Lite för långt från verkligheten

Imorse när jag slog upp Svenskan till frukost tittade två bekymrade riskkapitaliser ut från tidningssidorna och citerades med orden "Det är en katastrof det som har inträffat". Det handlade naturligtvis om Caremas ägare KKR och Triton och stilla funderade jag på om herrarna i breda slipsar och blänkande skor syftade på en mänsklig katastrof eller en PR-katastrof? Utan att alls veta skulle jag ändå satsa min månadslön på det senare. Jag kan nämligen föreställa mig att det faktiskt känns åt helvete jobbigt att personligen sitta mitt i ett skenande mediedrev. Däremot känns det nog inte lika hårt - rent personligen - att veta att det bolag man äger gjort ett pissigt jobb och att några gamlingar på ett äldreboende därför nonchalerats. Och just precis här finns ett problem med dagens bolagsstrukturer för alla konsumenter: Ägaren befinner sig allt som oftast lite för långt från den så kallade verkligheten.

Kedjorna och konstellationerna av olika ägare, riskkapitalister och holdingbolag skapar en oerhörd distans mellan de ytterst ansvariga och de som någonstans i slutändan tar del av deras produkt eller tjänst. I toppen av den kedjan klär man dessutom - råkar jag veta - all verksamhet i ganska abstrakta finansiella och ekonomiska termer och diskuterar hur olika enheter och resurser ska organiseras för att effektivisera processerna för att i slutändan maximera vinsterna. Det är väl egentligen inget större problem när det handlar om att organsisera en maskinpark som tillverkar låt oss säga plastankor, då kanske ingen köper ens misslyckade plastankor. Det får - uppenbarligen - helt andra konsekvenser när det kommer till tjänstesektorn och saker som vård. När patienter blir enheter och vårdpersonal blir resurser och vårdgivandet blir en process. Vad vet jag, men jag kan ändå tänka mig att det då är lätt att glömma att det faktiskt är människoliv man flyttar runt i sitt Excelark och omhändertagande man raderar med en tangenttryckning ur produktionsprocessen i sin PowerPoint. Man befinner sig i ett styrelserum på ett Londonkontor och fattar beslut i ekonomilingo och seglar därmed snett lite för långt från verkligheten för att det ska göra ont, personligen.

Det får en ju att önska att alla som äger och driver en verksamhet ibland stod ansikte mot ansikte med sin slutkund och tvingades se verkligheten i vitögat. Så ett tips i sammanhanget till alla riskkapitaliser som känner att de av ekonomiska effektivitetsskäl måste skapa en dimridå av holdingverksamheter mellan sig själva och verkligheten är att testa till exempel en... fokusgrupp.