Coke goes Google (och en ny varumärkestrend är här)

Jag antar att ni har sett de just nu aktuella Coca Cola-etiketterna? Där svenska namn ersätter ordet Coca Cola på förpackningen.

Det fanns en tid när det var absolut förbjudet att göra våld på en varumärkeslogotyp. Hela kärnan till varumärkesbyggande är ju att konsumenterna ska känna igen varumärket i ur och skur.

Men varumärkeslogotypen är inte längre en helig ko.

Det första (riktigt stora) varumärke att ignorera den heliga kon var ju Google. Var och varannan dag som man kommer in på google.se ser logotypen annorlunda ut eftersom den designats "kreativt" i linje med någon för tillfället aktuell företeelse. Och nu hakar alltså en annan av giganterna på. Coca Cola gör en Google och börjar leka med en logotyp som sett likadan ut i århundraden.

Jag tror vi ser fröet till en trend. 1000 reklambyråer kommer haja till på att det plötsligt är tillåtet att leka förbjudna lekar med logotyper och med casen Google och Coca Cola i ryggen övertyga sina egna kunder att nu ska självaste logotypen bli aktiv. Men det är kanske en sak när två av världens mest igenkända logotyper gör det. Frågan är hur mindre kända varumärken kommer klara av kreativa logotyper? Försäljningsstatistiken lär utvisa det.

Tack till kollegan Swedén för uppslaget.

Närproducerat?

Nog för att närproducerat är en trend och ett konsumtionsvärde att ta vara på som kommersiell marknadsaktör men vad ska man egentligen säga om Coca Colas försök att associera sig med närproducerat? Jag fotograferade den här Coca Cola-leveransen imorse och kände mig minst sagt förbryllad...

Coca Cola. Made in Jordbro. Av 698 medarbetare på Dryckesvägen 2.

Ja, jo, det stämmer väl i sak. I alla fall delvis. Det är ju i Jordbro Coca Cola har sin svenska central och de tappar säkert upp de svenska Colaflaskorna där innan de truckas land och rike runt. Men samtidigt: Finns det något varumärke som associeras med multinationell företagsjätte så är det Coca Cola (tillsammans med McDonalds, Procter & Gamble, Dole och några till). Det skär sig som apelsinjuice mot nyborstade tänder när ett så monstruöst mastodontbolag som Coca Cola försöker "claima" hemmahörande i Jordbro.

Man kan nästan höra reklambyrån (alternativt Coca Colas marknadsavdelning) tänka högt: Det är inne med närproducerat och lokal anknytning i vår bransch just nu. Men vi är ju allt annat än ett lokalt företag. Hur ska vi göra nu då? Men vänta lite... Vi har ju lokala distributionscentraler. Och vi tappar faktiskt upp lokalt. Så man kan ju säga att Coca Cola produceras lokalt, eller hur? Och vår närvaro skapar dessutom arbetstillfällen på de lokala marknaderna... Ta mig fan, Coca Cola är faktiskt närproducerat när man verkligen tänker efter. Det ska vi kommunicera!

Jag har lite svårt för sånt här. Att pressa in ett fyrkantigt varumärke i ett runt kulturellt hål. Att ta rygg på en samhällstrend som man är själva antitesen till. Jag tror inte att det fungerar, i alla fall inte om man inte gör det hela vägen och backar upp sitt kommunikativa statement genom att ställa om distribution, produktion och organisation i enlighet med sitt "claim". Och att Coca Cola skulle decentralisera hela sin verksamhet och släppa de lokala organisationerna fria att agera på egen hand och i enlighet med lokalsamhällets villkor känns ju lika främmande som ett besök av gröna gubbar från Mars. Men det är just det som närproducerat handlar om. Att ha lokal distribution på en global produkt däremot, det är inget annat än - just det - distribution. Så, Coca Cola please...

