Tvåhundrafemtio kvadrat

Veckans snackis har utan tvekan varit Nordeahövdingen Christian Clausens övernattningslya på tvåhundrafemtio kvadrat. Medan medier, kollegor och även Nordeaanställda som jag råkat i samspråk med under veckan är relativt överens om att förfäras över Nordeas och Nalle Wahlroos tilltag blir jag själv inte fullt lika upprörd. Visst, timingen för lägenhetsköpet är kass (minst sagt) - och på ett allmänt plan tycker jag att banker överhuvudtaget förtjänar långt mer kritik än de redan får - men jag tycker egentligen inte att en hög vd-lön och en tvåhundrafemtikvadratare på fashionabel adress är det stora problemet med Nordea eller någon annan bank. Betydligt mer upprörande är diverse abnorma bonussystem, något som just banker är bra på att gå i bräschen för. För här har vi en väsentlig skillnad i incitamentssystemen och vad som på sikt hotar ett sunt ekonomiskt system.

Abnorma bonusar som incitamentssystem gynnar (som vi bittert fått lära oss men inte lärt oss någonting av) kortsiktigt affärsmannaskap för att maximera vinster här och nu, som sedan faller ut i sköna feta bonuscheckar i den privata plånboken vid bokslut. Bonusen är en morot och när moroten börjar se för god ut finns risk för tunnelseende istället för helikopterperspektiv.

En hög lön med eventuella provocerande föremåner (men utan abnorma bonusar som extra incitament) som incitamentssystem har - tror jag - en annan psykologisk effekt på den som sitter vid rodret. En hög lön måste i högre utsträckning försvaras genom framgångsrikt ledarskap. Som mottagare av en hög lön är man gärningen skyldig eftersom bara det faktum att man fått en hög lön indikerar ett förtroende och en förväntan, ett förtroende och en förväntan som i alla fall normalhederliga individer brukar vilja försöka hedra.
Med ett bonussystem lägger man förväntan hos den individuella chefen, med en hög lön lägger man förväntan hos organisationen chefen ska tjäna - och det senare är tveklöst mer sunt för det ekonomiska systemet än det förra.

Därför upprörs jag inte så mycket av att en hög chef på ett stort bolag har en obegripligt hög lön med en och annan tvåhundrafemtikvadratare som grädde på moset. Det hör till det lika oöverblickligt stora ansvar (som jag inbillar mig att) det innebär att leda en storbank. Men om samma person ovanpå det har en abnorm bonus blir jag upprörd, eftersom jag då vet att den personen sannolikt riskerar att bli opålitlig på grund av det incitament som bonusen utgör.