Igår intervjuade jag en kvinna i Chicago om hennes smartphonesurfande. Hon berättade att hennes arbetsgivare förväntar sig att hon använder sin privata mobiltelefon i tjänsten och att hon själv står för alla kostnader, även de som är direkt kopplade till hennes arbetsutövning. Resonemanget gick ungefär så här: För att vara intressant som arbetskraft måste hon som individ inte bara ha relevanta kvalifikationer utan även den uppsättning teknologi som är nödvändig för att klara av arbetet utanför kontoret. Eftersom den här kvinnan arbetar med personalrekrytering och ägnar merparten av sin dag åt att ringa, mejla och sms:a kandidater och klienter arbetar hon i väldigt hög utsträckning genom sin mobiltelefon. Som alltså är hennes egen. Som hon betalar för själv. Trots att hon använder den mer i tjänsten än privat.
Jag tycker att den här anekdoten säger två saker.
För det första förstås hur absurd situationen blir på en pressad arbetsmarknad som den amerikanska. Arbetsgivare kan kräva lite vad som helst när människor är desperata efter arbete. Till och med att de anställda står för företagets kostnader.
Men kanske mer intressant är att den här kvinnnans berättelse är ett slags tecken på att samhället har börjat betrakta teknologi som något annat än ett simpelt verktyg. Teknologin flyter ihop med människan, med individen, och förväntas vara en del och en förlängning av henne. För att vara attraktiv på t ex en arbetsmarknad måste en människa inte bara ha en utbildning, kvalifikationer, komma hel och ren till jobbet och vara socialt kompetent, hon måste också vara teknologiskt utrustad i sin egen person och personlighet. Hon måste vara en sorts cyborg. Den personliga teknologin blir en del av personen, av personligheten, av egenskaperna, av den kompetens individen kan erbjuda. Ungefär: Om du ska ha ett kommunikativt arbete är det upp till dig att vara kommunikativ, och då inte bara intellektuellt kommunikativ, utan även själv inneha och behärska alla till buds stående kommunikativa medel. Eftersom vi alla idag i allt högre utsträckning parallellexisterar som digitala identiteter på nätet, genom digitala kommunikationskanaler, förväntas vi plötsligt också själva ta ansvar för vår professionella digitala identitet. Ungefär på samma sätt som att kravet alltid har varit att man själv köper och betalar för sin kostym om arbetsplatsens klädkod kräver kostym. Teknologin är på väg att bli den nya kostymen. Något vi förväntas äga, bära, uppdatera och själv betala för.
4 dec. 2012
3 dec. 2012
Brist på koll ger perspektiv
En vanlig - och knepig - företeelse i samband med research är att researchköpare gärna lyssnar mest på de konsumenter som de upplever har koll på deras marknad. Det är inte alls ovanligt att efter t ex en fokusgrupp få höra kommentarer av typen "Den där korthåriga tjejen i blå blus sa bra saker, det måste vi lyssna på, hon är ju helt uppenbart smart och har koll på våra produkter, till skillnad från alla andra i gruppen som knappt visste vad de snackade om...". Som researcher blir man förstås småbekymrad över sådana kommentarer.
Visst, tjejen i blå blus var smart och hade koll, och jag förstår att det smickrar varumärkesägarna att höra en konsument prata initierat om deras produkter och jag förstår att den typen av åsikter är lätta att ta till sig och förhålla sig till, men... Utmaningen är ju sällan de konsumenter som har koll, utmaningen är de stora delar av marknaden som inte har koll. Om man nu vill kränga sin produkt på en massmarknad så gäller det ju att göra produkten tillgänglig för hela målgruppen. Inte bara för smarta tjejer i blå blus.
