Nobeldagen idag. Den stora dagen då kungligheter, politiker och gråhåriga forskare festar loss tillsammans. Medan nazisterna marscherar på gatorna. Ta ett steg tillbaka och inse hur surrealistisk den bilden är.
En helt annan sak som jag funderat på när det gäller just Nobelpriset är vilka som kommer att få det (omdiskuterade) ekonomipriset till Alfred Nobels minne om tio, tjugo, trettio år? Med tanke på digitaliseringen av samhället och hur digitaliseringen därmed förändrar ekonomier och marknader i grunden tänker jag att det bör vara någon som förstår den disruptionen och kan teoretisera den ur ett socioekonomiskt perspektiv. Jag har ingen aning om vad nationalekonomerna (som är de som brukar får ekonomipriset) sysslar med på sina institutioner nuförtiden, men de som tagit den offentliga ledartröjan när det gäller digitaliseringens socioekonomiska verkan är ju snarare populärkulturella författare som Chris Anderson, Malcolm Gladwell, Clay Shirky, Don Tapscott och liknande figurer. Skulle en Chris Anderson någonsin kunna få ekonomipriset till Alfred Nobels minne för de idéer han byggt samman till en teori om digitaliserade marknader i böcker som The Long Tail och Free?
Jag kanske är helt ute och cyklar på tunn is över djupt vatten här, men OM den här typen av tänkare och författare någon gång skulle få ett Nobelpris vore det ju på många sätt också en symbolisk gest för att bekräfta digitaliseringens kraft att frånta de etablerade, upphöjda och slutna instituten (i det här fallet akademierna) deras företräde till att äga, förvalta och definiera den heliga KUNSKAPEN och istället erkänna att förståelse, insikt och kunskap även finns hos individer på en skapande gräsrotsnivå ute i verkligheten.
Förhoppningsvis marscherar i alla fall inga nazister på gatorna den dagen det kanske händer.
10 dec. 2011
8 dec. 2011
Jag är researcher, jag är farlig
Jag är researcher. Jag gör fokusgrupper. Jag förmedlar vad människor tycker och tänker. Jag är farlig.
Verkar en del tycka. Kanske framför allt en del reklambyråfolk. Därför är det viktigt att förminska research. Sätta researchers på plats och hålla oss korta. Helst tysta. Suck. Så här kan det låta.
"Det går inte att ta en fokusgrupp på allvar. Det är en konstlad situation. Folk är bara negativa. Det är alltid en person som dominerar de andra i gruppen. Och dessutom kan konsumenter inte bedöma idéer."
Fel. Rätt. Fel. Fel. Rätt och fel men irrelevant.
Det är förmätet att inte ta sin målgrupp på allvar, hur de än kommer till tals. Utan de där människorna i den där gruppen som är slutkunden och mottagaren av kommunikation saknar alla andra delar av värdekedjan existensberättigande. Det är allas förbannade skyldighet att respektera dem och åtminstone vilja höra vad de har att säga.
En fokusgrupp är en konstlad situation, helt klart, och det finns mängder av begränsingar med metoden. Men man behöver ju inte vara fundamentalist när man lyssnar. Om man lyssnar "smart" så inser man ganska snabbt vad som är intressant och relevant och vad man kan bortse ifrån för att det är nonsens, PK eller inte hör till saken. Och att bara lyssna och tro på allting rakt av är ju inte så smart. Vad konsumenten tycker och tänker behöver sättas in i ett sammanhang och analyseras - då blir det användbar kunskap.
Folk är bara negativa om man ger dem anldening att vara negativa. Om man gör en obegriplig annons så är det klart som fan att folk dissar den. Om man tagit fram en onödig produkt så lär folk säga att den är onödig. Men lika ofta som folk är starkt negativa i en fokusgrupp är de starkt positiva. Det är i alla fall min erfarenhet. Mestadels är folk dock lite ljumma eller likgiltiga, vilket jag skulle hävda ganska väl reflekterar den allmänna populationens syn på reklam och de flesta produkter som säljs där ute.
Om en av åtta personer dominerar en fokusgrupp gör moderatorn ett dåligt jobb. Det händer dock väldigt sällan att någon dominerar till den grad att det påverkar alla andra att tycka precis som den personen. Det här är en av myterna om fokusgrupper som glatt sprids av researchmotståndare. Självklart finns det alltid någon eller några personer som är lite mer högljudda, verbala och utåtriktade, men det betyder inte att de färgar alla andras åsikter. De färgar mest ouppmärksamma åhörare som sitter och irriterar sig istället för att lyssna på vad som faktiskt sägs och vad alla de andra lite mindre högljudda personerna säger.