Marknadsavdelningar och deras varumärken

Det är egentligen lustigt att det så kallade varumärkesbyggandet så ofta är isolerat till marknadsavdelningen på ett företag. I de allra flesta fall är det i slutändan produkten som mer än någonting annat bygger och bär varumärket. För att vara övertydlig: Vad vore Apple utan Mac och iPhone? Vad vore Google utan sin överlägsna sökmotor? Vad vore Volvo utan sina säkra bilar? Vad vore Bregott utan det goda smöret? Vad vore H&M utan sina billiga modeplagg? Vad vore CNN utan sin blixtsnabba nyhetsrapportering? Ändå sitter marknadsavdelningar ofta och lägger upp varumärkesstrategier i helt andra konferensrum än produktavdelningar sitter och lägger upp produktutveckling - i tron att varumärkets framgång hänger på marknadskommunikationen och tonträffen i några reklamfilmer.

Jag tror att det delvis går att härleda den här underliga separationen mellan produkt och varumärke till "FMCG-tänket". De få kategorier där marknadskommunikation kan bygga varumärke separerat från produktutveckling är FMCG-kategorier med så gott som generiska produkter, som t ex mineralvatten och tvättmedel. Med den typen av generiska produkter, som konsumenten omöjligen kan särskilja utifrån några begripliga produktegenskaper, är det helt upp till marknadavdelningen att med hjälp av kommunikation ladda de produkterna med särskiljande värden. Problemet är bara att den här väldigt kategorispecifika strategin har sipprat ut och annekterats av marknadsavdelningar i företag verksamma i helt andra kategorier, som inte alls sitter och säljer samma typ av generiska produkter. En av anldeningarna, tror jag, är att det är FMCG-organisationerna som framför allt slukar nyutexaminerade marknadsförare, lär upp dem i det här väldigt specifika sättet att bygga varumärke på och sedan spottar ut dem på marknaden och in i andra organisationer - där de sedan applicerar det tänkande de lärt sig på tvättmedelsföretaget.

Det är sannolikt en av anledningarna till att vi idag har en situation där många marknadsavdelningar tror att de själva med hjälp av en reklambyrå kan skapa relevanta varumärken. De tror att allt börjar med att "sätta ett varumärke" och sen sälja produkter på det. Därför bjuder de kanske inte ens in produktavdelningen att delta i varumärkesbyggandet (vilket ofta inte gör produktavdelningen så mycket eftersom de mycket hellre bygger produkter än tjafsar om varumärkesvärden). Därför finns det idag väldigt många varumärken som kommunicerar att de är blå fast produkten är orange. Och därför har idag så många varumärken också stora trovärdighetsproblem ute på konsumentmarknaden.

Marknadsföring och varumärkesbyggande är i teorin verkligen inte någon särskilt avancerad disciplin, men fan vad svårt många företag gör det för sig genom att tro att de förstår det utan att ens förstå sin egen kategori.

Tomma ord och jobbig jävla kultur

Varumärken byggs av ord. Kärnvärden, som det kallas på marknadsföringslingo. Det brukar heta att varumärket definieras av kvalitet, innovation, trygghet, spänning, exklusivitet, tradition, glimten i ögat, svenskhet, engagemang, äventyrlighet eller något annat. De ska helst vara tre, kärnvärdena, och alla i organisationen ska kunna rabbla dem på kommando.

Det här sättet att bygga varumärke på kallas i teorin för Mind-Share Branding och är konstruerat kring idén att ett varumärke har en sorts DNA (t ex tre kärnvärden) som definierar varumärket på ett abstrakt plan. Förvaltar man sedan varumärket framgångsrikt på marknaden ska konsumenter tänka t ex "Kvalitet!" eller "Innovation!" eller "Exklusivitet!" varje gång de tänker på varumärket. Är i alla fall tanken.

