Att nästa generations TV-tittande sker via nätbaserade streamingtjänster av olika slag börjar nu kännas etablerat. Även om PUT-nivåerna (people using television) för traditionell linjär TV fortfarande är höga så är det bara en fråga om tid innan den breda tittarmigrationen till tjänster som Netflix, Viaplay, HBO, SVT Play och kommande (aggergerade eller icke-aggregerade) tjänster för streamad linjär TV kommer ske. Den intressanta frågan just nu är kanske hur positionerna på den streamade TV-marknaden kommer att intas.
Netflix lansering av den egenproducerade serien House of Cards är ett intressant analyscase för just detta.
Så här långt har Netflix varit en renodlad innehållsaggregatör, vars affärsmodell handlat om att distribuera innehåll producerat av andra produktionsbolag och TV-kanaler. Med satsningen på House of Cards och kommande annonserade egenproduktioner justerar Netflix också sin affärsmodell och sin position på marknaden. Netflix blir egentligen en motsvarighet till dagens TV-kanaler, men med ett rent on demand-erbjudande som är streamat istället för linjärt utsänt. Liksom ett HBO eller ett AMC (eller ett TV3 eller ett Kanal 5 för att ta svenska exempel) levererar Netflix nu både egenproducerat material och inköpt material.
Därmed borde Netflix konkurrenssituation också förändras. Det borde innebära att Netflix på sätt och vis går in i direkt konkurrens med traditionella linjära TV-kanaler. Netflix gör sig till den digitala erans inkarnation av en TV-kanal. Frågan är bara vad som sker i andra änden? Dvs den ände där Netflix tidigare hämtat in innehållet för sitt aggregerade erbjudande. Om Netflix blir en ny nätbaserad TV-kanal, kommer då en kanal som AMC vara intresserad av att släppa serier som The Walking Dead till Netflix? Det är samma sak som om TV3 lät Kanal 5 visa TV3:s egenproduktioner Top Model och Efterlyst. Och varför skulle de göra det? Varför låta en konkurrent kapitalisera på ens eget innehåll? Snarare borde ABC, AMC, HBO, Showtime och andra kanaler välja att erbjuda sina egenproducerade titlar endast i sina egna streamade onlinetjänster, för att inte förse en ny konkurrent med livsblod. Innehållet, som med Netflix varit på väg ut i för oss konsumenter trevliga aggregerade tjänster, riskerar att dras tillbaka till isolerade kanaltjänster.
Vad betyder i så fall detta? Jo, i ett första steg att vi konsumenter kommer att behöva skaffa separata abonnemang på alla de unika mediebolagens streamingtjänster. Som konsument kommer man tvingas skaffa ett antal olika tjänster för att få tillgång till en bredd av innehåll istället för bara det som ett mediehus producerar. Det kommer förstås inte hålla som affärsmodell, eftersom det blir för dyrt och opraktiskt för konsument, så i ett andra steg kommer det trots allt behövas någon form av aggregering av dessa tjänster - någon sorts "kanalpaket" för TV-streamingtjänster. Frågan är vem som kommer att ta den positionen? Någon framtida motsvarighet till ursprungs-Netflix? Eller någon som endast erbjuder ett användargränssnitt som kan aggergera och samköra olika av varandra oberoende streamingtjänster? Eller någon helt annan lösning som idag är svår att se framför sig?
Det som slår mig är att det är här någonstans som dagens TV-leverantörer borde börja titta efter en ny position, nu när deras kabel-TV-erbjudande är på väg att dö digitaliseringsdöden. Men vad jag har läst, sett och hört är det ännu ingen TV-leverantör som tittar på marknaden på den här nivån eller är kapabala att göra en scenarioanalys bortom en lösning baserad på managerat innehåll med bas i en PVR-tjänst.
Visar inlägg med etikett TV-kanal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett TV-kanal. Visa alla inlägg
11 mars 2013
30 aug. 2012
Hur stavar man till integritet?
Jag vet inte om det är någon som läst eller minns Pierre Bourdieus pamflett "Om televisionen" från 1996? Den känns i alla fall fortfarande lika aktuell, om inte mer aktuell. Bourdieu diskuterar medias ängslighet och otyget att ständigt snegla på andra medier för att veta vad det egna medievarumärket ska göra och lyfta fram. Jag citerar:
Ingen läser så många tidningar som journalisterna, och de verkar tro att alla människor läser alla tidningar. För journalister är tidningsläsning en nödvändig verksamhet och presskrönikan ett nödvändigt arbetsintrument, eftersom man måste veta vad andra säger för att själv veta vad man ska säga. Det är en av de mekanismer som ger upphov till produkternas homogenitet eller likriktning.