En del konsumenter kan bedöma idéer, en del har väldigt svårt för det. Det intressanta är reaktionerna och hur folk resonerar kring och motiverar sina reaktioner. Om man orkar lyssna på den diskussionen istället för sitta och sura över metoden så lär man sig en del om hur målgruppen tänker. Och det är just det man ska ta med sig från en fokusgrupp - det allmänna resonemanget och förhållningssättet till det som undersöks - inte enskilda konsumentrecensioner av olika idéer. Och det är också det som är researcherns jobb, att förmedla en analys av konsumenternas förhållningssätt och deras story.
Till viss del har market researchers sig själv att skylla för den skepsis som emellanåt råder mot den tjänst vi levererar. Det finns tyvärr alltför många researchers som inte gör sitt jobb fullt ut, som mest rakt av beskriver vad folk i en fokusgrupp eller intervju sa, utan att förhålla sig kritiskt och analytiskt till det, utan att sätta det i ett sammanhang och utan att fundera på vad det kanske egentligen betyder. Men ju mognare branschen blir, desto bättre blir analysen och desto mer inser t ex reklambyråer att de kan vinna mycket på att arbeta med oss istället för mot oss. Research genererar ofta en hel del inspiration och idéer för de som tar del av den. Många gånger fungerar research lite som det klassiska skoluppsatsexemplet med att om ämnet är helt fritt står kreativiteten still men om man definierar ämnet så sätter det igång fantasin. Konsumentkontexten definierar ämnet och utifrån det får alla reklambyråer gärna "go crazy" för min del.
Så nej, researchers är inte speciellt farliga, bara lite jobbiga, eftersom vi genom vår insats tvingar alla andra att även ta med konsumenten i ekvationen. Och handen på hjärtat, är inte det ganska viktigt, egentligen?
Verkar en del tycka. Kanske framför allt en del reklambyråfolk. Därför är det viktigt att förminska research. Sätta researchers på plats och hålla oss korta. Helst tysta. Suck. Så här kan det låta.
"Det går inte att ta en fokusgrupp på allvar. Det är en konstlad situation. Folk är bara negativa. Det är alltid en person som dominerar de andra i gruppen. Och dessutom kan konsumenter inte bedöma idéer."
Fel. Rätt. Fel. Fel. Rätt och fel men irrelevant.
Det är förmätet att inte ta sin målgrupp på allvar, hur de än kommer till tals. Utan de där människorna i den där gruppen som är slutkunden och mottagaren av kommunikation saknar alla andra delar av värdekedjan existensberättigande. Det är allas förbannade skyldighet att respektera dem och åtminstone vilja höra vad de har att säga.
En fokusgrupp är en konstlad situation, helt klart, och det finns mängder av begränsingar med metoden. Men man behöver ju inte vara fundamentalist när man lyssnar. Om man lyssnar "smart" så inser man ganska snabbt vad som är intressant och relevant och vad man kan bortse ifrån för att det är nonsens, PK eller inte hör till saken. Och att bara lyssna och tro på allting rakt av är ju inte så smart. Vad konsumenten tycker och tänker behöver sättas in i ett sammanhang och analyseras - då blir det användbar kunskap.
Folk är bara negativa om man ger dem anldening att vara negativa. Om man gör en obegriplig annons så är det klart som fan att folk dissar den. Om man tagit fram en onödig produkt så lär folk säga att den är onödig. Men lika ofta som folk är starkt negativa i en fokusgrupp är de starkt positiva. Det är i alla fall min erfarenhet. Mestadels är folk dock lite ljumma eller likgiltiga, vilket jag skulle hävda ganska väl reflekterar den allmänna populationens syn på reklam och de flesta produkter som säljs där ute.
Om en av åtta personer dominerar en fokusgrupp gör moderatorn ett dåligt jobb. Det händer dock väldigt sällan att någon dominerar till den grad att det påverkar alla andra att tycka precis som den personen. Det här är en av myterna om fokusgrupper som glatt sprids av researchmotståndare. Självklart finns det alltid någon eller några personer som är lite mer högljudda, verbala och utåtriktade, men det betyder inte att de färgar alla andras åsikter. De färgar mest ouppmärksamma åhörare som sitter och irriterar sig istället för att lyssna på vad som faktiskt sägs och vad alla de andra lite mindre högljudda personerna säger.
En del konsumenter kan bedöma idéer, en del har väldigt svårt för det. Det intressanta är reaktionerna och hur folk resonerar kring och motiverar sina reaktioner. Om man orkar lyssna på den diskussionen istället för sitta och sura över metoden så lär man sig en del om hur målgruppen tänker. Och det är just det man ska ta med sig från en fokusgrupp - det allmänna resonemanget och förhållningssättet till det som undersöks - inte enskilda konsumentrecensioner av olika idéer. Och det är också det som är researcherns jobb, att förmedla en analys av konsumenternas förhållningssätt och deras story.
