En okej dag i landet av fantastiska dagar

Amerikaner har inga dåliga dagar, de har bara dagar som är great, terrific, fantastic eller extraordinary. Igår strosade jag in i Brooklyn Industries butik i Wicker Park (Chicago) och möttes av en entusiastisk butikssäljare som undrade "How's your day going?" och eftersom min dag inte "gått så bra" så långt tyckte jag själv att jag var nästan överdrivet positiv när jag svarade "Okay". "Oh..." blev hans tafatta replik och efter det höll han sig på säkerhetsavstånd från mig, ungefär som om jag bar på något smittsamt.

Apropå vilket jag undrar: Uppfattar amerikaner ärliga svar som just en smittsam sjukdom, som kan få hela den amerikanska självbilden av att vara världens mest fantastiska land, att rasa ihop som ett korthus av självhälpsböcker? Eller är varje ny dag i Amerika på riktigt ännu en i raden av "great days" med oändliga möjligheter för "extraordinary accomplishments"?

Mamma, mamma, jag vill titta på Netflix!

Jag ska inte deklarera att tablåteven är död (eftersom den inte är det på långa vägar) men när en tioåring inte längre säger "Mamma, mamma, jag vill titta på TV!" utan istället säger "Mamma, mamma, jag vill titta på Netflix!" så är det onekligen en ganska stor förändring i antågande i kategorin TV.

Avdelning: Saker man inser under ett fältarbete i USA.

Flygplatstid

Jag har alltid undrat varför det inte finns några klockor på flygplatser. Där om någonstans är det väl viktigt att hålla koll på tiden, för att inte missa sin flight?

På planet till Chicago levererade kollegan Bolonassos en intressant reflektion om flygplatser och tid som också skulle kunna vara förklaringen till frånvaron av tidsvisare på flygplatser: Alla människor på en (internationell) flygplats befinner sig i olika tidszoner. För någon som klev på en långflygning sent igår kväll och precis har landat är det morgon. För en annan som klev på ett flyg på förmiddagen och bara flög några timmar är det eftermiddag. Och den som tog en taxi från stan in till flygplatsen är det kväll, precis som det råkar vara i landet utanför flygplatsen. Alla är på flygplatsen samtidigt men existerar i olika delar av sitt eget dygn.

Kanske är det därför som flygplatser inte sätter upp stora väggur överallt? De respekterar resenärens individuella tid. Det är i alla fall den bästa förklaringen till avsaknaden av klockor på flygplatser som jag fått så här långt.

Är appar konst?

Lyssnade in en stund på P3:s program "Browser" när jag körde bil idag. De diskuterade appar - applikationer - sånt som Aperture, Spotify och Versagram. De körde nån tävling där de medverkande i programmet skulle hitta på en ny app baserat på tre slumpvis valda existerande appar, de satt och diskuterade nya heta appar och jag tror att de även recenserade appar.

Väldigt intressant, tänkte jag, men inte för att jag var särskilt intresserad av apparna i sig, utan för det faktum att ett P3-program på Sveriges Radio, dvs på public service-radio, glatt pratade om och haussade ett antal kommersiellt marknadsförda produkter. Vilket SR egentligen inte får göra eftersom de enligt sitt uppdrag inte får gynna kommersiella intressen.

Att P3 kan sitta och prata om kommersiella appar utan att bekymra sig om sitt uppdrag måste betyda att de ser på appar på samma sätt som de ser på musik, film och datorspel, dvs som olika former av konst och kulturyttringar.

Frågan är bara hur det kommer sig? Ser SR på apputvecklare som konstnärer eller tar de helt enkelt inte den digitala marknaden på samma allvar som den fysiska marknaden? För de skulle definitivt inte kunna sitta och hylla ett nytt tvättmedel från Ariel på samma sätt som de hyllade nya appar. Eller är appen någonting helt nytt, som är svår att definiera enligt traditionell marknadslogik? Är den en hybrid mellan kommersiell produkt och kulturyttring? Är appen kanske vår tids motsvarighet till 50-talets popmusik och apputvecklarna de blivande tonårsidolerna?

Just nu kan det nästan verka så, eftersom appar verkar utvecklas av coola och smarta twentysomethings. Men när apputvecklarna blir Rolling Stones och driver börsnoterade miljardföretag - kan vi och Sveriges Radio då fortfarande se dem som coola, smarta popidoler? Om svaret på den frågan är JA så har den digitala marknaden definitivt ändrat samhällets syn på och inställning till kommersiella företag.

Marknadsavdelningar och deras varumärken

Det är egentligen lustigt att det så kallade varumärkesbyggandet så ofta är isolerat till marknadsavdelningen på ett företag. I de allra flesta fall är det i slutändan produkten som mer än någonting annat bygger och bär varumärket. För att vara övertydlig: Vad vore Apple utan Mac och iPhone? Vad vore Google utan sin överlägsna sökmotor? Vad vore Volvo utan sina säkra bilar? Vad vore Bregott utan det goda smöret? Vad vore H&M utan sina billiga modeplagg? Vad vore CNN utan sin blixtsnabba nyhetsrapportering? Ändå sitter marknadsavdelningar ofta och lägger upp varumärkesstrategier i helt andra konferensrum än produktavdelningar sitter och lägger upp produktutveckling - i tron att varumärkets framgång hänger på marknadskommunikationen och tonträffen i några reklamfilmer.