Jag upplevde det här när jag i början av 00-talet själv arbetade på sportredaktionen på en av Sveriges största TV-kanaler. Efter varje sportnyhetssändning på kvällen samlades redaktionen till möte för att utvärdera sändningen. Efter några korta kommentarer om den egna sändningen handlade mötet alltid om hur man gjort ifrån sig i förhållande till den andra stora TV-kanalens konkurrerande sändning samma kväll. Man gratulerade alltid sig själv till en fantastisk sändning om man lyckats "toppa" med kvällens mest intressanta sportnyhet när konkurrenten haft samma nyhet längre bak i sändningen. Och man förbannade alltid sig själv om konkurrenten fått till en "bättre" ordning på inslagen. För inslagen i sig, de var nästan alltid desamma på båda kanalerna.
Redan då undrade jag lite över varför det var så viktigt att "slå" den konkurrerande sändningen enligt något slags diffust redaktionellt kvalitetsmått? Redan då undrade jag varför de aldrig diskuterade om sändningen varit bra ur tittarnas perspektiv?
Efter att ha fortsatt arbeta med olika medieprodukter sedan dess kan jag bara konstatera att det sneglas väldigt mycket på vad och hur konkurrenterna gör. Och efter att ha arbetat med andra produktkategorier än media kan jag konstatera att samma fenomen präglar även helt andra typer av affärsorganisationer och deras strategiska resonemang. Konkurrenten gör si, då måste vi göra si plus ett. Ingen vågar dock göra så. Varför tror alla alltid att konkurrenten är den som har alla rätt?
Det här ängsliga sneglandet på konkurrenten och besattheten av vad branschfolket i sig tycker är bra (journalisterna t ex) leder till två stora problem ur konsumenternas perspektiv. (Dvs de som produkten först och främst är till för om någon glömt bort vilken roll konsumenten har i det hela.)
Det första problemet är att konsumenten glöms bort. Man har så fullt upp med att snegla på och hänga med i vad konkurrenterna gör så att alla resurser allokeras till det snarare än till att fundera på hur produkten kan utvecklas för slutanvändaren.
Det andra problemet är att man väldigt lätt galopperar rakt in i galen tunna. När folk och företag i samma bransch ska battla mot varandra hamnar de ofta i ett finjusterande av väldigt specifika produktionstekniska detaljer, som kanske är intressanta för den insatte och för den som är verksam i branschen, men som sällan har någon avgörande betydelse för den vanliga användarens konsumtionsupplevelse. Man finlirar med ordningen på inslagen i en sportnyhetssändning, men helt ärligt, vilken tittare bryr sig egentligen om vilken ordning det är på ett bandyreferat från Sandviken och speedwayreportage från Falun? Det är knappast det som avgör vilken sändning de väljer att titta på och vad de tycker om sändningen. I förlängningen leder den här typen av branschintern finjustering till att medieredaktioner och andra bygger upp helt vrickade sanningar och hypoteser om vad som är en bra produkt. Vilket i sin tur leder till att vi konsumenter får leva med helt vrickade produkter.
Kommersiella marknadsaktörer må ha en hel del beundransvärda kvaliteter men integritet är inte en av dem. De är ofta ängsligare än 13-åringar på första skoluppropet i högstadiet. Det är också därför det är så otroligt enkelt för konsumentmarknaden att älska - ja till och med avguda - ett varumärke som Apple, som har integritet och agerar självständigt helt utan intresse för vad konkurrenterna gör, men som har intresse och känsla för vad som är en bra produkt för slutanvändarna.
Ingen läser så många tidningar som journalisterna, och de verkar tro att alla människor läser alla tidningar. För journalister är tidningsläsning en nödvändig verksamhet och presskrönikan ett nödvändigt arbetsintrument, eftersom man måste veta vad andra säger för att själv veta vad man ska säga. Det är en av de mekanismer som ger upphov till produkternas homogenitet eller likriktning.
Jag upplevde det här när jag i början av 00-talet själv arbetade på sportredaktionen på en av Sveriges största TV-kanaler. Efter varje sportnyhetssändning på kvällen samlades redaktionen till möte för att utvärdera sändningen. Efter några korta kommentarer om den egna sändningen handlade mötet alltid om hur man gjort ifrån sig i förhållande till den andra stora TV-kanalens konkurrerande sändning samma kväll. Man gratulerade alltid sig själv till en fantastisk sändning om man lyckats "toppa" med kvällens mest intressanta sportnyhet när konkurrenten haft samma nyhet längre bak i sändningen. Och man förbannade alltid sig själv om konkurrenten fått till en "bättre" ordning på inslagen. För inslagen i sig, de var nästan alltid desamma på båda kanalerna.
Redan då undrade jag lite över varför det var så viktigt att "slå" den konkurrerande sändningen enligt något slags diffust redaktionellt kvalitetsmått? Redan då undrade jag varför de aldrig diskuterade om sändningen varit bra ur tittarnas perspektiv?