Problemet med ord är att de kan betyda så mycket. Det är inte så svårt att etsa in i de anställdas huvuden att ett varumärke definieras av exempelvis de tre kärnvärdena Kvalitet, Tradition och Svenskhet. Men fråga tio av de anställda hur de definierar den kvalitet det egna varumärket står för och du kommer börja undra vad varumärket egentligen står för. Fråga 100 konsumenter ute på marknaden vad som är kvalitet för just dem i den specifika kategorin och du kommer att börja svettas nervöst.

Sen ändras ju innebörden av ord med tiden. Det som var kvalitet för tio år sedan är inte samma sak som upplevs som kvalitet av konsumenterna idag. Och i olika målgrupper, för att inte tala om på olika marknader, uppfattas kvalitet garanterat på olika sätt.

Det är inte så enkelt att bygga ett varumärke alla gånger. I alla fall inte så enkelt som tre små ord.

Varumärkesvärden som kvalitet måste helt enkelt fyllas med specifik och relevant mening, i samtiden, annars blir de floskler som inte gör någon nytta. De blir dött DNA. Men när man börjar fylla ord med mening som är relevant i samtiden närmar man sig med snabba steg det där jävligt jobbiga fenomenet kultur.

Men så är det. För att ge ord konkret mening finns tyvärr ingen annan plats att söka på än i kulturen. Ordet kvalitet måste fyllas med en kulturell mening om vad som är kvalitet för människor i det här specifika samhället just nu. Annars kan kvalitet vara vad som helst. För att ta ett exempel: Definieras kvalitet på mat av att ett livsmedel är förädlat och förfinat i så många processer som möjligt eller av att det är så naturligt och ursprungligt som möjligt? Den frågan kan bara en kulturell analys av hur samhället just nu ser på mat och livsmedelsproduktion svara på.

Därmed blir det plötsligt väldigt svårt att bygga varumärken enligt modellen för Mind-Share Branding. Det räcker liksom inte med lite kärnvärdes-DNA. Man måste börja ägna sig åt det mycket mer komplexa Cultural Branding, som handlar om att göra varumärken kulturellt relevanta genom att på riktigt förstå sig på den kultur som varumärket för tillfället existerar i. Varumärket måste inlemma sig i en kulturell kontext och uttrycka sig enligt kulturella normer för att de värden det vill stå för faktiskt ska förknippas med det. "Oh shit oh god vad jobbigt", tänker alla stressade chefer som tycker att det verkar så smidigt att bara bestämma sig för några ord och sen tuta och köra. Analys av kultur har liksom ingen jävel tid med.

De halvstora förlorar

Det känns som att den allmänna trenden just nu är att det extremt storskaliga och det personligt småskaliga fungerar mot konsument, medan det halvstora där mittemellan inte får så mycket kärlek. Några exempel...

I kategorin livsmedel köper konsumenter å ena sidan storskaligt producerade, multinationella och väldigt billiga produkter, ofta paketerade som EMV (butikens egna märkesvaror), och hyllar å andra sidan gärna lokala småföretag som bagerier och delikatessbutiker, som fokuserar på en enda typ av produkt och producerar den med hängivenhet, passion och finess.

På den digitala arenan överlever bara gigantiska allomfattande tjänster som Google, Facebook, Spotify och Amazon, som är så stora att de i princip är sin kategori, samtidigt som användarna med stor behållning också konsumerar de absolut minsta aktörerna på nätet; bloggarna, twittrarna, kompisarnas Facebooksidor - dvs de aktörer som i grunden egentligen bara erbjuder innehåll för sin närmaste omgivning och som är privata snarare än kommersiella.

På TV-marknaden tappar i och för sig alla kanaler tittande på grund av förändrade medievanor men de TV-varumärken som TV-tittarna har lättast att relatera till är de stora breda kanaler som uppfattas som "riktiga" TV-kanaler och de små kanaler som agerar i en tydlig nisch med en tydlig profil.