Jag tror att det delvis går att härleda den här underliga separationen mellan produkt och varumärke till "FMCG-tänket". De få kategorier där marknadskommunikation kan bygga varumärke separerat från produktutveckling är FMCG-kategorier med så gott som generiska produkter, som t ex mineralvatten och tvättmedel. Med den typen av generiska produkter, som konsumenten omöjligen kan särskilja utifrån några begripliga produktegenskaper, är det helt upp till marknadavdelningen att med hjälp av kommunikation ladda de produkterna med särskiljande värden. Problemet är bara att den här väldigt kategorispecifika strategin har sipprat ut och annekterats av marknadsavdelningar i företag verksamma i helt andra kategorier, som inte alls sitter och säljer samma typ av generiska produkter. En av anldeningarna, tror jag, är att det är FMCG-organisationerna som framför allt slukar nyutexaminerade marknadsförare, lär upp dem i det här väldigt specifika sättet att bygga varumärke på och sedan spottar ut dem på marknaden och in i andra organisationer - där de sedan applicerar det tänkande de lärt sig på tvättmedelsföretaget.

Det är sannolikt en av anledningarna till att vi idag har en situation där många marknadsavdelningar tror att de själva med hjälp av en reklambyrå kan skapa relevanta varumärken. De tror att allt börjar med att "sätta ett varumärke" och sen sälja produkter på det. Därför bjuder de kanske inte ens in produktavdelningen att delta i varumärkesbyggandet (vilket ofta inte gör produktavdelningen så mycket eftersom de mycket hellre bygger produkter än tjafsar om varumärkesvärden). Därför finns det idag väldigt många varumärken som kommunicerar att de är blå fast produkten är orange. Och därför har idag så många varumärken också stora trovärdighetsproblem ute på konsumentmarknaden.

Marknadsföring och varumärkesbyggande är i teorin verkligen inte någon särskilt avancerad disciplin, men fan vad svårt många företag gör det för sig genom att tro att de förstår det utan att ens förstå sin egen kategori.

Konsumera / Transformera

Konsumera betyder att förbruka eller att förtära. En mer träffsäker betydelse i vårt samhälle vore: att transformera. Vi bortskämda i-landsbarn konsumerar ju framför allt för att förändra oss. Vi förnyar och utvecklar våra personer genom att köpa prylar och använda dem. Ett par nya jeans gör oss snygga, ett besök på en omskriven restaurang gör oss mer inne, en ny bil höjer vår status. Det var väldigt länge sedan vi i första hand konsumerade för att upprätthålla ett tillstånd, såsom en bil förbrukar bensin för att fortsätta rulla. Jag har tidigare skrivit om begränsningarna med ordet konsument och nu känner jag allt oftare att det korresponderande verbet är problematiskt i kontexten av det konsumtionssamhälle vi jagar runt i. Allt runtomkring oss är uppbyggt kring konsumtion men ingen av oss konsumerar egentligen för att förbruka. Vi konsumerar för att skapa oss själva.

Att det skapandet sedan förbrukar den planet vi lever på är en helt annan sak.

iPhonekaffe

Jag stod häromdagen och köade till en kaffeautomat, i en paus i ett möte i en stajlad dansk kontorsbyggnad. Kvinnan framför mig tog tid på sig vid automaten och verkade inte få den att fungera. Hon vände sig om och ursäktade sig och sa att kaffeautomaten inte verkade fungera - och kom i samband med det på vad hon gjorde för fel: Hon försökte välja kaffetyp direkt på den digitala displayen genom att med fingret trycka på det alternativ hon ville ha. Men automatens display var inte en så kallad touchscreen, det var bara en vanlig digital display med olika kaffealternativ med ett nummer framför sig, ett nummer som man skulle slå in på en sifferknappsats strax under displayen för att välja kaffetyp.

För några år sedan skulle hon antagligen inte haft några problem med kaffeautomaten, men nu, när vi lever i iPhoneismens tidevarv, finns det inte längre någonting intuitivt med en gammal knappsats. Folk lägger inte ens märke till den.

Den predigitala teknikens mellansteg är på väg bort, till förmån för pekandet. Man hör historier om barn som kryper fram till teven och försöker flytta runt objekt på teveskärmen med fingret. Snart kommer folk titta på en tevefjärr och klia sig i huvudet. Sådana extramoment i användningen av teknik kommer kännas lika moderna som att ringa in till en telefonväxel och be en växeltelefonist att koppla vidare till den man vill prata med.

Pekskärmen känns som den ultimata symbolen för 2000-talets konsumtionssamhälle. Tusentals val tillgängliga genom minsta tänkbara ansträngning - och krävs det mer än en minimal ansträngning uppstår frustration och förvirring hos konsumenten. "Menar du att jag faktiskt måste göra något för att få det?!" Under iPhoneismen pekar vi direkt på det vi vill ha och får det. Både bokstavligt och bildligt talat.