Till viss del har market researchers sig själv att skylla för den skepsis som emellanåt råder mot den tjänst vi levererar. Det finns tyvärr alltför många researchers som inte gör sitt jobb fullt ut, som mest rakt av beskriver vad folk i en fokusgrupp eller intervju sa, utan att förhålla sig kritiskt och analytiskt till det, utan att sätta det i ett sammanhang och utan att fundera på vad det kanske egentligen betyder. Men ju mognare branschen blir, desto bättre blir analysen och desto mer inser t ex reklambyråer att de kan vinna mycket på att arbeta med oss istället för mot oss. Research genererar ofta en hel del inspiration och idéer för de som tar del av den. Många gånger fungerar research lite som det klassiska skoluppsatsexemplet med att om ämnet är helt fritt står kreativiteten still men om man definierar ämnet så sätter det igång fantasin. Konsumentkontexten definierar ämnet och utifrån det får alla reklambyråer gärna "go crazy" för min del.
Så nej, researchers är inte speciellt farliga, bara lite jobbiga, eftersom vi genom vår insats tvingar alla andra att även ta med konsumenten i ekvationen. Och handen på hjärtat, är inte det ganska viktigt, egentligen?
7 dec. 2011
...och nu är det dags för lite innovation!
Jag gillar egentligen ordet innovation. Det klingar positivt. Det betyder att något nytt, fräscht och spännande är på gång. Det betyder att det händer något, som man förhoppningsvis kan bli glatt överraskad av.
Men. Just nu går det inflation i innovation i konsultbranschen. Innovation har varit en eskalerande trend hela hösten (och garanterat längre än så) toppat med någon sorts vulkanutbrott av innovation de senaste dagarna. Varenda jävel man pratar med just nu driver nämligen innovationsprocesser. Jobbar man på reklambyrå är det innovation av kommunikation som gäller. Jobbar man på varumärkesbyrå arbetar man innovationsdrivet med varumärken. Jobbar man på designbyrå söker man innovationsmöjligheter i produktkoncepten. Jobbar man med research är det insiktsdriven innovation som är grejen. Vi snackar buzzword modell alltomfattande med applikation över alla led av alla organisatoriska processer. Innovativt värre.
Förstå mig rätt. Jag tror att det finns många konsulter som säger sig jobba med innovation som gör en massa bra saker för sina kunder, men det gjorde de antagligen förut också utan att kalla det de gjorde för just innovation. Det har uppstått en innovationsbransch inom konsulteriet och risken är att ingen marknadskonsult kan differentiera från någon annan eftersom alla plötsligt är innovationskonsulter. Jobbigast har nog de konsulter som faktiskt jobbar med verklig innovation, eftersom alla andra plötsligt är inne och annekterar och urholkar deras nisch och gebit.
Innovationsinflationen bottnar antagligen i att de konsulter som började jobba med innovationsprocesser plötsligt la beslag på alla uppdrag på marknaden. Ordet innovation - positivt som det i grunden är - fick väl gehör hos kunderna, som jag antar känner en stress att behöva utveckla sina erbjudanden på den allt mer snabbföränderliga marknaden. Det gäller ju att hänga med. Och innovation låter definitivt fartigare och sexigare än utveckling, som i jämföresle blir lite segt och långdraget utan direkta magiska ögonblick av aha. Utveckling är små steg framåt, innovation är genombrott.
Och vem vill inte göra genombrott på sin marknad? Jag kan få en känsla av att det är Apple som har skapat någon sorts dröm om möjligheten till det innovativa genombrottet som alla varumärken nu vill kopiera. Väldigt få kommer dock att lyckas med ett innovativt genombrott, men att urvattna ordet innovation kommer de allra flesta lyckas med. Så. Innovation - säg hej till dina nya kompisar strategi, kreativ, kanaloberoende och affärsmodell så kan ni driva en innovationsprocess kring strategiskt kanaloberoende kreativa affärsmodeller.
Men. Just nu går det inflation i innovation i konsultbranschen. Innovation har varit en eskalerande trend hela hösten (och garanterat längre än så) toppat med någon sorts vulkanutbrott av innovation de senaste dagarna. Varenda jävel man pratar med just nu driver nämligen innovationsprocesser. Jobbar man på reklambyrå är det innovation av kommunikation som gäller. Jobbar man på varumärkesbyrå arbetar man innovationsdrivet med varumärken. Jobbar man på designbyrå söker man innovationsmöjligheter i produktkoncepten. Jobbar man med research är det insiktsdriven innovation som är grejen. Vi snackar buzzword modell alltomfattande med applikation över alla led av alla organisatoriska processer. Innovativt värre.
Förstå mig rätt. Jag tror att det finns många konsulter som säger sig jobba med innovation som gör en massa bra saker för sina kunder, men det gjorde de antagligen förut också utan att kalla det de gjorde för just innovation. Det har uppstått en innovationsbransch inom konsulteriet och risken är att ingen marknadskonsult kan differentiera från någon annan eftersom alla plötsligt är innovationskonsulter. Jobbigast har nog de konsulter som faktiskt jobbar med verklig innovation, eftersom alla andra plötsligt är inne och annekterar och urholkar deras nisch och gebit.