De mellanstora aktörerna får däremot kämpa och har svårt att definiera sitt erbjudande och argumentera för sitt existensberättigande på marknaden. De kan varken dra till med "vi är billiga"-argumentet, "vi har allt"-argumentet eller "vi är hängivna och äkta"-argumentet. De konkurrerar ofta lite grann med pris och betalar ett högt pris med krympande marginaler samtidigt som de har otydliga varumärken som ofta försöker vara nischade mot en bred målgrupp.

Det här tillståndet är ju egentligen inget annat än att Michael Porters klassiska basstrategier kostnadsöverlägsenhet och fokusering fortfarande gör sig gällande, men med den skillnaden att hela marknadsspelet idag spetsas till i och med att konsumenterna har större möjligheter att välja bland alla (den globala) marknadens olika valmöjligheter. Tidigare har konsumenter i högre utsträckning varit utelämande till ett begränsat antal val i olika kategorier och då har de mellanstora aktörerna förmått att ta relevant position genom att vara ganska stora och något differentierade (vilket är Porters tredje basstrategi - differentiering). I en tid när så gott som alla varumärken i en kategori är tillgängliga för konsumenten tvingas varumärken vara mycket mer tydliga med vilka fördelar de ger konsumenten. I den situationen blir "det mest extrema" också det för konsumenten tydliga.

Jag tror därför att många mellanstora företag och varumärken framöver kommer att ställas inför det strategiska faktumet att om de inte kan vara bland de allra största (eller till och med störst) i sin kategori måste de våga reträttera till en nisch för att överleva. Vilket förstås kommer vara smärtsamt eftersom det känns lite som att ge upp i en ekonomi där det enda som fortfarande räknas är tillväxt.

Market research är inte vetenskap

Det här inlägget är en kommentar till gårdagens inlägg om researchbranschens idiotiska problem.

Anledningen till att det inom market research är mycket bättre att fokusera på vad man i slutändan har kommit till insikt om och förstått, än att fokusera på metoder och exakt hur de metoderna används, är förstås att market research inte är vetenskap.

Market research är att berätta en historia om marknaden, att måla upp en bild av konsumtionsmönster, att kartlägga attityder och att levandegöra målgrupper. Syftet med market research är att få idéer, att få perspektiv och att få ett sammanhang för sina tankar och insatser som aktör på en marknad. Det finns liksom inga "naturlagar" som med 100% säkerhet styr en marknad och konsumenterna på en marknad, vilket betyder att det heller inte finns några tvärsäkra sanningar att upptäcka och nedteckna. Market research är inte - och bör heller inte hävda - att det är en vetenskap som med vetenskapens exakthet kan säga hur saker och ting på en marknad fungerar.

Om man klarar av att acceptera detta (vilket alla inom branschen inte gör eftersom de gärna vill se sig själva som någon slags forskare som berättar exakt hur det är) så inser man också att besattheten vid att prata metoder istället för lärande och förståelse är idiotisk. Att ge METODEN någon slags upphöjd ställning är typiskt för forskarsamhället och för villfarelsen att det med rätt metod går att komma fram till den obestridliga sanningen om marknaden. Men i och med att det inte finns någon sanning att upptäcka blir det bara löjligt att finjustera metoder i absurdum, eftersom de ändå inte kan upptäcka någonting helt exakt.

Om man dessutom förstår sig på hur marknadsföring fungerar så inser man också att framgång på en marknad inte nödvändigtvis handlar om att ha förstått exakt hur marknaden fungerar (vilket som sagt dessutom är omöjligt). Marknadsföring handlar om att bilda sig en uppfattning om kultur och konsumtionsmönster på en marknad och skapa sig en relevant berättelse om sin marknad - och sedan inlemma sitt eget varumärke i den berättelsen och berätta om sin egen roll och betydelse i historien, för marknaden. En marknadsförare är liksom alltid intresserad av att påverka och förändra skeendet på den marknad hon agerar på (för att sälja mer), vilket ju också betyder att det hon försöker förstå om marknaden förändrar hon genom att förstå det. Därmed förändras också marknaden i sin helhet hela tiden (eftersom alla aktörer på den agerar på det här sättet), vilket förstås betyder att marknaden heller inte går att definiera vetenskapligt.

