandet på konkurrenten och besattheten av vad branschfolket i sig tycker är bra (journalisterna t ex) leder till två stora problem ur konsumenternas perspektiv. (Dvs de som produkten först och främst är till för om någon glömt bort vilken roll konsumenten har i det hela.)
Det första problemet är att konsumenten glöms bort. Man har så fullt upp med att snegla på och hänga med i vad konkurrenterna gör så att alla resurser allokeras till det snarare än till att fundera på hur produkten kan utvecklas för slutanvändaren.
Det andra problemet är att man väldigt lätt galopperar rakt in i galen tunna. När folk och företag i samma bransch ska battla mot varandra hamnar de ofta i ett finjusterande av väldigt specifika produktionstekniska detaljer, som kanske är intressanta för den insatte och för den som är verksam i branschen, men som sällan har någon avgörande betydelse för den vanliga användarens konsumtionsupplevelse. Man finlirar med ordningen på inslagen i en sportnyhetssändning, men helt ärligt, vilken tittare bryr sig egentligen om vilken ordning det är på ett bandyreferat från Sandviken och speedwayreportage från Falun? Det är knappast det som avgör vilken sändning de väljer att titta på och vad de tycker om sändningen. I förlängningen leder den här typen av branschintern finjustering till att medieredaktioner och andra bygger upp helt vrickade sanningar och hypoteser om vad som är en bra produkt. Vilket i sin tur leder till att vi konsumenter får leva med helt vrickade produkter.
Kommersiella marknadsaktörer må ha en hel del beundransvärda kvaliteter men integritet är inte en av dem. De är ofta ängsligare än 13-åringar på första skoluppropet i högstadiet. Det är också därför det är så otroligt enkelt för konsumentmarknaden att älska - ja till och med avguda - ett varumärke som Apple, som har integritet och agerar självständigt helt utan intresse för vad konkurrenterna gör, men som har intresse och känsla för vad som är en bra produkt för slutanvändarna.
Ingen läser så många tidningar som journalisterna, och de verkar tro att alla människor läser alla tidningar. För journalister är tidningsläsning en nödvändig verksamhet och presskrönikan ett nödvändigt arbetsintrument, eftersom man måste veta vad andra säger för att själv veta vad man ska säga. Det är en av de mekanismer som ger upphov till produkternas homogenitet eller likriktning.
Jag upplevde det här när jag i början av 00-talet själv arbetade på sportredaktionen på en av Sveriges största TV-kanaler. Efter varje sportnyhetssändning på kvällen samlades redaktionen till möte för att utvärdera sändningen. Efter några korta kommentarer om den egna sändningen handlade mötet alltid om hur man gjort ifrån sig i förhållande till den andra stora TV-kanalens konkurrerande sändning samma kväll. Man gratulerade alltid sig själv till en fantastisk sändning om man lyckats "toppa" med kvällens mest intressanta sportnyhet när konkurrenten haft samma nyhet längre bak i sändningen. Och man förbannade alltid sig själv om konkurrenten fått till en "bättre" ordning på inslagen. För inslagen i sig, de var nästan alltid desamma på båda kanalerna.
Redan då undrade jag lite över varför det var så viktigt att "slå" den konkurrerande sändningen enligt något slags diffust redaktionellt kvalitetsmått? Redan då undrade jag varför de aldrig diskuterade om sändningen varit bra ur tittarnas perspektiv?
Efter att ha fortsatt arbeta med olika medieprodukter sedan dess kan jag bara konstatera att det sneglas väldigt mycket på vad och hur konkurrenterna gör. Och efter att ha arbetat med andra produktkategorier än media kan jag konstatera att samma fenomen präglar även helt andra typer av affärsorganisationer och deras strategiska resonemang. Konkurrenten gör si, då måste vi göra si plus ett. Ingen vågar dock göra så. Varför tror alla alltid att konkurrenten är den som har alla rätt?
Det här ängsliga sneglandet på konkurrenten och besattheten av vad branschfolket i sig tycker är bra (journalisterna t ex) leder till två stora problem ur konsumenternas perspektiv. (Dvs de som produkten först och främst är till för om någon glömt bort vilken roll konsumenten har i det hela.)
Det första problemet är att konsumenten glöms bort. Man har så fullt upp med att snegla på och hänga med i vad konkurrenterna gör så att alla resurser allokeras till det snarare än till att fundera på hur produkten kan utvecklas för slutanvändaren.