Innovationsinflationen bottnar antagligen i att de konsulter som började jobba med innovationsprocesser plötsligt la beslag på alla uppdrag på marknaden. Ordet innovation - positivt som det i grunden är - fick väl gehör hos kunderna, som jag antar känner en stress att behöva utveckla sina erbjudanden på den allt mer snabbföränderliga marknaden. Det gäller ju att hänga med. Och innovation låter definitivt fartigare och sexigare än utveckling, som i jämföresle blir lite segt och långdraget utan direkta magiska ögonblick av aha. Utveckling är små steg framåt, innovation är genombrott.
Och vem vill inte göra genombrott på sin marknad? Jag kan få en känsla av att det är Apple som har skapat någon sorts dröm om möjligheten till det innovativa genombrottet som alla varumärken nu vill kopiera. Väldigt få kommer dock att lyckas med ett innovativt genombrott, men att urvattna ordet innovation kommer de allra flesta lyckas med. Så. Innovation - säg hej till dina nya kompisar strategi, kreativ, kanaloberoende och affärsmodell så kan ni driva en innovationsprocess kring strategiskt kanaloberoende kreativa affärsmodeller.
5 dec. 2011
Tillbaka till byteshandeln
Goda grannar byter ju då och då tjänster med varandra. Ena dagen lånar Andersson en gräsklippare av Svensson och nästa vecka lånar Svensson Anderssons slipmaskin. Olsson behöver assistans med att såga ner ett träd på tomten så Karlsson ställer upp och när Karlsson ska måla om garaget hjälper Olsson till. Ni fattar. Folk som lever nära varandra ställer upp för varandra för att få saker gjorda lite smidigare och för att slippa anlita proffs som vet att ta betalt.
Förr i tiden (alltså för typ 10-20 år sen) var den här typen av utbyte av tjänster mestadels möjlig mellan just goda grannar. Sen kom nätet. Och nätverket. Och de sociala medierna. Och plötsligt sker liknande utbyten av tjänster i mycket större skala, mellan personer som inte nödvändigtvis bor på samma kontinent, men som av olika anledningar och på olika sätt kommit i kontakt med varandra och skapat en nära relation. Andersson behöver någon som hjälper honom med att programmera en iPhone-app så Svensson som kan koda rycker ut. I genlängd fotograferar Andersson några proffsbilder som Svensson behöver till sin webbsida. Olsson som är ekonom fixar Karlssons deklaration mot att Karlsson designar om Olssons webbsida. En byteshandel uppstår mellan personer som driver olika mer eller mindre kommersiella projekt och företag och alla parter tjänar på det eftersom de inte behöver betala med intjänade pengar.
Industrialismens ekonomiska system drev isär marknadens olika parter. Distansen mellan individer, projekt och företag ökade och företag hittade och skapade nya funktioner och mellanled i den s k värdekedjan. För att få någonting gjort behövde man som företagare köpa in produkter och tjänster från andra företagare, för hårda cash, vilket i sin tur gjorde företagande till en kostsam verksamhet.
Med digitaliseringen försvinner de tidigare transaktionskostnaderna på kommunikation kring och distribution av framför allt digitalt arbete och informations- och kunskapsbaserat arbete. Samtidigt medför det digitala marknadsnätverket att alla får access till alla och den som efterfrågar en tjänst kan gå direkt till källan istället för att anlita olika mellanled i värdekedjan för att leverera tjänsten. Distansen mellan olika parter på marknaden krymper och närhet uppstår. Närhet mellan personer som kan producera en vara eller en tjänst och som därför kan tillhandahålla den varan eller tjänsten i utbyte mot någon annan persons vara eller tjänst. Närhet som helt enkelt liknar den mellan goda grannar.
Detta fenomen kan åskådliggöras i följande modell:
Det är ett rimligt antagande med stöd i en hel del intervjuer med digitalt producerande individer att digitaliseringen driver en del marknader tillbaka mot ett ursprungligt ekonomiskt tillstånd liknande det där bonde A bytte potatis mot havre med bonde B, istället för att de köpte varorna på marknaden för pengar från en tredje part. Digitaliseringen omintetgör delvis den distansering som industrisamhället skapat och därmed också behovet av tredjepartshandel och penningtransaktioner i en hel del värdekedjor. Återigen sker byteshandel mellan de ursprungliga "producenterna": Han som odlar morötter och hon som odlar havre.
Och vad betyder egentligen det här? Jo, att små företag och entreprenöriella individer kan driva sina projekt mycket längre än tidigare, utan att behöva investera en massa pengar. De behöver inte ta lika mycket lån som förut och slipper alltså den likviditetsstress som räntebetalningar och amorteringar skapar. De behöver inte ta in investerare lika tidigt, investerare som stressar på om förräntning av det investerade kapitalet. De behöver inte anpassa sig lika mycket till olika besvärliga ekonomiska villkor och kan driva på sina projekt med större lugn, efter sitt eget huvud och intresse och komma längre med projekten än de skulle ha gjort i den traditionella ekonomiska modellen. De kan producera mer värde i form av innehåll som andra har nytta av utan samma fokus på värdet av pengar, som entreprenörer "förr i tiden" hade.
Marknaden är tillbaka där den en gång började, i den rena byteshandeln, och det kan tolkas som ett sundhetstecken.
Förr i tiden (alltså för typ 10-20 år sen) var den här typen av utbyte av tjänster mestadels möjlig mellan just goda grannar. Sen kom nätet. Och nätverket. Och de sociala medierna. Och plötsligt sker liknande utbyten av tjänster i mycket större skala, mellan personer som inte nödvändigtvis bor på samma kontinent, men som av olika anledningar och på olika sätt kommit i kontakt med varandra och skapat en nära relation. Andersson behöver någon som hjälper honom med att programmera en iPhone-app så Svensson som kan koda rycker ut. I genlängd fotograferar Andersson några proffsbilder som Svensson behöver till sin webbsida. Olsson som är ekonom fixar Karlssons deklaration mot att Karlsson designar om Olssons webbsida. En byteshandel uppstår mellan personer som driver olika mer eller mindre kommersiella projekt och företag och alla parter tjänar på det eftersom de inte behöver betala med intjänade pengar.
Industrialismens ekonomiska system drev isär marknadens olika parter. Distansen mellan individer, projekt och företag ökade och företag hittade och skapade nya funktioner och mellanled i den s k värdekedjan. För att få någonting gjort behövde man som företagare köpa in produkter och tjänster från andra företagare, för hårda cash, vilket i sin tur gjorde företagande till en kostsam verksamhet.
Med digitaliseringen försvinner de tidigare transaktionskostnaderna på kommunikation kring och distribution av framför allt digitalt arbete och informations- och kunskapsbaserat arbete. Samtidigt medför det digitala marknadsnätverket att alla får access till alla och den som efterfrågar en tjänst kan gå direkt till källan istället för att anlita olika mellanled i värdekedjan för att leverera tjänsten. Distansen mellan olika parter på marknaden krymper och närhet uppstår. Närhet mellan personer som kan producera en vara eller en tjänst och som därför kan tillhandahålla den varan eller tjänsten i utbyte mot någon annan persons vara eller tjänst. Närhet som helt enkelt liknar den mellan goda grannar.
Detta fenomen kan åskådliggöras i följande modell:
 |
| Källa: Ericsson's "The Game Changers" (2011) |
Det är ett rimligt antagande med stöd i en hel del intervjuer med digitalt producerande individer att digitaliseringen driver en del marknader tillbaka mot ett ursprungligt ekonomiskt tillstånd liknande det där bonde A bytte potatis mot havre med bonde B, istället för att de köpte varorna på marknaden för pengar från en tredje part. Digitaliseringen omintetgör delvis den distansering som industrisamhället skapat och därmed också behovet av tredjepartshandel och penningtransaktioner i en hel del värdekedjor. Återigen sker byteshandel mellan de ursprungliga "producenterna": Han som odlar morötter och hon som odlar havre.
Och vad betyder egentligen det här? Jo, att små företag och entreprenöriella individer kan driva sina projekt mycket längre än tidigare, utan att behöva investera en massa pengar. De behöver inte ta lika mycket lån som förut och slipper alltså den likviditetsstress som räntebetalningar och amorteringar skapar. De behöver inte ta in investerare lika tidigt, investerare som stressar på om förräntning av det investerade kapitalet. De behöver inte anpassa sig lika mycket till olika besvärliga ekonomiska villkor och kan driva på sina projekt med större lugn, efter sitt eget huvud och intresse och komma längre med projekten än de skulle ha gjort i den traditionella ekonomiska modellen. De kan producera mer värde i form av innehåll som andra har nytta av utan samma fokus på värdet av pengar, som entreprenörer "förr i tiden" hade.
Marknaden är tillbaka där den en gång började, i den rena byteshandeln, och det kan tolkas som ett sundhetstecken.
4 dec. 2011
Hundarna kom på internet först
När jag var ute och joggade min hund Adri i helgen slog det mig att hundar har sitt eget "internet" och att de kom på det långt innan vi människor skapade samma sak åt oss själva. Alla doftmarkeringar (urinskvättar, alltså) där ute fungerar ju för hundar nästan som internet funkar för oss homo sapiens.
En hund på promenad eller joggingtur pinkar på obegripligt många stenar, lyktstolpar, träd, grushögar, trottoarkanter osv när den är ute. Och den luktar på ännu fler, där alla andra hundar som gått samma rundor också pinkat. Jag har ingen aning om vilken information som finns i en skvätt hundpiss, men det måste vara någonting oerhört intressant med tanke på hur frustrerande länge en vovve kan stå med nosen i en hög med döda löv och lukta.
Det mest intressanta är att en hund ibland tycker att en annan hunds doftmarkering är mer intressant än den andra hunden i sig. Det händer ganska ofta att Adri ser en hund på avstånd, som pinkar på en sten, och det hon helst springer fram till är stenen, inte hunden. Det påminner ju inte så lite om hur vi människor tycker att det är mer intressant att läsa någons blogg, Facebookuppdatering eller Twitterflöde än att faktiskt ta en fika och snacka med den personen. Det här är ju någonting som vi alla till mans får en del kritik för i olika sammanhang, att vi är mer sociala på nätet än i det "riktiga livet". Men att vara social på nätet kanske inte alls är så onaturligt som en del vill göra gällande - hundarna gör ju faktiskt samma sak! De gillar helt enkelt att kolla av sitt sociala nätverk av urinskvättar i grannskapet lika mycket som att hälsa på grannskapets andra hundar.
Sensmoralen här blir att man kanske inte behöver skämmas så mycket för att hänga på Facebook istället för med folk "IRL", det är ju bara vårt sätt att lukta på en nykissad lyktstople.
En hund på promenad eller joggingtur pinkar på obegripligt många stenar, lyktstolpar, träd, grushögar, trottoarkanter osv när den är ute. Och den luktar på ännu fler, där alla andra hundar som gått samma rundor också pinkat. Jag har ingen aning om vilken information som finns i en skvätt hundpiss, men det måste vara någonting oerhört intressant med tanke på hur frustrerande länge en vovve kan stå med nosen i en hög med döda löv och lukta.
Det mest intressanta är att en hund ibland tycker att en annan hunds doftmarkering är mer intressant än den andra hunden i sig. Det händer ganska ofta att Adri ser en hund på avstånd, som pinkar på en sten, och det hon helst springer fram till är stenen, inte hunden. Det påminner ju inte så lite om hur vi människor tycker att det är mer intressant att läsa någons blogg, Facebookuppdatering eller Twitterflöde än att faktiskt ta en fika och snacka med den personen. Det här är ju någonting som vi alla till mans får en del kritik för i olika sammanhang, att vi är mer sociala på nätet än i det "riktiga livet". Men att vara social på nätet kanske inte alls är så onaturligt som en del vill göra gällande - hundarna gör ju faktiskt samma sak! De gillar helt enkelt att kolla av sitt sociala nätverk av urinskvättar i grannskapet lika mycket som att hälsa på grannskapets andra hundar.
Sensmoralen här blir att man kanske inte behöver skämmas så mycket för att hänga på Facebook istället för med folk "IRL", det är ju bara vårt sätt att lukta på en nykissad lyktstople.
3 dec. 2011
Den digitala existensen, del II
För en vecka sedan skrev jag ett inlägg om den digitala existensen och hur den upprätthålls genom ett aktivt, kontinuerligt och frekvent delande av innehåll i det digitala nätverket. Men vad händer egentligen i huvudet på personer som ägnar sig åt att ständigt dela med sig av sig själva? Det är rimligt att anta att allt det här delandet får någon typ av interna konsekvenser för dessa personer som en enbart biofysisk existens, med en högre andel spontana och mindre genomtänkta interaktioner, inte får.
En del av svaret finns möjligtvis i vad som krävs för att göra sig hörd i den digitala nätverkskulturen. Sett till alla de intervjuer jag gjort under de senaste åren med personer som existerar och agerar på nätet är det framför allt tre saker som återkommer som svar på frågan om vad som gäller för att få uppmärksamhet (vilket är lika med bekräftelse på att man faktiskt existerar digitalt):
1. Det måste se ut som om man lever ett aktivt och intressant liv.
2. Man måste överlag ha en glad, positiv och öppen attityd till saker och ting.
3. Man måste våga sticka ut, utmana och provocera.
I det här inlägget kommer jag endast fokusera på den första punkten och återkomma till de två andra vid senare tillfällen.
Den digitala existensen handlar ju som sagt om att hela tiden dela med sig av någon form av innehåll till nätverket och då blir ett aktivt och intressant liv i det biofysiska sammanhanget - eller ibland illusionen om ett aktivt och intressant liv - en viktig resurs att hämta det innehåll från. Det betyder att de personer som är måna om att nära sin digitala existens också kämpar med att hela tiden aktivera sig på olika sätt i den biofysiska världen eller hitta en intressant substans eller vinkel i de saker de faktiskt gör i den biofysiska världen, allt för att hela tiden ha någonting att dela med sig av till det digitala nätverket. Det räcker liksom inte med att posta på Facebook om att man äter en ostmacka. Antingen ska man äta sin ostmacka på ett spännande ställe, som en bergstopp, eller så ska man säga någonting intressant om sin ostmacka, som att det var den godaste ostmackan man ätit sen förskolan.