Ur researchsynpunkt lär man sig egentligen väldigt mycket mer av det (ofta) stora flertalet konsumenter som inte har koll. Deras oinformerade och/eller oengagerade perspektiv ger ett hälsosamt distanserat perspektiv på det varumärke och den produkt man studerar. Att majoriteten av ens målgrupp inte har fattat eller inte bryr sig är ju egentligen ett tecken på att man i något avseende inte lyckats göra sitt jobb tillräckligt bra. Att om man inte gör sitt jobb bättre kommer marknaden att straffa en. Och sånt är ju inte så kul att höra. Men det är nyttigt att höra.
Företeelsen att hellre vilja lyssna på konsumenter med än utan koll är ju lite av samma tendens som att man helst diskuterar sitt varumäre, sin produkt och utvecklingen av sin affär internt i sin egen organisation eller möjligtvis inom branschen. Att dröja sig kvar vid ett internt perspektiv är både enkelt och bekvämt. Man behöver inte tänka till, man behöver inte sätta begripliga ord på saker och ting, man kan hänge sig åt branschjargong och man behöver inte argumentera för sin sak. Men saken är ju den att få kommersiella marknadsaktörer existerar för sin egen skull, de existerar för marknadens skull. Och är man inte intresserad av marknaden kan man ju lika gärna börja med hobbyverkstad istället.
Lyssna gärna på konsumenter med koll, men lyssna ännu mer på konsumenter utan koll. Även om det gör ont.
Visst, tjejen i blå blus var smart och hade koll, och jag förstår att det smickrar varumärkesägarna att höra en konsument prata initierat om deras produkter och jag förstår att den typen av åsikter är lätta att ta till sig och förhålla sig till, men... Utmaningen är ju sällan de konsumenter som har koll, utmaningen är de stora delar av marknaden som inte har koll. Om man nu vill kränga sin produkt på en massmarknad så gäller det ju att göra produkten tillgänglig för hela målgruppen. Inte bara för smarta tjejer i blå blus.
Ur researchsynpunkt lär man sig egentligen väldigt mycket mer av det (ofta) stora flertalet konsumenter som inte har koll. Deras oinformerade och/eller oengagerade perspektiv ger ett hälsosamt distanserat perspektiv på det varumärke och den produkt man studerar. Att majoriteten av ens målgrupp inte har fattat eller inte bryr sig är ju egentligen ett tecken på att man i något avseende inte lyckats göra sitt jobb tillräckligt bra. Att om man inte gör sitt jobb bättre kommer marknaden att straffa en. Och sånt är ju inte så kul att höra. Men det är nyttigt att höra.
Företeelsen att hellre vilja lyssna på konsumenter med än utan koll är ju lite av samma tendens som att man helst diskuterar sitt varumäre, sin produkt och utvecklingen av sin affär internt i sin egen organisation eller möjligtvis inom branschen. Att dröja sig kvar vid ett internt perspektiv är både enkelt och bekvämt. Man behöver inte tänka till, man behöver inte sätta begripliga ord på saker och ting, man kan hänge sig åt branschjargong och man behöver inte argumentera för sin sak. Men saken är ju den att få kommersiella marknadsaktörer existerar för sin egen skull, de existerar för marknadens skull. Och är man inte intresserad av marknaden kan man ju lika gärna börja med hobbyverkstad istället.
Lyssna gärna på konsumenter med koll, men lyssna ännu mer på konsumenter utan koll. Även om det gör ont.
2 dec. 2012
Flipfloppin' in Chicago
Så är man i Chicago igen. För fältarbete. Det slog mig innan avfärd att efter Stockholm är Chicago nu den stad i världen som jag genomfört flest fältarbeten i. Jag har alltså mer researchvana av Chicago än av andra svenska städer som Malmö, Göteborg, Gävle och Norrköping. Lite weird egentligen, men så lever vi ju i globaliserade tider.