Det är alltså idiotiskt att inom market research i första hand prata metoder, men desto klokare att prata om en process av informationsinhämtning som genererar förståelse och insikter som ger idéer för vad man kan göra som kommersiell aktör på marknaden. Det här måste den här branschen börja inse i mycket högre utsträckning.

Att förflytta ett varumärke en millimeter

Reklambyråer verkar ha en övertro på hur nyanserat varumärken kan positioneras. De tror ibland att relativt små skillnader i hur varumärket beskrivs internt får någon slags reellt genomslag ute på konsumentmarknaden - och övertygar därför den varumärkesägande kunden att ge dem en stor påse pengar för att driva igenom såna förändringar. Jag som till vardags sitter och lyssnar på hur konsumenter associerar kring och uppfattar varumärken kan bara skratta åt reklambyråernas hårklyverier - samtidigt som jag förundras över att det faktiskt går att ta betalt för den typen av arbete. Låt mig förklara med ett fiktivt, men av verkligheten inspirerat, exempel (för att inte i onödan stöta mig med någon reklambyrå).

Ett snacksvarumärke har länge beskrivit sig som "busigt" i sin varumärkesplattform. Reklambyrån tycker att busigt är lite för barnsligt för varumärket och föreslår därför att de ska bygga en ny varumärkesplattform på fundamentet "glimten i ögat" istället. Syftet är att göra varumärket lite mer vuxet charmigt men ändå behålla den opportunistiska lekfullheten i varumärket.

Åååkej. Det är ju fullt möjligt att reklambyrån förstår skillnaden mellan busigt och glimten i ögat. Det får man i alla fall hoppas. Det är också troligt att marknadschefen och brand managern för snacksvarumärket förstår den nya nyansen, men det är mindre troligt att deras kollegor inom produktion och sälj på riktigt fattar vad det är som gör hela skillanden och vad de betalar reklambyrån en mille för. Sen kommer vi till snackskonsumenterna, som har en flera decennier lång relation till snacksvarumärket baserad på kommunikation som andas busighet - de förstår garanterat inte ett jävla skit. Snacksvarumärket beskrivs som busigt i varumärkesassociationsövningar, precis som det alltid har beskrivits som busigt.

Då säger vän av ordning och reklambyråer att det förstås handlar om en långsiktig strategiförändring, som får genomslag först efter ett antal år och dyra TV-kampanjer. Själv säger jag - lycka till med de kampanjerna. Man måste nog skriva konsumenterna på näsan med rikstäckande räckviddskampanjer, med upprepningsfrekvens 100, som säger "Förut var vi busiga, men nu har vi växt upp och har glimten i ögat" för att någon konsument som bara vill käka lite goda snacks ska hänga med på nyansskillnaden. Och är det något vi hart lärt oss så är det att reklambyråer inte vill skriva konsumenter på näsan, de vill göra det med en insinuerande tvist.

För konsumenter tänker inte på varumärken i hårfina nyanser. De tänker på varumärken i mer övergripande associationer. På snacksvarumärken tänker de i termer av finsnacks, svenssonsnacks och barnsnacks. De kan peka ut FMCG-varumärken som t ex exklusiva, lyxiga, vardagliga, svenska, traditionella eller banbrytande. De kan koppla associationer som rolig, allvarlig, galen eller harmonisk till varumärken. Men nio av tio (om ens det) har inte en så stark relation och erfarenhet av de flesta varumärken att de gör skillnad på busig och glimten i ögat. Busig och glimten i ögat är nyanser av rolig - och nästan ingen konsument, hur mycket kärnmålgrupp de än är, kommer så mycket djupare i sin upplevelse av varumärket än att det är roligt. "Ja, de här chipsen är ju lite roliga, de kan jag köpa till fredagsmyset", tänker i bästa fall morsan som står där i snacksavdelningen på stormarknaden och försöker bestämma sig för vilka snacks hon ska köpa med sig hem till ungarna.