Vad det här i grund och botten handlar om är en sorts aktivering av tillvaron även i den biofysiska existensen. Det handlar alltså antingen om en livsstilsaktivering, som leder till att man söker sig till eller skapar händelser i sitt liv (eller till och med ljuger ihop händelser), eller om en analytisk aktivering, som innebär att man reflekterar över även väldigt vardagliga händelser för att kunna säga någonting intressant om dem eller göra dem till mer intressanta händelser än de skenbart är.
Så vad betyder det här? Säkert en hel del olika saker, men själv tycker jag mig se framför allt en ökad självmedvetenhet och omvärldsmedvetenhet hos personer som när en digital existens genom att aktivera sin biofysiska tillvaro. Man ser på sig själv utifrån istället för endast inifrån och man sätter in sig själv i ett större sammanhang i högre utsträckning än man tidigare har gjort. Eftersom man hela tiden behöver spegla den man är och det man gör i en digital existens ligger det ju nära till hands att också kliva utanför sig själv och titta mer "objektivt" på sin egen person: Hur ser jag ut? Hur vill jag se ut? Hur beter jag mig? Hur vill jag bete mig? Vem är jag? Vem vill jag vara? Och så vidare. Man börjar förstå hur man själv skapas i det sociokulturella sammanhanget och när man väl börjar förstå det vill man - troligen - också ta kontroll över den skapelseprocessen på ett mer aktivt sätt än man tidigare har gjort. Man vill ta plats på ett tydligare sätt och man vill hitta en tydligare plats i "det större sammanhanget".
Som allting annat här i världen så tror jag att den här aktiva kontrollen över det egna jaget kan vara både positiv och negativ. Det positiva är att man slutar flyta med och istället kanske förverkligar sig själv och det man har i högre utsträckning och dessutom upptäcker en hel del intressant mening även i triviala saker som en ostmacka. Det negativa är att man i det här aktiverade tillståndet ligger farligt nära att se på sig själv såsom ett företag ser på sitt varumärke. Det vill säga som en definierad identitet som alltid gör vissa saker på ett visst sätt och också kommunicerar om dem på ett visst sätt. Och tänker man på sig själv för mycket som ett varumärke förminskar man sig själv och sitt handlingsutrymme ganska kraftigt. Människor är av naturen oändligt mycket mer mångfacetterade än kommersiella varumärken och bör och behöver också vara det för att inte bli tragikomiska karikatyrer som lever liv som ser ut som dåliga Hollywoodkomedier. Och genom att göra sig själv för mycket till ett varumärke riskerar man dessutom liksom en kändis att bli synonym med sitt offentliga jag och börjar därmed eventuellt att agera mer inom ramarna för det offentliga jaget än som sitt privata jag.
Så här långt in i den här analysen känner jag att jag borde ta en examen i både psykologi och sociologi för att kunna ta diskussionen vidare. Aktivt självmedveten om mina begränsningar som den simpla bloggande market researcher jag är sätter jag därför punkt här.
En del av svaret finns möjligtvis i vad som krävs för att göra sig hörd i den digitala nätverkskulturen. Sett till alla de intervjuer jag gjort under de senaste åren med personer som existerar och agerar på nätet är det framför allt tre saker som återkommer som svar på frågan om vad som gäller för att få uppmärksamhet (vilket är lika med bekräftelse på att man faktiskt existerar digitalt):
1. Det måste se ut som om man lever ett aktivt och intressant liv.
2. Man måste överlag ha en glad, positiv och öppen attityd till saker och ting.
3. Man måste våga sticka ut, utmana och provocera.
I det här inlägget kommer jag endast fokusera på den första punkten och återkomma till de två andra vid senare tillfällen.
Den digitala existensen handlar ju som sagt om att hela tiden dela med sig av någon form av innehåll till nätverket och då blir ett aktivt och intressant liv i det biofysiska sammanhanget - eller ibland illusionen om ett aktivt och intressant liv - en viktig resurs att hämta det innehåll från. Det betyder att de personer som är måna om att nära sin digitala existens också kämpar med att hela tiden aktivera sig på olika sätt i den biofysiska världen eller hitta en intressant substans eller vinkel i de saker de faktiskt gör i den biofysiska världen, allt för att hela tiden ha någonting att dela med sig av till det digitala nätverket. Det räcker liksom inte med att posta på Facebook om att man äter en ostmacka. Antingen ska man äta sin ostmacka på ett spännande ställe, som en bergstopp, eller så ska man säga någonting intressant om sin ostmacka, som att det var den godaste ostmackan man ätit sen förskolan.