Efter att ha fortsatt arbeta med olika medieprodukter sedan dess kan jag bara konstatera att det sneglas väldigt mycket på vad och hur konkurrenterna gör. Och efter att ha arbetat med andra produktkategorier än media kan jag konstatera att samma fenomen präglar även helt andra typer av affärsorganisationer och deras strategiska resonemang. Konkurrenten gör si, då måste vi göra si plus ett. Ingen vågar dock göra så. Varför tror alla alltid att konkurrenten är den som har alla rätt?
Det här ängsliga sneglandet på konkurrenten och besattheten av vad branschfolket i sig tycker är bra (journalisterna t ex) leder till två stora problem ur konsumenternas perspektiv. (Dvs de som produkten först och främst är till för om någon glömt bort vilken roll konsumenten har i det hela.)
Det första problemet är att konsumenten glöms bort. Man har så fullt upp med att snegla på och hänga med i vad konkurrenterna gör så att alla resurser allokeras till det snarare än till att fundera på hur produkten kan utvecklas för slutanvändaren.
Det andra problemet är att man väldigt lätt galopperar rakt in i galen tunna. När folk och företag i samma bransch ska battla mot varandra hamnar de ofta i ett finjusterande av väldigt specifika produktionstekniska detaljer, som kanske är intressanta för den insatte och för den som är verksam i branschen, men som sällan har någon avgörande betydelse för den vanliga användarens konsumtionsupplevelse. Man finlirar med ordningen på inslagen i en sportnyhetssändning, men helt ärligt, vilken tittare bryr sig egentligen om vilken ordning det är på ett bandyreferat från Sandviken och speedwayreportage från Falun? Det är knappast det som avgör vilken sändning de väljer att titta på och vad de tycker om sändningen. I förlängningen leder den här typen av branschintern finjustering till att medieredaktioner och andra bygger upp helt vrickade sanningar och hypoteser om vad som är en bra produkt. Vilket i sin tur leder till att vi konsumenter får leva med helt vrickade produkter.
Kommersiella marknadsaktörer må ha en hel del beundransvärda kvaliteter men integritet är inte en av dem. De är ofta ängsligare än 13-åringar på första skoluppropet i högstadiet. Det är också därför det är så otroligt enkelt för konsumentmarknaden att älska - ja till och med avguda - ett varumärke som Apple, som har integritet och agerar självständigt helt utan intresse för vad konkurrenterna gör, men som har intresse och känsla för vad som är en bra produkt för slutanvändarna.
16 feb. 2012
Tecken på en (över)mogen TV-marknad
Jag plockade upp en DN på flyget hem från Oslo idag och upptäckte en (för oss som jobbat eller jobbar i TV-branschen) intressant sak när jag bläddrade förbi TV-tablåerna i kulturbilagan: Nu är till och med TV-tablån för tittarna indelad efter TV-kanalernas interna kategorisering av TV-dygnet. Det vill säga i tidsblock som motsvarar branschens internbeteckningar Daytime, Prime Access, Prime Time, Late Night och Night. Ja, ni ser det själva i vänstermarginalen på bilden här under.
För mig som jobbat ganska intensivt med TV och TV-research är det här ett intressant - och tydligt - tecken på i vilken extrem mognadsfas TV-marknaden befinner sig, i en så kallad produktlivscykel. Det traditionella tablå-TV-erbjudandet är så cementerat att till och med de interna affärsmässiga tablåblocken kommuniceras mot tittarna utan omsvep, eftersom branschen vet att tittarna vet att det är just precis så här kanalerna delar in TV-dygnet.
Den affärsmässiga indelningen av TV-dygnet i just dessa tablåblock bygger i sin tur naturligtvis på gedigen research av människors tittarvanor. TV-kanalerna har för länge länge sedan förstått hur tittandet ser ut i Daytime. De vet vad som krävs i väg av programinnehåll av en Prime Access-slot, som karaktäriseras av att människor kommer hem från jobbet, tar tag i hushållsbestyr och bara vill ha på teven som sällskap i bakgrunden. Kanalerna programmerar alltid sina starkaste titlar i Prime Time mellan 20.00-22.00, för det tillfälle på dagen då folk har ätit sin middag, lagt de minsta barnen och bara vill sjunka ner i TV-soffan och flyta bort i en bra serie eller en engagerande reality. Och de förstår att lägga det lite tyngre, alternativa eller provokativa innehållet i Late Night för de tittare som sitter kvar själva och vill ha något lite annorlunda att glo på, efter att resten av familjen eller partnern har gått och lagt sig.