Det är ju säkert en kul och lukrativ utmaning för en reklambyrå och en marknadschef att förflytta ett varumärke en millimeter, men några relevanta konsekvenser lär det inte få ute på konsumentmarknaden.

Ostburgarchips

Vi diskuterade den här nya fina produkten på lunchen idag:

Estrellas limited edition av "Loud & Tasty Cheeseburger Chips". Som världen har väntat. Som chipsätarna har längtat. På toppen av civilisationen har vi nu - ÄNTLIGEN - chips som smakar som ostburgare.

Undrar vilken del av en cheeseburgare som är bas för smaken? Köttet? Brödet? Osten? Gurkan? Ketchupen? De kanske har kört ner en miljon cheeseburgare i en jättestor mixer och sen låtit sörjan torka och smulat ned den över chipsen? For the cheeseburgier snack, liksom.

Nej, lanseringen av ostburgarchips är så klart inte baserad på ett upplevt behov eller önskemål hos konsumentmarknaden. Den är ett marknadsförings- och/eller PR-trick. Ett sätt att sätta lite lattjo snurr på kategorin, få till en snackis och kanske lite najs viral spridning i sociala medier (som såna här bloggar t ex...).

Men jag vet inte. Sånt här brukar alltid lämna lite av en idiotstämpel i pannan på varumärken, enligt konsumenter. Speciellt när såna här produkter sen reas ut två för en i butik några veckor senare eftersom ingen köpte dem. Vad ger det egentligen Estrella i det stora hela? Varför är det så otroligt viktigt för alla marknadsförare att hålla på med såna här gimmicks? Det är möjligt att det står i Estrellas "brand book" att varumärket ska vara kul och crazy och då måste de ju lansera sånt som cheesburgerchips. Men jag vet inte om jag tycker att det är så kul och crazy. Tycker ni att det är kul och crazy? Kul och crazy hade varit att lansera "tunnbrödrulle med räksallad"-chips och "kebabtallrik med extra mycket vitlökssås"-chips. Och samtidigt visa på lite självdistans till den här trenden att hitta på de konstigaste varumärkesutvidgningarna på allt från chips till choklad till filmjölk, en medvetenhet som redan finns hos konsumenterna. Nu känns det nog ur konsumentperspektivet tyvärr mer som att på toppen av civilisationen, i den modernaste av tider, sitter de mest välutbildade människorna i världen, med de högsta lönerna i samhället och på fullt allvar tänker ut - cheeseburgerchips.

Den digitala existensen, del II

För en vecka sedan skrev jag ett inlägg om den digitala existensen och hur den upprätthålls genom ett aktivt, kontinuerligt och frekvent delande av innehåll i det digitala nätverket. Men vad händer egentligen i huvudet på personer som ägnar sig åt att ständigt dela med sig av sig själva? Det är rimligt att anta att allt det här delandet får någon typ av interna konsekvenser för dessa personer som en enbart biofysisk existens, med en högre andel spontana och mindre genomtänkta interaktioner, inte får.

En del av svaret finns möjligtvis i vad som krävs för att göra sig hörd i den digitala nätverkskulturen. Sett till alla de intervjuer jag gjort under de senaste åren med personer som existerar och agerar på nätet är det framför allt tre saker som återkommer som svar på frågan om vad som gäller för att få uppmärksamhet (vilket är lika med bekräftelse på att man faktiskt existerar digitalt):

1. Det måste se ut som om man lever ett aktivt och intressant liv.
2. Man måste överlag ha en glad, positiv och öppen attityd till saker och ting.
3. Man måste våga sticka ut, utmana och provocera.

I det här inlägget kommer jag endast fokusera på den första punkten och återkomma till de två andra vid senare tillfällen.