Vad det här i grund och botten handlar om är en sorts aktivering av tillvaron även i den biofysiska existensen. Det handlar alltså antingen om en livsstilsaktivering, som leder till att man söker sig till eller skapar händelser i sitt liv (eller till och med ljuger ihop händelser), eller om en analytisk aktivering, som innebär att man reflekterar över även väldigt vardagliga händelser för att kunna säga någonting intressant om dem eller göra dem till mer intressanta händelser än de skenbart är.
Så vad betyder det här? Säkert en hel del olika saker, men själv tycker jag mig se framför allt en ökad självmedvetenhet och omvärldsmedvetenhet hos personer som när en digital existens genom att aktivera sin biofysiska tillvaro. Man ser på sig själv utifrån istället för endast inifrån och man sätter in sig själv i ett större sammanhang i högre utsträckning än man tidigare har gjort. Eftersom man hela tiden behöver spegla den man är och det man gör i en digital existens ligger det ju nära till hands att också kliva utanför sig själv och titta mer "objektivt" på sin egen person: Hur ser jag ut? Hur vill jag se ut? Hur beter jag mig? Hur vill jag bete mig? Vem är jag? Vem vill jag vara? Och så vidare. Man börjar förstå hur man själv skapas i det sociokulturella sammanhanget och när man väl börjar förstå det vill man - troligen - också ta kontroll över den skapelseprocessen på ett mer aktivt sätt än man tidigare har gjort. Man vill ta plats på ett tydligare sätt och man vill hitta en tydligare plats i "det större sammanhanget".
Som allting annat här i världen så tror jag att den här aktiva kontrollen över det egna jaget kan vara både positiv och negativ. Det positiva är att man slutar flyta med och istället kanske förverkligar sig själv och det man har i högre utsträckning och dessutom upptäcker en hel del intressant mening även i triviala saker som en ostmacka. Det negativa är att man i det här aktiverade tillståndet ligger farligt nära att se på sig själv såsom ett företag ser på sitt varumärke. Det vill säga som en definierad identitet som alltid gör vissa saker på ett visst sätt och också kommunicerar om dem på ett visst sätt. Och tänker man på sig själv för mycket som ett varumärke förminskar man sig själv och sitt handlingsutrymme ganska kraftigt. Människor är av naturen oändligt mycket mer mångfacetterade än kommersiella varumärken och bör och behöver också vara det för att inte bli tragikomiska karikatyrer som lever liv som ser ut som dåliga Hollywoodkomedier. Och genom att göra sig själv för mycket till ett varumärke riskerar man dessutom liksom en kändis att bli synonym med sitt offentliga jag och börjar därmed eventuellt att agera mer inom ramarna för det offentliga jaget än som sitt privata jag.
Så här långt in i den här analysen känner jag att jag borde ta en examen i både psykologi och sociologi för att kunna ta diskussionen vidare. Aktivt självmedveten om mina begränsningar som den simpla bloggande market researcher jag är sätter jag därför punkt här.
1 dec. 2011
Dagens "sociala medier"-tips
Idag gör jag det enkelt för mig och länkar till en av mina favoritbloggar, The Ad Contrarian, och det fantastiska inlägget om hur Ad Contrarian blev en "overnight social media success".
Det Ad Contrarian beskriver i inlägget tangerar på många sätt storyn i rapporten "The Game Changers", som jag håller på att avsluta för Ericsson.
Det finns många företag och marknadsförare som babblar om sociala medier som svaret på ALLT. Det finns ännu fler företag och marknadsförare som i panik överger sina gamla kommunikationsstrategier och satsar allt de har i sociala medier av rädsla för att MISSA TÅGET. Det finns desto färre som förstår på vilket sätt sociala medier är relevanta, intressanta och disruptiva (där kom det - ordet med stort O) för företag, marknadsförare och marknader. Följer man The Ad Contrarian får man ett nyttigt alternativt perspektiv på sociala medier som kommunikationskanal. Följer man den här bloggen, Junkurian View, kommer man få höra att sociala medier framför allt står i konsumentens tjänst snarare än företagets och marknadsförarens.
Det Ad Contrarian beskriver i inlägget tangerar på många sätt storyn i rapporten "The Game Changers", som jag håller på att avsluta för Ericsson.
Det finns många företag och marknadsförare som babblar om sociala medier som svaret på ALLT. Det finns ännu fler företag och marknadsförare som i panik överger sina gamla kommunikationsstrategier och satsar allt de har i sociala medier av rädsla för att MISSA TÅGET. Det finns desto färre som förstår på vilket sätt sociala medier är relevanta, intressanta och disruptiva (där kom det - ordet med stort O) för företag, marknadsförare och marknader. Följer man The Ad Contrarian får man ett nyttigt alternativt perspektiv på sociala medier som kommunikationskanal. Följer man den här bloggen, Junkurian View, kommer man få höra att sociala medier framför allt står i konsumentens tjänst snarare än företagets och marknadsförarens.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)