En julhyllning till Spotify

Om någon för tio år sedan hade ställt sig upp och sagt att år 2011 kommer vilken musiklyssnare som helst ha omedelbar tillgång till det mesta av all den musik som finns inspelad på skiva varhelst hon önskar att lyssna på den, för 99 kr i månaden, så skulle det ha avfärdats som en förryckt framtidsvision i stil med flygande bilar och teleportering. Hösten 2008 lanserades Spotify och idag är det som musiklyssnare svårt att tänka sig ett liv utan den förryckta framtidsvisionen.

Våren 2008 gjorde jag min största miss hittills som researcher i en studie för en telekomoperatör, som bland annat handlade om att försöka förstå musiklyssnandet online. Efter ett antal fokusgrupper, djupintervjuer och etnografiska observationer konstaterade jag i slutsatserna krasst att det är av avgörande betydelse för musikkonsumenten att äga sin musik och att nedladdning därför kommer prioriteras framför lånad musik via streaming (som då var en teknik som precis hade ramlat in i det allmänna medvetandet). Slutsatsen var baserad på hur de flesta musikkonsumenter då förhöll sig till musik och vilka uttryck den emotionella relationen till den musik man ägde tog sig. Fem månader efter att jag levererat den "insikten" fick jag en Spotifyinbjudan och upphörde där och då helt med att köpa skivor (vilket jag under de föregående tio åren gjort med en frekvens av ungefär en skiva i veckan) och gav med andra ord upp allt det emotionella värde jag själv satte i att äga musiken till förmån för den gränslösa tillgången på musik.

Det som grämer mig mest med den studien så här i efterhand är att tecknen på att streaming skulle trumfa nedladdning faktiskt fanns där men att jag misslyckades med att inse betydelsen av dem. Jag intervjuade och träffade några storkonsumenter av musik som på den tiden laddade ner den mesta musiken illegalt och som faktiskt hade släppt lite på den emotionella kopplingen till ägandet för en ny emotionell koppling till tillgången, även om de själva i ord uttryckte att det var väldigt viktigt att äga musikfilerna (även de nedladdade) för att känna att de definitivt hade tillgång till musiken och att de hade kontroll över den och att ingen kunde ta ifrån dem den musik de på olika sätt hade tillskansat sig. Jag minns att dessa personer lite i förbifarten och mer på skämt än allvar sa att visst skulle de kunna tänka sig en streamingtjänst om den verkligen innehöll allt (såsom Pirate Bay innehöll allt) och max kostade 100 spänn i månaden i flat rate. Jag minns också att min uppdragsgivare telekomoperatören skrattade rått åt den naiva förhoppningen och konstaterade att en sån tjänst är helt omöjligt att åstadkomma till det löjligt låga priset. Fem månader senare lanserade, som sagt, Spotify precis den tjänsten för under en hundralapp i månaden. Omöjligt var tydligen inte ett ord Spotify arbetade med.

Men det är inte bara Spotifys förmåga att sy ihop en omöjlig laglig musiktjänst som konkurrerar ut fördelarna med illegal nedladdning som imponerar. Spotifys förståelse för den digitala marknaden och vilken roll ett kommersiellt företag ska spela på den digitala marknaden är också glädjande. Spotify förstår nämligen att inta rollen som en öppen digital marknadsplats för musik istället för att agera gatekeeper på samma sätt som traditionella skivbolag har gjort. Idag kan precis vem som helst skriva en låt, spela in den hemma vid köksbordet, betala Record Union 1 dollar för en albumkod som gör att de kan lägga upp låten på Spotify där den plötsligt finns med i utbudet bredvid stora skivbolagsartister som Lady Gaga, Rihanna och Coldplay. Det var inte direkt så det fungerade i en skivbutik på 90-talet och det är inte direkt så skivbolagen arbetat i sin emellanåt obegripliga selektering av vilken musik som ska få finnas till och inte.

Det finns en hel del kritiker som sågar Spotify för att precis all musik inte finns att hitta i tjänsten. Det finns artister som sågar Spotify för att de själva inte tjänar någar stora pengar på sin musik genom Spotify. Och det finns branschexperter som ungefär en gång i månaden uttalar sig i media om att Spotifys affärsmodell är dömd att gå under och att Spotify bara lever på sinande riskkapital. Och nej, all musik finns inte att hitta i Spotify, men det finns långt mer än tillräckligt för 99 kr i månaden. De artister som vill ha miljonroyalties bör nog ta sig en titt på verkligheten runtomkring dem, inse att det inte längre är 1992 och att pengarna i musikbranschen helt har flyttat till konsertverksamheten. Och de branschexperter som tror att Spotify snart är död och glömd och att saker återgår till någon sorts normaltillstånd förstår nog inte att när konsumenterna väl har etablerat ett nytt konsumtionsbeteende så är det just det som är normaltillståndet. Skulle alla streamingtjänster försvinna över en natt återgår konsumenterna till illegala alternativ, men knappast till att köpa CD-skivor för 189 kr stycket.

Det var julen 2008 som jag började använda Spotify och botanisera bland all möjlig musik som jag tidigare inte hade lyssnat på. Därför kommer jag numera alltid att tänka på Spotify när det lackar mot jul. Den första playlist jag la upp på Spotify var faktsikt en jullista som skulle utgöra ett alternativ till alla Jingle Bells, Tomtegubbar och allt religiöst Carola Häckvift-wailande som vanligtvis dödar julstämningen från första advent och framåt. Här är den listan som en julhyllning till Spotify och till alla de som får en kliande känsla av att vilja hiva ut julgranar från balkongen varje gång de hör White Christmas på radion eller på den där julskivan de köpte 1995.