Som researcher lägger jag allt oftare märke till - och märker att jag blir allt mer medveten om - när den där berömda polletten trillar ner i huvudet hos folk. Det kan vara hos kunder, hos kollegor eller hos mig själv. Det intressanta - och ibland smått komiska - i situationer där folk kommer till insikt är hur nöjda de blir med sig själva och hur lätt de glömmer bort varifrån insikten faktiskt kommer. För det är ju så att det självförhärligande mänskliga psyket verkar väldigt ofta tro att bara för att den själv plötsligt fattat något så är det också den själv som har kommit på det hela. Som om.
Det här fenomenet är ganska vanligt förekommande i t ex interaktionen mellan en konsult och en uppdragsgivare. En konsult matar ju under ett långt uppdrag sin kund med information, analyser och insikter i muntlig och skriftlig form. Ändå är det inte ovanligt att kunden kan sitta i en slutpresentation och deklarera sin egen analys och slutsats, som han är vädligt stolt över och gärna tar all kredd för, trots att det var någonting som konsulten sagt, baserat på en gedigen analys, i en kundworkshop en vecka tidigare. Det som har hänt är att det där nya perspektivet som konsulten levererade en vecka tidigare, och som kunden inte var helt med på då, helt enkelt har marinerats i hans huvud några dagar och plötsligt trillar polletten ner. Men eftersom den trillar ner i ett annat sammanhang än det där han först hörde det från någon annan tror han att han själv just fått en briljant egen idé.
Samma sak händer ganska ofta internt i en organisation - och då gärna i relationen mellan en chef och en till chefen underställd medarbetare. Den underställda medarbetaren kommer med en bra men lite ny eller annorlunda idé i ett möte, vilket chefen knappt tar notis om just där och då. I motsvarande möte veckan efter stövlar en väldigt nöjd chef in i mötesrummet med en ny och lite annorlunda idé som han kommit på under veckan. En idé som visar sig vara ungefär det som den underställda medarbetaren lyfte veckan innan. Polletten har trillat ner hos chefen men han saknar självinsikt att förstå varför han plötsligt fått en sån bra idé.
Det behöver väl knappast sägas att det här är lite frustrerande för den som ursprungligen kommer med idén, t ex konsulten eller den underställda medarbetaren.
Ju mer medveten jag blivit om det här fenomenet hos andra desto mer medveten har jag blivit om det hos mig själv. Det har på senare tid trillat ner en och annan väldigt sen pollett i mitt eget huvud om att en och annan briljant idé eller insikt som jag tillskrivit min egen hjärna faktiskt bara har varit polletter som trillat ner sent efter att någon annan person berättat om sina idéer och tankar. Den här medvetenheten har lett till att jag nuförtiden ibland pratar som en akademisk uppsats är skriven, dvs försöker - om jag kan - ange källan till de idéer och insikter som jag levererar i såväl privata som professionella sammanhang. Till exempel: "Som kollegan Swedén sa häromdagen på lunchen så är det ju väldigt viktigt att förstå inte bara livscykeln utan också...".
Syftet med det här blogginlägget är att fler ska öka sin egen medvetenhet om att alla bra idéer inte alltid är bara deras egna och att man ibland behöver ära den som äras bör. Det här är alltså en proklamation för mer intellektuell hederlighet i ett allt mer kopierande men samtidigt självförhärligande samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar