Att nästa generations TV-tittande sker via nätbaserade streamingtjänster av olika slag börjar nu kännas etablerat. Även om PUT-nivåerna (people using television) för traditionell linjär TV fortfarande är höga så är det bara en fråga om tid innan den breda tittarmigrationen till tjänster som Netflix, Viaplay, HBO, SVT Play och kommande (aggergerade eller icke-aggregerade) tjänster för streamad linjär TV kommer ske. Den intressanta frågan just nu är kanske hur positionerna på den streamade TV-marknaden kommer att intas.
Netflix lansering av den egenproducerade serien House of Cards är ett intressant analyscase för just detta.
Så här långt har Netflix varit en renodlad innehållsaggregatör, vars affärsmodell handlat om att distribuera innehåll producerat av andra produktionsbolag och TV-kanaler. Med satsningen på House of Cards och kommande annonserade egenproduktioner justerar Netflix också sin affärsmodell och sin position på marknaden. Netflix blir egentligen en motsvarighet till dagens TV-kanaler, men med ett rent on demand-erbjudande som är streamat istället för linjärt utsänt. Liksom ett HBO eller ett AMC (eller ett TV3 eller ett Kanal 5 för att ta svenska exempel) levererar Netflix nu både egenproducerat material och inköpt material.
Därmed borde Netflix konkurrenssituation också förändras. Det borde innebära att Netflix på sätt och vis går in i direkt konkurrens med traditionella linjära TV-kanaler. Netflix gör sig till den digitala erans inkarnation av en TV-kanal. Frågan är bara vad som sker i andra änden? Dvs den ände där Netflix tidigare hämtat in innehållet för sitt aggregerade erbjudande. Om Netflix blir en ny nätbaserad TV-kanal, kommer då en kanal som AMC vara intresserad av att släppa serier som The Walking Dead till Netflix? Det är samma sak som om TV3 lät Kanal 5 visa TV3:s egenproduktioner Top Model och Efterlyst. Och varför skulle de göra det? Varför låta en konkurrent kapitalisera på ens eget innehåll? Snarare borde ABC, AMC, HBO, Showtime och andra kanaler välja att erbjuda sina egenproducerade titlar endast i sina egna streamade onlinetjänster, för att inte förse en ny konkurrent med livsblod. Innehållet, som med Netflix varit på väg ut i för oss konsumenter trevliga aggregerade tjänster, riskerar att dras tillbaka till isolerade kanaltjänster.
Vad betyder i så fall detta? Jo, i ett första steg att vi konsumenter kommer att behöva skaffa separata abonnemang på alla de unika mediebolagens streamingtjänster. Som konsument kommer man tvingas skaffa ett antal olika tjänster för att få tillgång till en bredd av innehåll istället för bara det som ett mediehus producerar. Det kommer förstås inte hålla som affärsmodell, eftersom det blir för dyrt och opraktiskt för konsument, så i ett andra steg kommer det trots allt behövas någon form av aggregering av dessa tjänster - någon sorts "kanalpaket" för TV-streamingtjänster. Frågan är vem som kommer att ta den positionen? Någon framtida motsvarighet till ursprungs-Netflix? Eller någon som endast erbjuder ett användargränssnitt som kan aggergera och samköra olika av varandra oberoende streamingtjänster? Eller någon helt annan lösning som idag är svår att se framför sig?
Det som slår mig är att det är här någonstans som dagens TV-leverantörer borde börja titta efter en ny position, nu när deras kabel-TV-erbjudande är på väg att dö digitaliseringsdöden. Men vad jag har läst, sett och hört är det ännu ingen TV-leverantör som tittar på marknaden på den här nivån eller är kapabala att göra en scenarioanalys bortom en lösning baserad på managerat innehåll med bas i en PVR-tjänst.