Den digitala existensen handlar ju som sagt om att hela tiden dela med sig av någon form av innehåll till nätverket och då blir ett aktivt och intressant liv i det biofysiska sammanhanget - eller ibland illusionen om ett aktivt och intressant liv - en viktig resurs att hämta det innehåll från. Det betyder att de personer som är måna om att nära sin digitala existens också kämpar med att hela tiden aktivera sig på olika sätt i den biofysiska världen eller hitta en intressant substans eller vinkel i de saker de faktiskt gör i den biofysiska världen, allt för att hela tiden ha någonting att dela med sig av till det digitala nätverket. Det räcker liksom inte med att posta på Facebook om att man äter en ostmacka. Antingen ska man äta sin ostmacka på ett spännande ställe, som en bergstopp, eller så ska man säga någonting intressant om sin ostmacka, som att det var den godaste ostmackan man ätit sen förskolan.

Vad det här i grund och botten handlar om är en sorts aktivering av tillvaron även i den biofysiska existensen. Det handlar alltså antingen om en livsstilsaktivering, som leder till att man söker sig till eller skapar händelser i sitt liv (eller till och med ljuger ihop händelser), eller om en analytisk aktivering, som innebär att man reflekterar över även väldigt vardagliga händelser för att kunna säga någonting intressant om dem eller göra dem till mer intressanta händelser än de skenbart är.

Så vad betyder det här? Säkert en hel del olika saker, men själv tycker jag mig se framför allt en ökad självmedvetenhet och omvärldsmedvetenhet hos personer som när en digital existens genom att aktivera sin biofysiska tillvaro. Man ser på sig själv utifrån istället för endast inifrån och man sätter in sig själv i ett större sammanhang i högre utsträckning än man tidigare har gjort. Eftersom man hela tiden behöver spegla den man är och det man gör i en digital existens ligger det ju nära till hands att också kliva utanför sig själv och titta mer "objektivt" på sin egen person: Hur ser jag ut? Hur vill jag se ut? Hur beter jag mig? Hur vill jag bete mig? Vem är jag? Vem vill jag vara? Och så vidare. Man börjar förstå hur man själv skapas i det sociokulturella sammanhanget och när man väl börjar förstå det vill man - troligen - också ta kontroll över den skapelseprocessen på ett mer aktivt sätt än man tidigare har gjort. Man vill ta plats på ett tydligare sätt och man vill hitta en tydligare plats i "det större sammanhanget".

Som allting annat här i världen så tror jag att den här aktiva kontrollen över det egna jaget kan vara både positiv och negativ. Det positiva är att man slutar flyta med och istället kanske förverkligar sig själv och det man har i högre utsträckning och dessutom upptäcker en hel del intressant mening även i triviala saker som en ostmacka. Det negativa är att man i det här aktiverade tillståndet ligger farligt nära att se på sig själv såsom ett företag ser på sitt varumärke. Det vill säga som en definierad identitet som alltid gör vissa saker på ett visst sätt och också kommunicerar om dem på ett visst sätt. Och tänker man på sig själv för mycket som ett varumärke förminskar man sig själv och sitt handlingsutrymme ganska kraftigt. Människor är av naturen oändligt mycket mer mångfacetterade än kommersiella varumärken och bör och behöver också vara det för att inte bli tragikomiska karikatyrer som lever liv som ser ut som dåliga Hollywoodkomedier. Och genom att göra sig själv för mycket till ett varumärke riskerar man dessutom liksom en kändis att bli synonym med sitt offentliga jag och börjar därmed eventuellt att agera mer inom ramarna för det offentliga jaget än som sitt privata jag.

Så här långt in i den här analysen känner jag att jag borde ta en examen i både psykologi och sociologi för att kunna ta diskussionen vidare. Aktivt självmedveten om mina begränsningar som den simpla bloggande market researcher jag är sätter jag därför punkt här.