Anledningen till att man lägger ett fältarbete i USA till Chicago är att Chicago i researchkretsar definieras som en amerikansk genomsnittsstad. Den är inte för trendig, som New York. Den är inte för rödnackig, som någon Texas- eller Mississippimetropol. Och den är inte livsstilsmässig, som Kalifornien. Chicago är det typiska Amerika, om det nu finns ett typiskt Amerika? Men hela det här resonemanget om en stads representativitet för ett helt land är förstås absurd, särskilt när det kommer till kvalitativa data. Om jag genomför tio hemma hos-intervjuer med Chicagobor så är de tio individerna inte respresentativa för något annat än den målgrupp jag har screenat fram för studiens skull. Allt annat är låtsasargument.
Så jag tycker att det finns andra anledningar, som är av mer praktiskt karaktär, att förlägga ett fältarbete till Chicago: Det går direktfly från Stockholm (i alla fall så länge SAS fortsätter snubbla fram på marknaden), det är en schysst stad som är så där amerikanskt stor utan att för den sakens skull vara jobbig att förflytta sig i och folk i Chicago är i allmänhet väldigt trevliga (till skillnad från t ex New Yorkarnas ofta självupptagna och arroganta stil). Att jag gör mycket fältarbete i Chicago har med andra ord inte så mycket med vetenskaplighet att göra som det har att göra med en bra arbetsmiljö.
För övrigt måste jag konstatera följande: Amerikaner är ett folk som älskar sina flipflops. Om sommaren ser man ingen annan "footwear" än flipflops och det kan man ju ha förståelse för om solen steker. Men nu är det december, och åtta grader ute, och folk går ändå runt barfota i flipflops här i Chicago. Vad är grejen, liksom?
Anledningen till att man lägger ett fältarbete i USA till Chicago är att Chicago i researchkretsar definieras som en amerikansk genomsnittsstad. Den är inte för trendig, som New York. Den är inte för rödnackig, som någon Texas- eller Mississippimetropol. Och den är inte livsstilsmässig, som Kalifornien. Chicago är det typiska Amerika, om det nu finns ett typiskt Amerika? Men hela det här resonemanget om en stads representativitet för ett helt land är förstås absurd, särskilt när det kommer till kvalitativa data. Om jag genomför tio hemma hos-intervjuer med Chicagobor så är de tio individerna inte respresentativa för något annat än den målgrupp jag har screenat fram för studiens skull. Allt annat är låtsasargument.
Så jag tycker att det finns andra anledningar, som är av mer praktiskt karaktär, att förlägga ett fältarbete till Chicago: Det går direktfly från Stockholm (i alla fall så länge SAS fortsätter snubbla fram på marknaden), det är en schysst stad som är så där amerikanskt stor utan att för den sakens skull vara jobbig att förflytta sig i och folk i Chicago är i allmänhet väldigt trevliga (till skillnad från t ex New Yorkarnas ofta självupptagna och arroganta stil). Att jag gör mycket fältarbete i Chicago har med andra ord inte så mycket med vetenskaplighet att göra som det har att göra med en bra arbetsmiljö.
För övrigt måste jag konstatera följande: Amerikaner är ett folk som älskar sina flipflops. Om sommaren ser man ingen annan "footwear" än flipflops och det kan man ju ha förståelse för om solen steker. Men nu är det december, och åtta grader ute, och folk går ändå runt barfota i flipflops här i Chicago. Vad är grejen, liksom?
24 nov. 2012
Tydliga tider
Ibland är den kulturella tiden inte så tydlig, ibland är den det. Jag har länge tyckt att den fragmenterade post-postmoderna digiglobala kulturen efter millennieskiftet exploderat i hybrida och deriverade kulturella uttryck som är svårfångade i några få arketypiska konsumtionssymboler som på ett träffande sätt ringar in tiden. Men de år vi lever oss igenom i Stockholm just nu tycker jag har en tydlig karaktär - och några väldigt givna referenser som med all säkerhet kommer dyka upp i nostalgiska tillbakablickar till 10-talets början i framtidens elektroniska coming of age-romaner: Vita Converseskor, ljus och fräsch inredning, vampyrer, fläskhouse och facebookhets på smartfånen. Allt mot en fond av oreflekterat gillande av allt mitt i en ekonomisk kris utan slut.