Visar inlägg med etikett aggregerad tjänst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett aggregerad tjänst. Visa alla inlägg
11 mars 2013
Bortom Netflix
Etiketter:
ABC,
aggregerad tjänst,
AMC,
HBO,
House of Cards,
Kanal 5,
Netflix,
PUT,
Showtime,
streamingtjänst,
SVT Play,
TV-kanal,
TV-leverantör,
TV3
3 okt. 2012
Varsågoda, ett framtidsscenario för TV
Försöker man förutsäga framtiden gör man sig i de allra flesta fall till åtlöje, men i kategorin TV börjar fasen alla tecken i tiden utkristallisera ett framtidsscenario värt att tro på.
Första steget - Nätdistribution: Snart finns alla typer av TV-innehåll och paketeringar av TV-innehåll tillgängliga på nätet. Film, serier, sport och allehanda TV-program är redan där i diverse gratistjänster och betaltjänster. Det som egentligen återstår är TV-kanalernas linjära TV-utsändningar, vilket jag antar mest hålls tillbaka av den traditionella affärsmodellen för reklamfinansierad TV. Redan 2006 streamade ju t ex ZTV hela sin linjära utsändning online så det handlar definitivt inte om något teknologiskt hinder för att göra det. När allt innehåll och alla av konsument önskade paketeringar av TV-innehåll (t ex den linjära TV-utsändningen) finns på nätet har det första steget fullbordats och de traditionella TV-distributörernas tjänst har blivit obsolet - även om de kommer kunna fortsätta snurra sin alltmer ihåliga TV-affär ett tag till.
Andra steget - Smarta TV-apparater: Just nu håller befolkningens TV-apparater på att nätuppkopplas. En del köper så kallade smarta TV-apparter som har nätverkskort, en del kopplar upp sina TV-apparater med internettillägg som Apple-TV, Roku, Boxee eller en vanlig Xbox och en del pluggar helt enkelt in en dator i teven. Än så länge lider de flesta internetuppkopplade TV-apparater av en viss klumpighet i olika avseenden men succesivt kommer TV-apparaten förstås att bli lika smart och nätsnabb som datorn är. Därmed tillgängliggörs allt det nätdistribuerade TV-innehållet på den viktigaste skärmen för TV-tittande, nämligen TV-skärmen.
I det här läget tänker man att saken är biff. TV goes nätet och hela kategorin stöps om. Men inte riktigt ännu. Innehållet är på plats, distributionen är på plats och huvudskärmen är med i leken. En sak återstår dock: Navigationen.
Tredje steget - Navigationen: Mycket har hänt med teven sen 50-talet men inte så mycket har hänt med fjärrkontrollen - den som faktiskt mer än något annat är konsumentens användargränssnitt för TV-konsumtion. Men med genombrottet för smartphones, tablets och appar är nu - äntligen - en ny fjärrkontrollslösning snart på plats. Vi har nu teknologi som tillåter spegling av det som finns på TV-skärmen (dvs det internet som snart kommer finnas där) till skärmen på en tablet eller en smartphone. Det ger konsumenten möjlighet att på ett enkelt sätt navigera i och byta mellan innehåll i ett nätgränssnitt på sin tablet/smartphone som man sitter bekvämt med i soffan istället för att sitta med trådlösa tangentbord och möss i soffan och försöka navigera på TV-skärmen som man navigerar på en traditionell dator. Utan en enkel navigation i ett nätgränssnitt kommer den bekväma konsumenten - vilket är de flesta konsumenter - fortfarande att välja fjärrkontrollen och TV-kanaler från en traditionell TV-leverantör. Men med en app som speglar TV-skärmen och ett nätgränssnitt rakt ner i en tablet/smartphone kommer det plötsligt kännas enklare.
Fram till att de här tre stegen verkligen är på plats och fungerar användarvänligt kommer det fortsätta ske en småskalig migration till OTT-konsumtion av TV, men den stora massan kommer ändå att dröja sig kvar vid det traditionella TV-erbjudandet och TV-leverantörernas kanalpaket. När de här tre stegen väl är på plats kommer däremot skiftet. Och då kommer det att ske snabbt. Jag är ganska övertygad om att traditionellt digitaldistribuerad TV kommer tappa sitt grepp om marknaden på bara några få år och helt tas över av olika former av OTT-tjänster för TV. I samband med det kommer också interimslösningar för on demand som dagens PVR bli obsoleta, eftersom innehåll kommer finnas tillgängligt on demand i OTT-tjänsternas arkiv.
Vilka aktörer som kommer vinna slaget på den helt nya TV-marknad som uppstår återstår naturligtvis att se, men min förutsägelse är (vilket jag tidigare varit inne på) att det är tjänster som förmår att aggregera alla (eller i alla fall många) typer av TV-innehåll inom ramen för samma tjänst som blir de stora spelarna. Det är möjligt att någon eller några av de traditionella TV-leverantörerna lyckas omforma sig till en sådan (t ex Viaplay är ett steg i den riktningen), men mer troligt är att det kommer vara andra aktörer tar den positionen som aggregatörer, aktörer som redan idag har försprång i relationen med innehållsproducenterna.
Som TV-konsument kommer man alltså troligen "prenumerera" på några olika OTT-tjänster som aggregerar den typ av TV-innehåll man är intresserad av. T ex en tjänst som aggregerar linjära TV-kanalströmmar, en tjänst som aggregerar film och serier on demand och en tjänst som aggregerar livesport. Eller en tjänst som aggregerar alla tre.
Det här är den logiska - till och med naturliga - uvecklingen inom TV-kategorin. Men det är förstås möjligt att systembyggarna, dagens TV-leverantörer som många gånger också är internetleverantörer och rättighetsägarna krånglar till allt med managerade nätmiljöer, olika nätverksprioriteringar, kontrollerade strömmar och rättighetsjuridik för att skydda sin existerande affär. Men det hoppas vi verkligen inte på för konsumenternas skull och det tror jag inte att de förmår att göra över tid, eftersom det kommer dyka upp nya aktörer (lex Spotify) som i så fall tar hand om konsumenternas önskemål på bättre sätt.
Första steget - Nätdistribution: Snart finns alla typer av TV-innehåll och paketeringar av TV-innehåll tillgängliga på nätet. Film, serier, sport och allehanda TV-program är redan där i diverse gratistjänster och betaltjänster. Det som egentligen återstår är TV-kanalernas linjära TV-utsändningar, vilket jag antar mest hålls tillbaka av den traditionella affärsmodellen för reklamfinansierad TV. Redan 2006 streamade ju t ex ZTV hela sin linjära utsändning online så det handlar definitivt inte om något teknologiskt hinder för att göra det. När allt innehåll och alla av konsument önskade paketeringar av TV-innehåll (t ex den linjära TV-utsändningen) finns på nätet har det första steget fullbordats och de traditionella TV-distributörernas tjänst har blivit obsolet - även om de kommer kunna fortsätta snurra sin alltmer ihåliga TV-affär ett tag till.
Andra steget - Smarta TV-apparater: Just nu håller befolkningens TV-apparater på att nätuppkopplas. En del köper så kallade smarta TV-apparter som har nätverkskort, en del kopplar upp sina TV-apparater med internettillägg som Apple-TV, Roku, Boxee eller en vanlig Xbox och en del pluggar helt enkelt in en dator i teven. Än så länge lider de flesta internetuppkopplade TV-apparater av en viss klumpighet i olika avseenden men succesivt kommer TV-apparaten förstås att bli lika smart och nätsnabb som datorn är. Därmed tillgängliggörs allt det nätdistribuerade TV-innehållet på den viktigaste skärmen för TV-tittande, nämligen TV-skärmen.