TV-kanalerna har identifierat tittarmönstret och de cementerar det ännu hårdare genom att programmera sina tablåer undantagslöst för just det etablerade tittarmönstret. TV-kanalerna och TV-tittarna ligger och frustar tillsammans i ett låst brottargrepp och "outar" alltså till och med sin betongsfasta relation genom DN:s TV-tablå. Mognare än så kan en marknad liksom inte bli innan den börjar ruttna.
Jag tänker dock inte deklarera att "TV:n är död!" eftersom om det är någonting som mediehistorien har lärt oss så är det att medier inte bara trillar av pinn, de nischas. Men det går ändå inte att komma ifrån att TV-äpplet börjar bli lite mjukt innanför skalet och att bruna fläckar går att notera här och där i det nyligen så krispigt gröna. Det låsta grepp som TV-mediet idag befinner sig i blir inte mindre låst av att ingen egentligen uppfunnit några nya programgenrer värda namnet sedan den tiden då SVT lanserade dokusåpan med Expedition Robinson och Femman satte fart på makeover-realityn med Roomservice. Fyran relanserar nu t ex Farmen, som gräddet på moset av relanseringar som nämnda Robinson, Fångarna på fortet och Gladiatorerna...
Skrev jag låst? Jag tror jag skrev låst.
Nej, det existerar helt enkelt inget som helst verkligt nytänkande i den traditionella TV-världen (varken i Sverige eller internationellt) och tablålåsningen är ett av flera tecken på just detta. Vilket i sin tur är ett tecken på att marknaden är just övermogen och att den där produktlivscykelkurvan börjar få så kallad matematiskt negativ lutning. Och även om detta inte är en nyhet för speciellt många är det ändå värt att sparka in den här öppna dörren ännu en gång.
För mig som jobbat ganska intensivt med TV och TV-research är det här ett intressant - och tydligt - tecken på i vilken extrem mognadsfas TV-marknaden befinner sig, i en så kallad produktlivscykel. Det traditionella tablå-TV-erbjudandet är så cementerat att till och med de interna affärsmässiga tablåblocken kommuniceras mot tittarna utan omsvep, eftersom branschen vet att tittarna vet att det är just precis så här kanalerna delar in TV-dygnet.
Den affärsmässiga indelningen av TV-dygnet i just dessa tablåblock bygger i sin tur naturligtvis på gedigen research av människors tittarvanor. TV-kanalerna har för länge länge sedan förstått hur tittandet ser ut i Daytime. De vet vad som krävs i väg av programinnehåll av en Prime Access-slot, som karaktäriseras av att människor kommer hem från jobbet, tar tag i hushållsbestyr och bara vill ha på teven som sällskap i bakgrunden. Kanalerna programmerar alltid sina starkaste titlar i Prime Time mellan 20.00-22.00, för det tillfälle på dagen då folk har ätit sin middag, lagt de minsta barnen och bara vill sjunka ner i TV-soffan och flyta bort i en bra serie eller en engagerande reality. Och de förstår att lägga det lite tyngre, alternativa eller provokativa innehållet i Late Night för de tittare som sitter kvar själva och vill ha något lite annorlunda att glo på, efter att resten av familjen eller partnern har gått och lagt sig.
TV-kanalerna har identifierat tittarmönstret och de cementerar det ännu hårdare genom att programmera sina tablåer undantagslöst för just det etablerade tittarmönstret. TV-kanalerna och TV-tittarna ligger och frustar tillsammans i ett låst brottargrepp och "outar" alltså till och med sin betongsfasta relation genom DN:s TV-tablå. Mognare än så kan en marknad liksom inte bli innan den börjar ruttna.
Jag tänker dock inte deklarera att "TV:n är död!" eftersom om det är någonting som mediehistorien har lärt oss så är det att medier inte bara trillar av pinn, de nischas. Men det går ändå inte att komma ifrån att TV-äpplet börjar bli lite mjukt innanför skalet och att bruna fläckar går att notera här och där i det nyligen så krispigt gröna. Det låsta grepp som TV-mediet idag befinner sig i blir inte mindre låst av att ingen egentligen uppfunnit några nya programgenrer värda namnet sedan den tiden då SVT lanserade dokusåpan med Expedition Robinson och Femman satte fart på makeover-realityn med Roomservice. Fyran relanserar nu t ex Farmen, som gräddet på moset av relanseringar som nämnda Robinson, Fångarna på fortet och Gladiatorerna...
Skrev jag låst? Jag tror jag skrev låst.
Nej, det existerar helt enkelt inget som helst verkligt nytänkande i den traditionella TV-världen (varken i Sverige eller internationellt) och tablålåsningen är ett av flera tecken på just detta. Vilket i sin tur är ett tecken på att marknaden är just övermogen och att den där produktlivscykelkurvan börjar få så kallad matematiskt negativ lutning. Och även om detta inte är en nyhet för speciellt många är det ändå värt att sparka in den här öppna dörren ännu en gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)