20 nov. 2012
Dags för hotellfrukost
FREDAGSMYS var ett begrepp som började florera bland svenskar någon gång på 90-talet, plocklades upp av snacksproducenten OLW i reklamkampanjen med trudelutten "...och nu blir det fredagsmys..." som vi väl alla kommer ihåg och som efter det har satt sig som en institution i det svenska familjelivet.
Ett annat liknande konsumtionsbegrepp som etablerades under 50- och 60-talen och väl fortfarande lever kvar är LÖRDAGSGODIS, även om det begreppet enligt wikipedia drevs fram av Medicinalstyrelsens rekommendationer om att endast ge barn godis på lördagar.
Efter en och annan livsmedelsstudie om pålägg på sistone tycker jag mig se ett nytt liknande begrepp börja ta fäste bland svenska konsumenter, nämligen HOTELLFRUKOST. Folk i allmänhet pratar väldigt ofta om helgfrukostar som hotellfrukostar och givetvis handlar analogin om att svenska familjer gärna dukar upp frukostar hemma på lördag- och söndagmorgnarna som försöker imitera hotellens dignande frukostbufféer.
Det jag undrar är vilket varumärke och vilken reklambyrå som inser detta först och bestämmer sig för att äga den svenska familjens hemmahotellfrukost på helgen med en eller flera produkter? Det känns liksom som att det bara är en tidsfråga innan något på temat hotellfrukost rullar som reklamfilm i våra teveapparater.
Men kom ihåg var ni läste om det först.
Ett annat liknande konsumtionsbegrepp som etablerades under 50- och 60-talen och väl fortfarande lever kvar är LÖRDAGSGODIS, även om det begreppet enligt wikipedia drevs fram av Medicinalstyrelsens rekommendationer om att endast ge barn godis på lördagar.
Efter en och annan livsmedelsstudie om pålägg på sistone tycker jag mig se ett nytt liknande begrepp börja ta fäste bland svenska konsumenter, nämligen HOTELLFRUKOST. Folk i allmänhet pratar väldigt ofta om helgfrukostar som hotellfrukostar och givetvis handlar analogin om att svenska familjer gärna dukar upp frukostar hemma på lördag- och söndagmorgnarna som försöker imitera hotellens dignande frukostbufféer.
Det jag undrar är vilket varumärke och vilken reklambyrå som inser detta först och bestämmer sig för att äga den svenska familjens hemmahotellfrukost på helgen med en eller flera produkter? Det känns liksom som att det bara är en tidsfråga innan något på temat hotellfrukost rullar som reklamfilm i våra teveapparater.
Men kom ihåg var ni läste om det först.
8 nov. 2012
Netflixrapport
Okej, nu har jag själv testkört svenska Netflix i en vecka, så det är läge för en kommentar med tanke på hur mycket jag babblar om den tjänsten på den här bloggen. Jag kör Netflix-appen i Samsungs Smart-TV och har också mobilappen i min iPhone.
Det första som gladde mig var inloggningsfunktionen i TV-appen. Där jag tidigare suttit och svurit åt inloggningsförfarandet i framför allt SF Anytimes Smart-TV-app men också åt Headwebs Smart-TV app hade jag inga som helst problem med att logga in på Netflix. Och det är ju en bra förutsättning för att man faktiskt ska använda tjänsten.
(Måste lägga in en passus om SF Anytimes Smart-TV inloggning här. Man skriver in sitt användarnamn och lösenord med nån slags oerhört märklig T9-funktion som det tar 15 minuter att överhuvudtaget förstå sig på och sedan går oerhört långsamt att faktiskt skriva med. Samtidigt är skrivtiden i fälten tidsbegränsad vilket betyder att deras system nollställer användarnamnet om man inte skrivit in det inom en minut eller något liknande. Vilket är nästan omöjligt att åstadkomma med deras T9-funktion! Efter att jag hade förstått mig på deras T9-funktion tog det mig mer än 30 minuter att faktiskt lyckas skriva in mitt användarnamn och lösenord i deras app och överhuvudtaget komma in i tjänsten (jag överdriver inte!). När jag sedan loggat ut och skulle logga in igen så hade användarnamnet inte sparats (trots att jag klickat i det alternativet), vilket innebar att jag skulle ha behövt upprepa samma procedur igen. Ungefär där tog jag beslut om att aldrig någonsin använda SF Anytime igen. Grattis och bra jobbat.)
Tillbaka till Netflix: Netflix kör ett visuellt tangentbord som kommer upp i rutan för att skriva in användaruppgifter, inte nåt idiotiskt jävla T9-system, så att skriva in användarnamn, lösen och söka på titlar är ungefär så smidigt det kan bli med en klassisk fjärrkontroll i handen. Men redan där har de alltså vunnit matchen mot både SF Anytime och Headweb. Vilket är att ge sig lite för enkelt från SF Anytimes och Headwebs sida kan jag tycka.
Användargränssnittet i Netflix fungerar nästan sömlöst. Det är viss lagg på en del cover art men inte så att det stör och jag gillar faktsikt deras struktur som ser ut som rekommendationsbaserad klassisk videobutik där man scannar mellan stora tydliga visuella omslag istället för leta i typiska onlinelistor av knappt igenkännbara ikoner.
Att systemet håller reda på exakt var i tittandet man befinner sig och återupptar uppspelning exakt där man senast lämnade den är också fantastiskt. I andra system finns en tendens att uppspelningen hoppar till början och att man själv får söka sig fram dit man befann sig om man avbrutit tittandet.
Utbudet i Netflix brukar få utstå en del kritik. Framför allt för att det mest är äldre titlar. Och det är det, men så här långt har jag hittat en hel del jag vill se. Som kollegan Swedén konstaterade så står utbudets "fräschör" i direkt relation till priset man betalar och givet att Netflix bara kostar 79 kr per månad så får man mycket. Det är i alla fall mitt intryck. I och med att jag nu "får" hela säsong 4 av Breaking Bad i Netflix så har jag redan där sparat in fyra månaders användande av tjänsten mot vad det hade kostat mig att köpa säsong 4 på DVD. Jag har även noterat att alla säsonger av Dexter finns i tjänsten, en serie som jag ännu inte sett men haft planer på att köpa boxen för 800 kr, så där har jag ytterligare tio månaders användning av Netflix inräknad.
Navigation med klassisk fjärrkontroll i en nättjäsnt på en teveskärm brukar vara ett problem, men i Netflix fall är det faktsikt inte det. Eftersom strukturen är uppbyggd för pil upp/ner/vänster/höger-navigation - och eftersom systemet dessutom flyter på ganska snabbt - är det till och med användarvänligt att navigera i Netflix. Vilket är ganska mycket mer än man kan säga om andra tjänster.
Den kritik jag har är riktad mot bildkvaliteten. Den är i Smart-TV-appen ungefär som på en VHS man bandade nån gång på 80-talet och sedan låtit stå i garderoben och samla damm. Tämligen usel, med dagens HD-mått mätt alltså. Kollegan Bolonassos, som kör Netflix-appen på teven via PS3, hävdar dock att han har en knivskarp HD-bild, så det här problemet kan bero på Samsungs kackiga teveappteknik. Det är ändå ett underbetyg till Netflix att man ska behöva titta på en bildkvalitet som gör att man undviker vissa titlar som t ex naturdokumentärer för att det inte går att med lust och behållning titta på gryniga djur och naturscenerier som flyter ihop färgmässigt.