I det här läget tänker man att saken är biff. TV goes nätet och hela kategorin stöps om. Men inte riktigt ännu. Innehållet är på plats, distributionen är på plats och huvudskärmen är med i leken. En sak återstår dock: Navigationen.
Tredje steget - Navigationen: Mycket har hänt med teven sen 50-talet men inte så mycket har hänt med fjärrkontrollen - den som faktiskt mer än något annat är konsumentens användargränssnitt för TV-konsumtion. Men med genombrottet för smartphones, tablets och appar är nu - äntligen - en ny fjärrkontrollslösning snart på plats. Vi har nu teknologi som tillåter spegling av det som finns på TV-skärmen (dvs det internet som snart kommer finnas där) till skärmen på en tablet eller en smartphone. Det ger konsumenten möjlighet att på ett enkelt sätt navigera i och byta mellan innehåll i ett nätgränssnitt på sin tablet/smartphone som man sitter bekvämt med i soffan istället för att sitta med trådlösa tangentbord och möss i soffan och försöka navigera på TV-skärmen som man navigerar på en traditionell dator. Utan en enkel navigation i ett nätgränssnitt kommer den bekväma konsumenten - vilket är de flesta konsumenter - fortfarande att välja fjärrkontrollen och TV-kanaler från en traditionell TV-leverantör. Men med en app som speglar TV-skärmen och ett nätgränssnitt rakt ner i en tablet/smartphone kommer det plötsligt kännas enklare.
Fram till att de här tre stegen verkligen är på plats och fungerar användarvänligt kommer det fortsätta ske en småskalig migration till OTT-konsumtion av TV, men den stora massan kommer ändå att dröja sig kvar vid det traditionella TV-erbjudandet och TV-leverantörernas kanalpaket. När de här tre stegen väl är på plats kommer däremot skiftet. Och då kommer det att ske snabbt. Jag är ganska övertygad om att traditionellt digitaldistribuerad TV kommer tappa sitt grepp om marknaden på bara några få år och helt tas över av olika former av OTT-tjänster för TV. I samband med det kommer också interimslösningar för on demand som dagens PVR bli obsoleta, eftersom innehåll kommer finnas tillgängligt on demand i OTT-tjänsternas arkiv.
Vilka aktörer som kommer vinna slaget på den helt nya TV-marknad som uppstår återstår naturligtvis att se, men min förutsägelse är (vilket jag tidigare varit inne på) att det är tjänster som förmår att aggregera alla (eller i alla fall många) typer av TV-innehåll inom ramen för samma tjänst som blir de stora spelarna. Det är möjligt att någon eller några av de traditionella TV-leverantörerna lyckas omforma sig till en sådan (t ex Viaplay är ett steg i den riktningen), men mer troligt är att det kommer vara andra aktörer tar den positionen som aggregatörer, aktörer som redan idag har försprång i relationen med innehållsproducenterna.
Som TV-konsument kommer man alltså troligen "prenumerera" på några olika OTT-tjänster som aggregerar den typ av TV-innehåll man är intresserad av. T ex en tjänst som aggregerar linjära TV-kanalströmmar, en tjänst som aggregerar film och serier on demand och en tjänst som aggregerar livesport. Eller en tjänst som aggregerar alla tre.
Det här är den logiska - till och med naturliga - uvecklingen inom TV-kategorin. Men det är förstås möjligt att systembyggarna, dagens TV-leverantörer som många gånger också är internetleverantörer och rättighetsägarna krånglar till allt med managerade nätmiljöer, olika nätverksprioriteringar, kontrollerade strömmar och rättighetsjuridik för att skydda sin existerande affär. Men det hoppas vi verkligen inte på för konsumenternas skull och det tror jag inte att de förmår att göra över tid, eftersom det kommer dyka upp nya aktörer (lex Spotify) som i så fall tar hand om konsumenternas önskemål på bättre sätt.
18 sep. 2012
Digital framgång stavas aggregering
Idag skriver olika medier om att Bonnier lanserar nätfilmtjänsten Filmnet (ej att förväxla med den gamla filmkanalen från 80-talet). Det betyder att mediehuset Bonnier nu har följande nätbaserade tjänster för film och TV på den svenska marknaden: Filmnet, C More Play, Canal Digital Go och TV4 Play. Genast slås man av att Bonnier kanske inte riktigt gjort hemläxan när det gäller digitala tjänster...
Kommersiell framgång på nätet stavas nämligen aggregering, inte fragmentering. Tänk Spotify, Amazon, Google, Netflix, Facebook. På nätet vill användaren ha ETT ställe att gå till för åtkomst till ALLT inom kategorin. Användaren vill inte sitta och surfa in på flera olika musiktjänster, flera olika webbutiker, söka på flera olika sökmotorer, leta efter film och TV-program i flera olika tjänster, ha sina sociala kontakter utspridda på flera olika sociala medier.
Man får intryck av att Bonnier tänker på sina nätbaserade film- och TV-tjänster som de tänker på TV-kanaler och att det behövs flera olika nischade tjänster för att täcka in marknaden. Tankevurpa. Ty nätet i sig är inte ett medie inom vilket samma aktör bör lansera ett antal olika varumärken. Nätet är en infrastruktur och de nätbaserade film- och TV-tjänsterna är distributionstjänster, och det finns ingen anledning för ett mediehus att ha mer än en distributionskanal. Det är ungefär som om ComHem skulle lansera ett ComHem2 och konkurrera med sig själv om att distribuera TV-kanaler.
På nätet handlar kampen om vem som lyckas bli den mest heltäckande aggregatören inom en kategori. Med fyra film- och TV-tjänster ser Bonnier inte ut att ge sig in i den kampen, eftersom de bara splittrar sitt eget erbjudande och dessutom kommer tappa fokus på marknaden när fyra tjänster ska marknadsföras. Viasat är strategiskt mer rätt ute med Viaplay, som är en tjänst som faktiskt aggregerar olika typer av film- och TV-innehåll på riktigt. Just nu ser kampen alltså ut att (på längre sikt) stå mellan Viaplay, Netflix och Lovefilm.
Kommersiell framgång på nätet stavas nämligen aggregering, inte fragmentering. Tänk Spotify, Amazon, Google, Netflix, Facebook. På nätet vill användaren ha ETT ställe att gå till för åtkomst till ALLT inom kategorin. Användaren vill inte sitta och surfa in på flera olika musiktjänster, flera olika webbutiker, söka på flera olika sökmotorer, leta efter film och TV-program i flera olika tjänster, ha sina sociala kontakter utspridda på flera olika sociala medier.
Man får intryck av att Bonnier tänker på sina nätbaserade film- och TV-tjänster som de tänker på TV-kanaler och att det behövs flera olika nischade tjänster för att täcka in marknaden. Tankevurpa. Ty nätet i sig är inte ett medie inom vilket samma aktör bör lansera ett antal olika varumärken. Nätet är en infrastruktur och de nätbaserade film- och TV-tjänsterna är distributionstjänster, och det finns ingen anledning för ett mediehus att ha mer än en distributionskanal. Det är ungefär som om ComHem skulle lansera ett ComHem2 och konkurrera med sig själv om att distribuera TV-kanaler.
På nätet handlar kampen om vem som lyckas bli den mest heltäckande aggregatören inom en kategori. Med fyra film- och TV-tjänster ser Bonnier inte ut att ge sig in i den kampen, eftersom de bara splittrar sitt eget erbjudande och dessutom kommer tappa fokus på marknaden när fyra tjänster ska marknadsföras. Viasat är strategiskt mer rätt ute med Viaplay, som är en tjänst som faktiskt aggregerar olika typer av film- och TV-innehåll på riktigt. Just nu ser kampen alltså ut att (på längre sikt) stå mellan Viaplay, Netflix och Lovefilm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)