Den digitala nedladdningsetiken

Nu har jag suttit och lyssnat på illegalt nedladdande twentysomethings i ett par dagar igen och inser att många börjat formulera en egen digital etik för hur de ska förhålla sig till det faktum att de på olaglig väg kan få tag på vilka filmer och TV-serier som helst på nätet. Ty de älskar piratutbudet, men har en del uppenbara rädslor och samvetskval kring sitt olagliga beteende. Den digitala etiken låter ungefär så här:

• Jag laddar inte ner lokalt producerade titlar.
• Jag laddar inte ner "independent"-titlar.
• Jag laddar inte ner nischtitlar.
• Jag laddar inte ner titlar från favoritregissörer. 

• Jag laddar utan tvekan ner blockbusters.
• Jag laddar utan tvekan ner Hollywoodproduktioner.
• Jag laddar utan tvekan ner gamla filmer och TV-serier.

 
Ni ser logiken bakom nedladdningsetiken redan innan jag skriver det i klartext: Film- och serietittare vill stödja lokala och alternativa produktioner eftersom de inser att dessa inte kommer att bli gjorda om de inte genererar pengar. Och de vill att dessa ska bli gjorda, eftersom de även fortsättningsvis vill ha tillgång till ett brett utbud. Nedladdarna skiter dock fullständigt i att skjuta till pengar till stora kommersiella Hollywoodproduktioner eftersom de inser att dessa redan tjänar oceaner av pengar och att den nedladdning de själva ägnar sig åt knappast drabbar någon fattig. Och gamla filmer och serier har redan dragit in kulor så för såna behöver de inte ha dåligt samvete.

Den digitala nedladdningsetiken formuleras helt enkelt ganska socialistiskt: "De som behöver mina pengar kan få dem, de som redan tjänar miljoner kan fetglömma att jag sponsrar dem med ännu mer."