Överlag är jag dock positivt överraskad av att det faktiskt fungerar så pass bra som det gör redan nu, även på den svenska marknaden. Jag vet ju av egen researcherfarenhet att det fungerar väldigt bra på den amerikanska marknaden, men man är så luttrat van vid halvmesyrer till tjänster att man alltid förväntar sig något skit som inte alls fungerar när man provar en ny.
Jag kan också nämna att sedan jag installerade Netflix har jag inte slagit på en vanlig TV-kanal en enda gång. Ser med andra ord ut som om jag kommer "cutta min cord" så fort Bredbandsbolagets bindningstid för mitt TV-paket går ut. Och apropå bindningstid - sånt konsumenttrakasserande larv håller förstås Netflix inte på med.
Det första som gladde mig var inloggningsfunktionen i TV-appen. Där jag tidigare suttit och svurit åt inloggningsförfarandet i framför allt SF Anytimes Smart-TV-app men också åt Headwebs Smart-TV app hade jag inga som helst problem med att logga in på Netflix. Och det är ju en bra förutsättning för att man faktiskt ska använda tjänsten.
(Måste lägga in en passus om SF Anytimes Smart-TV inloggning här. Man skriver in sitt användarnamn och lösenord med nån slags oerhört märklig T9-funktion som det tar 15 minuter att överhuvudtaget förstå sig på och sedan går oerhört långsamt att faktiskt skriva med. Samtidigt är skrivtiden i fälten tidsbegränsad vilket betyder att deras system nollställer användarnamnet om man inte skrivit in det inom en minut eller något liknande. Vilket är nästan omöjligt att åstadkomma med deras T9-funktion! Efter att jag hade förstått mig på deras T9-funktion tog det mig mer än 30 minuter att faktiskt lyckas skriva in mitt användarnamn och lösenord i deras app och överhuvudtaget komma in i tjänsten (jag överdriver inte!). När jag sedan loggat ut och skulle logga in igen så hade användarnamnet inte sparats (trots att jag klickat i det alternativet), vilket innebar att jag skulle ha behövt upprepa samma procedur igen. Ungefär där tog jag beslut om att aldrig någonsin använda SF Anytime igen. Grattis och bra jobbat.)
Tillbaka till Netflix: Netflix kör ett visuellt tangentbord som kommer upp i rutan för att skriva in användaruppgifter, inte nåt idiotiskt jävla T9-system, så att skriva in användarnamn, lösen och söka på titlar är ungefär så smidigt det kan bli med en klassisk fjärrkontroll i handen. Men redan där har de alltså vunnit matchen mot både SF Anytime och Headweb. Vilket är att ge sig lite för enkelt från SF Anytimes och Headwebs sida kan jag tycka.
Användargränssnittet i Netflix fungerar nästan sömlöst. Det är viss lagg på en del cover art men inte så att det stör och jag gillar faktsikt deras struktur som ser ut som rekommendationsbaserad klassisk videobutik där man scannar mellan stora tydliga visuella omslag istället för leta i typiska onlinelistor av knappt igenkännbara ikoner.
Att systemet håller reda på exakt var i tittandet man befinner sig och återupptar uppspelning exakt där man senast lämnade den är också fantastiskt. I andra system finns en tendens att uppspelningen hoppar till början och att man själv får söka sig fram dit man befann sig om man avbrutit tittandet.
Utbudet i Netflix brukar få utstå en del kritik. Framför allt för att det mest är äldre titlar. Och det är det, men så här långt har jag hittat en hel del jag vill se. Som kollegan Swedén konstaterade så står utbudets "fräschör" i direkt relation till priset man betalar och givet att Netflix bara kostar 79 kr per månad så får man mycket. Det är i alla fall mitt intryck. I och med att jag nu "får" hela säsong 4 av Breaking Bad i Netflix så har jag redan där sparat in fyra månaders användande av tjänsten mot vad det hade kostat mig att köpa säsong 4 på DVD. Jag har även noterat att alla säsonger av Dexter finns i tjänsten, en serie som jag ännu inte sett men haft planer på att köpa boxen för 800 kr, så där har jag ytterligare tio månaders användning av Netflix inräknad.