Det andra problemet är att man väldigt lätt galopperar rakt in i galen tunna. När folk och företag i samma bransch ska battla mot varandra hamnar de ofta i ett finjusterande av väldigt specifika produktionstekniska detaljer, som kanske är intressanta för den insatte och för den som är verksam i branschen, men som sällan har någon avgörande betydelse för den vanliga användarens konsumtionsupplevelse. Man finlirar med ordningen på inslagen i en sportnyhetssändning, men helt ärligt, vilken tittare bryr sig egentligen om vilken ordning det är på ett bandyreferat från Sandviken och speedwayreportage från Falun? Det är knappast det som avgör vilken sändning de väljer att titta på och vad de tycker om sändningen. I förlängningen leder den här typen av branschintern finjustering till att medieredaktioner och andra bygger upp helt vrickade sanningar och hypoteser om vad som är en bra produkt. Vilket i sin tur leder till att vi konsumenter får leva med helt vrickade produkter.
Kommersiella marknadsaktörer må ha en hel del beundransvärda kvaliteter men integritet är inte en av dem. De är ofta ängsligare än 13-åringar på första skoluppropet i högstadiet. Det är också därför det är så otroligt enkelt för konsumentmarknaden att älska - ja till och med avguda - ett varumärke som Apple, som har integritet och agerar självständigt helt utan intresse för vad konkurrenterna gör, men som har intresse och känsla för vad som är en bra produkt för slutanvändarna.
19 nov. 2011
Hur svårt ska det enkla vara?
Jag jobbar en hel del med konsumentförståelse inom TV och telekom, två branscher som idag är väldigt inbäddade i teknik hela vägen ut i användarledet. Mer som regel än undantag handlar slutsatser och rekommendationer i research inom dessa sektorer om att förenkla tekniken i olika produkter och tjänster för konsumenten; dvs göra produkterna och tjänsterna mer intuitiva, lättbegripliga, användarvänliga och låta tekniken tjäna konsumenten istället för att konsumenten ska tjäna tekniken. Oerhört självklara saker egentligen och knappast något man ens borde behöva fundera på, påpeka för utvecklarna eller författa långa konsultrapporter om.
Och ändå är det där skon klämmer, gång efter gång efter gång. Alla fattar väl att teknik ska var enkelt - och ändå blir det sällan tillräckligt enkelt.
Jag är inte ingenjör och vet inte riktigt hur komplicerat det är att utveckla tekniska produkter och tjänster, men eftersom det finns ett väldigt stort och känt exempel på ett företag som lyckats förenkla teknik för konsumenten - ja, det handlar om Apple som vanligt - borde väl några fler också kunna lyckas? Jag anar att misslyckandena bland annat handlar om hetsen att snabbt komma ut på marknaden i branscher under ständig och snabb utveckling och att det därför stressas fram och ut produkter och tjänster som kanske fungerar för ingenjörer och teknikfreaks men inte lika bra för oss andra, men om man nu vill gå sin marknad till mötes borde man inte också gå den till mötes i det avseende den skriker högst om?
Jag kan tycka att det nätan är löjligt - och samtidigt ett underbetyg till ett antal branscher - att Apple blivit ett av världens största företag bara på att förvalta den oerhört självklara och enkla insikten att "det ska vara enkelt". Man skulle gärna vilja tro att det krävdes lite mer "rocket science" för att bli världens ledande bolag och mest älskade varumärke, men tydligen icke. Precis så lite krävs för att göra konsumenter glada - och ändå misslyckas de allra flesta teknikföretag med detta om och om igen.
Och ändå är det där skon klämmer, gång efter gång efter gång. Alla fattar väl att teknik ska var enkelt - och ändå blir det sällan tillräckligt enkelt.
Jag är inte ingenjör och vet inte riktigt hur komplicerat det är att utveckla tekniska produkter och tjänster, men eftersom det finns ett väldigt stort och känt exempel på ett företag som lyckats förenkla teknik för konsumenten - ja, det handlar om Apple som vanligt - borde väl några fler också kunna lyckas? Jag anar att misslyckandena bland annat handlar om hetsen att snabbt komma ut på marknaden i branscher under ständig och snabb utveckling och att det därför stressas fram och ut produkter och tjänster som kanske fungerar för ingenjörer och teknikfreaks men inte lika bra för oss andra, men om man nu vill gå sin marknad till mötes borde man inte också gå den till mötes i det avseende den skriker högst om?
Jag kan tycka att det nätan är löjligt - och samtidigt ett underbetyg till ett antal branscher - att Apple blivit ett av världens största företag bara på att förvalta den oerhört självklara och enkla insikten att "det ska vara enkelt". Man skulle gärna vilja tro att det krävdes lite mer "rocket science" för att bli världens ledande bolag och mest älskade varumärke, men tydligen icke. Precis så lite krävs för att göra konsumenter glada - och ändå misslyckas de allra flesta teknikföretag med detta om och om igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)