Navigation med klassisk fjärrkontroll i en nättjäsnt på en teveskärm brukar vara ett problem, men i Netflix fall är det faktsikt inte det. Eftersom strukturen är uppbyggd för pil upp/ner/vänster/höger-navigation - och eftersom systemet dessutom flyter på ganska snabbt - är det till och med användarvänligt att navigera i Netflix. Vilket är ganska mycket mer än man kan säga om andra tjänster.
Den kritik jag har är riktad mot bildkvaliteten. Den är i Smart-TV-appen ungefär som på en VHS man bandade nån gång på 80-talet och sedan låtit stå i garderoben och samla damm. Tämligen usel, med dagens HD-mått mätt alltså. Kollegan Bolonassos, som kör Netflix-appen på teven via PS3, hävdar dock att han har en knivskarp HD-bild, så det här problemet kan bero på Samsungs kackiga teveappteknik. Det är ändå ett underbetyg till Netflix att man ska behöva titta på en bildkvalitet som gör att man undviker vissa titlar som t ex naturdokumentärer för att det inte går att med lust och behållning titta på gryniga djur och naturscenerier som flyter ihop färgmässigt.
Överlag är jag dock positivt överraskad av att det faktiskt fungerar så pass bra som det gör redan nu, även på den svenska marknaden. Jag vet ju av egen researcherfarenhet att det fungerar väldigt bra på den amerikanska marknaden, men man är så luttrat van vid halvmesyrer till tjänster att man alltid förväntar sig något skit som inte alls fungerar när man provar en ny.
Jag kan också nämna att sedan jag installerade Netflix har jag inte slagit på en vanlig TV-kanal en enda gång. Ser med andra ord ut som om jag kommer "cutta min cord" så fort Bredbandsbolagets bindningstid för mitt TV-paket går ut. Och apropå bindningstid - sånt konsumenttrakasserande larv håller förstås Netflix inte på med.
5 nov. 2012
Dåligt konsumtionssjälvförtroende
Jag satt idag och funderade lite kring dåligt självförtroende som drivkraft i konsumtionsbeteende och slogs av att det är en drivkraft som ganska ofta är i spel i olika konsumtionssammanhang men som i alla fall jag sällan lyfter fram eller skriver om i mina analyser och rapporter.
Många människor gör sina konsumtionsval på grund av att de har dåligt självförtroende inför hur de ska agera och konsumera i en viss kategori.
Det exempel jag funderade på idag handlade om mat och matlagning och vanliga svenskars skenbara ointresse för att laga annat än den enklaste tänkbara middagen. På ytan säger folk att de vill ha enkla middagslösningar och opretentiösa recept som bara innehåller vanliga basvaror och standardkryddor (det här handlar alltså inte om surdegsbakande kötthipsters på Söder utan om vanligt folk ute i landet) för att vardagen är stressig och man inte orkar med något annat. Det stämmer så klart till viss del, men under den ytan finns också en väldig respekt för "kokkonsten". Människor är osäkra på vad olika ingredienser och kryddor egentligen är och hur de smakar, de är osäkra på hur olika matvaror ska hanteras, de är osäkra på sin egen förmåga att få till anrättningarna så som mattidningarna och kändiskockarna på teve framställer maten, de är osäkra på hur mycket tid det tar att åstadkomma maten, de är osäkra på vad familj och vänner som de serverar maten ska tycka om deras amatörmässiga försök och så vidare. Det finns en underliggande osäkerhet inför konsumtion i en så vanlig kategori som mat, något som alla konsumerar flera gånger om varje dag, och den osäkerheten styr konsumtionsvalen mot det enkla, det välkända och det beprövade. Och det är därför alla svenskar (utom Södermalms surdegsbakande kötthipsters, alltså) sitter med sina tacobuffér på fredagkvällarna.
Det säger sig självt att det dåliga självförtroendet är ännu starkare i andra kategorier, där konsumenter har en svagare konsumtionsrelation till kategorin än inom mat. Olika kategorier av teknik är ett exempel, mode och skönhet är ett annat och alla aspekter av privatekonomi är ett tredje.
Det här dåliga konsumtionssjälvförtroendet gör att många människor inte vågar ta ut svängarna eller testa nytt när de konsumerar, även om de kanske är lite nyfikna innerst inne. Och det betyder i sin tur att det är svårt för företag att erbjuda produkter och tjänster som faller utanför den bekanta ramen, hur innovativa de än skulle vilja vara.
Andra sidan av osäkerhetsmyntet heter förstås trygghet och trygghet är en konsumtionsdrivkraft man pratar om ofta och gärna lyfter fram i olika analyser. Antagligen för att den klingar mer positivt än osäkerhet och dåligt självförtroende. Men jag känner själv att förståelsen av en del konsumtionsmönster blir mer nyanserad när jag tänker på dem utifrån människors osäkerhet och dåliga självförtroende. Det blir tydligare vad de i så fall behöver hjälp med i kategorin och varför.
Många människor gör sina konsumtionsval på grund av att de har dåligt självförtroende inför hur de ska agera och konsumera i en viss kategori.
Det exempel jag funderade på idag handlade om mat och matlagning och vanliga svenskars skenbara ointresse för att laga annat än den enklaste tänkbara middagen. På ytan säger folk att de vill ha enkla middagslösningar och opretentiösa recept som bara innehåller vanliga basvaror och standardkryddor (det här handlar alltså inte om surdegsbakande kötthipsters på Söder utan om vanligt folk ute i landet) för att vardagen är stressig och man inte orkar med något annat. Det stämmer så klart till viss del, men under den ytan finns också en väldig respekt för "kokkonsten". Människor är osäkra på vad olika ingredienser och kryddor egentligen är och hur de smakar, de är osäkra på hur olika matvaror ska hanteras, de är osäkra på sin egen förmåga att få till anrättningarna så som mattidningarna och kändiskockarna på teve framställer maten, de är osäkra på hur mycket tid det tar att åstadkomma maten, de är osäkra på vad familj och vänner som de serverar maten ska tycka om deras amatörmässiga försök och så vidare. Det finns en underliggande osäkerhet inför konsumtion i en så vanlig kategori som mat, något som alla konsumerar flera gånger om varje dag, och den osäkerheten styr konsumtionsvalen mot det enkla, det välkända och det beprövade. Och det är därför alla svenskar (utom Södermalms surdegsbakande kötthipsters, alltså) sitter med sina tacobuffér på fredagkvällarna.
Det säger sig självt att det dåliga självförtroendet är ännu starkare i andra kategorier, där konsumenter har en svagare konsumtionsrelation till kategorin än inom mat. Olika kategorier av teknik är ett exempel, mode och skönhet är ett annat och alla aspekter av privatekonomi är ett tredje.
Det här dåliga konsumtionssjälvförtroendet gör att många människor inte vågar ta ut svängarna eller testa nytt när de konsumerar, även om de kanske är lite nyfikna innerst inne. Och det betyder i sin tur att det är svårt för företag att erbjuda produkter och tjänster som faller utanför den bekanta ramen, hur innovativa de än skulle vilja vara.
Andra sidan av osäkerhetsmyntet heter förstås trygghet och trygghet är en konsumtionsdrivkraft man pratar om ofta och gärna lyfter fram i olika analyser. Antagligen för att den klingar mer positivt än osäkerhet och dåligt självförtroende. Men jag känner själv att förståelsen av en del konsumtionsmönster blir mer nyanserad när jag tänker på dem utifrån människors osäkerhet och dåliga självförtroende. Det blir tydligare vad de i så fall behöver hjälp med i kategorin och varför.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)